tisdag 30 december 2008

nytt år....

År 2008 är snart historia och om ett antal timmar skriver vi istället 2009. Ett nytt år. Ett oskrivet blad. En framtid som vi inte vet någonting om.

Allt det som har hänt hittills kan vi inte förändra, men vi kan välja hur vi hanterar det som har varit. Spendera inte en massa tid till att ångra det som du har gjort. Fundera istället på vad du kan lära dig av det.

Men det här oskrivna bladet då? Hur hanterar du det? Känner du rädsla? Eller känner du tillförsikt? Är det ångest över att inte veta vad som ska hända eller känns det som att någon har allt i sin hand?

Jag tror att nästa år är ett nådens år från Gud. Det är året då Han kommer att ge dig så mycket kärlek. Det är året då du kommer att förstå att det inte finns något annat alternativ än Hans omsorg. Det är den som bär. Det är den som håller dig uppe - så att du kan andas.

Så när året nu går mot sitt slut - gör ett avslut på det som har varit, blicka framåt och se att Gud älskar dig och önskar dig allt gott.

Och jag vill önska dig ett gott nytt välsignat år!

Kram Cece

lördag 27 december 2008

Rätt plats?

Hur många gånger och hur länge ska man egentligen tvivla på sig själv och sin egen förmåga? Kommer det alltid vara så eller kommer man någon gång att känna att man vet vad man gör och kan känna trygghet i det?

Samhället som är nu är så fixerat vid att man ska söka sina drömmar, man ska utveckla sig själv och inte vara beroende av någon. Man ska följa sitt hjärtas röst och göra det som man vill. Men om man är osäker på det då? Om man inte är helt hundra på att det man gör är det rätta - vad ska man göra då? Ska man fortsätta göra det man gör? Ska man byta jobb? Ska man börja plugga? Eller hur ska man göra?

Och måste man hela tiden göra det som känns precis rätt? Jag tror inte det. Ibland måste man göra saker som man inte vill och då är det bara att gilla läget. Ibland har man dåliga dagar och man känner inte alltid för att göra vissa saker, men det behöver inte betyda att man är på fel plats.

Jag tror att man många gånger är så upptagen med att hitta sin rätta plats att man inte förstår att man kanske redan är där...

onsdag 24 december 2008

en bön om frid

Idag är det julafton. En dag och en helg där man ska vara med familjen och med dem som man älskar. Man äter, umgås och man har roligt. Det är i alla fall det som förväntas av en... Men vad gör man om man inte har en familj? Eller en familj där kärleken inte är närvarande? Vad gör man då? Vad gör man om julen enbart är en enda lång smärtsam helg?

Ärligt så vet jag inte - för jag har turen att ha en familj som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Jag har inga minnen av problemfyllda jular eller av kärlekslöshet.

Men det jag vet är att alla människor är värda att ha frid. Alla har rätt till kärlek. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - Gud är den som kan ge dig den kärleken. Han är den som aldrig lämnar dig. Han ser dig hela tiden och Han gråter med dig och med dina tårar. Han är nära dig och Han håller hela tiden sina kärleksfulla armar om dig.

Så innan sömnen helt tar över här - skickar jag upp en bön för dig. En bön om att du ska känna den friden, den kärleken som bara Gud kan ge.

Kram Cece

söndag 21 december 2008

Välj livet!

Hur många gånger det senaste har du tänkt att du inte orkar längre? Att omständigheter du lever i är för svåra. Den smärta som du ständigt lever med gör att du inte ser någon annan utväg och du vill bara ge upp.

Har du varit där? Eller du kanske är där nu...

Jag har lyckats ta mig upp ur det stora, det så totalt svarta hål som jag hamnade i för ett tag sedan. Det betyder inte att allt är bra hela tiden, eller att jag hela tiden är lycklig, men den meningslöshet och den hopplöshet som ockuperade mitt sinne har försvunnit. Jag svalde min stolthet, bad om hjälp och önskade så innerligt att det skulle vända. Och nu har det gjort det.

Jag hade kunnat välja att vara kvar i det stora grå och vända alla ryggen. Jag hade kunnat isolera mig och bara ge upp, men jag gjorde inte det. Jag valde att leva. Jag tänkte att det finns så mycket mer än det som jag just då levde i. Jag vägrade att acceptera att livet skulle vara så för alltid. Jag valde att sluta att älta, sluta tycka synd om mig själv och istället ta emot den hjälp som erbjöds och jag valde livet.

Och det ska du också göra - du ska välja livet!

Kram Cece

onsdag 17 december 2008

Att tänka om

Ibland funderar jag på om man alltid kommer känna sig liten och osäker i vissa sammanhang. För på vissa plan så känner jag mig trygg - jag vet att jag klarar av det. Men ibland så hamnar man i de där situationerna där man känner sig otillräcklig och liten. Man tvivlar på sig själv och tycker att man inte har något att komma med.

I min familj kommer jag alltid att vara yngsta barnet, lillasystern. Det spelar ingen roll att jag är över trettio - jag kommer alltid att vara minst. Och även om det inte skiljer så många år på oss syskon så känner jag mig alltid lite lite underlägsen. Jag känner mig alltid yngst och är inte den som tar för mig och pratar särskilt mycket i en diskussion. Jag vet att de inte ser på mig på det sättet och jag vet att de värdesätter min åsikt - känslan ligger helt och hållet hos mig själv.

Men vad skulle hända om jag förändrade det hela? Om jag helt enkelt bestämde mig för att inte känna mig liten och obetydlig... Skulle de andra märka nån skillnad? Vet inte. Skulle jag märka nån skillnad? Absolut! Jag skulle känna mitt värde och inse att jag är viktig och har något att komma med. Jag skulle kunna sitta där - kanske inte säga så mycket, men jag skulle veta att min åsikt räknades och att jag betyder något.

Och det kanske är där man får börja - i sin egen tanke. För om tanken förändras bit för bit, så kommer man så småningom förstå och verkligen tro på att man är värd något, att min röst räknas, för det gör den.

måndag 15 december 2008

Välj att göra nåt annat

Ju längre tid som går desto mer säker blir jag på att livet hela tiden handlar om val. Oavsett hur ditt liv ser ut, vilka omständigheter du än lever i så har du alltid möjlighet att välja hur du ska hantera olika situationer. Men nästa gång ångesten kommer, vad gör du då? Kommer du skära dig som du brukar? Eller kommer du svälta dig själv i ett försök att få tillbaka kontrollen över ditt liv?

Hur vore det om du väljer att göra något helt annat? Istället för att skada dig själv på ett eller annat sätt - välj att ändra ditt handlande. Hitta ett par boxhandskar och slå dig trött på en sandsäck. Skriv av dig alla tankar och känslor. Skriv musik. Prata med nån. Bara du gör något helt annat mot vad du brukar göra.

För lilla hjärtat - det är inte hållbart att du ska skada dig. Din ångest minskar inte genom att du gör det. Kanske för stunden, men det är ingen långsiktig lösning. Hitta ett annat sätt att få ur dig den smärta som ångesten ger dig så att du kan få den frid som du är värd.

Det är i alla fall värt ett försök...

Kram Cece

torsdag 11 december 2008

Fantastiska du!

Jag önskar att jag kunde få dig att förstå hur fantastisk du är. Men ibland är det som att tala inför döva öron. Du har matat dig så länge med alla dessa negativa tankar om dig själv och den misstron tar död på dig. Sakta, men säkert äter den upp din själ och trycker ner dig - bit för bit.

Men om du kunde se dig själv så som jag ser dig - då skulle du se något helt annat. Du skulle se en person som är skapad så vacker och som har så mycket gåvor som bara väntar på att få användas. Om du bara kunde se hur begåvad du är och om du bara kunde förstå att du finns till för en speciell anledning så skulle ditt liv se helt annorlunda ut. Jag är helt övertygad om det.

Låt ingen se ner på dig eller trycka ner dig och få dig att tro att du är värdelös, för det är du inte. Och tillåt inte dig själv att göra det. Ibland kan du nog vara rätt så bra på det, men snälla - sluta med det. Du förlorar bara på det. Tala istället om för dig själv att du är fantastisk, att du har ett värde, för det har du.

Så tro inte något annat...

Kram Cece

onsdag 10 december 2008

Ledig

Av någon märklig anledning så fick jag en ledig eftermiddag. Vet inte riktigt hur det gick till, men det är stor glädje :-)

Så nu har jag tagit hand om mitt hem, vattnat lite blommor, diskat och även hunnit fundera på vad jag ska göra åt den trasiga persiennen i sovrummet.

Resten av dagen kommer jag tillbringa i min soffa under mitt täcke, kolla på dåliga serier på tv och bara påminna mig om att Gud är med och ger mig den frid jag så innerligt behöver...

Kram Cece

tisdag 9 december 2008

trött

Gång på gång kommer jag på mig själv med att tycka att jag minsann klarar mig bra alldeles själv. Att jag inte alls behöver nån hjälp av nån utan det går alldeles utmärkt ändå, men vem försöker jag lura? Mig själv? Nån annan? Ärligt så vet jag inte. Eller om det bara är så att jag är så van att tycka att jag klarar mig själv att det bara blir så av gammal vana.

Just nu är det så himla mycket på jobbet och jag orkar knappt med mig själv. Kan väl inte direkt påstå att de senaste dagarna varit de bästa, men ändå så säger jag inte nåt till nån. Eller jo, jag har sagt det till två stycken, men samtidigt som jag säger att jag har en dålig dag så avdramatiserar jag det hela och säger att det går över. Och det vet jag att det gör, men just då, just nu känns det inte så.

Det jag skulle behöva är att Gud andas in sitt liv i mig - det liv som gör att jag orkar lite till. Så nu sitter jag här, trött och sliten och i mitt andetag suckar min själ och ber om hjälp...

Kram Cece

lördag 6 december 2008

Nytt liv

Ibland funderar jag på vad det är som har gjort att jag har det liv som jag har och jag tror inte jag är ensam om att tänka på det. Och när jag ser tillbaka på hur mitt liv har varit fram tills idag kan jag se att det har funnits tillfällen då de beslut jag har tagit varit helt avgörande för mitt liv. En del beslut var inte så bra och det får jag ta konsekvenserna av, medan en del beslut som för stunden inte verkade vara så viktiga blev helt avgörande för framtiden.

Ett sådan beslut var när jag skulle söka till musikhögskolan. Jag sökte mest för att en lärare till mig tyckte att jag skulle göra det så jag var knappt nervös på proven. Tänkte mest att jag får se hur det blir. Kommer jag in så börjar jag väl och går så länge jag trivs och kommer jag inte in så gör jag väl nåt annat.

Jag lyckades ta mig in på skolan och nu i efterhand kan jag se att det beslutet att börja där, som till en början mest kändes som en slump, visade sig vara helt rätt. Jag vet att jag i min yrkesroll är på helt rätt plats och position.

Men när jag tänker tillbaka och ser på de beslut som inte visade sig vara så positiva så kan jag ändå inte ångra dem för jag har lärt mig något av varje beslut. Och det spelar ingen roll hur ditt liv har sett ut, eller hur många felaktiga beslut du har fattat. Nästa beslut du tar kan vara det som förändrar dig och ger dig nytt liv.

Kram Cece

onsdag 3 december 2008

Våga vägra vara låst

Låt inte det förflutna hindra dig från att leva i nuet eller att se framåt. Vägra acceptera att det som har hänt håller dig fast - för det är inte rätt. För du har rätt att leva ett liv som är fyllt av liv. Och att kunna göra det innebär att du måste släppa vissa saker. Du behöver ta ett beslut att se framåt och inte låta det som har varit låsa fast dig.

Ett beslut att se framåt har en helande kraft, för tiden har inte kraft att hålla dig tillbaka. Du lever i nuet och varje dag tar du beslut om hur du ska leva ditt liv den dagen och hur du ska hantera det som har varit.

Men att ändra hur man ser på sitt liv, att ändra sitt tänkande kan vara läskigt. Man har blivit så van vid hur man tänker att förändringen känns jättejobbig. Men det är inte ett alternativ att leva kvar i något som gör att livet låser sig.

Om framtiden skrämmer dig, ta ett ögonblick i taget. Du kan inte göra annat. Tänk inte att du ska förändra hela livet eller att du ska klara av att tänka helt rätt i en månad. Det blir lite för stort för dig. Ta ner det till mindre intervaller. Ta en dag i taget och om det känns mycket, ta en timme, eller varför inte en minut i taget. Bestäm dig för att klara av att tänka om under den kommande minuten.

För det kommer att vara värt det.

måndag 1 december 2008

Jag, jag, jag

Jag vet inte hur många gånger jag den senaste tiden hört uttrycket att du ska vara sann mot dig själv. Att du ska lyssna på din egen röst, följa dina drömmar och inte låta någon få dig att göra något som du inte vill göra.

Jag har funderat ganska så mycket på det, särskilt den senaste tiden och jag har insett att den här filosofin - om man nu kan kalla den för det - är ganska, eller till och med väldigt egoistisk. För om man hela tiden lever efter detta innebär det ju att allt kretsar runt dig själv, ingen annan ska kunna säga åt dig att göra något. Allt handlar om "jag".

Och vill vi verkligen ha det så? Ett samhälle där alla tänker på sig själva och man blir sur över att inte någon tänker på en själv...

Jag är så trött på den här ego-fixeringen som har blivit. Och jag märker att jag i vissa lägen är likadan. Har jag en dålig dag så finns det inget annat än jag själv. Allt handlar om hur dåligt jag mår. Och blir det bättre för att jag hela tiden tänker på det? Absolut inte. Det blir snarare värre.

I de lägena måste jag påminna mig om att lyfta upp blicken. När jag börjar tänka på något eller någon annan, skingras tankarna för en stund och tillvaron kan faktiskt lätta lite. Sen menar jag inte att man hela tiden ska tänka på annat för att förneka om man mår dåligt. Jag tror absolut att man ska ta tag i saker, men se till så att du inte fastnar i ekorrhjulet där du bara ser på dig själv hela tiden.

För det blir inte bättre av det...

Kram Cece

lördag 29 november 2008

Finns det en mening?

Om du känner mig så vet du att jag vill förstå allt. Jag vill att allt ska ha en mening och jag vill ha en förklaring till varför saker och ting sker.

Men vad är det som driver mig? Vad är det som gör att jag och många med mig, vill hitta en mening i allt? När något jobbigt händer så vill vi genast förstå och hitta en mening och vad kommer det sig egentligen? För jag tror inte att man kan hitta en mening med allt.

Jag kan till exempel inte se en mening med att ett par goda vänner drabbas av missfall efter missfall. Eller att ett par bekanta förlorade sin lilla son i cancer. Eller att man ska ha panikångest och skadar sig, för det finns ingen mening med det. Det är som att man helt enkelt bara måste acceptera att det är så livet fungerar. Man är inte helt skyddad från svåra saker, det funkar inte så.

Så vad har jag lärt mig av det som jag gått igenom då? Jo, att jag måste släppa på de krav jag har på mig själv och inse att jag duger som jag är. Att det inte gör något om jag har en dålig dag, för jag vet att jag har ett värde ändå. Jag måste inte prestera en massa saker för att duga. Det räcker med att jag är människa. Sen är inte det varken en förklaring eller mening, men det är vad jag har lärt mig.

För jag är inte helt säker på vad som är meningen med livet, men det jag är säker på är att man behöver leva livet för sin egen skull och inte för någon annans. Lyssna till din egen röst och var sann och ärlig mot dig själv. Den röst som talar gott om dig, det är Guds röst. Så medan du väntar på att hitta meningen med livet, lyssna på den rösten och vet att Gud älskar dig.

Kram Cece

fredag 28 november 2008

Lycka...

Vad menar man egentligen när man säger att man är lycklig? Betyder det att allt är bra, eller att man alltid ser saker positivt, eller vad innebär det?

Och tänk om man hela tiden gick runt som på moln och tyckte att allt var bra hela tiden. Skulle man då inte tröttna till slut? Skulle man bli så van vid det att man helt enkelt inte uppskattar saker längre?

Jag tror att man måste ha lite dåliga dagar för att verkligen uppskatta de bra dagarna. För har man haft det riktigt risigt, så tror jag att man kan hitta lycka i de små sakerna. Idag har det för mig varit lycka att jag varit ledig och orkat med lite ärenden. Hittade ett par svarta stövlar som jag ville ha. Dessutom var de billiga.

Men vad gör man om man hamnar i det andra diket då? När allt bara ser mörkt ut... Är lyckopiller en lösning? En läkare sa en gång att "antidepressiva tabletter ger dig ingen lycka. Det de gör är att de tar bort känslan av meningslöshet, lycka får du tillföra själv."

Så där ser man... det finns alltså inga lyckopiller. Man får helt enkelt leva på hoppet om att det en dag blir ljusare och under tiden komma ihåg det som gjorde en lycklig. För jag tror att det kommer tillbaka. Och man måste inte vara lycklig hela tiden. Bara man hittar några ljuspunkter. För det är de som gör att man orkar.

Jag kommer titta på alla adventsljus den här helgen och påminna mig om att ljuset alltid vinner över mörkret.

Kram Cece

torsdag 27 november 2008

Jag har inte kommit på något att skriva... Däremot har jag fått huvudvärk så jag går och lägger mig nu och hoppas att den är borta i morgon och att jag kan filosofera fram nåt vettigt då istället.

kram och godnatt!

Inte så mycket att säga

Har suttit här nu ett tag och funderat på vad jag ska skriva om, men jag kommer inte på något. Hjärnan är helt tom... Har jobbat färdigt för den här veckan och är helt slut. Tanken och vetskapen om vad som ligger framför med jobbet känns smått stressande. Ska göra mitt bästa för att inte tänka på det i helgen. Kanske skriver nåt senare ikväll, om jag kommer på nåt vettigt jag vill ha sagt.

Kram Cece

tisdag 25 november 2008

En pärla

Du vet väl om att du är en pärla, en ögonsten. Och en pärla behöver aldrig förtjäna sitt värde. Den behöver aldrig göra något för att vara värdefull. Den har ett värde bara genom att vara just det som den är skapad till - en pärla.

Likadant med dig - du har ett värde för att du är skapad till människa. Du behöver inte göra något för att förtjäna ett värde - du är så värdefull bara genom att vara. Låt ingen få dig att tro något annat!

Kom ihåg att du har rätt att leva. Du har rätt att vara älskad och vet du - någon älskar dig. Alltid. Med en kärlek som inte kräver något tillbaka. Gud håller sig nära dig - alltid...

söndag 23 november 2008

Rätt ordning

Ibland önskar jag att jag visste mer om vad som ska hända i mitt liv. Och jag önskar att jag förstod varför en del saker händer och varför jag har med mig erfarenheter som jag egentligen gärna vore utan.

Nu är det ju inte så. Jag vet bara en liten bit vad som ligger framför och det gör mig så frustrerad ibland. Och jag kan ibland inte få ihop mitt förflutna med nuet.

Men när jag satt och funderade förut på det här, insåg jag att det är ju så det fungerar.

Man ser bara en liten bit i taget och du ser den bit som är på tur.

När du läser en bok så börjar du ju inte med slutet. Du börjar från början och du får ge dig till tåls de timmarna det tar för dig att nå fram till slutet. För du måste få ihop historien i rätt ordning. Ibland kan det vara så att du inte förstår det som händer i mitten av historien, det verkar helt ologiskt. Men om du fortsätter läsa så kommer du förmodligen så småningom nå fram till den punkt i boken där du förstår vad som hände för ett litet tag sedan. Det ologiska och märkliga får sin förklaring.

Jag har inte alltid förstått varför saker och ting har hänt i mitt liv, men om jag lägger undan det för ett litet tag och fortsätter leva, kan jag märka att snart så får det sin förklaring. Allt måste bara hända i rätt ordning...

Kram Cece

lördag 22 november 2008

Perfekt = Fri??

Varför strävar vi hela tiden efter att verka perfekt? För det är ju det vi gör när vi inför andra människor inte visar oss svaga. När vi inte talar om att allt kanske inte är så himla bra som det verkar. Alla vet ju ändå att det inte kan vara bra hela tiden, så varför låtsas vi som om det är det?

För ärligt talat - hur kul är det att umgås med någon som verkar ha det perfekt? Det fina, välstädade hemmet, man är alltid glad, trivs bra på jobbet och man svarar alltid att det är bra... Jag har svårt att tro att det kan vara det, för livet fungerar inte riktigt så.

Och jag blir så kluven när jag träffar en sådan människa. För å ena sidan så tänker jag på hur enkelt livet verkar vara för en del och jag önskar att jag också hade det så. Men å andra sidan måste det ju vara jättejobbigt att hela tiden hålla uppe en fasad att allt är bra. Man måste vara så låst.

Man brukar prata om att man ska sträva efter att bli hel som människa, att bli fri. Men är den personen som verkar ha det perfekta, bekymmerslösa livet fri? Betyder det då att alla andra som har lite problem att få ihop tillvaron inte är fria? Eller handlar frihet om något helt annat?

Jag är långt ifrån perfekt och problemfri, men jag vägrar acceptera och tro att jag inte ska kunna känna mig eller vara fri. Jag tror nämligen att det ligger till så här.

Sann frihet är när man kan se på sig själv utifrån Guds perspektiv - med alla ens fel och brister, acceptera den man är och förstå att man är älskad.

Det tror jag frihet handlar om.

Kram Cece

torsdag 20 november 2008

Plötsligt händer det...

Ibland har jag hört människor säga att de känt sig omslutna av Gud, av Hans kärlek. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det där. Hur kan man känna något som är så diffust, så ogreppbart?

Jag är ganska så konkret av mig. Jag vill ha tydliga tecken och jag har mycket lättare att förstå det jag ser och kan ta på, än det som är lite flummigt. Typ Gud... Jag har haft så svårt att förstå Honom och jag har i perioder haft riktigt svårt att tro på Honom. Det har känts så avlägset, så märkligt att det ska va sant.

Nu har jag ändå kommit fram till att jag tror, trots att jag inte förstår allt, så där har jag på något vis kapitulerat. Men just den där känslan jag har hört om - att vara omsluten av Gud, att känna Hans frid mitt i oron... där har jag haft det svårare.

Men så ikväll var det som att jag förstod, eller jag tror att jag förstod i alla fall. Jag låg där i soffan hos en god vän och kände hur jag blev tröttare och tröttare och till slut orkade jag inte hålla ögonen öppna, inte så att jag somnade - jag bara orkade inte ha dem öppna. Och jag blev så medveten om hur jag kände mig.

Jag var helt avslappnad i kroppen och jag befann mig i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Jag var medveten om vad som skedde runtomkring mig, men jag var samtidigt inte riktigt där. Och då tänkte jag "det kanske är det här man menar när man säger att man är omsluten av Guds frid."

För jag låg där och kände mig så lugn. Det var som att jag var inbaddad i bomull, som att jag var beskyddad från allt - i alla fall just då.

Och den känslan kommer jag bära med mig in i nattens timmar. Känslan att mitt i ångesten känna ett lugn. Jag kommer att bära med mig vetskapen om att Gud är med mig, Han har inte lämnat mig. Han är nära mig - alltid.

Kram Cece

snart så

Har inte skrivit nåt vettigt här på ett par dar - sorry. Har inte orkat. Skriver ikväll - jag lovar!

tisdag 18 november 2008

sent

Tycker inte om att min klocka ringer 05:45.

Vill blogga, men måste sova nu...

Godnatt!

söndag 16 november 2008

Sen en tid tillbaka

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Melissa Horn

fredag 14 november 2008

Fröken duktig...

Varför är det så svårt att be om hjälp? Att erkänna att man inte klarar av tillvaron utan behöver hjälp utifrån, hjälp från någon annan.

Jag vill klara mig själv, fröken duktig vet du, som inte behöver någon annan. Har även blivit kallad Kajsa kavat, ni vet hon som är så kaxig och ska fixa allt själv. Det är jag det.

Ensam är stark... eller hur...

Och vad är det jag är rädd för? Tror jag att folk ska se ner på mig om de vet sanningen? Att jag ska klassas som en svag människa som inte kan hantera livet? Eller vad är det? Jag tycker ju inte så om andra så varför är jag rädd för att andra ska se på mig på det sättet?

Det är märkligt det där. Att man tror att ens gillande hänger på om man är stark och klarar av livet och alla dess omständigheter. Så är det ju inte. Jag tycker ju inte om en annan bara för det, jag gillar ju personen för en massa andra saker. Det har ju inget med det att göra. Så varför tror jag att det handlar om det bara för att det gäller mig själv?

Resultatet blir ju istället att man blir kaxig och hård. Man släpper inte in någon på livet utan man håller uppe en fasad, en yta av att allt är bra. Men egentligen dör man på insidan. Man längtar nästan ihjäl sig efter att någon ska fråga hur det är, men när frågan kommer ljuger man och säger att allt är bra. Eller så pratar man bort det och undviker att svara. Det kan gå förvånansvärt enkelt...

Jag, fröken duktig som vill klara av allt själv, har insett att livet inte funkar så. Jag har nånstans kapitulerat inför det faktum att ensam är inte stark. Och det steget jag tog var det största jag tagit på länge, på riktigt länge. Och jag vet inte om det kommer att funka, jag vet inte om det kommer att hjälpa. Men jag sträcker mig emot det och hoppas av hela hjärtat att det kommer att göra det.

Jag hoppas, för det är hoppet som håller mig levande...

Kram Cece

torsdag 13 november 2008

Hopp

Du är inte skapad att fly från dina utmaningar, att leva i ångest eller att drunkna i förtvivlan.

Du är skapad att leva ett liv styrkt av dina erfarenheter, att leva med ett hopp om en framtid.

Och det är bara när vi förlorar allt hopp som vi blir oförmögna att gå vidare. Vi fastnar i ekorrhjulet och vi ser ingen väg ut. Det bara snurrar, fortare och fortare och fortare...

Hur mörk din tillvaro än ser ut, hur mycket ångest som än fångar din själ, stjäl din frid och din frihet, så behöver du ha lite hopp. Det behöver inte vara mycket - bara det finns ett litet frö, bara ett enda uns av hopp. För det är hoppet som håller oss vid liv.

Gud jag ber - om lite hopp. För var och en av oss som håller på att förlora det...

onsdag 12 november 2008

Tom dag

Hur är det ens möjligt att en hel dag förflyter utan att något särskilt händer? Har inte jobbat idag, eleverna hade specialschema så jag hade ingen undervisning, har istället varit hemma.

Tvättat lite, suttit här vid datorn, legat i soffan, druckit kaffe... Typ det jag har gjort. Och så har jag funderat, på ungefär fyrahundra olika tankar. Känner mig helt slut och hoppas att jag somnar tidigt ikväll.

En sak jag funderat på är vilka ni är som läser den här bloggen. Jag ser ju att ni är några som är inne, men vilka är ni?

Nu ska jag sluta fundera för idag - ska i alla fall försöka. Ibland går det bra, ibland går det inte fullt så bra...

Kram Cece

måndag 10 november 2008

Livet som ett pussel

Har du någon gång lagt ett pussel? Det har jag. Man sitter där med alla bitarna utspridda över bordet och man tänker igenom hur man ska lägga upp arbetet. Man har kartongen och på den finns bilden, hur det ska bli när det blir färdigt. Och när man tittar på den och sen på bordet, då kan man inte förstå hur det nånsin ska kunna bli ett bra resultat av det hela.

Man får börja med att vända alla bitar åt rätt håll, sedan ger man sig på hörnbitarna och alla bitar som har en rak kant. Så gör i alla fall jag. Jag börjar med ramen och sedan jobbar jag mig inåt. Ibland hittar jag några bitar som passar ihop, men jag vet inte hur jag ska få ihop det med det andra, med resten av pusslet. Men så helt plötsligt hittar jag den där lilla biten som gör att man kan länka ihop det med det andra. De där bitarna som hängde ihop i sig själva, men inte med den övriga bilden hittar sin rätta plats. Och genast blir det klarare. Jag får en annan förståelse för helheten och jag kan ana slutresultatet.

Ibland känner jag så här med livet. Jag har ett visst mått av kontrollbehov och när jag inte får ihop livet blir det lite jobbigt. Jag kan tycka att allt är osäkert, ser ingen lösning och jag vet inte hur jag ska få ihop tillvaron, jag ser inte slutresultatet. Jag vet vart jag vill, jag har ett mål, men allt känns så osäkert och rörigt att det hela känns helt omöjligt.

Men så en dag så är det som att saker och ting faller på plats och jag får frid över livet och tillvaron. De olika fragmenten som jag tidigare fått ihop passar helt plötsligt in i den stora bilden, jag kan se hur en sak är länkad till en annan och det är som att livet blir tydligare.

Idag är en sådan dag. Jag vet fortfarande inte hela innehållet i mitt liv, men det känns inte lika jobbigt för mig. För jag vet att i rätt tid så hamnar rätt bit på rätt plats och genast blir det så självklart och jag känner återigen lugnet...

Kram Cece

Tillit

När livet inte hänger ihop, kommer allt enbart att handla om tillit. Ibland åker du i full fart längs en mycket mörk väg. Allt du då kan göra är att lita på föraren och låta honom köra dig hem.

Tidigare idag läste jag just det här stycket i boken "hungrig i själen" av Erwin McManus, och de här orden har följt med mig sedan dess.

Så mycket i livet handlar om just tillit. Att lita på någon annan. Ska du lära känna en annan människa, kommer man till slut till en brytpunkt där man antingen får släppa taget och inse att man inte blir närmare vänner än så här, eller så kommer man igenom och man märker att det håller. Man kan lita på personen ifråga och relationen utvecklas.

När det gäller Gud så är det precis likadant. Jag kan aldrig veta om Han finns eller inte. Jag kan inte veta om Han alltid kommer att vara med mig. Jag kan inte veta om Han hör när jag ber. Jag kan aldrig veta om Han har kontrollen. Det enda jag kan göra är att tro och lita på att det är sant.

När jag tycker livet är jobbigt och det känns som att jag bara famlar i mörker, då kan jag inte veta att Gud är med. Det enda jag kan göra att gå på det som Han har sagt, för grejen är att jag tror. Jag tror, jag litar på att det är sant. Jag måste släppa kontrollen och lita på att Han leder, att Han har allt i sin hand, att Han är den som styr.

Och jag vet sedan tidigare att det bär, jag vet att det håller. Jag vet att Han finns med mig, hela tiden, alltid. Därför kan jag säga till mig själv att det här är inte slutet. Det är inte någon återvändsgränd jag har hamnat i, där jag i mörker irrar runt och letar efter en fortsättning. Det är bara lite disigt just nu. Men det kommer att lätta, jag vet det.

För Gud har sagt att Han alltid är med - och jag tror på det. Jag litar på det. Och tills jag är igenom, påminner jag mig om det Han har sagt. Jag sträcker mig efter Hans hand och vet att jag inte är ensam...

lördag 8 november 2008

aftonens betraktelse

minns gårdagen
sträva efter det som kommer
förneka inte din längtan men uppskatta nuet...

Grattis :-)

Ja må jag leva uti hundrade år för jag fyller faktiskt år idag :-) Eller ja, jag har fyllt år. Det har ju slagit över till lördag 8 november nu...

Och jag tänkte att jag skulle göra ett försök till att sammanfatta den här dan - hur nu det ska gå. Jag kan säga som så här, det var otroligt länge sedan jag skrattade så mycket som jag har gjort idag. Så tack för det!

Det började med att jag skulle bli upphämtad vid tio av Pernilla och Veronica. Det visar sig att även Magda vad ledig och kunde följa med. Att jag skulle bli hämtad var väl det enda jag visste om dagen...


I alla fall, när jag kommer ner och öppnar dörren så sitter det tre personer i bilen som klappandes i händerna stämmer upp i "nu vi klämmer i med friska tag, grattis grattis på din dag..."Sången som vi alltid sjöng i söndagsskolan när någon hade fyllt år. Stor glädje i sig, men till saken hör även att hela bilen är fylld med ballonger. Det var som ett enda stort bollhav. Och varje gång någon dörr öppnades var det någon ballong som såg sin chans till frihet.



Färden styrdes mot Hjo och vi hamnade efter några varv på njuta och fikade lite. Jag tror nog att de har den godaste latten jag druckit på länge. Väl värt ett besök!


Det blev ytterligare några varv i Hjo, bland annat till hem och hobby innan vi hamnade på restaurang frestelsen och åt middag.


På väg tillbaka till bilen passerade vi en lekplats där vi fastnade ett tag. Barnasinnet kom fram i oss och vi både gungade och lekte ett tag. Det gick väl sådär för oss, men vi skrattade så vi grät. Det komiska i det hela var även att en kommunarbetare som samlade ihop löv med ett fordon, valde att stanna, öppna dörren och sitta och titta på oss ett tag. Humor på hög nivå.




Några få ballonger fanns nu kvar i bilen när vi åter styrde mot Tibro. Just det - vi skulle stanna till på en handelsträdgård på vägen hem - Veronica skulle ha ljung. Veronica som kör och jag som sitter bredvid henne i fram ser den stora skylten som säger att det endast är sommarförsäljning på stället. Det vi då inte ser - eftersom vi tittar på skylten - är bommen som är nedfälld över hela vägen... Veronica tvärnitar och vi andra skriker samtidigt som vi skrattar. Och jag kan säga så här - det handlade om millimeter. Både vad gäller motorhuven och vindrutan. Skön förklaring till försäkringsbolaget om nåt hade hänt "jo, jag missade en stor bom som var över hela vägen..."


Tillbaka i Tibro så hamnade vi slutligen på bowlingen - jag fick sjukt mycket stryk... Tyckte jag kunde fått vinna - jag fyllde ju ändå år, men de andra var inte inne på den linjen.


Kvällsmat hos mor och far och sen häng hemma hos Veronica hanns också med innan den här, min 32:a födelsedag var till ända. Klockan har passerat midnatt och jag kan bara sammanfatta dagen så här - det var länge sen jag skrattade så mycket!

Kram Cece

torsdag 6 november 2008

Guds fel?

Hur kan det finnas en god Gud när det finns så mycket ondska i världen? Denna klassiska fråga som har förbryllat i årtionden har även funnits i min tanke.

Jag skulle vilja ändra den frågan lite och säga, hur kan det finnas goda människor som accepterar att det finns så mycket ondska i världen? Det är ju inte Gud som dödar en människa och det är inte Han som startar igång krig - även om en del hävdar det, det är ju vi människor som gör det, så varför skylla på Gud? Kanske för att det är så enkelt, då slipper man det egna ansvaret.

Ibland gör man det så svårt för sig. Istället för att se det självklara, det som ligger precis framför ögonen, så letar man efter förklaringar. Men nu är det så att det är du och jag som finns här, det är inte Gud som går omkring här på jorden, och jag tror att vi kan göra en hel del. Istället för att sitta ner i soffan och be att Gud ska göra något, kan faktiskt du och jag gå ut och göra vad vi kan. Vi kan vara Guds händer.

Och jag finner det synnerligen intressant hur en del som säger att de inte tror på Gud skyller allt ont på Honom. Hur kan man skylla på nån man hävdar inte finns? Det skulle ju vara som att skylla på tomten för att det inte blir nån snö... Förlåt om jag nu avslöjar att tomten inte finns, men för mig är det lika orimligt att skylla på Gud som att skylla på tomten.

Gud har skapat oss till Hans avbild, att göra det som Han vill, sedan är det olika hur man väljer att förvalta det. En del väljer att inte bry sig om det alls, medan en del väljer att försöka.

Jag väljer att vara den som försöker - hur väljer du?

Kram Cece

onsdag 5 november 2008

Så nära

utan hopp finns ingen framtid
utan tro på framtiden finns ingen mening
utan mening tar den förlamande apatin över
den förmörkar hela din tillvaro

meningslösheten tar död på din själ
ditt inre
ditt liv

i panik söker ditt innersta efter något att fästa blicken på
någon att hålla fast vid

tron på framtiden har blivit förödande
den har förvandlats till misstro
och misstron har fått en förkrossande kraft
en förlamande kraft

det enda man kan lita på och nånstans hoppas på
är att Gud är densamme

mitt i allt mörker
mitt i all ångest är Han där
så nära

Han ersätter ångestens iskalla kraft med sin värme
med sin kärleksfulla omfamning
Han andas liv i din trötta själ

Han viskar stilla...

jag är här
ditt liv har en mening
det finns hopp
det finns något mer än det du just nu ser
så tills du ser det själv ska jag se det åt dig

jag håller dig nära mig

alltid...

En liten människa

Du hoppas att ingen ska fråga och se hur det verkligen är
Alla stormar som rasar där inne, svikna löften och ensamhet

Jag önskar du ville förstå innan det är försent för dig ändå

Om du bara vågar öppna hjärtats tomma rum
Jag vet du skulle gripas av de tårar som Han gråter nu
I saknad efter dig
En liten människa
Älskad av Gud

Du vänder och vrider på livet i jakt efter innehåll
Men du väcks utav verkligheten ur din slummer av storslagna drömmar

Se dig om
Göm inte längre undan din längtan
Vänd dig om
Där fruktan förbyts i frid...

tisdag 4 november 2008

...

det jag längtar allra mest efter just nu
är även det som skrämmer mig mest
om det infinner sig vet jag inte vad det innebär
jag vet inte vad som kommer att ske
jag vet inte vad det startar igång

och det skrämmer mig

tystnaden...

måndag 3 november 2008

Ett krackelerat yttre

När jag åkte hem från jobbet idag så började jag fundera på det här med att sminka sig. Jag sminkar mig varenda dag och när jag tänker efter så vet jag inte varför. Jag vet att jag en gång för många år sedan började och sen har jag bara fortsatt. Jag tycker det är kul med smink och med jämna mellanrum så plockar jag fram alla ögonskuggor jag har och testar att blanda färger och så kollar jag i tidningar på de som jag tycker är snyggt sminkade och sen testar jag på mig själv.

Men ibland så kommer de där stunderna då jag ångrar att jag började. Och jag börjar fundera på varför jag sminkar mig, för vems skull gör jag det? Gör jag det för min egen skull, för att jag känner mig fräschare, eller gör jag det för att jag inte tror att jag är ok om jag går ut osminkad?

Jag vet faktiskt inte hur det ligger till för mig egen del. Helt klart är att jag känner mig fräschare när jag målat mig, men är det den enda orsaken?

Och vad eftersträvar jag? Ett yttre som är snyggt, med ett inre som är trasigt? Eller ett osminkat yttre, men ett inre som är mera helt?

Jag önskar att jag hade ett helt inre, jag är en bit på vägen nu och vad gäller mitt yttre... jag jobbar på att inte alltid känna att jag måste vara sminkad. Jag försöker få mig själv att förstå att jag duger som jag är - osminkad eller inte. För jag vill inte ha en mask som jag kan gömma mig bakom, ibland är det i och för sig skönt, men i längden blir det ganska falskt och unket. Och till slut så krackelerar den påmålade ytan och man visar den man egentligen är, oavsett man vill det eller inte.

Så vad vill vi ha? En tillvaro där man måste gömma sig bakom den målade masken, i rädsla för att inte duga. Eller vill vi ha möjligheten att våga släppa på skyddsbarriären, att våga visa sig utan något smink, precis sådan som man är. Jag vill i alla fall det. Jag vill våga lita på att jag duger. Jag vill tro att jag har ett värde och jag vill tro att jag är ok, precis sådan som jag är.

Kram Cece

söndag 2 november 2008

Det är lugnt...

För ett litet tag sedan så skrev jag ett inlägg om att vara problemorienterad vs. handlingsorienterad. Och det där har följt med mig sedan dess. Hur är jag? Fastnar jag i mina problem eller kan jag lyfta upp blicken och komma fram till vad jag kan göra åt det?

Jag önskar att jag helt säkert kunde säga att jag är en handlingsorienterad människa, men jag tror inte att jag är det. Eller... till viss del är jag nog det, men väldigt ofta behöver jag någon som säger åt mig att lyfta upp blicken. Som säger åt mig att jag ska fokusera på något annat. Och varje gång det händer - att någon annan måste påminna mig - känner jag mig så dum. Jag kan tycka att jag borde ha sett det själv... men det gör jag inte.

Och igår, eller rättare sagt i natt blev det väldigt tydligt. När jag var på väg hem - jag hade varit på fest med min bror och han var världens snällaste som skjutsade hem mig - tack! I alla fall, när vi är på väg så ser vi lite längre fram på vägen att det står en bärgningsbil utmed vägkanten. Och när vi kommer närmare så ser vi att det står en del bilar och att det har blivit en liten folksamling. När jag tittar upp lite mer åt höger, åt vägrenen, ser jag att det ligger en bil på taket och att det är en kille som är - vad jag tror - skitsur. Han springer fram till bilen och börjar sparka på den.

I och med att det var lite halt så tänkte jag att killen var sur för att han lyckats krascha bilen och att det var därför han sparkade på den. Vi stannar inte utan vi åker vidare och när vi passerar platsen så tittar jag bakåt och ser då att det sitter en kille kvar i bilen, fastklämd. Och helt plötsligt får killens agerande en helt annan innebörd.

Killen som sparkade på bilen var antagligen inte alls sur. I alla fall inte på bilen. Förmodligen ville han vända på den så att hans kompis kunde komma loss. Och i den panik han kände var hans enda tanke "jag måste sparka och vända på bilen". De personer som hade stannat till på olycksplatsen visste att man inte kunde, eller skulle göra något förrän räddningspersonalen kom dit så att man kunde stabilisera hans tillstånd. Men killen vände sig mot personerna med panik i blicken och försökte få dem att hjälpa honom - utan resultat.

Och jag har tänkt på det här hela dan idag. Att det kanske inte är så konstigt att man behöver ha nån som utifrån kan säga till en att det är dags att se på situationen utifrån ett annat perspektiv. När man är mitt uppe i detta fantastiska ekorrhjul av destruktivitet ser man inte längre än vad som finns just runt omkring. Och ibland kan det ju bli så att man känner panik och man blir ännu mer stirrig.

I de lägena behöver man, eller i alla fall jag behöver någon som säger åt mig att ta det lugnt. Någon som kan vara lugn åt mig tills jag själv hittar lugnet. Någon som kan hjälpa mig att lyfta upp blicken och hålla upp huvudet tills jag känner mig stark nog att själv hålla uppe det.

Idag insåg jag att det inte är så konstigt att man inte kan se det långsiktiga perspektivet och det gör inget att någon måste påminna mig. För efter tillräckligt många påminnelser kanske jag kan se det själv...

Kram Cece

fredag 31 oktober 2008

I svagheten växer närheten

Vad är det som gör att en del människor blir vänner, medan en del stannar vid bekanta? Vad är det som saknas i relationen till en bekant, men som finns mellan två vänner?

Jag känner väldigt mycket folk, många av dem är bekanta, men jag har dock förmånen - jo, jag kallar det för förmån, att ha ett flertal vänner. Jag vet att om något skulle hända så har jag flera stycken som jag kan höra av mig till - när som helst på dygnet - och de skulle ställa upp för mig. Men vad är då skillnaden mot de andra relationerna?

Jo, de som jag har som vänner, det är de som jag också varit som mest öppen och ärlig mot. De vet vad jag slåss mot, de vet mina problem, de vet mina svagheter och jag vet om deras. Bit för bit har man vågat dela med sig av sitt innersta väsen och man har märkt att det har hållit. Den andra personen är kvar.

Och det känns nästan lite märkligt. Många gånger tror man att man måste vara stark och inte visa sina svagheter, man vill ju inte framstå som någon svag människa, för vem vill umgås med en sådan? Men egentligen är det tvärtom. De som jag känner mig som mest närmast, de som jag litar mest på, är de som jag kan vara svag inför. Det är de som jag kan gråta inför. Det är de som älskar mig för den jag är - inte för mina erfarenheter eller min bakgrund.

De senaste två åren har jag genomgått en förändring i mitt liv. Jag har tagit tag i vissa bitar och jag har förändrats som människa. Lätt? Inte en enda gång faktiskt. Men det har ändå varit värt det. Och jag är fortfarande inte där jag ville vara, men jag är på väg framåt, och jag inte den jag brukade vara.

Och under de här åren har jag haft några personer som har funnits hos mig hela tiden. Jag har fått sms, blivit bjuden på kaffe, fått kramar, de har lyssnat och de har stannat kvar hos mig. Oavsett hur jag har mått. Och de är de som är mina vänner. Och det kommer jag att vara dem evigt tacksamma för.

Ärlighet är det enda sammanhang, där närhet kan utvecklas, och för att denna ska få en chans, måste det finnas tillit. Om någon visar att den litar på dig, måste även du lita på den andre. Annars växer inte vänskapen.

Så hur har du det med dina vänner? Har du någon eller några som du känner dig helt trygg med? Har du någon som du vågar visa dig svag inför? Om du inte har det, då kanske du ska fundera igenom varför. Det kanske är så att du måste slappna av lite grand och sänka ner din gard några pinnhål. Du kanske inte kan skylla på alla andra, utan du kanske ska se vad du själv kan göra. Det kanske ska vara du som vågar visa dig svag och det kanske ska vara du som tar första steget.

Kram Cece

torsdag 30 oktober 2008

Vänskap

Att lära känna en person, att släppa någon inpå livet, kan vara helt fantastiskt. Det kan ge en så mycket, men samtidigt så är det en stor risk. För ju mer man lär känna någon, ju mer man öppnar sig, desto mer litar man på personen i fråga. Man vågar visa mer och mer de sidorna i sig som kanske inte är de bästa och man vet inte hur det tas emot. Man vet inte om det bär. Och man vet inte om det är värt risken. Tänk om jag inte duger?

För snart två år sedan befann jag mig i den situationen. Jag kom i kontakt med en person som mer eller mindre tvingade mig att möta mina egna sidor. Sidor som jag inte ville se och känslor i mig som jag inte riktigt ville acceptera. Och varje gång vi pratade så kände jag det som att jag stod på en ranglig bro över ett stup. Jag hade ingen aning om det skulle hålla eller inte. Jag visste inte om jag dög. Jag var livrädd, det enda jag kunde gå på var att han sa att det var lugnt. Att jag skulle lita på honom.

Och varje gång jag tog ett steg och tittade tillbaka, såg jag att det hade hållit. Det hade funkat. Och han hade inte försvunnit.

Nu har jag kommit över bron och kan säga att den höll hela vägen. Jag klarade av det och jag är inte så rädd längre. Och min vän som var med hela vägen finns fortfarande kvar. Han försvann inte, trots att han vet så otroligt mycket om mig. Alltså duger jag. Jag är ok.

Och när jag tänker ett steg till, slår mig tanken om värdet av vänskap och vad det egentligen innebär. Det är en sådan förmån att lära känna någon, en annan människa litar på dig och släpper dig inpå livet.

När allt kommer omkring är det så att de enda människor som kan såra en djupt är de som man tillåter att komma på djupet, ända in i ens själ.

Så skriver Erwvin McManus i sin bok hungrig i själen. När jag kom till det stycket i boken så läste jag den meningen om och om igen. Först höll jag inte riktigt med honom, jag tyckte att man visst kunde bli sårad av någon som man inte känner så väl. Men sen när tanken hade slagit lite ro i hjärnan och jag hade funderat lite till så insåg jag att han hade rätt.

För tänk om någon av dina vänner skulle såra dig. Någon av de som står dig närmast gör eller säger något som ger dig ett sår, det såret skulle bli djupare än om samma sak skulle sägas av någon som du inte känner så väl.

Så hur förvaltar du den gåvan? Gåvan att vara någons vän...

Kram Cece

tisdag 28 oktober 2008

Värde

Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen.

Vem du än är
Var du än är
Så är du sedd, älskad och bekräftad.

Du är någon som är värd att bli älskad. Inte för det du gör, utan för att du är en människa. Du har ett värde i och med att du är född. Ingen människa är precis som du är - du vet väl det?!

Kram Cece

måndag 27 oktober 2008

Liv...

I förrgår när jag hade parkerat bilen hemma hos mig och satte nyckeln i källarporten så föll min blick på det som låg inblåst i hörnet. Där, i skydd från det mesta låg en hög med höstlöv. Det var inte några fina löv, ni vet de som är så där röda och gula och helt fantastiska. Nej, det var bruna, lite förtorkade löv.

Men så där i mitten låg ett löv som inte såg ut som de andra. Det var som att det precis hade fallit ner från trädet och det var helt grönt fortfarande. Och det låg där i mitten, nästan som om det var skyddat av de andra. Och jag fastnade med blicken på det där lövet ett tag och så började jag fundera.

Tänk om man kunde se på sig själv på det där sättet. Att det gröna fick stå för det som var bra, det som är positivt med mig och det bruna var det som inte var så bra. För min blick fastnade på det gröna, det fina och det som stod för liv. Men det är så många gånger som man istället bara ser det som är fel, det som är negativt, det som är destruktivt och det som bryter ner.

Jag vill vara den som ser det som ger liv. Den som ser det vackra, det fina och det positiva. I mig själv, men likväl hos en annan människa. För om man ser det, om det är det som man ger näring, så kommer det att växa och till slut så tar livet över. Det mörka, det negativa får inte plats utan man är någon som sprider liv.

Man säger att det hjärtat är fullt av, talar munnen. Jag vill tala liv. Jag vill vara den som uppmuntrar och bekräftar. Jag vill vara den som ser. Gud, hjälp mig...

Kram Cece

söndag 26 oktober 2008

Att vara målmedveten

Ibland när jag läser intervjuer i tidningar och läser vad de får för frågor, är det alltid en fråga som jag fastnar vid. Och det är frågan om vem som de har som största inspirationskälla. Jag har ingen som helst aning om vad jag skulle svara på en sådan fråga. Det finns faktiskt ingen speciell person som jag ser upp till på det sättet.

Men så idag när jag var i Göteborg på high school musical on ice-tour med hela familjen slog det mig. Jag är och har aldrig varit särskilt intresserad av de filmerna, men min brorsdotter är det och det var för hennes skull vi åkte. Och när vi sitter där och är halvvägs in i föreställningen så blir jag så imponerad. De var så sjukt duktiga på att åka skridskor!

Och det var då jag kom på det. De som inspirerar mig är de som är bra på det de gör. Om det sen är att de är bra på att prata med människor och se dem, eller om det är människor som är bra på musik, eller på datorer, eller på någon idrott - det spelar egentligen inte så stor roll.

Att vara målmedveten och att vara inställd på att bli ännu bättre och att ha den disciplinen det krävs - det imponerar och inspirerar mig.

Kram Cece

fredag 24 oktober 2008

Att våga

Tänk att det kan vara så svårt ibland att vet hur man ska göra. Att veta om man tar rätt beslut eller inte. Jag har ganska många gånger stått vid ett vägskäl och inte vetat hur jag ska göra. Vilket beslut är det rätta? Hur ska jag kunna välja mellan två alternativ som ser lika bra ut? Hur ska jag veta vilket som är bäst?

Jag tror att man i de lägena helt enkelt bara får ta ett beslut och sen lita på att det blir bra. Att våga ta de konsekvenser som det kan bli. Ibland tänker jag "vad är det värsta som kan hända?" Det är ju inte så att världen rasar samman... Oftast får ens beslut ganska så små konsekvenser och det är rätt sällan som de är helt omöjliga att ordna till.

Så min lilla filosofiska tanke så här på kvällskvisten är... våga ta beslutet och lita på att det bär!

Kram Cece

torsdag 23 oktober 2008

Ett hörn av kärlek

Hm... jag är godissugen. Funderar på om jag ska traska ner till ica och köpa lite. Eller så biter jag ihop och struntar i det. Svårt val...

Har varit i Jönköping idag med Veronica och Ami. Var ute på ikea och a6 och småshoppade lite. En stor glädje med dagen var att vi sprang på Victoria när vi satt och åt. Så mysigt! Var grymt trött när jag kom hem och la mig på soffan och läste lite, men det gick inte så bra - jag somnade. Vaknade en timma senare så nu får vi väl se när det passar att jag somnar i afton.

I morgon ska jag och Pernilla till Hjo på förmiddagen. Och sen är jag helt ledig. Ska väl kolla lite vad jag ska sjunga på söndag - ska sjunga i kyrkan igen. Tycker inte jag gör annat just nu. Men det är ju i och för sig kul att de vill att jag ska göra det.

Fick för övrigt en kommentar angående mitt inlägg igår om prövningar. "Det handlar om hur hårt du kan bli slagen och ändå fortsätta röra dig framåt..."

Nu däremot ska jag ta en stund och placera mina vänner i varsina hörn i mitt hjärta. För om jag gör det kan jag alltid bära er med mig.

Kram Cece

onsdag 22 oktober 2008

Prövningar

Hur ska man hantera när saker och ting inte går ens väg? När jag tycker att livet inte är rättvist mot mig utan det är som att hela världen bestämt sig för att gå emot mig? Eller när man ligger där i sängen, försöker sova och utan förvarning kommer ångesten. Allt blod förflyttas till fötterna och du känner dig helt iskall inombords. Rädslan tar över och man blir alldeles paralyserad och skakig på en och samma gång.

Det första jag vill säga är att livet inte är rättvist. Det är lika bra att du inser det och accepterar det. För när man ser en del personer så är det som att allt bara flyter på för dem. Det är som att de aldrig behöver lägga mer än två fingrar i kors för att lyckas. Och när man ser på en del andra så är det bara slit och inget löser sig av sig självt. Varför ska det vara så?

För ett par månader sedan när jag var i Stockholm så åt jag lunch med min bror Simon och vi pratade en del om hur vi som syskon är väldigt olika. Jag är yngst och den som vill ha trygghet, jag vill veta vad som ligger framför och jag vill väldigt gärna ha ett fast jobb. Simon å andra sidan har inte alls samma behov av trygghet. Den största delen av hans vuxna liv har han varit elitidrottare och har varit beroende av sponsorer och av inspelade pengar för att klara sig. Och han har inte haft problem med det alls. Han tycker bara det är skönt att leva och jag vet inte hur många gånger han sagt att "det löser sig".

Nu är läget att jag har vikariat och han har fast jobb - han som inte ens vill ha det... Smått ironiskt kan man tycka. Och jag kan ibland tycka att han har det så lätt för sig. Han tycker att det löser sig och det gör det ju. Nu missunnar jag honom inte hans jobb, absolut inte. Han är så värd det efter alla år av slit som idrottare. Men jag kan tycka att det är lite orättvist. Jag vill ju ha trygghet och fast jobb och han har inte alls samma behov av det. Så varför får han ha den tillvaron och den tryggheten?

Å andra sidan har jag haft jobb när jag behövt ha det. Det längsta jag gått arbetslös är en månad. Och jag har ju jobb nu, jag har inkomst och jag trivs med det jag gör, så på vilket sätt skulle det vara orättvist? Egentligen? För en del är det enklare än för andra, så är det bara och det är så livet fungerar, så acceptera det och lev ditt liv och gör ditt bästa utifrån de förutsättningar som du har.

Att leva innebär att man får erfarenheter, positiva såväl som negativa. Och det är inte så svårt att hantera det positiva, det är värre med motsatsen. Varje gång något händer som inte är så positivt försöker jag se på det utifrån och fråga mig själv på vilket sätt jag kan ta lärdom av situationen. Och det är det andra jag vill säga. Försök se på det hela utifrån ett annat perspektiv. Se på det som att du kan lära dig något av det. Påminn dig själv om att du blir starkare av det när du tagit dig igenom det.

När det gäller min ångest som dök upp häromnatten så kan jag välja att se på det på två sätt. Antingen ser jag på det som ett misslyckande och som ett nederlag att det dök upp. Jag kan se på mig själv som en sjuk, svag människa som har ett problem som inte försvinner. Eller så kan jag se att det faktiskt var två veckor sedan det hände senast. Jag har ju mått bra ända fram tills nu och jag mår ju faktiskt bra idag igen. Ångesten och oron är borta och jag känner mig lugn och tillfreds med livet.

Jag har ångest och det har jag accepterat och det har jag lärt mig att leva med. Och jag vet ju också nu vad som kan trigga igång min ångest och jag har lärt mig att hantera den. Men hur ska jag se på den? Ska jag se på det som att det är livet? Eller ska jag se på den som en prövning från Gud? Eller kan jag se att det förmodligen är en kombination?

I boken "berörd av himlen redan här" av Darlene Zscech skriver hon "Prövningen är inte för att Gud ska se hurdana vi är; Han känner oss redan innan och utan. Men varje test av tron gör vårt hjärta lite starkare och det växer i mognad och visdom..."

Jag tror nog att jag ser på mitt liv på det här sättet, eller jag försöker göra det i alla fall. Varje motgång, eller om man vill kalla det för prövning gör att jag växer som människa. Varje gång jag tagit mig igenom något jobbigt så känner jag mig starkare och jag känner en annan typ av mognad mot vad jag kände innan. Jag ser det inte som att Gud vill sätta dit mig, utan jag ser på det som att jag kan lära mig något av det. Jag tycker inte att Gud är orättvis som skickar negativa saker på mig, snarare som att Han tillåter att det händer. Han vet vad jag kan hantera och jag vet att jag aldrig blir prövad över min förmåga, även om det ibland känns så.

Men med Guds hjälp och med vänners hjälp kan jag ta mig igenom det och efteråt kan man stå där och känna sig lite starkare. Gud har aldrig brutit sina löften till mig... och Han kommer inte att bryta sina löften till dig heller.

Kram Cece

tisdag 21 oktober 2008

Leeeediiiiig!

Tänk att ett enda ord kan skänka så mycket glädje... Kom hem från jobbet för en timme sen, har ätit kvällsmat och suttit i soffan lite och slökollat på tv. Magda och Veronica är på väg hit om en stund, men jag funderar på att avstyra det hela. Är väldigt, väldigt trött och borde kanske bara va hemma och lägga mig istället.

Orkar inte skriva något långt filosofiskt inlägg ikväll - inte för att jag inte har några tankar, mer att jag inte orkar.

Kram Cece

Delvis klart

Det är märkligt men det stämmer faktiskt. Vargtimmen... De jobbigaste timmarna på natten mellan 02:00-04:00. I alla fall var det så för mig i natt. Jag kom inte till ro, somnade först strax efter 03:00 och när klockan ringde vid 08:00 i morse var jag helt borta. Tycker inte riktigt om när känslorna och ångesten tar över hela min varelse. Å andra sidan har den hållit sig borta i ungefär två veckor så jag har ändå haft det rätt bra.

Fördelen nu är ju att jag förstår och ser vad som triggar igång den. Men ändå var jag inte förberedd på den. Messade en del med L inatt. Vet inte vad jag skulle gjort utan den kontakten. Det var min livlina...

Idag känns det ändå bättre. Är helt slut och vill helst bara hem och sova i soffan, men jag har ju elever så det funkar ju inte. Ska vara här till halv sju. Sen är jag ledig i 12 dagar. 12 hela långa dagar då jag inte behöver åka till jobbet. Förvisso har jag ju pedagogdagarna i Stockholm, men det känns inte som att de räknas...

Kram Cece

mitt i natten...

Kan inte sova. Alla tankar drar åt varsitt håll i hjärnan och de ger mig ingen ro. Det stora grå rullade in över mig med full kraft och vägrar försvinna. Det börjar till och med förvandlas till ett stort svart hål. Förundras varje gång över hur snabbt det kan förändras. Hur något litet kan ge så här stora konsekvenser. Det är väl priset man får betala för att man är känslomänniska gissar jag...

Kram Cece

måndag 20 oktober 2008

Läge att sova

En dag kvar... En enda ynka dag kvar. Sen är jag ledig i 12 dagar. Förstå - 12 dagar! Ska bli så galet skönt. Fast det heter ju inte att jag är ledig. Jag har elevfria dagar... Men jag måste inte va på jobbet så jag förstår inte skillnaden. Nästa vecka åker jag upp till Stockholm och är där hela veckan. Måndag, tisdag och onsdag ska jag till musikhögskolan på pedagogdagar, men sen resten av veckan är jag helt ledig. Ska försöka träffa lite folk som jag inte träffat på länge, men mest ska jag nog bara ta det lugnt och umgås med mig själv.

Hade planer på att plita ihop ett mail nu till L, men jag orkar inte. Är fortfarande småsjuk och nu mår jag dessutom illa igen. Magkatarr... Men jag vet inte för vad. Oftast kommer det när jag är stressad, men jag tycker inte jag är det nu. Skit samma - jag måste inte förstå allt även om jag vill det. Kanske bara ska ta det för vad det är. Mår illa och är snurrig. Punkt. Ska nog gå och sova istället.

Kram Cece

söndag 19 oktober 2008

Att ha modet att gå

Hur kan man vända på en negativ situation och förändra den till det bättre och är det ens möjligt?

Som jag skrev i mitt förra inlägg så kan det ibland bli så att omständigheter och situationer gör att man till slut identifierar sig med sitt problem. Det är inte bara något som finns i ens liv, det blir ens liv.

Det är så lätt att fastna i tanken och i agerandet att man till slut inte ser något annat. Man ser bara ens egna lilla, lilla värld och man blir så trött och slut av att ge näring åt problemet att man inte orkar lyfta upp blicken.

Men vad ska man göra då? Ska man bara acceptera sitt öde och tro att det är meningen att man ska gå omkring och må dåligt? Och det jag funderar över är om man verkligen vill identifiera sig med ett problem.

Men samtidigt så är det ju svårt - det är jag medveten om. För det kan ju vara så att man vill göra något åt det. Man vill må bra, men man vet inte om man vågar. Man vet inte om man har orken att möta "demonerna", det jobbiga som finns i en.

Och jag ska inte ljuga för dig - det kommer förmodligen bli skitjobbigt. Du har ingen aning om vad som väntar och du kommer att känna dig helt skräckslagen många gånger. Det kommer att vara den värsta resa du någonsin har gjort.

Men vet du - det kommer också att vara den bästa resa du gjort. Det kommer att vara värt det. För i slutändan kommer du stå där och känna dig mer hel. Du kommer kunna stå där med rak rygg och säga - det här är jag. Jag har haft en helt bedrövligt jobbig resa, men nu är jag framme. Jag har kommit i mål. Jag är mera hel...

Jag tvekar ofta när jag tar de första stegen, men jag rör mig hellre framåt i fruktan, än jag låser mig i en negativ situation.
(Bill Hybels)

Kram Cece

lördag 18 oktober 2008

Problemorienterad eller handlingsorienterad?

Har man rätt att klaga över sin situation om man inte gör något åt den?

Just nu läser jag en bok av Bill Hybels (när ingen ser dig - vem är du då?) och igår när jag åkte hem från jobbet så läste jag just om hur problem och omständigheter kan ta över. Innan hon har hunnit märka det kretsar hela hennes liv runt problemet. Hon blir handlingsförlamad. Hon har valt att låta problemet styra henne. Hon kan inte längre varken lösa det eller göra något annat på andra områden i livet. Hon är sitt eget problem.

Han fortsätter lite längre fram; Om man tillåter sig att bli överväldigad av svårigheter ser framtiden inte ljus ut. Man kommer att fastna i det ena problemet efter det andra. Man kommer att tillbringa hela sitt liv med att inte komma nånstans och förarga sig över att vägen bara leder dig runt, runt. Man blir bitter (min egen tolkning)

Har jag rätt att klaga över att jag är singel när jag inte gör nåt åt det? Om jag inte på något konstruktivt sätt gör något för att förändra min situation - har jag rätt att klaga då? Om jag tycker att jag är för tjock och vill gå ner i vikt men inte gör nåt åt det utan istället tar en kaka till - har jag rätt att klaga då? Om jag inte trivs på jobbet och inte vill gå dit, men inte söker något nytt - har jag rätt att klaga då? Om jag inte trivs där jag bor, men inte letar efter något nytt - har jag rätt att klaga då?

Jag tror att man måste välja att stanna upp och stoppa tanken. Man behöver reflektera över hur man kan förändra sin tillvaro och vad man kan göra så att situationen förändras åt det håll dit man vill att den ska gå. Man behöver lyfta blicken. Man behöver ändra fokus. Man kan inte bara sitta och vänta på att "någon" ska ändra den åt mig. Jag måste göra det själv.

Kram Cece

fredag 17 oktober 2008

Som kompensation...

Vi var ju lite bleka på bilderna i det förra inlägget - vilket Veronica muttrade över, så här kommer lite andra bilder från i somras när jag och världens bästa Veronica var på roadtrip runt Vättern.

Vi hamnade bland en massa pensionärer vid Medevi brunn.

Veronica sitter och väntar på mig vid Medevi brunn.

Jag och Veronica vid Övralid där Verner von Heidenstam bodde under hans levnad. (Nobelpristagare i litteratur 1916)

Vadstena klostermuseum

Avslutade dagen med ett kvällsdopp och grillning vid Vättersvallen. Magiskt!

Fredag!

Klockan är inte mer än 13:20 och jag har hunnit med en hel del idag. Var i X på morgonen på personalmöte, kom hem lagom till tolv och åkte upp till Sofia och tog en kaffe och en äppelpaj med henne och Veronica. Och nu ska jag och sistnämnda människa åka till Skövde, hämta Magda och äta lunch. Trött, men ändå rätt glad. Vaknade dock i morse med ont i halsen. Säger inte det till Veronica bara för då hävdar hon att det är sångerskenojan som satt in...

Började läsa en ny bok idag på bussen - Bill Hybels, Vem är du när ingen ser? Handlar om karaktär och om hur man kan utvecklas och förändras som människa. Och han skrev en hel del bra grejer. Kommer att kommentera den lite mer i kommande inlägg. Just nu är jag alldeles för snurrig, trött och hungrig för att kunna tänka klart. Nu vill jag bara äta.

Här är för övrigt ett par bilder från höstpromenaden som mina vänner drog ut mig på i söndags.


Veronica & Ami
Jag & Magda

Kram Cece - som lovade att säga att det var Veronica som var fotografen :-)

torsdag 16 oktober 2008

Personalmöte i morgon

Nähäpp - ingen ledig fredag. Men jag ska nog inte klaga. Nästa vecka jobbar jag bara måndag och tisdag. Sen är jag ledig i en och en halv vecka :-) Mina estetelever har temavecka så det är inte någon ordinarie undervisning, så jag kommer inte åka till Lidköping. Nu kommer jag inte vara helt ledig bara för det, men jag slipper åka i alla fall. Har en massa planering att göra... kan inte fatta att det kan ta så lång tid! Idag satt jag i tre och en halv timme och jag kom inte ens halvvägs. Jag gjorde i och för sig det allra viktigaste och det känns bra.

Direkt efter jobbet åkte jag hem till Veronica och åt kvällsmat med henne och Magda. Så mysigt att bara kunna ses så här mitt i veckan. Och särskilt när jag varit lite sjuk och inte varit så social de senaste dagarna. Idag har jag mått bättre som skönt är, men nu har en huvudvärk börjat göra sig påmind...segt. Ska ta och proppa i mig en ipren och gå och sova. Klockan ringer smärtsamt tidigt i morgon 05:45. Alldeles för tidigt för att en liten Beckis ska va nöjd med det.

Kram Cece

onsdag 15 oktober 2008

höst...

Se följande framför er; man vaknar tidigt på morgonen, solen skiner och det är inte ett regnmoln i sikte. Man traskar glad i hågen till bussen - i tjocktröja och dunväst och beger sig mot Lidköping för att jobba. Småsover lite sådär gött på bussen och när man vaknar till liv är man framme i Lidköping och kommer på att de flyttat busstationen till sockerbruket. Innebär att det tar några minuter längre än tidigare att gå till och från jobbet. Det gör inte ett dugg, för det är alldeles fantastiskt fint höstväder. Luften är hög och klar och lite halvsvalt, men ändå helt underbart och man känner mig mest lycklig.

Se följande framför er nu; lagom som jobbet är slut så är himlen invaderad av gråa moln som de senaste timmarna vräkt ur sig vatten (=regn). Inget paraply, ingen regnjacka och det är dessutom längre än tidigare till bussen. Vem var sådär nöjd över det? Inte jag i alla fall. Det tog mig ända till Skövde innan jag var någorlunda torr och jag slutade väl va fuktig för en kvart sen...

Stannade ändå till i kyrkan på bönen och det var riktigt gött. Så kvällen avslutades på ett bra sätt.

Kram Cece

tisdag 14 oktober 2008

Lite piggare nu ikväll

Jaha, då har ytterligare en dag gått utan att något särskilt har hänt. Har tillbringat största tiden i min soffa i horisontalläge och det har varit väldigt välbehövligt. Mår väl inte så jättemycket bättre mot tidigare idag, men jag mår i alla fall inte sämre. Känner mig sliten i halsen och väldigt trött, men den senaste tabletten hjälpte mot huvudvärken.

Och det tråkiga när jag är lite småsjuk - eller mycket sjuk för den delen - är att jag blir så dämpad. Inget känns kul och jag sitter bara här och tycker synd om mig själv. Det jag tidigare skrivit om att fokusera rätt och att välja hur jag ska tänka - det har inte varit i min närhet idag.

Samtidigt kanske man kan få må så här en dag eller två. Man måste nog tillåta sig själv att må lite småsurt ibland, bara man inte fastnar i det. Och det har jag inga planer på att göra. Jag låter mig må så här idag och sen så hoppas jag att jag kan tänka om och fokusera om i morgon.

Nu ska jag återigen placera mig i soffan och kolla på tv. Inte för att det är så mycket vettigt men det är i alla fall något att kolla på.

Kram Cece

Lite synd om mig...

Fast inte så mycket. Bara lite. Var in till jobbet på förmiddagen för att ha ett möte med en kollega, men sen åkte jag hem. Mår fortfarande hur skumt som helst. Känner mig febrig och allmänt hängig. När jag var upp till Brita förut och lånade lite filmer så hade jag jättesvårt att koncentrera mig på vad hon sa. Är rädd att jag är tillbaka i hur jag mådde förra hösten när jag jobbade för mycket. Fast jag jobbar ju inte så mycket nu. Får fortsätta att filosofera lite senare. Nu ska jag äta lite lunch och lägga mig i soffan och kolla på film och hoppas att jag mår bättre om en stund. Jag bara får inte bli sjuk nu...

Kram Cece

måndag 13 oktober 2008

Lite gnölig

Tänk att det kan va så kul att ändra utseende på den här sidan... Vet inte hur många gånger jag gjort det nu, men lite ombyte förnöjer.

Annars då? Jovars (som min bror skulle säga), det är väl helt ok. Inte helt bra, men ändå ok. Varit skitskum hela dan. Huvudvärk, hängig, smått skakig, febrig och har inte varit särskilt hungrig. Nästan så jag mått illa. Inte magsjukilla, men... mer att jag bara inte är hungrig.

Funderar på om jag ska stanna hemma från jobbet i morgon i ett försök att häva det hela innan det bryter ut på riktigt. Måste in till jobbet för ett möte på förmiddagen i morgon, men sen får jag se hur jag gör. Om jag mår som jag gör nu och som jag gjort hela dan så åker jag nog hem efter det. Problemet är bara att jag är så himla snäll. Jag vet att det inte är mitt problem om mina elever inte får sin lektion, och det är heller inte mitt problem att försöka få tag på dem, men ändå så känns det som det. Man vill som inte att de ska åka in till musikskolan i onödan...

Jaja, jag får se hur jag mår i morgon och om det är så att jag inte mår bra så får jag ignorera min duktighet och strunta i eleverna. Det är inte mitt problem att försöka få tag på dem om jag är sjuk.

Nu ska jag ta en ipren och se om värken släpper. Har inte bara haft huvudvärk utan händerna har värkt idag också. En skön konsekvens av att vädret börjar bli kallare och mer ruggigt.

Äh, känner mig som värsta gnällkärringen här nu... Återkommer i morgon.

Kram Cece

söndag 12 oktober 2008

nr 100

Huvudvärken har fortfarande inte släppt så nu går jag och lägger mig.

Kram Cece

Huvudvärk

Har inte mycket vettigt att skriva idag. Kunde bara inte somna igår... sista gången jag kollade på klockan var den 03:42. Lite jobbigt med tanke på att min klocka ringde 07:30 i morse. Har mått skitskumt idag. Mått illa och har en alldeles fantastisk huvudvärk. Tryckt i mig en alvedon nu och hoppas på att den släpper snart.

Efter mötet - som för övrigt gick riktigt bra - så var jag upp till familjen Davidsson och åt lunch och bara hängde några timmar. Softisch värre :) Hamnade med Magda, Ami och Veronica uppe på billingen och drack kaffe och vandrade lite (med betoning på lite). Mina vänner ser det som sin livsuppgift att få ut mig i skogen. Jag har väl egentligen inget emot det, jag bara gillar att sitta inne i en soffa och softa. Men de blev så glada att de fick med mig ut och är de glada så är jag glad.

Kram Cece

lördag 11 oktober 2008

Dags att sova tror jag...

Ja vad säger man egentligen? Har nyss kommit hem från Värsås där jag sjöng på skördefest med temat "min dröm om lustgården". Det var inte fullt så underhållande som titeln... Jag lyssnade hela tiden, men jag minns nog ingenting tror jag. Eller jo det gör jag nog, han gillar maskar. Och man ska vara snäll mot dom för de gör grävjobbet i hans land :)

Men Magda - min fina vän som följde med fällde nog den skönaste kommentaren idag. (Hon är för övrigt bra på det där med kommentarer...) När jag hämtade upp henne och vi var på väg, sa jag att jag tyckte det var roligt att hon var med. Hennes svar lydde; Ja, jag kunde ju inte låta dig åka på det där alldeles själv. Som om jag skulle till nåt hemskt ställe eller nåt. Magda - du är en sån källa till glädje!!

Nu har jag suttit här och förberett mig inför mötet i morgon. Mötesledaren ringde mig förut och han skulle återkomma när han var lite mer genomtänkt. Och när jag hade lagt på där så lyssnade jag av svararen och där hade Jörgen (pastorn) ringt och föreslagit lite ordning på låtar. Kan bli intressant hur det hela blir. Det känns bra i alla fall. Det känns lugnt och det är ett gott tecken. Jag litar på att Gud är med och att Han leder.

Vill förtydliga lite när det gäller tidigare inlägg där jag skrivit om att man kan välja hur man mår. Naturligtvis finns det tillfällen i livet då man inte kan välja hur känslolivet är. Omständigheter kan göra att man mår dåligt oavsett hur man väljer. Det är inte de här tillfällena jag menar. Det jag menar är när tillvaron är rätt så bra, men man fastnar i tänket och man fastnar i de sakerna som är negativa. Man hamnar i en nedåtgående spiral som gör att man inte kan se det som är bra. Det är där jag menar att man kan välja vad man fokuserar på och det leder i sin tur till att man mår på ett annat sätt än vad man kanske gjorde från början. Man väljer hur man mår...

Nu har jag pratat i telefon och sagt grattis, jag har pratat med mötesledaren och planerat mötet och det som nu återstår är att att tvätta bort sminket och gå och sova. Eftersom jag bor i lägenhet så vill jag inte värma upp rösten här för tidigt - tycker inte riktigt det är så schysst mot mina grannar. Så jag brukar försöka vara i kyrkan senast halv nio för att få igång rösten. Sen är det rätt gött att sitta där ensam ett tag och pejla in Gud. Så det innebär att det är dags för den här fröken att gå och sova.

Kram Cece

Hello everybody, wherever you are...

Pigg pigg pigg pigg pigg pigg PIGG! Didirididi... Jag är så begåvad! Har passerat åldern 30 för ett par år sen och man kan tycka att man ska ha utvecklat någon typ av självkännedom, men icke! För lite drygt en timme sen så drack jag en stoooor latte hemma hos Veronica. Och vad händer? Jag blir pigg. Hur pigg som helst dessutom. Så nu sitter jag här hemma - har slösurfat lite och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag är då inte sovtrött - så mycket vet jag.

Är dessutom asmätt. Åt pizza och det var så gott! Och resultatet blev ju givetvis att jag nu sitter här med svullen mage och är så mätt. Känns som om jag inte behöver äta något överhuvudtaget på flera dagar. Men det kommer jag självklart göra. Äta bör man... har jag hört.

En annan grej som jag också vet - förutom att jag inte är sovtrött - är att jag är lycklig. Visst är det saker i mitt liv som jag saknar och som jag önskar såg ut på ett annat sätt, men jag har det bra. Jag mår bra. Jag känner mig lycklig. Väldigt, väldigt mätt, men lycklig.

Jag kommer för övrigt ha en sånghelg nu i helgen. Lördag kväll ska jag sjunga i Värsås missionskyrka på en skördehögtid. En man som heter Börje ska komma dit och berätta om sin dröm om lustgården. Jo det är sant, han har dessutom skrivit en bok om ämnet... Känns mycket underhållande. Magda, min fina och trogna supporter ska följa med och vi försöker övertala Veronica att följa med. Man kan ju bara inte missa detta tillfälle. En särskild inbjudan är skickad till LRF föreningarna i bygden = bönderna... Så man får väl se om det finns nån bonde som söker sig en fru - ha ha.

Och på söndag ska jag sjunga i kyrkan. Jörgen ska predika om att våga tro. När det gäller Gud kan man aldrig veta, man kan bara tro och lita på att det är sant. Skrev en låt förut idag om ämnet - texten kan du läsa i mitt förra inlägg. Blev rätt nöjd med den faktiskt...

Dessutom fyller en riktigt god vän år idag - GRATTIS! Ringer dig senare idag och gratulerar på riktigt. Du är ju en sån upptagen man så det är ju inte säkert att du tar dig tid att läsa min blogg en dag som denna och jag vill ju inte att du ska missa att jag säger grattis :-) Förresten, har du bört bört bört? moahahahaha (förlåt att jag blev lite intern här, men det är min blogg och jag skriver vad jag vill :-)

Nä, kära vänner. Jag skulle kunna sitta hur länge som helst och fortsätta skriva om typ ingenting, men det leder ju inte nån vart. Så det är väl lika bra att jag säger tack och godnatt nu. Inte för att jag kommer att sova än, men ändå :-)

Over and out.

Kram Cece

fredag 10 oktober 2008

Det handlar inte om att veta - det handlar om att tro...

Nu står jag här igen, en liten människa. Och undrar vad som hände, hur kunde det bli så här? För det fanns ingen möjlighet att det skulle ha fungerat. Det kan bara vara Du som är med mig genom allt.

Så jag riktar in min blick mot Dig.

Jag vill tro att det bär. Jag vill lita på att Du alltid är här hos mig. Jag behöver Dig, behöver Ditt andetag.

Gud, Du känner mig så väl. Du vet att jag vill veta. Du vet att jag vill förstå, men nu handlar det inte om det. För att leva helt med Dig, då måste jag släppa taget. Jag kan aldrig veta säkert, det handlar ju om att tro.

Gud, jag vill vara här med Dig. Gud, jag vill tro att Du är med mig steg för steg...