söndag 28 februari 2010

Den gömda skatten

Den här texten fick jag mailad till mig av en god vän. Tror att det finns fler än jag som behöver höra det här just nu...
...........................................................

Människan är en åker. I denna åker finns en gömd skatt (Matt 13:44). Djupast i ditt inre bär du på en ofattbar rikedom, du bär på gudomligt liv. Innan du når fram till skatten måste du arbeta igenom många skikt där du konfronteras med en mängd olika saker som kan tyckas vara något helt annat än den skatt du söker. Kanske blir du förvånad att så mycket oreda och orenhet finns inom dig.

Då är det viktigt att du förstår vad det är du söker, så att du inte stannar upp eller förlorar modet inför allt du stöter på. Du söker efter ditt ljus, men du kan inte undgå att även möta ditt mörker. Det är just genom att du låter något av ljuset komma in i dig som du blir medveten om ditt mörker.

När du på allvar strävar efter att vara god och kärleksfull, då kommer det att avslöjas hur mycket ondska och kärlekslöshet som finns i dig. Ju mer du kämpar för att vara sann, desto mer visar sig din "osanning".

Du behöver inte inrikta dig på att söka dina fel. Om du söker Gud av hela ditt hjärta, visar sig felen av sig själva. Då gäller det att inte att inte blunda för dem, utan tvärtom se dem i allt deras elände.

Det är inte särskilt uppmuntrande att bli ställd inför all den orenhet vi bär inom oss. Det kan vara förkrossande. Det är denna förkrosselse som är vägen fram till skatten. Men fastna inte i ditt elände, fäst i stället blicken på Gud. Det är Han själv som är din skatt.

godnatt

Jag är trött. Inte bara för att det är sent utan det är som att hela mitt jag är trött. Orkar inte riktigt och jag märker hur jag skärmar av mig. Distansierar mig och undviker samtal. Blir kort i tonen och bygger upp mitt skydd.

Vet inte riktigt varför jag gör så. Om det är en reaktion på det som har varit i veckan. Skulle tro det. Har umgåtts med människor varenda dag den senaste veckan och det är jag inte van vid. Jag behöver vara ensam. Få vara ifred. Ska nog stänga in mig i morgon och bara vara hemma.

Umgås med mig själv och med Gud. Påminna mig om att jag inte behöver oroa mig. Att Han har allting i Sin hand. Jag kan behöva det.

fredag 26 februari 2010

Så var det med det minnet...

Vissa dagar har jag svårare att komma ihåg saker. Minnet sviktar och jag tappar lätt tråden när jag pratar med folk. Idag när jag var hos kuratorn så började jag säga en mening, men när jag hade sagt fem ord så hade jag glömt vad det var jag hade börjat berätta. Och jag minns heller inte om jag har tagit min medicin idag eller inte. Jag tror inte det. Eller har jag?

lugnare igen

Det är fredag och för första gången på riktigt länge är det plusgrader ute. Förut när jag var hos kuratorn så hörde jag hur det droppade på fönsterblecket. Innebär det att våren är på väg?

Jag känner mig återigen lugnare. Är trött - men lugn. Ska tillbaka till familjen om ett tag men just nu sitter jag hemma i soffan och njuter av att få vara ifred. Att själv få bestämma hur mycket ljud jag ska ha runt mig. Ska ta en lång dusch sen innan jag åker tillbaka. Bara ta hand om mig själv. Det måste man få göra ibland.

Kram !

små små ord av kärlek

Små ord av kärlek förändras under resans gång. Små ord av omsorg blir så fel. Små ord av välmening omvandlas och blir till förmaning. Jag tolkar allt som hot och jag går i försvar. Blir arg och frustrerad och jag snäser - trots att jag inte vill.

Jag kommer alltid vara den minsta, lilla gumman, den som är ensam och inte klarar sig själv. Den som behöver hjälp.

Men jag är stor nu. Jag klarar mig. Ifrågasätt inte så mycket med den anklagandes klang i orden. Utan tro på mig. Stötta mig. Få mig att känna att jag klarar av det.

Jag vill inte känna att jag måste ha en massa genomtänkta argument för att rättfärdiga mina beslut. Räcker det inte med att jag tror på mig själv? Räcker det inte att jag tror att jag gör rätt? Räcker det inte att jag känner att jag vill börja om på nytt och att det är dags nu?

Räcker inte det?

torsdag 25 februari 2010

Lugn

Ingen ångest.

Ingen oro.

Bara en känsla av lugn och trygghet.

Det tycker jag om !

onsdag 24 februari 2010

Pendlar mycket upp och ner...

Dagen har varit helt vidrig. Men det är inte därför som jag inte har bloggat. Jag har inte kunnat skriva några inlägg på grund av något fel på sidan. Har varit enormt störande för jag har verkligen haft behov idag av att skriva av mig.

Det har varit väldigt rörigt och jobbigt de senaste dagarna. Saker och ting både faller på plats och rasar sönder på en och samma gång och det skapar kaos. Kaos och ångest. Ångesten har periodvis varit helt olidlig och vidrig idag.
 
Vaknade med tusen tankar och de har inte minskat under dagen. De kanske inte har ökat, men de har heller inte minskat. Ingenting har hjälpt. Rastlösheten har funnits i både kropp och själ och jag har matat mig med intryck - allt för att slippa tänka och känna för mycket ångest.

Har fått frågor om jag verkligen ska flytta till hösten. I och med att jag inte har mått så bra den senaste tiden menar man att jag inte har något skyddsnät runt mig. Jag förstår att det bara är av oro och omsorg man säger det, men det skapar en känsla i mig att jag inte kan ta beslut. Att jag bara gör fel.

Men jag känner att det är dags nu. Jag vill gå vidare i livet och lite glömma det som har varit. Jag vill börja om på nytt och jag tror att det är tid för det nu.

tisdag 23 februari 2010

hemma återigen...

Klarade inte av ensamheten utan tog min tillflykt till älskade föräldrarna. Ventilerade alla tusen tankar med mamma i hallen medan pappa satt vid köksbordet. Vet fortfarande inte hur jag ska göra. Ena stunden känner jag att jag absolut kan klara av att arbeta deltid i sommar. Men i nästa ögonblick känns det helt orimligt.

Jag har i alla fall bestämt mig för att maila till min förra chef på sjukhuset och säga att jag inte kan ge henne något besked i morgon - det är helt otänkbart. Tidigast på fredag kan jag ge henne besked eller allra helst nästa vecka. Kan hon inte vänta så länge - då får jag passa på det här jobbet. Jag får ju panik vid sådant här med snabba beslut. Särskilt nu när jag mår så här.

Så nu gör jag precis det som min kurator har sagt åt mig att göra - be om betänketid. Nu har vi i och för sig pratat om att göra så när jag får en fråga - här är det ju jag som har ställt frågan... Men jag trodde inte att hon ville ha besked så snabbt.

Ja, jag gör så.

jag är rädd

Jag är helt slut. Samtidigt vansinnigt uppe i varv. Hjärtat sitter i halsgropen men dras nedåt av klumpen som sitter i bröstet på mig. Skulle vilja sätta mig i ett hörn och gråta lite men jag kan inte. Jag vet inte när jag grät senast.

Känner mig så ledsen. Så liten. Så orolig.

Har tappat hungern igen. Precis som det brukar bli när jag inte har kontroll eller när jag hamnar inför nya situationer. Har varit och kollat upp ett nytt jobb idag. Det gick bra och han var väldigt förstående inför det faktum att jag nu är sjukskriven. Han har själv varit utbränd så jag kände att jag kunde vara ärlig mot honom - jag tror nämligen att ärlighet varar längst. Han frågade hur pass dålig jag hade varit och jag sa som det var till honom. Självklart inte allt, men en del berättade jag och jag sa också att jag mådde mycket bättre nu (vilket jag också gör). Han sa att det inte syntes på mig att jag var utbränd och han hade aldrig gissat det om jag inte hade sagt något.  

Och det lät som att det är mitt. Jobbet alltså. Men det finns problem i det hela. Det är för långt att pendla så jag måste flytta och då är frågan vart. Sedan är det en liten tjänst - förmodligen bara en dag i veckan, vilket innebär att jag måste ha något mer jobb.

Och samtidigt som oron inför hösten finns - så börjar jag oroa mig för sommaren. Måste jag kanske sommarjobba? Tog kontakt med min gamla arbetsplats idag och kollade om de behövde vikarier. De vill helst ha någon som kan jobba heltid och det förstår jag, men det kan jag inte göra. Jag tror inte att jag orkar det. Sa att jag tror att jag kan orka en deltid men vill samtidigt fundera på det. Ska ringa i morgon. Jag måste vara genomtänkt och färdigfunderad om det här tills i morgon.

Jag vet att det är korkat att gå tillbaka till arbetslivet för tidigt, men samtidigt måste jag ju ha pengar. Pengar är inte allt och de gör en inte lyckligare, men man måste ha en inkomst. Och jag vet inte hur det fungerar om man är arbetslös och sjukskriven. Vad grundas ersättningen på då?

Jag vet inte. Jag är bara rädd. Illamående. Liten. Full med tårar som inte vill komma ut.

Så nu sitter jag här i min soffa och stänger in mig i min tysta bubbla. Svarar inte om någon ringer. Stänger ute alla andra och stänger in mig själv. Kroppen reagerar väldigt konstigt. Jag är skakig - inget nytt, men nu när jag sitter här i soffan så gungar det till ibland. Som att jag sitter på en båt eller något. Inte direkt yr, mer att jag inte är på fastlandet. Känns jättekonstigt.

Jag är rädd...

måndag 22 februari 2010

Det är en riktig vinter vi har...





söndag 21 februari 2010

Se bortom ytan

Hur ofta är det inte så att man dömer någon efter deras utseende? Eller yrke? Man lägger ögonen på någon och så tror man att man vet hur den personen är. Och det får mig att fundera på vad ni andra tänker om mig när ni ser mig. Hur tror ni att jag är? Och är det så att det första intrycket jag ger - stämmer det sedan när ni lärt känna mig lite mer?

Jag tror att man behöver se bortom ytan lite fler gånger än vad man gör. Att inte automatiskt tro att någon är sur bara för att man är tyst. Eller att man skär sig på armarna bara för att man går med långärmade tröjor, hårt sminkad och med långt svart hår. Och man behöver inte vara tråkig bara för att man har färglösa kläder. 

Jag har sagt många gånger att jag är jätterädd för att inte bli omtyckt om jag visade den jag verkligen är. Istället sätter jag upp ett skydd så att jag kan gömma mig bakom det och så att jag ska kunna försvara mig ifall det skulle behövas. Problemet är ju att man stänger ute människor genom att göra så och man stänger in sig själv. Det där skyddet - det hindrar ju min riktiga personlighet från att visas.

Nu menar jag inte att man ska berätta allt för alla - det är inte det som det här handlar om. Jag menar bara att man mår nog bra av att se bortom alla masker lite då och då.

Kram

lördag 20 februari 2010

Lördag kväll

Svårt att se kanske men istappen sträcker sig alltså från taket och ner till toppen av mitt fönster som ligger på våning två av tre...

Balkongerna är ungefär 160 cm djupa och snön sträcker sig ut lite drygt halva den längden...

Det är som du kanske har förstått väldigt mycket snö här. Nu har det i alla fall slutat snöa, men min svägerska sa förut när jag pratade med henne att det ska komma ytterligare i natt. Okej att jag tycker om snö, men det känns som att det kan räcka nu. Var ute och skottade min balkong förut för jag var lite rädd att det skulle bli för tungt. Man hör ju om alla dessa tak som rasar in...

Hittade ingen skyffel här hemma dock utan jag fick fram en gammal stekpanna =) Såg nog rätt roligt ut. Men nu är det lite mindre snö på den i alla fall. Ska ut i morgon igen tänkte jag. Nu får det vara bra för idag. 

Låg vaken rätt länge i natt och funderade på det här med jobb i sommar eller inte. Har inte riktigt tänkt på det på ett tag, men så kom allt ikapp. Oron kom tillbaka. Försökte att inte lägga för mycket energi på det, men det är ju inte helt lätt att bara släppa. 

Nu tänker jag sätta mig tillrätta i soffan med en smoothie och OS. Vi säger så. Kram

Smoothie på vaniljyoughurt, frysta hallon, banan och honung

snökaos

Ibland kan jag tycka att man överdriver när man säger att det är snökaos. Särskilt i Stockholm. Där räcker det med att det kommer lite snö så är det en massa olyckor och inställda avgångar på både pendel och tunnelbana. Men idag får jag nog hålla med om att det är det. Snökaos alltså. Jag skulle fått besök av fina Nina idag, men vi skjuter lite på det. Känns inte alls som läge att ge sig ut med bil idag.

Istället sitter jag i soffan med en kopp kaffe och tittar ut på snön...

min balkong på andra våning

min lilla bil till höger...

det var en gång två ljuslyktor som syntes på min balkong

balkongdörren

mitt köksfönster

fredag 19 februari 2010

Det är dags för fredagsmyyyyys !

fredagsmys

Det blev en tur till ica ändå. Så till kvällsmat blev det hemmagjord hamburgare - mycket gott! Sedan är det väl kanske inte så svårt att se skålen med chips och godisskålen till höger. Känns bra dock att jag uppväger det hela med lite vindruvor.

Nu blir det NCIS innan OS börjar.

Kram på er !

Fredag

Fredag idag och här sitter jag och är galet sugen på chips! Men jag vet inte. När man tittar ut känns det bara kallt och snöigt. Har snöat i två dagar nu och det blåser - brrr! Får väl se om jag tar mig ut...

Det är så skönt för jag börjar känna igen mig själv igen. Jag orkar mer och mer och livet känns lättare på något vis. Svårt att förklara hur det känns.

Men lägstanivån höjs hela tiden och jag märker så tydligt nu att det går åt rätt håll. Sedan är det klart att jag inte mår bra alla dagar, men jag mår bättre. Och det är väldigt skönt!


smart?

Mår illa och kallsvettas. Skakig och yr. Kanske inte var så smart att skotta snö hos mamma och pappa...

torsdag 18 februari 2010

det värker

Jag vet inte riktigt varför, men det är som att min kropp värker mer och mer för varje dag. Händerna. Ryggen. Fötterna. Nacken. Ja mer eller mindre hela kroppen. Två kvällar i rad har jag behövt ta en ibumetin för att jag ska kunna somna. Är som att inget hjälper. Stå, sitta eller ligga - sak samma.

Ibland undrar jag om jag inte har någon sjukdom. Någon riktig alltså. För den här värken är så obegriplig. Kan inte se något samband. Sedan den här darrande känslan jag har ibland. Idag när jag gick nedför trappan hos mamma och pappa kändes det som att benen inte skulle bära mig. Som att knäna var på väg att vika sig.

Men det kanske har sin naturliga förklaring. Det kanske hör till det status jag befinner mig i. Har ju orkat göra ganska mycket i några dagar och först igår låg jag däckad. Kanske ligger kvar lite idag också. Försöker tänka tillbaka på hur det var i början av min sjukskrivning. Hur jag mådde då och hur det var då.

Men jag minns inte riktigt. Dagarna flyter ihop mer och mer och vissa veckor är väldigt dimmiga. Särskilt från hösten. Kanske är en försvarsmekanism som kroppen går in i för att orka. För jag har nog svårt att förstå hur pass dålig jag har varit. Hur pass sjuk min kropp har varit och i vissa fall fortfarande är.

Funderar på om jag ska slita mig från OS och gå och lägga mig istället. Har somnat vid tre några nätter nu och skjuter på dygnet lite. Kanske ska vända tillbaka det...

tom på ord

Jag mår lite konstigt idag. Har varit alldeles darrig i hela kroppen och det är en massa känslor som snurrar i mig.

Men jag är tom på ord...

onsdag 17 februari 2010

lite bättre

Jag mår lite bättre nu. Låg halvt utslagen på sängen ett par timmar efter jag skrev det förra inlägget och det verkade vara det jag behövde. Tystnaden stör mig inte lika mycket längre och jag gör mitt bästa för att fokusera på rätt saker. Ibland går det bra - ibland inte.

Nu sitter jag och skriver av en bibelläsningsplan som jag hittade här. Har tänkt att jag ska läsa igenom Bibeln i år och eftersom det redan är februari så ligger jag ju lite efter. Har ingen skrivare installerad på den här datorn och då planen är skriven i pdf-format så är det lite svårare att ha koll på vad jag har läst och inte. Så nu skriver jag det i ett word-dokument så kan jag stryka allteftersom jag läser ikapp.

Men det stör mig inte så mycket att skriva av. Tycker om att strukturera och att få saker i listor på det sätt som jag vill ha det. Och så har jag OS på i bakgrunden så inte går det någon nöd på mig inte.

Kram!

ledsen idag

Jag vet inte varför men jag känner mig så ledsen idag. Trött. Uppgiven. Sorgsen. Vill ha trygghet. Närhet. Funderar på att åka bort till mamma och pappa. Vill bara kunna vara.

Tystnaden är så påträngande. Så tydlig. Älskade vännerna finns kvar. De jag trodde skulle vara kvar är det. En del andra har vuxit i mina ögon. De som vågar ställa frågorna. De som verkligen lyssnar. De som visar att de bryr sig. Men i övrigt är det tyst. Väldigt tyst. Känner mig bortglömd. Oviktig.

En del säger att jag kan höra av mig när som helst. Att de alltid finns där och ställer upp. Men när det väl gäller så svarar de inte. Då får jag inte tag på dem. Och då klingar de där orden väldigt illa.

Skrivna kommentarer från bittra så kallade vänner sårar ända in i hjärtat. Jag får höra att kristna har en vidrig människosyn. Det betyder alltså att jag har det - för jag är ju kristen. Klarar inte riktigt av just nu att filtrera det där. Jag kan inte riktigt bara släppa det och låta det passera.

Fäster ögonen på den vackra tulpanbuketten jag fick igår av fina A. Försöker fokusera om. Fokusera på omsorgen och kärleken som jag ändå får av många.

Men idag känner jag mig ledsen.

smycke

Jag har tappat bort mitt silverkors (inte så nyligen - det är typ två år sen...) och nu har jag tänkt köpa ett nytt. På sidan saijtam.se hittade jag massor av snygga smycken som var helt i min smak. Men nu behöver jag smakråd. Vilket tycker ni att jag ska köpa?

Nummer ett...

Nummer två...

Nummer tre...

Nummer fyra...

Nummer fem...

tisdag 16 februari 2010

färgkod ???

Finns det någon som kan se vilken färgkod (html) det är på bakgrundsfärgen där jag skriver mina inlägg? Den finns inte i min mall och jag skulle vilja ha den. Vet att man kan kolla om man har mac men jag har en pc...

värk

Har en alldeles fantastisk värk i kroppen idag. Framförallt händerna, ryggen och nacken/axlarna. Funderar på om jag ska ta en värktablett nu, men så tänker man att "äh, det är ju inte så farligt - det går över". Men varför inte lindra när man kan göra det?

Idag har fina Anette varit här på kaffe och det var så mysigt! Fick en jättefin bukett tulpaner av henne som nu står här på soffbordet. Vi pratade länge länge och det kändes gott ända in i hjärtat.

Förutom värken så har dagen varit som igår - bra. Har i och för sig varit väldigt trött och gäspat mest hela dagen men det känns inte som att det räknas. Har nu några kvällar försökt somna utan några stilnoct och det har väl gått sådär. Somnat sent och sover oroligt. Så det är väl en orsak till gäspningarna.

Har väl tänkt att jag ska gå och sova hyfsat tidigt idag. Allt runt midnatt är tidigt =)

lite svårt att somna

Tänk om man förstod allt - skulle man må bättre då? Skulle man vara lyckligare då? Skulle man tycka att livet var enklare? Jag vet inte...

Jag vet bara att jag återigen har en natt då rädslan för att somna vinner över tröttheten. En helt obefogad rädsla dessutom. Ingenting har hänt när jag har sovit. Inte mer än att jag drömmer. Men det är ju inga mardrömmar så jag förstår inte rädslan.

När jag gick från soffan till sovrummet förut snurrade allt och det kändes som att jag hade världens tryck och sus i huvudet. Och när jag väl lade mig ner så började hjärtat slå snabbare och snabbare. För varje minut. För varje sekund. Huvudvärken börjar komma krypandes dessutom.

Men trots det här så känner jag mig ändå glad, för jag har mått bra idag. Ingen ångest. Ingen stresskänsla. Inga konstiga reaktioner. Och det har varit väldigt väldigt skönt. Och det gör också att den här bristen på sömn än så länge känns ganska okej. Det går liksom ingen nöd på mig. Det är ju OS på tv...

måndag 15 februari 2010

nummer 500

Det här är mitt inlägg nummer femhundra sedan jag startade den här bloggen. Och när jag tänker efter så inser jag att den har förändrats en del sedan jag började skriva.

Först skrev jag bara för att jag hade lust. En lättsam blogg med mycket humor för mina vänner. Sedan kom förändringen. Min depression tog över mer och mer och det präglade mina inlägg. Jag bytte adress på bloggen och jag var mer restriktiv med vilka i min närmaste omgivning som fick läsa den.

I den vevan fick jag veta att det fanns de som kände igen sig i det jag skrev och det betydde massor för mig. Jag fick veta att jag satte ord på deras känslor. Samtidigt blev jag osäker på om jag skulle fortsätta skriva. För den vetskapen att mina ord hade betydelse för någon annan skapade en press. Jag kände att jag var tvungen att vara genomtänkt och komma med nya kloka tankar varje gång jag skrev.

Jag valde att fortsätta skriva men ändrade mitt sätt att se på bloggen. Jag valde att skriva för min egen skull - inte någon annan. Nu skriver jag om det som rör sig i mitt inre, men även om det som händer i livet. Jag lägger ut lite bilder ibland och jag känner inte längre något krav att vara klok.

Jag har ett stort behov av att få ned mina tankar på pränt. Jag kan komma på mig själv med att formulera mig i meningar och uttryck om och om igen. Och när jag väl kunnat skriva ned dem - då är de ute ur systemet och jag kan släppa det.

Den här bloggen - den är min, bara min och jag skriver helt och hållet för min egen skull. Men om det skulle vara så att du läser och tycker om det - varmt välkommen tillbaka!

Toppnotering

Oj vad glad jag blir! Har haft en toppnotering på unika besökare idag. Hihi. Nyfiken på vilka ni är =)

Nu blir det middag för mig framför OS.

söndag 14 februari 2010

förstår inte...

En del dagar orkar jag ingenting och blir helt slut av minsta lilla ansträngning. Men en del dagar är det som att jag inte alls är sjuk. Kan göra en massa saker och reagerar inte ens på det. Idag är en sådan dag. Har fixat och donat en del här hemma och ändå är jag inte trött. Då har jag ju dessutom inte ens sovit särskilt bra i natt.

Jag. Förstår. Verkligen. Inte.

Och jag kanske inte borde lägga en massa energi på att förstå. Jag kanske bara ska gilla läget och vara glad över att jag orkar. Men jag vill veta. Jag vill förstå.

Men det kanske inte går...

There's no place like home







Städning

Har tillbringat de senaste timmarna med att städa mitt hem. Det är tråkigt när man håller på men väldigt väldigt skönt nu när det är klart.

Och jag kan inte komma ifrån tanken att det är lite likadant med livet. Det är ju inte alltid som man mår så bra och när man är mitt uppe i det så är det allt annat än roligt. Det känns som att det inte finns något slut på det utan man ser bara allt som är rörigt.

Men så efter ett tag så har saker och ting hamnat på sin rätta plats. Det är inte lika stökigt längre utan man kan se på tillvaron lite klarare. Luften är lite lättare och man känner att man kan andas igen.

Man glömmer ju inte bort hur det har varit, men man klarade av det och man är lite starkare än vad man var innan.

sömnlösa funderingar

Tystnaden är så kompakt. Den skapar utrymme för det som trängts undan för alla ljud. På något märkligt sätt skapar det en rädsla. Skapar sömnlöshet. Jag både känner och hör hur blodet susar genom min kropp. Det forsar fram och för med sig alla tankar - alla funderingar.

Drack jag kaffe för sent? Har jag tagit mina sömntabletter för många nätter? Kan jag inte somna utan att ta dem nu? Var det dumt att vila på eftermiddagen?

Kände redan innan jag gick och lade mig att det skulle bli en jobbig insomning. Kände redan då hur rädslan för att somna ökade. Rädd för tystnaden. Mörkret.

Känner mig på ett sätt febrig. Kall ända in i märgen. Öm. Men inte hängig.

Har gett upp tanken på att somna i sovrummet nu. Har tagit mina kuddar och mitt täcke och lagt mig i soffan istället. Tv:n är på - skönt att det är OS. Då är det inte bara dåliga serier som det är i vanliga fall på nätterna. Minns när jag jobbade natt och det var kvinnofängelset. Det var ingen bra serie ens när det var nytt. Ändå kollade man på det.

Det paradoxala i tillvaron är att jag ändå känner att jag mår bättre. Men när jag läser igenom det jag skriver är det svårt att se det. Men jag gör ändå det. Mår bättre alltså.

lördag 13 februari 2010

Normalt trött?

När vet man vad som är normalt trött? Och när vet man om tröttheten hör till utmattningen? De dagar då jag känner att jag orkar göra en del - då tänker jag att jag överdriver och bara är känslig. Att alla är trötta. Inte bara jag.

När är man ärlig mot sig själv och vilar om det behövs och när är man bara lat? Gränsen är hårfin. Och jag brottas med de tankarna och de känslorna varenda dag.

Jag både borde och behöver städa här hemma - men gör jag det? Nej, jag sitter i soffan istället.

Och känner mig lat...

Det finns en Gud

När du lägger dig om kvällen och dagen går till ro. När alla vindar har tystnat är det skönt att våga tro att bortom vintergatans vimmel och fjärran våra sinnen finns en Gud.

fredag 12 februari 2010

Filmtips del två

Idag har det varit en produktiv dag. Har sett inte mindre än tre filmer. August Rush var nog ändå den som tilltalade mig mest. Handlar om en föräldralös kille som letar efter sina föräldrar genom att låta musiken tala. Tycker i och för sig att den var väldigt förutsägbar men jag gillade musiken i den så därför får den bli ett filmtips.


Att leva

Är betydligt mer stabil idag än igår. Vet inte riktigt vad som är skillnad egentligen och just den ovetskapen är så frustrerande.

Har funderat en del på livet idag. På vad det egentligen innebär att leva. Är det att hela tiden utsätta sig för nya situationer? Är det att utmana sig själv och sin personlighet? Är det att vara glad och nöjd med det man har? Att vara tillfreds?

Jag tror inte att livet handlar om att man ska vara lycklig hela tiden. Eller att allt ska gå enkelt hela tiden. Livet är vad det är. Att andas. Att skratta. Att gråta. Le. Utvecklas. Att fundera. Det kanske låter som en klyscha men livet är de dagar som går. Jag kan aldrig få tillbaka och ändra det som har varit, men jag kan utmana det som kommer.

Men det betyder inte att jag ska ställas inför nya utmaningar hela tiden. Det handlar helt enkelt om att leva...

Filmtips

Mycket filmer blir det när man går hemma och är sjukskriven. Såg en riktigt bra igår - the taking of pelham 123. Spännande och inte förutsägbar utan bara väldigt bra. Tycker i alla fall jag.


Idag vet jag inte riktigt vad som ska hända. Jag hoppas och ber om att jag inte ska pendla så sjukt i mina känslor idag som jag gjorde igår. Det var verkligen helt sjukt. Under sådana dagar är jag faktiskt ganska glad över att jag inte lever tillsammans med någon. Hyfsat svårt att veta hur jag mår =)

torsdag 11 februari 2010

Don't even mess with me

Jag är inte längre lika förvånad över skiftandet i mitt humör. This song says it all...


frustrerad

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig - det blir bara mer och mer tydligt för varje dag som går. Och det kanske inte är så konstigt. Man lever ju ändå ganska många dagar så det är ju mer eller mindre självklart att man inte kan veta allt eller förutsäga allt.

Inte ens en dag i taget blir alltid som man har tänkt sig. Min dag började bra. Mådde jättebra och kände att orken fanns. Men nu sedan ett par timmar mår jag inte alls bra. Är som att all ork har dränerats ur min kropp och själ. Jag känner mig skakig och flackig.

Och jag vet inte varför. Det finns ingen logisk förklaring till hur och varför jag mår som jag mår just nu. Och det är ganska frustrerande.

onsdag 10 februari 2010

Ledsen

Det har varit en jobbig dag. Mådde skitdåligt innan jag skulle iväg till kuratorn och det var inte lättare när jag väl var där. Brukar alltid sitta ensam i väntrummet men idag dök det upp en tjej till. Fick nästan panik när jag märkte att hon skulle in i samma väntrum som jag. Ville inte att hon skulle se mig. Ville inte visa att jag skulle in till psykisk hälsa. Kunde inte göra något åt det - kunde bara sitta kvar.

Men jag tror ändå att det var bra att jag var där. Behövde ventilera vissa saker och det var skönt att kunna göra det.

Men nu känner jag mig ledsen. Matt i kroppen och ledsen i hjärtat. Kryper ihop under filten och försöker stänga ute omvärlden. Går sådär...

Nytt igen...

Rastlösheten kryper återigen inom mig och viljan att förändra dyker upp. Därav den nya layouten...

Lite orolig...

Har ju mått ganska ok några dagar och det har varit så otroligt skönt! Men nu sedan en timme ungefär så märker jag hur oron och ångesten kryper omkring i kroppen. Ska till kuratorn nu kvar i tre och jag funderar på om det är det som är orsaken. Det känns som att hela dagen är förstörd bara för att jag har en tid hos henne. Ganska löjligt egentligen för det är ju inte så att jag har en massa annat inbokat som "störs".

Men det är så det känns. Funderade ett tag på om jag skulle avboka tiden för att jag mår rätt ok och för att jag inte vet vad vi ska prata om. Men det kanske inte är så smart. Med tanke på hur jag mår nu...

Och samtidigt tycker jag att jag är överkänslig. Att jag inte ska vara så löjlig. Andra har det så mycket värre. Det finns de som är sjuka på riktigt och har rätt att klaga. Jag har ju själv försatt mig i den här situationen och har bara mig själv att skylla. Det är ju inte så att jag ska dö direkt.

Sitter och tittar på klockan hela tiden och funderar på om jag ska gå eller om jag ska ta bilen. Om jag tar bilen kan jag göra lite andra ärenden samtidigt. Går igenom i hjärnan när jag måste gå hemifrån för att hinna. Räknar ner. Räknar om.

Vill åka iväg. Rymma härifrån ett tag. Men jag vet inte vart. Jag kan liksom inte rymma ifrån mig själv. Det spelar ingen roll vart jag är. Mitt jag är alltid med...

tisdag 9 februari 2010

Har inte varit i kyrkan sedan i slutet av november om man bortser från bönesamlingen jag var på för två veckor sedan. Saknar det riktigt mycket faktiskt. Men det har blivit en sådan tröskel att gå dit. Känns jobbigt att behöva träffa folk och möta deras frågor.

Jag vet att jag kan gå dit när det har börjat, sätta mig på läktaren och sedan gå innan det är slut. Då behöver jag inte känna att jag måste. Men om jag känner att jag orkar så kan jag ju stanna kvar. Svårare än så behöver det inte vara.

Men jag har inte kommit iväg. Men jag saknar det. Saknar gemenskapen. Saknar att höra på predikan. Saknar att delta i lovsången.

För min del just nu känns det väldigt skönt att det finns församlingar som lägger ut sina predikningar på nätet. Har laddat hem några och lyssnar just nu på en och jag känner hur det klickar till inom mig. Jag känner igen Anden.

Kom, Herre kom!



Det här kortet låg i mitt postfack när jag kom hem förut. Blev alldeles varm i hjärtat!

I övrigt är det faktiskt en rätt bra dag. Känner mig lugn, glad och till och med lycklig vissa stunder. Vet inte vad som är orsaken till det men just nu känns det som att det inte spelar någon roll. Huvudsaken är att jag känner att jag mår bra.

Jag är trött nu. Kanske inte så konstigt med tanke på att klockan är tjugo i ett. Har inte gjort något vettigt idag. Hade en kompis här på kaffe vid lunch men i övrigt har jag bara gått mellan köket och soffan. En annan kompis ringde och undrade om vi skulle ses men jag avstyrde det hela. Med tanke på att jag har umgåtts med och bland folk hela helgen så behövde jag vara ensam idag.

Men jag har varit så sjukt uttråkad och rastlös! Känner verkligen att jag vill tillbaka till jobbet snart. Klättrar på väggarna här ibland.

På onsdag ska jag tillbaka till kuratorn igen. Fick ingen uppgift den här gången så jag vet inte alls vad vi ska prata om när vi ses. Ska även ringa till stress och psykosomatikrehab i Skövde. Fick höra om dem i förra veckan och jag ska ringa när de har telefontid på onsdag morgon och se om jag kan få någon tid.

I morgon vet jag inte vad jag ska göra. Eventuellt ska jag träffa Frida men det är inte säkert. Kan bli på torsdag också. Vi skulle höras och se. Kanske tar en tur in till Skövde bara för att känna att jag gör något.