onsdag 31 mars 2010

Ny layout

Det sägs att ombyte förnöjer och nu har jag bytt layout igen =) Blev lite less på att man bara kunde skriva ett visst antal ord när man skulle kommentera. Plus att jag ville byta lite =)

Kram på er

Jag - utbränd?

Jag vet inte varför jag har så svårt att säga att jag är utbränd, det är enklare på något vis att säga att jag har en utmattning. I betydelse är det samma sak – men för mig är det skillnad. Dessutom står det på mitt sjukintyg att det är depression som är min diagnos – inte utbrändhet. Men det betyder inte att jag inte har accepterat det hela.

Fanns det en tanke med att jag skulle bli sjuk? Nej. Tror jag att det finns någon mening med det? Nej, det tror jag inte, men det var så här det blev. En del människor vet inte hur de ska hantera om någon i deras närhet hamnar i kris och man kan få höra att ”det finns en mening med det ”. Men är man den som får höra det – det är som ett hån.

Jag tror inte att det var Guds mening att jag skulle få en depression, eller att jag skulle behöva vara sjukskriven. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle ha ångest och behöva äta antidepressiv medicin. Däremot har jag lärt mig saker, framförallt har jag lärt känna mig själv genom det här.

Men jag tror inte att det var meningen ifrån början.

tisdag 30 mars 2010

Guds vatten

Jag behöver tvätta min bil. Den är både dammig och smutsig och det börjar även bli dags att byta till sommardäck. När jag väl håller på med det kan jag tycka att det är ganska okej, men det är så segt innan.

Man måste fixa fram vatten och bilschampo och tvättsvampar och man blir blöt och trött i armarna av alla försök att gnugga bort myggen som dött emot motorhuven. Men efteråt när bilen står och skiner i solen känner man sig ändå glad och det var värt de där timmarna som det tog att få den ren.

Ibland önskar jag att man bara kunde knäppa med fingrarna och så blir bilen ren, men det fungerar ju tyvärr inte så och likadant är det ju med en själv. Det skulle vara så skönt om man bara vaknade en dag och allt var löst och man hade inga problem.

För att få bilen ren behöver jag vatten och för att få mitt liv rent behöver jag Gud och även om vattnet gör mycket, blir det ändå inte helt rent om man inte gör lite själv. Det är jag som behöver gnugga och skrubba - men jag har hjälp av vattnet.

Det känns skönt att veta!

måndag 29 mars 2010

En helt vanlig dag

Mår än så länge bättre idag. Har varit i stan med mamma och har nu betalt mina räkningar.

Ofta så här dagen-efter-vidrig-ångest brukar jag vara väldigt trött, men faktiskt är jag inte det idag. Inte tröttare än vanligt i alla fall. Däremot känns det väldigt främmande att jag kan ha så dåliga dagar.

Tog ett mannakorn nyss och det kändes som att Gud ville säga något till mig.
Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen skall inte skada dig om dagen, och inte månen om natten.

söndag 28 mars 2010

Det pendlar lite...

Vill sova men vågar inte riktigt. Har tagit en tablett fast jag hade tänkt sova utan i natt. Vågar inte chansa på en sömnlös natt där rädslan och ångesten tar över helt och hållet.

Formuleringarna fastnar inom mig. De stannar där och jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det jag just nu känner.

Jag vågar inte sätta ord på känslorna, på tankarna. För om jag gör det, då blir allt på riktigt. Så länge jag inte säger dem högt eller skriver ned dem, då finns de inte. Då är allt bara på låtsas och då behöver jag heller inte acceptera det.

Jag avskyr när måendet pendlar så här. Jag mådde bra fram till fem ungefär, sedan började det sakta sjunka. Jag tar åt mig allting och läser in vad jag tror att andra tänker om mig. Egentligen har jag ingen aning.

Jag behöver också snart ta några beslut men jag vet inte om jag klarar av det. Önskar att någon annan kan ta dem åt mig. Jag vet att det inte funkar så, men man kan ju alltid hoppas. Får panik av valmöjligheter och att jag måste säga ja eller nej. Alla jag pratar med har åsikter - själv vet jag inte vad jag tycker.

Det sjunker

Jag sjunker ikväll. Känner mig trött och ledsen och depression tar över. Det var länge sedan jag kände så här. Förut när jag satt här i soffan kände jag hur ångesten gjorde entré. Hjärtat rusade och händerna skakade.

Det är så märkligt när det händer. Av ingen anledning alls känner jag mig livrädd. Hela kroppen spänner sig och jag är redo att rusa så långt jag bara kan, samtidigt är jag paralyserad av den där vidriga rädslan. Jag avskyr när det blir så. Jag verkligen avskyr det.

En del vänder sig till Gud när de mår dåligt, jag gör tvärtom. Inte så att jag vänder mig till den onda sidan, men jag isolerar mig. Jag bygger upp min mur och isolerar mig, kommer tillbaka till mina gamla tankebanor att "ensam är stark". Jag vill bara svära och skrika. Inget av det hjälper, men jag vill ändå göra det.

Jag vill gå och lägga mig och sova bort det värsta, men jag är rädd för tystnaden, för mörkret. Jag är rädd för vad som kan hända.

Ångesten tar över nu igen och jag orkar inte riktigt hantera den på rätt sätt...

Förlåt...

lördag 27 mars 2010

Ledig dag

Idag har jag kunnat ta allt i min egen takt och enligt min rutin och då mår jag bra. Sov till halv tio, låg kvar i sängen till tolv, upp och åt lite frukost och plockade i ordning i lägenheten innan jag gick ner och startade igång de första maskinerna med tvätt. Nu är alla sex maskiner hängda och jag väntar bara på att de ska torka.

Sitter i soffan med fötterna på bordet och lyssnar på grannarna som pratar. Köket ser ut som kriget och det är disk på hela diskbänken, men det orkar jag inte ta hand om idag, gör det i morgon istället.

Vet inte vad som ska hända ikväll. Är körslaget på tv och jag har ju två gamla elever med i en kör så det blir nog att jag tittar på det.

Har inte så mycket vettigt att säga idag känns det som. Mer än att jag mår ganska bra - skönt.

fredag 26 mars 2010

Tröööött!

Jag hade nästan glömt bort att jag kunde vara så här trött mitt på dagen. Det är helt sjukt. Vaknade kvart i nio av att telefonen ringde och sedan kunde jag inte riktigt somna om. Var iväg på ett möte för att sedan åka in till stan och äta lunch med två vänner. Thai-mat. Mycket, mycket gott!

Direkt när jag kom hem gick jag ner till vårdcentralen för att träffa min kurator. Vet inte om det blev så mycket klokt sagt egentligen för jag var så trött. Jag hade inte behövt säga det för hon märkte det redan när jag kom dit. I vanliga fall brukar vi prata i lite drygt en timme, men idag sade hon redan efter trekvart att vi skulle titta på en ny tid för jag såg så trött ut. Hon hade rätt - jag orkade verkligen inte koncentrera mig och jag minns inte ens vad vi pratade om.

Ikväll ska jag hem till ett par vänner och titta på let's dance. Blir en trött, slö kväll men det känns helt okej.

Nu däremot blir det liggande läge i soffan...

torsdag 25 mars 2010

Det börjar vända

Mår lite bättre nu ikväll faktiskt och det trots att jag var med mina föräldrar till min morbror och hans familj för att äta våfflor. Jag ville verkligen inte åka dit, jag ville bara vara hemma och stänga in mig i min ensamhet, men det blev inte så. Men förvånande nog gick det bra.

Nu är jag hemma igen och har tänkt att sitta i min soffa resten av kvällen. I morgon ska jag till kuratorn igen, det känns väldigt, väldigt skönt.

Ruta ett?

Det känns verkligen som att jag är tillbaka på ruta ett. Är trött - samtidigt är rastlösheten vidrig. Klarar knappt av att vara hemma.

En del känner att de måste aktivera mig och lyssnar inte när jag säger nej. Det slutar med att jag gör våld på mig själv för att bevara friden. Tårarna gjorde entré och jag känner mig som en förlorare - en looooooser.

Jag vet att jag inte är det, men känslan är ändå helt och hållet närvarande.

Var det för tidigt att börja jobba igen? Borde jag ha varit hemma längre? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte mår så bra idag.

onsdag 24 mars 2010

Det känns märkligt

Mår fortfarande inte alls bra. Märker hur jag faller tillbaka till mönstret att vilja ta med datorn till sovrummet och sätta igång någon film eller serie att somna till. Oron och rastlösheten är helt galen inom mig, kommer inte till ro överhuvudtaget.

Har en väldigt märklig känsla inom mig och den är svår att förklara, men det känns som att min kropp gör sig redo för att gäspa. Den där öppna, ytliga känslan som gör att man inte kan djupandas. Luften fyller bara lungorna till hälften och jag spänner mig, drar upp axlarna mot öronen och jag får påminna mig om och om igen att släppa ner dem.

Det värker i kroppen ikväll också. Handlederna är stela och det pirrar i musklerna som om de har jobbat hårt. Fingrarna är svullna och ser ut som små korvar. Ringen jag fick av mina bröder när jag fyllde 25 och som jag haft på mig nästan dagligen sedan dess, den passar inte längre.

När jag har suttit stilla i mer än en kvart och jag ska börja gå igen känner jag mig som en stel gammal tant. Fotlederna är låsta och det tar mig någon minut innan jag kan gå som vanligt igen. Minns inte riktigt när jag kände så senast. Jag vet att jag hade det i början av min sjukskrivning och när något jobbigt hände, men de senaste veckorna har jag inte känt av det.

Vet inte om jag ska se det som ett bakslag eller som en naturlig reaktion på att jag har börjat jobba igen. Jag har sedan länge slutat försöka förstå allt. En del saker får man ta bara för vad de är.

Hjärnan är mer med nu i alla fall, inte lika seg som tidigare ikväll. Alltid något...

Men trots att jag kanske låter negativ och som att jag radar upp mina problem, känner jag mig ändå stolt över att jag börjat jobba igen. Stolt och glad.

Jobbig dag

Usch. Idag har det varit en jobbig dag. Började redan i morse när jag vaknade mitt i en dröm av telefonen. Inte för att det var jättetidigt, men tillräckligt för att störa min rutin. Kom iväg i samma tid som igår till jobbet, men idag var känslan att jag var sen, trots att jag skulle komma fram en och en halv timme innan första eleven skulle komma.

Hade noll tålamod på mina medtrafikanter och det kändes inte alls bra. Dock dök det bara upp tre elever idag och mellan alla hade jag minst fyrtio minuter vilket kändes väldigt skönt. Det skulle ha kommit tre elever till, men det gjorde det aldrig.

Har fått påminna mig själv om att ta det lugnt idag och komma ihåg att andas. Har känt mig überstressad och varje sak som har hänt har känts som jobbiga saker som bara är i vägen.

Är ändå stolt över att jag är tillbaka på jobbet igen, även om jag känner mig löjlig som reagerar som jag har gjort idag, tycker jag överdriver. Tre elever på en dag - fånigt att inte orka.

Men jag ska försöka fokusera på det positiva och inte på det som inte har varit bra idag. Är glad över att min sista elev är världens lilla guldkorn som förgyllde min dag. Att en annan elev som fortfarande sjunger för min kollega tittade in och gav mig en kram och sade att hon var glad att jag var tillbaka och att hon såg fram emot att få komma tillbaka till mig så småningom.

Jag fokuserar på det istället för att jag känna efter och märka att jag är helt slut. Att jag egentligen är för trött för att laga mat, men jag måste, matkassen står fortfarande kvar i hallen.

Ikväll blir det vila, vila, vila. Likadant i morgon. Det blir bra det.

tisdag 23 mars 2010

Det har gått en hel livstid

Jag överlevde. Jag klev upp, duschade, satte mig i bilen och for till jobbet. Köpte en latte på McDonalds på vägen och kom fram vid halv ett. Plockade med lite papper, slängde onödiga kopior och började bläddra ibland noterna och satte mig vid det ostämda pianot och började spela. Märkte att jag kom ihåg hur man läser noter och rösten bar bättre än vad jag trodde. Jag mötte mina kollegor som alla log och sade "vad roligt att se dig, välkommen tillbaka!"

Jag gick mellan mitt rum och kopiatorn och insåg att jag inte alls behövde småspringa, det gick alldeles utmärkt att gå lugnt och stilla. Hjärnan var seg och jag behövde koncentrera mig lite mer än vanligt, men jag klarade av det. Med stapplande små steg tar jag mig tillbaka till arbetslivet igen.

Är inte jättetrött nu, inte heller särskilt uppe i varv, men jag märker att allt går lite långsammare än i vanliga fall. Det känns som att kroppen sitter i någon slags form och varje rörelse är lite stel, lite trög.

När jag satt i bilen idag var det som att det var igår jag åkte den vägen för att komma till jobbet - på samma gång kändes det som att det har gått en hel livstid. Jag är fortfarande den jag var i oktober då jag senast var där, men jag är ändå helt förändrad. Jag är samma person, men ändå inte.

Men jag överlevde...

måndag 22 mars 2010

I morgon jobbar jag igen...

Det känns helt overkligt att jag ska börja jobba igen i morgon. Förvisso är det bara 25 % nu till en början, men ändå. Väldigt, väldigt overkligt.

Försöker släppa alla tankar och all oro - det går väl sådär.

Anade att det skulle bli så här och blev väl inte helt förvånad, ändå känns det lite tufft.

All självkänsla och all den säkerhet som jag har byggt upp de senaste månaderna är som bortblåsta och det känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen. Fast inte på så sätt att jag får panik över att jag ska jobba, jag har bara en molande oro i mig och jag känner mig återigen tveksam på mig själv och mina beslut.

Tror jag måste sluta ta stilnoct några nätter. Har tagit i princip varenda kväll nu den senaste månaden tror jag och jag märker hur kroppen börjar vänja sig vid dem. Tog en för en timme sedan och jag känner knappt av dess effekter. Kändes dock inte som rätt kväll att sluta just nu. Får se hur det känns i morgon.

Usch, det känns som att jag lever i en dröm. Som att allt som sker inte händer på riktigt. Som att allt bara är på låtsas.

Förlåt om jag inte är så munter ikväll, det är bara det att allt känns väldigt, väldigt overkligt...

Släpp det!

Känner mig bara trött och ledsen idag. Känns inte bra alls. Särskilt inte som jag ska börja jobba i morgon igen. Känner mig dessutom orolig idag. Vet inte om det beror på jobbet eller om det är något annat. Någons ord startade igång tusen tankar i mig och jag kan inte släppa det även om det är det jag måste göra. Jag kan inte göra något åt det - inte just nu i alla fall.

Släpp det, släpp det, släpp det...

söndag 21 mars 2010

Svårt att komma till ro

Jag mår bättre än på länge, ändå kan jag inte riktigt komma till ro ikväll. Inte så att jag känner någon direkt ångest, bara någon form av rastlöshet i kroppen som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

På tisdag börjar jag jobba igen och det känns riktigt, riktigt bra faktiskt. Har fått höra av både kollegor och elever att jag är saknad och att de ser fram emot att jag ska komma tillbaka igen - det värmer mitt lilla hjärta.

I torsdags mådde jag bra hela dagen och jag minns inte när jag gjorde det senast. Ingen ångest, ingen oro, ingen stresskänsla - jag kände mig bara lugn och som vanligt och jag kände igen mig själv. Det var så länge sedan jag mådde så pass bra och det var nästan så att jag hade glömt bort hur det kunde kännas när man mår bra.

I morgon ska jag till Jönköping med en god vän - hoppas på att jag ska må rätt så bra då också.

torsdag 18 mars 2010

Äntligen hemma!

Äntligen hemma - så står det på min dörrmatta som jag har i hallen och varje gång jag kommer hem möts jag av just de orden - äntligen hemma.

Hem - det är något lugnt och tryggt över det ordet. Det är där man kan slappna av, lägga upp fötterna i soffan och bara andas och återhämta sig. Det är där man kan vara sig själv.

När jag kom hem nu för en liten stund sedan slog det mig att det förmodligen är så Gud känner när vi vänder oss till Honom; "Mitt älskade barn - nu är du trygg, för du är äntligen hemma".

onsdag 17 mars 2010

Tack Gud

Tack Gud...

för att Du aldrig lämnar mig

för att Du älskar mig

för att Du fyller mig med liv


Tack Gud...

för att jag får vara nära Dig

för att jag får älska Dig

för att jag känner att jag lever


Tack Gud...

för att ingen behöver vara ensam

för att ingen behöver vara oälskad

för att ingen behöver leva förgäves


Tack Gud

för allt...

Mår bra!

Om en halvtimme ska jag träffa min läkare igen och känslan från igår är kvar. Ingen ångest, ingen oro, ingenting - känner mig bara lugn.

Hade nästan glömt bort att jag kunde må så här.

Kram på er!

tisdag 16 mars 2010

Använd det du har

En av landets skickligaste pianister skulle hålla en lunchkonsert i Konserthuset. Bord hade dukats längs långsidorna i rummet och i mitten stod flygeln. Besökarna åt och småpratade i väntan på att konserten skulle börja.

En kvinna hade tagit med sin femårige son för att uppmuntra hans intresse för pianospelande. Plötsligt fick hon syn på ett par bekanta några bord bort, så hon bad sonen vänta vid bordet medan hon växlade några ord med vännerna.

En stund senare hördes trevande toner från flygeln. Alla tittade nyfiket upp. Femåringens mamma insåg förskräckt att hennes son, istället för att vänta vid bordet, hade smugit bort till flygeln. Där satt han nu och spelade blinka lilla stjärna med ett finger. Mamman blev förstås djupt generad. Vad skulle de andra besökarna säga?

Men innan hon hann störta fram och sätta stopp för klinkadet, stod plötsligt pianisten framme vid flygeln. Han satte sig bredvid pojken på pianobänken, log mot honom och viskade att han skulle fortsätta spela. Så framförde mästaren och nybörjaren blinka lilla stjärna tillsammans. Pojken spelade melodin, pianisten lade till ackord och andrastämma. Publiken var trollbunden.

När du tror att du är ute på djupt vatten, när ingenting blir riktigt som du tänkt dig - lyssna noga. Så kommer du att höra Gud viska till dig; "Sluta inte spela. Lämna plats för mig på bänken också, så spelar vi tillsammans. Använd den talang du har, liten eller stor, så ska jag förvandla den till något storslaget."

Det är dags nu

I morgon ska jag tillbaka till min läkare igen och för första gången känner jag mig inte orolig. Jag mår betydligt bättre och jag räknar med att börja jobba igen nästa vecka. Inte fullt, men på några procent i alla fall.

Jag har även tagit några andra beslut i livet som känns väldigt rätt. Vill inte riktigt berätta vad det gäller än - det kommer lite längre fram. Men det känns bra och det känns som att det är dags nu.

söndag 14 mars 2010

Gud vet

När du är trött och modlös efter fruktlösa ansträngningar -
vet att Gud har sett hur hårt du ansträngt dig.

När du har gråtit dig till sömns och ditt hjärta vill brista -
vet att Gud har räknat dina tårar.

När du känner att tiden rinner ifrån dig och att det är stiltje i ditt liv -
vet att Gud väntar med dig.

När du känner dig ensam och dina vänner inte ens har tid med ett telefonsamtal -
vet att Gud finns vid din sida.

När du tror att du prövat allt och ändå står rådlös -
vet att Gud har en lösning.

När du ingenting förstår och du känner dig förvirrad och frustrerad -
vet att Gud har svaret.

Om livet plötsligt känns ljusare och du ser en strimma av hopp -
vet att Gud har viskat till dig.

När allting går på räls och du har mycket att vara tacksam över -
vet att Gud har välsignat dig.

När något underbart händer och du fylls av förundran -
vet att Gud har lett mot dig.

När du har en dröm att följa och ett mål att uppnå -
vet att Gud har öppnat dina ögon och kallat dig vid namn.

Vem du än är och vad du än möter -
Gud vet!

Trött - men annars är det bra

Hej!

Jag mår bra även om jag är ganska trött idag. Jag orkar mer och mer, jag blir starkare för varje dag, eller så är det så enkelt att jag lärt mig mer vart mina gränser går.

Jag har dock en känsla av att jag har skrivit slut på alla mina ord. Jag vill uppdatera bloggen, jag vill skriva här, men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad det är jag vill ha sagt. Det är en ny och väldigt märklig känsla.

När jag blundar nu är det som att allt annat runt mig snurrar. Jag känner ljuden som små buffar emot min hud. Svårt att bara vara i min ensamhet just nu. Även om det kanske är det som jag behöver. Ska gå ner till kyrkan om en kvart - det är lovsångskväll och jag tänkte komma och bara vara i Guds närhet. Blir det för jobbigt kan jag alltid gå hem.

Kom ihåg kära vänner att ibland stanna upp och andas. Känn hur luften fyller dina lungor och hur Gud fyller hela dig med liv.

lördag 13 mars 2010

Andas

Jag önskar att jag kunde sitta ned och bara andas. Luta mig tillbaka och känna hur friden fyller mig, känna hur livet fyller mig.

Sedan slår det mig - det är precis det jag gör.

torsdag 11 mars 2010

Jag isolerar mig

Det känns som att jag stänger ute min omgivning igen. Vill bara få vara ifred och jag tycker att jag blir störd när något händer som jag inte har planerat. Vet inte varför jag reagerar så här.

Ska till läkaren igen nästa vecka och är inställd på att börja jobba på några procent igen. Jag tycker att jag mår bättre, jag blir rastlös av att bara gå hemma nu, så varför isolerar jag mig igen? Varför känner jag mig stressad när mina rutiner förändras?

Har sedan länge gett upp tanken på att förstå allt, men det betyder inte att jag inte funderar...

onsdag 10 mars 2010

Skriver och skriver och skriver

Just nu gör jag inget annat än sitter vid datorn och skriver. Tar en paus ibland och går ut och går, lagar mat och går på toa - men resten av tiden sitter jag och skriver. Det fascinerar mig att det finns så mycket ord i mig. Ord som formas till meningar, som blir till en berättelse.

Det är på ett sätt väldigt befriande och lätt - samtidigt är det omtumlande. Saker och ting yr upp till ytan och bearbetade händelser skrapas fram och det svider lite.

Men i övrigt mår jag bra.

tisdag 9 mars 2010

Jag börjar bli van

Jag börjar bli så van vid att må dåligt vid det här laget att jag knappt blir förvånad när ångesten dyker upp. Oftast finns det en tydlig orsak, men ibland finns den bara där. Den molande oron, känslan att hjärtat ska slå sig igenom bröstet, rastlösheten.

Det enda som verkar hjälpa är att skriva. Jag tömmer mitt inre på ord och därigenom även mina känslor. Det underlättar en aning.

Alla har vi olika sätt att hantera ångesten...

Kan orden ta slut?

Ibland brukar jag fundera på om orden kan ta slut. Vad skulle jag göra då? Mitt sätt att hantera hur jag mår - det är att skriva.

Om jag tappade den förmågan - då skulle jag förmodligen gå under.

söndag 7 mars 2010

En tanke

Äntligen börjar jag bli som vanligt igen. Har suttit flera timmar på balkongen med en kopp te och med en god bok. Kände lite att jag har en hel del böcker som jag inte ens har tittat på sedan jag köpte dem så jag tog helt enkelt tag i det.

Jag har Mia Törnbloms alla böcker och jag vet att jag borde läsa dem med tanke på min låga självkänsla, men det har bara inte blivit av. Har börjat på självkänsla nu ett par gånger, men det är som att det inte har varit rätt tid.

På förra årets bokrea tror jag att det var - då köpte jag hennes bok så dumt. Och igår fick jag ett sms av L där han skrev att han aldrig gråtit så mycket som när han läste den. Enligt mig har han lätt för att gråta - det har inte jag. Men jag blev ändå på något sätt lockad att läsa den.

Så jag tog den från bokhyllan, satte mig på balkongen och så började jag att läsa. Sida upp och sida ner. Jag fastnade på bara några sekunder. Och jag kunde inte lägga den ifrån mig. Till slut blev det för kallt och jag behövde dessutom laga mat, men jag kan inte släppa den ur tankarna.

Jag har aldrig varit fast i droger - inte ens testat, men det var ett par meningar som fastnade. Hon skriver om Calle - hennes dåvarande pojkvän som ville att hon skulle sluta med drogerna tillsammans med honom.

Calle är nog den som mest av alla vill att jag ska ta tag i mitt liv, särskilt nu när han ska ta tag i sitt. Han har alltid, nästan oavsett hur jävligt och struligt allt varit, trott så mycket mer om mig. Mycket, mycket mer än vad jag själv numera tror och tycker om mig själv. Han tror fortfarande, på fullaste allvar, att jag är speciell på något sätt, med en särskild uppgift.
Så skriver hon. Jag kan känna igen mig i det hon beskriver. Jag har också en Calle i mitt liv - inte någon pojkvän, men en som tror på mig och som alltid har sett bortom mina problem. Som har sett vem jag är och vad jag kan åstadkomma.

Den personens ord och tro på min kapacitet har varit ovärderliga. I perioder då jag inte har trott på mig själv - då har han trott åt mig. Han har varit mina kryckor under ett par år, i perioder har han nog även skjutit på rullstolen jag suttit däckad i.

Nu börjar jag stå på egna ben. Min tro på mig själv börjar komma tillbaka och sakta, men säkert tar jag mig framåt. Helt på egen hand. Jag har stöd, men jag är starkare och jag börjar tro - på riktigt - att det finns ett högre syfte med mitt liv. Jag är inte en slump. Jag är ett Guds verk - Hans avbild - Hans ögonsten.

Jag lever inte för att bara existera - jag lever för att jag ska leva. Det finns en tanke med mig och mitt liv. Och först nu börjar jag känna mig redo för vad det kommer att innebära.

lördag 6 mars 2010

Det blev bara annorlunda

Det blir inte alltid som man har tänkt sig - men det kan bli bra ändå.

Den meningen hade jag som underrubrik till den här bloggen tidigare och nu i veckan har jag funderat på det där igen.

När jag var liten hade jag en tanke om hur mitt liv skulle se ut när jag blev stor. Jag hade drömmar - ganska stora sådana och jag hade en ganska klar bild av hur jag hoppades att det skulle vara.

Men allteftersom åren har gått så har jag sett att det inte har blivit så som jag trodde. Faktiskt så har ingenting slagit in. Alla mina drömmar har försvunnit ut i den stora vida rymden och jag minns knappt vad det var jag hoppades på.

Istället blev livet så här. Blev det sämre? Det vet jag inte, för jag har ju inget att jämföra det med. Jag kan bara leva det liv jag har och det liv jag lever.

Jag hade inte varit den jag är idag utan det som jag har gått igenom. Det har gett mig erfarenheter och idag värdesätter jag helt andra saker mot för bara några år sedan. Det blev inte som jag trodde - men det blev ganska bra ändå.

Lite piggare idag - skönt

Nyvaken och hungrig - det är mer än jag kan säga om gårdagen. Verkar onekligen som att jag mår bättre vilket jag inte är helt beviken över. Har nog ändå tänkt att hålla mig i karantän tills i morgon - har för mig att man brukar prata om 48 timmar. Skriver mer sen...

fredag 5 mars 2010

sjuk-sjuk

Ligger däckad i kräksjuka - sådär kul...

onsdag 3 mars 2010

Det finns dolt under ytan

När klockan börjar närma sig halv två på dagen - det är då som solen börjar leta sig in genom mina fyra fönster. Och är det vindstilla så kan man redan nu sitta på balkongen och känna solen värma så smått. Idag blåste det dock lite för mycket och jag stannade kvar i soffan istället. Kände mig frusen ända in i själen och det var helt ljuvligt att ligga där i solens strålar och få lite värme.

Och när jag låg där så lät jag tankarna vandra vidare ett litet slag och jag kom att tänka på vikten av att vila för att växa. Ibland är det så att ens liv inte ser så mycket ut för världen. Det mesta känns rörigt och oroligt och man har svårt att se att man kan betyda något för någon annan människa.

Men ibland finns det vackra - det betydelsefulla alldeles under ytan. Ta en fjäril till exempel. Den ligger där i sin kokong och förbereds för livet. Den ligger där i väntan på att få visa sin fulla potential. Och den ligger där tills den är redo. Den släpps varken ut för tidigt eller för sent utan den släpps ut i precis rätt tid.

Och så tror jag att Gud gör med oss. Han låter oss vila i Hans famn och i rätt tid - då ser även vi själva hur vackra vi är.

Tacksam

Oj vad mycket bra han sa! Jag gillar verkligen att lyssna på honom - Tomas Sjödin alltså. Han pratade mycket om att vila... Det behövde jag höra. Och det kommer att komma inlägg inspirerade av det han sa. Måste bara låta det komma tillrätta först bara.

Bra dag

Har en ganska bra dag idag. Varit inne i stan och tagit en kaffe med V, handlade lite mat, hem och plockade i ordning och diskade. Tänkte ta eftermiddagskaffet på balkongen men det blåste lite för mycket idag så jag vände efter bara ett par minuter.

Ikväll ska jag på föreläsning i missionskyrkan. Tomas Sjödin ska prata utifrån titeln "att låta själen gå i morgonrock och tofflor". Lät riktigt skönt tycker jag.

Har fortfarande mycket tankar som snurrar och det kommer resultera i ett annat inlägg lite senare. Måste tänka hyfsat färdigt först.

tisdag 2 mars 2010

Längtar...

Vet inte om jag håller på att bli sjuk. Eller sjuk-sjuk som ett par vänner till mig säger. Har världens huvudvärk och ät jättetrött. Jag brukar i och för sig inte alltid vara så pigg men det känns som en annan sorts trötthet. Får väl ta en ipren innan jag går och sover och se om det går över tills i morgon.

Har funderat en del på det kaos som jag upplevde förra veckan. Jag tycker inte att jag borde ha reagerat som jag gjorde, men å andra sidan är det ju inte alltid som man reagerar logiskt. Men om man bortser från logiken - eller frånvaron av den - så förstår jag inte hur det kunde bli som det blev.

Jag längtar efter trygghet, efter stabilitet. Jag vill känna att jag äntligen kan landa någonstans. Och nu när det verkar som att en del saker i alla fall faller på plats - då känner jag mig inte lugn. Istället blir det totalt kaos. Känslor och hela mitt inre vänds upp och ner.

Eller nu kanske det känns rätt bra. Nu när jag har fått lite distans till det hela. Men min första reaktion var ren och skär ångest. Och jag förstår inte. Men det kanske inte är meningen...

Premiär

Känner mig betydligt mindre ångestfull idag. Eller i alla fall tills nu. Nu börjar oron krypa i mig och jag har ingen aning om varför. Igår såg jag en orsak till det hela - men inte idag. Surt...


Har i alla fall haft årets premiärkaffe-på-balkongen idag. Det smakade mycket mycket gott. Lite kallt - men det var det värt!

Inte så smart

Jag vilar pannan mot de knäppta händerna. Tar ett djupt andetag och känner hur hjärtslagen pulserar ända upp i nacken på mig. Jag hör hur blodet susar fram i en jämn regelbunden takt. Ögonen svider av trötthet men ändå kan jag inte slappna av. 

Jag trodde att jag var redo. Att jag kunde reglerna. Jag trodde att det var jag som hade satt upp spelplanen. Jag kunde inte ha mer fel. Ett steg för nära verkligheten och jag föll. Utan förvarning. Och det tog aldrig stopp. Jag föll djupare och djupare.

Och det gjorde så ont. Så vansinnigt ont när jag landade. Är det värt det? Nej. Inget är värt den här smärtan. Den här ångesten som har härjat i mig - det var inte värt det. Du visste det och du försökte tala om det för mig. Men jag ville inte lyssna. Jag försvarade mig och hävdade att det var nödvändigt. Att det var dags nu.

Men du visade inga pekpinnar. Det kom inget "vad var det jag sa..." Istället sa du att du aldrig gillade mitt beslut men att du gillar mig. Det är skillnad på det. Och det var det jag behövde höra.

Jag har tagit nya beslut nu. Jag hoppas att jag har lärt mig av mitt misstag. För det luktar fortfarande bränt efter den livsfarliga leken.

måndag 1 mars 2010

Lekte med elden

Det är inte alltid det hjälper att vara genomtänkt. Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig eller trott. Det är inte alltid ångesten håller sig borta bara för att man tror att man har tagit ett klokt beslut.

Jag borde ha vetat bättre. Jag borde inte ha lekt med elden. För gör man det - då bränner man sig. Och det gjorde jag. Så nu sitter jag här med ångest. Men jag kan inte skylla på någon. Ingen tvingade mig. Jag får skylla mig själv.

Smart...

Har ändå kommit en bit på vägen

Jag vet inte om det bara är jag som känner så här, men jag vill gärna se en mening med saker och ting som händer. Jag vill förstå varför jag går igenom vissa saker och jag vill se att jag kan lära mig något av det för annars känns det meningslöst.

Och när jag är mitt uppe i en period när jag mår dåligt - då ser jag inget annat än det mörka. Jag ser ingen lösning utan det känns som att jag alltid kommer att må så här. Jag har ifrågasatt själva livet och jag vet inte hur många ångestnätter jag har gått igenom där jag viskat till Gud "varför..."

Men så efter ett tag så märker jag att det ändå har lättat. Jag har blivit lite starkare och jag har kommit en bit på vägen. Det är vidrigt jobbigt när man är mitt uppe i det - något annat säger jag inte, men någonstans längst inne i hjärtat tror jag ändå att Gud är med. Och jag tror inte att jag skulle ha kommit så här långt om Han inte hade varit med.



There will be mountains that I will have to climb
And there will be battles that I will have to fight
But victory or defeat it's up to me to deside
But how can I expect to win if I never try

I just can't give up now
I've come to far from where I started from
Nobody told me the road would be easy
And I don't believe He brought me this far to leave me

Never said there wouldn't be trials
Never said I would not fall
Never said that everything would go the way I wanted it to go
But when my back is against the wall
And I feel like all hope is gone
I just lift my head up to the sky
And say help me to be strong

I know You didn't bring me
Out here to leave me lonely
Even when I can't see clearly
I know that You are with me

Letar

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Det var inte länge sedan jag gjorde om layouten på den här bloggen, men ändå så sitter jag och letar efter nya skins och mallar. Jag vet inte varför den här längtan eller vad man ska kalla det, är så stark. Det är som att jag inte är nöjd med det jag har. Att jag hela tiden kan nå något som är bättre.

Ibland undrar jag om jag alltid kommer att söka vidare. Sträva efter något annat - efter något mer. Något som är annorlunda.

Jag undrar om jag någon gång kommer känna att jag är tillfreds. Känna att jag har landat och kommit hem.