måndag 26 september 2011

Jag funnit kärlek större än livet själv


När jag ropar Ditt namn, svarar Du
När jag faller så lyfter Du mig
Du har räddat mig ut ur mörkret
Till ett hopp om ett nytt liv med Dig

Av nåd har Du befriat mig
Hela jag är Din

Jag funnit kärlek större än livet själv
Jag funnit hopp som styrker och bär genom allt
Jag var förlorad med lever nu i Dig

Du min Gud och min bergfasta klippa
Jag förtröstar på Dig genom allt
Jag ger ära och pris, min beundran
Till den högste som givits all makt

Jag funnit kärlek större än livet själv
Jag funnit hopp som styrker och bär genom allt
Jag var förlorad men lever nu i Dig

Din egen son min räddning blev
Tack Fader! Tack Fader!
Jag var blind men nu jag ser
Jag ser Dig! Jag ser Dig

söndag 18 september 2011

Se och bekräfta

Häromdagen gick det en dokumentär på tv4. Den handlar om en kvinna som utgav sig för att ha varit i ett av tornen den 11 september 2001. Hon överlevde, men hennes fästman som befann sig i det andra tornet omkom.

Men efterhand ändrar hon sin historia. Hon lade till händelser och personer som hon menade att hon hade träffat och det gjorde att många började ifrågasätta det som hon hade varit med om. Det visar sig att inget av det hon säger stämmer. Hon var inte ens i USA när attacken hände. Hon har hittat på hela historien för att få uppmärksamhet.

Den här historien gör mig både arg, upprörd och ledsen. Arg och upprörd över hur man kan hitta på det här. Hur hon med gott samvete kunde möta anhöriga, överlevande och politiker och veta innerst inne att allt är en lögn. Samtidigt är det så tragiskt och jag tycker synd om henne. Att hon kände att hon behövde göra en sådan sak för att få uppmärksamhet. För att få bekräftelse.

Jag skulle önska att vi kunde se varandra. Bekräfta varandra. För om vi gör det med människorna i vår närhet, kanske det här inte skulle behöva hända.

lördag 3 september 2011

Tårar

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt för att gråta. När jag var tonåring och tittade på film med mina tjejkompisar var jag den enda som inte snyftade ikapp med de andra. Jag fick höra att jag var känslokall. Att det var något fel på mig.

För mig har tårar varit förknippat med att man blir berörd. När Gud kommer nära så kommer tårarna. Men så är det inte för mig. Så har det aldrig varit och det har lett till att jag ser på mig själv som känslokall. Som den som inte blir berörd. Inte på riktigt. 

Det är förmodligen därför som jag inte tänkt att jag har blivit helad. Att ingenting har hänt med mitt inre. Jag mår ju fortfarande inte bra och jag har ju fortfarande min ångest - alltså kan ingenting ha hänt. Jag har nämligen länge tänkt att min ångest beror på att jag inte kan gråta. Att mina instängda tårar skapar den ångest som stundtals bryter ned hela min själ. 

Men något hände idag. Någon kanske skulle kalla det för ett helande. Ett helande som tog sin början för nästan exakt fem månader sedan. Då var jag med om något som förändrade mitt liv. Jag var med om ett gudsmöte. Så starkt att jag när jag blundar fortfarande kan känna Hans kärlek till mig. Vid det tillfället kände jag en stark förvissning om att det är ok att inte gråta. Att tårar inte är en måttstock på att något händer. Först då kunde jag slappna av. Först då trodde jag på att jag ändå kunde bli berörd. 

I fem månader har jag levt med den förvissningen. Den har inte alltid varit lika stark, men den har funnits där. Bristen av tårar har inte gjort så mycket - jag har ju vetat om att Gud kan beröra mig ändå. 

Men idag när jag satt i soffan och tittade på film kom sorgen över mig. Inget särskilt hade hänt och jag vet inte vad det var som egentligen hände. Men tårarna kom. Utan att jag ens försökte. Sorgen blev nästan övermäktig och jag fann mig själv kippa efter andan. Det gjorde inte så ont. Inte som när ångesten kommer. Men jag kände mig så ledsen. Så ensam. Jag betvivlade mig själv och de val jag har gjort det senaste året samtidigt som tårarna kom. 

Jag har fortfarande inte förstått vad det var som verkligen hände. Varför det hände just nu. Kanske behövde jag bara tid för Gud att beröra mig. Kanske behövde jag den här tiden för att slipa ned den mur som jag byggt upp runt mig. Jag vet inte. Jag vet bara att något hände. 

fredag 2 september 2011

I need You more

Stora delar av mitt liv har jag tillbringat i kyrkan. I körer, grupper, ungdomssamlingar, bibelskola och genom att leda lovsång. Det har varit en sådan naturlig del av mitt liv att jag många gånger inte ens reflekterat över om jag tror på Gud eller inte. Det har varit så självklart.

Tills jag blev sjuk. Då ställdes allt på sin spets. Under en lång period var jag så arg. På Gud. På att Han var så dum. Det var sagt att Han skapade oss och att Han älskade oss - men hur kunde Han göra det? Hur kunde Han tillåta att någon mådde så dåligt som jag gjorde? Det måste innebära att Han inte älskar oss. Att Han inte finns.

Jag slutade tro. Tyckte att jag mådde bra ändå. Att jag klarade mig alldeles utmärkt utan Honom.

Men så kom brytpunkten. Då när jag mötte Gud igen. Då när jag förstod att mitt mående inte hängde ihop med Guds kärlek. Att mina känslor, mina erfarenheter, mina tankar inte påverkade kärleken.

Idag inser jag att jag behöver Gud mer än någonsin. Jag vill inte lämna Honom igen för jag vill inte gå tillbaka till mitt gamla liv. Det är inget alternativ. Idag lever jag det liv som Gud vill att jag ska leva. Det kommer jag för evigt vara Honom tacksam för!


I need You more
More than yesterday
I need You more
More than words could say
I need You more
Than ever before
I need You Lord

More than the air I breathe
More than the song I sing
More than the next heartbeat
More than anything
And Lord as time goes by
I'll be by Your side
'cause I never wanna go back to my old life

We give You the highest praise