onsdag 30 april 2014

Det var inte så här det var tänkt att bli...

Det känns som att mitt inre håller på att gå sönder.

Ångesten har kommit tillbaka. Den där fysiska ångesten. Hjärtat sitter utanpå kroppen och händerna skakar.

Jag sover dåligt. Somnar sent. Vaknar tidigt. Känner mig aldrig utvilad. Är bara trött. Trött. Trött.

Jag skjuter upp saker och undviker sammanhang. Orkar inte med nya människor. Vill bara vara ifred.

Drar mig undan.

Har svårt att ta mig för saker. Jag vill träna. Ändå hittar jag orsaker till att inte göra det.

Vill bara sova.

Känner mig osäker på mig själv och på min förmåga. På om jag är på rätt plats eller inte. Jag vet att jag har förtroende. Både från människor och från styrelsen.

Det hjälper inte. Jag känner mig osäker ändå.

Tänker mycket. Funderar på när det egentligen ska kännas som att man landar. När man hittar rätt i livet.

Istället tänker jag bara "det var inte så här jag trodde att livet skulle bli"...

torsdag 17 april 2014

Here we go again

Jag sover dåligt igen. Somnar sent. Vaknar ofta och vaknar tidigt. Känner mig aldrig riktigt utvilad.

Tankarna snurrar runt och det går inte få stopp på dem.

Funderar på om det är våren som gör det. Jag vet ju sedan tidigare att jag mår lite sämre när våren kommer. En del dippar på hösten, jag dippar på våren.

Men jag vet inte. Känns som att jag inte har koll på någonting faktiskt om jag ska vara ärlig.

måndag 14 april 2014

Jodå, jag lever

En del dagar är det som har själen har gått sönder.

Idag är en sådan dag.

Kraften att göra något har inte funnits. Istället har känslan av att vara ett misstag varit stor. Misslyckad.

Den känslan har hållit sig borta under en lång tid. Men idag dök den upp igen.

Det började med att jag tittade på mina föräldrars bröllopskort. Jag insåg att mamma var 21 när hon gifte sig. När hon var 23 föddes min äldsta bror. När hon var 29 min andra bror och när hon fyllde 30 föddes jag.

Om det hade varit mitt liv - då hade min äldsta son varit 15 i år...

Jag är 37, fyller 38 i november.

Jag vet att mitt värde inte hänger på barn, men den här känslan av att vara över... Jag orkar inte den.

Jag vill inte längre ha en ledig dag där jag inte vet vad jag ska göra. Det slutar bara med att jag sitter hemma, för vad ska jag göra? Vem ska jag göra något med?

Sommaren närmar sig och därmed semestern. Jag vill vara ledig, men ändå inte. För vem ska jag göra något med?

Jag hade tänkt ta min bil, tanka den full och sedan röra mig uppåt i landet och hälsa på kompisar. Landa i norrland hos min bror och sedan röra mig tillbaka hemåt igen. I förra veckan får jag reda på att mina föräldrar har tänkt göra samma sak. Det betyder att jag måste hitta på något annat.

För annars kommer förslaget att jag kan åka med dem. Och det är ju jättesnällt. Spara pengar på bensin och de ska ju ändå åka.

Men jag vill inte vara 37 och åka på semester med mina föräldrar. Jag kan säkert åka på nån resa med någon av mina vänner, men de har ju sina familjer numera. Det är bara jag över.

Ensamheten håller på att knäcka mig just nu. Och jag avskyr det.