Gott nytt år...

Det händer igen

Det här att jag återigen tar min tillflykt till soffan för att kunna somna. Förvisso en timme tidigare än sist, men ändå. 

Hur mår jag egentligen? 

Jag kommer att klara av det

Efter att ha legat i bara tio minuter i soffan kom jag till ro. Sov till halv sex. Då gick jag in till sängen och somnade om till kvart i sju. Då skulle jag gått upp.

Det gjorde jag inte. Snoozade till halv åtta. Då fick jag väldigt, väldigt bråttom.

Ungefär fyra timmars sömn är lite för lite. Har legat på sparlåga hela dagen. Haft svårt att sortera och prioritera. Vid lunch när jag åkte tillbaka till jobbet så kom tårarna. Följde med mamma till stora staden och handlade nya mattor till mig istället. Fick ändå över tio timmar på jobbet idag...

När klockan var kvart över nio gick jag därifrån. Hem. Bytte om till träningskläder och åkte till gymmet med närmaste vännen. Tränade ur mig en massa tankar och känslor. Kroppen var helt slut. Hade inte ätit sedan ett. Bara tagit ett litet mellanmål vid halv åtta.

Det märktes. Musklerna hade ingen som helst energi och jag tog ut mig så mycket att jag nästan svimmade. Men jag behövde det. Mellan övningarna pratade vi. Mest jag kanske. Fick ur mig all ångest. Alla tankar. Allt tvivel och all sorg.

Jag behövde det också. Någon som lyssnade. Någon som fanns där. En som inte tyckte synd om mig och ömkade. Men som förstod att det är jobbigt. För det är det.

Men jag vet också att jag kommer att klara av det. Det har varit värre. Jag har varit i det mörkaste mörka och vänt. Jag är inte där. Det är därför jag vet att jag kommer att klara av det.

Sömnlös

Ångesten är påtaglig. Tror inte det bara beror på sorgen. Men sorgen har dragit upp en massa känslor - skrev om det tidigare. Känslor som jag inte vet hur jag ska hantera.

Det är som att jag har tappat allt. Allt jag en gång lärde mig. 

Istället går jag tillbaka till gamla invanda mönster. Har lämnat sängen. Kunde inte komma till ro. 

Istället har jag tagit min tillflykt till soffan. Den jag mer eller mindre bodde i när jag mådde som sämst. Tvn står på. Trycker mig mot ryggstödet. Har kuddar framför mig som jag kramar om. För gör jag så o samtidigt blundar, så glömmer man bort att man är ensam. 

Klockan är nu halv tre. Kvart i sju ringer min klocka. Det är ungefär fyra timmar. Känns sådär... 

Kaos

Känslorna är i kaos.

Jag trodde inte de skulle vara det. Efter tårarna igår så kändes det ändå som att läget var under kontroll. Det är klart att jag var ledsen, men det kändes ändå ok.

Men idag vet jag inte riktigt. Känner mig låg och påverkad. På körövningen i kväll så fixade jag inte att sjunga allt. Stod längst bak och hade svårt att hålla tillbaka tårarna.

Skulle tränat i kväll, men jag klarade inte av det. Det kändes bara meningslöst. Allt känns meningslöst.

Myriader av känslor kommer upp till ytan. Saker som jag inte tänkt på på evigheter. Tankar och känslor blandar sig och skapar ett kaos som jag inte vet hur jag ska hantera.

Just nu känns det väldigt, väldigt ensamt...

Att låta någon gå

Igår fyllde min morbror 75 år. Vi visste inte om vi skulle åka in till honom och fira. Om det var läge. För hans fru var dålig. Väldigt dålig. Cancern som intog hennes kropp i början av sommaren höll på att ta över.

Men vi åkte. Han ville det.

När vi kom hem till dem kändes sorgen. Mina kusiner var där. Ledsna. Men tacksamma att vi fanns där. Att vi inte ryggade tillbaka.

När jag gick in till henne såg jag det jag inte ville se. Att det inte var långt kvar. Hon har inte kunnat äta på länge. Hon var så mager där hon låg under täcket. Hon hade tappat färgen. Hade andningsuppehåll. Men när jag pratade med henne så viskade hon till svar. Hon märkte av att vi var där.

Vi stannade inte så länge. Och när vi satt i bilen på väg hem igen så förstod jag att det var sista gången jag träffade henne.

Idag på gudstjänsten tände jag ett ljus för henne. Bad till Gud att Han skulle ta emot henne.

Vid tjugo över fyra får jag beskedet att hon fått somna in. Hon har släppt taget. Vi lät henne gå.

Sorgen och saknade är påtaglig.

Men jag känner en lättnad att hon inte behövde vara kvar i något som inte längre var något liv. Att hon fick somna in omsluten av kärlek. Utan smärta. Utan ångest. Med de närmsta hos sig.

I mitt fönster står en fin orkidé som jag fick när jag flyttade in här. Varje gång jag ser den kommer jag att tänka på henne. På hennes goa kramar. Hennes hesa skratt efter alla år av rökning. Hennes kaffe som hon alltid kokade på spisen.

Jag kommer att sakna henne. Jag gör det redan.

Men jag vet att hon inte längre har ont. Det skänker tröst.

Osäker mitt i det säkra

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att "nu ska jag skriva något på bloggen", men så stannar det bara vid tanken. 

Inspirationen finns. Viljan finns. Men orken saknas. 

Det har varit några omtumlande månader. Minst sagt. Mycket som har hänt och mycket som händer just nu. 

Men jag trivs. I alla fall för det mesta. Ibland känner man att man undrar vad man har gett sig in på. Om man verkligen kommer att klara av det här. 

Vissa dagar känns det helt självklart och naturligt att jag är här. 

Men jag tänker att det är så med livet. Att man är osäker mitt i det säkra. Det hör nog till. 

Den känslan...

När man inte kan sova för att man oroar sig för om man gör ett bra jobb eller inte. 

När man fortfarande har ett helt rum med kartonger kvar i lägenheten som inte är uppackade.

När man känner sig så ensam och liten i världen. 

När man inte vet i vilken ände man ska börja med allt. 

När man inte riktigt orkar utan istället sätter sig i soffan och gråter en skvätt. 

Den känslan...

Känslan av att tillhöra något mer...

Tänk att ni fortfarande är kvar hos mig. Trots att jag inte har skrivit på flera veckor.

Jag går in här ibland. Tittar och ser ifall någon lämnat något avtryck. Jag ser att ni finns här, även om ni inte skriver något. Och det är helt ok. Ni är så välkomna.

Jag har haft några omtumlande veckor. Veckor av separation och nya relationer. Jag lämnade min stad för att flytta till hemstaden igen. Jag lämnade goa kollegor för att börja arbeta med nya. Jag lämnade en fin lägenhet för att påbörja renovering i nästa. Jag lämnade underbara vänner för att komma tillbaka till de trogna.

Känslorna har suttit utanpå kroppen. Minsta lilla motgång eller vänligt ord har lett till tårar. Rädsla inför vad det är som jag har gett mig in i skapar osäkerhet och tvekan.

Samtidigt finns känslan av att jag är på rätt plats. Jag känner att jag vet vad jag håller på med och jag har redan fått vänliga ord. Ord av bekräftelse. Välkomnande kramar och leenden. Jag känner mig verkligen välkommen.

Det nya har bara börjat. Men det känns som att jag har funnits där en lång, lång tid.

Och den första dagen kom och gick...

Ja så var det.

Min första dag på det nya jobbet har passerat och nu ligger jag här i mitt gamla flickrum hos mamma och pappa och ska snart sova.

Det känns bättre nu. Nu när jag har kommit igång och allt känns på riktigt. Innan var allt så diffust och flummigt. Det fanns inget att ta på.

Men helgen som tillbringades i Varberg med en god vän gjorde gott för själen. Så idag var jag redo att börja. Varje kväll den här veckan jobbar jag. Förutom fredag. I morgon är det körövning, onsdag och torsdag är det sammanträde. Fredag är ledig dag för på lördag och söndag ska jag med ungdomarna på deras hajk. Så man kan lugnt säga att det blir en rivstart.

Men det känns bra. Jag känner mig lugn och vet att jag kommer att göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra.

På torsdag efter sammanträdet åker jag "hem" och packar ned min lägenhet. Så långt jag hinner på en dag. Borde hinna en del i alla fall.

Längtar så efter att få komma hem på riktigt. Inte bara jobba här och bo hos mamma och pappa. Utan komma hem. På riktigt.

Jodå. Tur att man är balanserad...

Jag startade igång min favoritserie of all time - band of brothers på paddan och gick ut i köket igen.

Nu är fyra skåp och fyra av fem lådor tomma.

Tänk så mycket enklare det gick när man fick något annat som störde hjärnan än ens egna tankar.

Nu struntar jag i det här för den här dagen. Nu tar jag en dusch och åker och postar lite brev.

Puss på er!

Du har ju rutin

"Du har ju rutin på att flytta nu så det kommer ju gå hur smidigt som helst!"

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det nu. Och ja - jag har rutin på att flytta. För tre år sedan flyttade jag till den här staden. För ett år sedan till den här lägenheten. Nu flyttar jag igen.

Så ja, jag har väl kanske rutin på att flytta.

Problemet är bara att jag inte vill det. Ha rutin alltså. Har i flera dagar gått runt här i lägenheten. Packat en låda. Slängt lite papper. Men det är som att jag inte får någonting gjort. Det känns snarare bara som att jag flyttar runt på saker. Tittar på allt och blir helt matt. Och så kommer tårarna.

Jag orkar inte igen. Jag orkar inte starta om. Inte igen.

Plus att jag på allt inte vill göra allt det här ensam. Jag har fått erbjudande ifrån både familj och vänner att de kan hjälpa till att packa men jag har sagt nej. Vill inte att någon annan ska peta i mina saker.

Låter dubbelt - jag vet.

Funderar på om jag kanske slutade med min medicin för tidigt. Jag kanske behöver den ett tag till. Särskilt som det känns som att jag börjar gråta för ingenting. Det känns inte helt hållbart.

Jag har svårt att komma igång med saker. Bara att gå ned till förrådet i källaren för att hämta kartonger tog mig två dagar.

Jag packar en låda och sedan vet jag inte. Vet inte vart jag ska börja. Vart jag ska fortsätta. Det känns övermäktigt.

Men det är väl bara till att ta ett steg till. En sak till. Ett skåp till. Till slut är man väl klar...

Tårar - nu igen...

Det är lite ovant.

Det här att jag numera kan gråta.

Visst har jag känt mig ledsen ibland. Ofta till och med. Men det har aldrig kommit några tårar.

Men nu kommer de desto oftare.

Igår när tjejerna i fotbollen förlorade semifinalen - då grät jag.

I kväll såg jag ett program på tv där en kvinna dog i cancer.

Det fick mig att tänka på min moster. Hon som för ett par veckor sedan frågade om jag kunde sjunga på hennes begravning.

Jag vet inte om jag kommer att klara av det. Måste se till så att jag har spelat in den ifall det inte går.

Den tanken fick mig att gråta ännu mer.

Nu har tårarna stannat av för den här gången.

Och det känns faktiskt lite lättare.

En annorlunda känsla

Det här att få bolla saker med någon. Tankar. Känslor. Förvirring.

Det är mer läkande än man kan tro.

Har som bekant sovit dåligt ett tag. Smått rörigt på jobbet och dessutom smått kaos i mitt liv.

Men så idag på jobbet kom min kollega som jag vikar för. Vi skulle gå igenom lite grejer och hon fick vara min slask idag. Hon och en pensionerad kollega lyssnade. Tog min frustration. Min ilska. Alla mina känslor.

När jag åkte från jobbet kände jag att jag ändå mådde rätt så bra.

Var till mäklaren och skrev och fick träffa köparen. Och trots den besvikelse som jag känt så kände jag inget annat än lugn när jag satt där. Gick igenom en massa saker och jag är genuint glad för hennes skull. Hon gjorde en jättebra affär. Det gjorde jag också när jag köpte den för ett år sedan.

Självklart är det surt att förlora den summan pengar som jag hade möjlighet att få, men samtidigt var de aldrig mina. Och det är också lätt att vara efterklok. Om jag hade vetat vad jag vet idag, så hade jag stannat förra veckan och godtagit ett bud och stoppat budgivningen.

Men jag gjorde inte det.

Men jag kan inte ångra mig. Jag kan inte ändra det som har varit. Mitt beslut baserades på vad jag trodde var bäst utifrån den kunskap jag hade just då. 

Den känslan har nu landat i mig. Och det blev så tydligt hur viktigt det är att få möjligheten att prata av sig. Att få lätta på trycket med någon som kan ta det.

För stannar alla tankar inom en så spinner de bara runt. Fastnar i en dålig och negativ spiral som tar död på själen.

Det är fortfarande rörigt på jobbet.

Men just nu känns det som att det är hur lugnt som helst.

Mitt i natten

Jag känner mig gnällig just nu. Har så många runt mig som mår dåligt - på riktigt. Känner att jag borde sluta klaga.

Men det här att jag inte kommer till ro. Det gör att jag mår dåligt.

Det är sant som de säger om vargtimmen. Än är jag inte där, men inte långt ifrån.

På dagen när allt är ljust, solen skiner och man både hör och ser att världen är vaken - då känns det ok. Eller det är i alla fall lättare att hantera allt.

Men nu när klockan återigen är halv två. När staden sover och allt är mörkt och tyst... Det är då allt kommer upp.

Oron. Rädslan. Ilskan. Stressen. Sorgen. Tankarna.

Det finns inget som stoppar tankarna. De bara flödar fritt och skapar ytterligare oro.

Det här mönstret gör mig fundersam.

Är livrädd för att bli sjuk igen.

Risken finns. Det kommer den alltid att göra.

Jag har verktyg som jag använder mig av och ibland fungerar det bra. För jag måste komma ner i varv.

Känna att jag kommer i balans. Där är jag inte nu. Inte nånstans.

Jag slutade med alla mina mediciner i slutet av februari och det går bra. Men nu i natt kom tankarna för första gången på länge att jag skulle behöva en sömntablett. För om jag bara får sova så blir dagen lättare att hantera.

Jag har inte skrivit regelbundet här på länge. Nu är det tredje inlägget på lika många dagar.

På ett sätt känns det ledsamt att jag behöver skriva. Samtidigt är det väldigt skönt att kunna göra det. Mina ord har aldrig försvunnit helt. Jag har alltid kunnat formulera mig och sätta ord på mina känslor och mitt mående.

I vissa lägen tror jag att det har varit min räddning.

Sedan är det väl kanske inte den mest muntra blogg att läsa. Men jag skriver för min egen del och sedan om någon annan läser så är det ok.

Det här - det är min ventil för att orka och klara av mitt liv. Ett nödvändigt ont ibland. Ett sätt att hantera mina ältande tankar. För ibland fastnar jag. Kommer inte ur tanken utan bara snurrar.

På natten är det så. Men jag hoppas att jag nu fått ur mig i alla fall några ord och tankar.

Vill och behöver sova nu...

Perspektiv

Det är en tuff period just nu.

Det skrämmer mig.

Förra året hade jag bara två veckor semester. Jag hade behövt mer. De veckorna gick åt till att packa, renovera lägenhet och flytta.

I år blir det två och en halv vecka semester. Jag behöver mer. De veckorna kommer jag att packa lite, men inte flytta. Får inte nästa lägenhet förrän första september.

Nu är den här lägenheten såld. En affär som inte gick så bra. Jo, jag gick med vinst men inte så mycket som det kunde ha blivit. Den som lade högsta bud drog sig ur dagen innan vi skulle skriva. Det gjorde att budet rasade 90 000. Det är mycket när man är runt 2-300 tusen.

Jag blev så besviken. Tårarna har runnit och ilskan gentemot den som drog sig ur påverkar hela mig.

Jag går fortfarande med vinst mot när jag köpte den så egentligen kan jag inte vara besviken. Men det blev jag.

Nu känns det ok. I morgon skriver jag med den som nu ska köpa den. Fast lite besviken är jag ändå.

Men så pratade jag nyss med mamma på telefon. Fick veta att min moster har haft en jobbig natt. Att hon var rätt dålig idag.

Det gör att jag får lite perspektiv på saker och ting. Pengar är bara pengar.

En hjärna som går på högvarv

Jag känner igen symptomen.

Ett är att jag inte kan somna.

Tankarna snurrar och jag ältar allt. Formulerar mail och resonemang fjorton och tusen gånger i min hjärna.

Försöker använda mig av verktygen jag fick av kuratorn. Då, när jag var sjukskriven. Ibland fungerar det. Men inte i kväll.

Det har varit lite för många faktorer som triggar igång mitt inre. Stressen påverkar hela mig. Sätter sig i kroppen.

Tappar hungern och mår mest illa. Susande, dunkande huvudvärk. En hjärna som inte kan koppla av. Rastlösheten. Tröttheten. Sömnlösheten. Eller snarare bristen på att kunna komma till ro. Den ständiga känslan av att jag har missat något. Oron. Att hela tiden vara i hjärtklappningens gränsland.

I morgon innan jag kommer till jobbet är jag helt övertygad om att jag kommer att få ett samtal från en kollega att en sak inte fungerar. Jag har insett det nu i helgen. Några datakunniga människor fixade lite i vårt nätverk i fredags. Idag slog det mig att ett program krockar med ett annat och gör att jag inte kommer åt viktiga sidor.

Det påverkar inte bara mig. Det påverkar även min kollega. Hon kommer att ringa - jag lovar. Och jag blir den som måste bemöta datamänniskorna. Ta tag i problemet.

Jag. Har. Annat. Att. Göra.

Men det resonemanget, eller snarare argumenten ligger jag nu och formulerar. Tänker att jag kan maila dem nu så ser de det, det första de gör i morgon bitti. Samtidigt känns det lite löjligt. Klockan är halv två. Då ska man inte skicka jobbmail.

Det är så sjukt rörigt just nu och jag klarar inte av att hantera det. Privat mår jag bra. Eller i alla fall ok. Jag blir ju påverkad av allt på jobbet.

Jag behöver lite lugn och ro nu. Men det kommer jag inte få förrän... ja, jag vet inte när.

Jag jobbar i 17 dagar till. Sedan har jag två och en halv vecka semester innan jag börjar på mitt nya jobb. Min nuvarande chef undrade i förra veckan om jag kunde jobba lite längre. Nej, sa jag. Ja, men bara veckan ut (nu ska jag sluta på onsdagen), bara till fredagen. Nej, sa jag igen. Jag behöver min semester. Det förstod han och accepterade. Han visste det redan sedan innan så jag förstår inte ens varför han frågade.

Jag har trivts otroligt bra där. Sköna kollegor och go stämning. Men just nu känns det väldigt skönt att jag ska sluta. Det är för mycket oro och kaos för att jag skulle orka i längden.

Det är knappt jag orkar nu...

Så märkligt

Idag har jag varit hemma hos min kusin och hennes familj. Även min ingifta moster var där.

Egentligen var det henne jag skulle träffa. Min moster alltså.

För inte så länge sedan fick hon veta att hon hade cancer. Sitter i bukspottkörteln och har förgrenat sig som ett spindelnät över de vitala organen i magen.

Jag har inte träffat henne sedan diagnosen. Bara pratat på telefon. Har tänkt att vi ses i sommar.

Igår fick jag ett sms av min mamma att min moster ville att jag skulle kontakta henne. Mamma trodde att det berodde på att hon planerar sin begravning.

Idag var jag hos henne och mycket riktigt. Hon planerar och frågade om jag ville sjunga Amazing grace för henne på begravningen.

Hon är inte i slutskedet av sin sjukdom - på torsdag får hon sin första behandling, men jag tror att det här är hennes sätt att förbereda sig och hantera situationen.

Det slog mig så märkligt det måste vara. Att sitta och planera sin egen begravning. Hur man vill att det ska vara för de som är kvar. När man själv inte är närvarande längre.

Det måste vara så märkligt.

Hon hade blivit lite smalare. Hon hade blivit mer stel. Liksom stapplade lite när hon gick. Hon hade blivit mer gulblek i ansiktet. Hon såg helt enkelt sjuk ut. Fast det kanske inte alla ser.

Men jag såg. Jag har i rätt många år arbetat på sjukhus. Mycket cancerpatienter. Hon såg ut som de jag brukade ta hand om.

Flera gånger sade hon att en sten fallit ifrån hennes hjärta i och med att hon nu pratat med mig och att jag hade tackat ja. Hon klappade mig på handen. Pussade mig på kinden och kramade om mig.

Jag kommer att sakna henne den dag hon inte finns kvar...

Ungefär samma status som innan

Jag har inte skrivit något på länge. Ändå är ni här och tittar - tack!

Men det händer inte så mycket. Jag jobbar fortfarande och kommer att göra så hela juli. Sedan säger jag "tack och hej" och har semester i lite drygt två veckor.

Det blir nog en del hemmafix de veckorna. Min lägenhet ligger ute nu till försäljning och den andra får jag tillträde till den första september. Eller i de dagarna i alla fall. Vilket betyder att jag får pendla den första tiden.

Blir nog att jag veckopendlar. Bor hos mor och far på veckorna när jag jobbar och sedan åker jag hit på helgen.

Jag tror det blir så i alla fall.

Ibland blir det bara att det kommer över mig. Det här att jag ska flytta igen. Att jag ska börja ett nytt jobb igen.

Det blir att jag ibland funderar över om jag kommer att hitta hem nu. Om det är det här jag ska göra. Eller kommer jag fortsätta att känna en typ av rastlöshet?

Jag vill så innerligt gärna känna att jag landar i livet. Jag har trott att det skulle ha skett tidigare. Men jag har haft fel.

Jag hoppas att jag inte har det den här gången också...

Var det så enkelt?

Ångesten har varit skyhög sedan jag insåg i lördags att jag hade gått på det där blufföretaget på jobbet i fredags. Har haft otroligt svårt att sova och så fort jag har vaknat har den där iskalla känslan kommit fram och härjat. 

Direkt när jag har vaknat så snurrar allt igång. Har i princip formulerat arga mail i huvudet hur jag ska bestrida det hela. 

Jag mailade ju dem sent i fredags kväll där jag hänvisade till deras villkor att man kan annullera det hela inom sju dagar. 

Igår hade jag fått ett svar att ordern var annullerad.

Lättnaden var enorm. Minst sagt. 

Samtidigt finns känslan - "var det så enkelt?" 

Only time will tell...

Framtiden och nuet

Ibland bara det kommer över mig. Allt det som ligger framför.

Det känns bra, men samtidigt är jag livrädd.

Att det inte ska bli bra. Att de inte ska vara nöjda eller att det inte ska kännas rätt för mig.

Just nu är det en sådan stund.

Tänkte jag skulle sova tidigt men det går inte så värst bra.

Istället ligger jag här i min säng med en iskall klump i mitt inre.

Ältar, ältar och ältar ännu mer.

Vad har jag gett mig in på?

Träffade mina blivande kollegor igår på en fest och även ett par andra som är med i den församlingen och de kunde inte dölja sin förväntan. Hur mycket de ser fram emot det.

Det gör mig glad. Men mest rädd.

Att jag inte ska leva upp till deras förväntningar.

Och blandat med den rädslan finns det en känsla av att jag är så himla korkad.

Igår på jobbet ringde det en försäljare och jag gick på det han sade. När jag nu idag kollade upp företaget så visar det sig att de är ett blufföretag. När jag insåg det blev klumpen ännu större.

Lusläste deras villkor och jag kan ta mig ur det för man hade sju arbetsdagar på sig att annullera det hela. Men det är inget jag kan göra något åt nu. Först på måndag. Då har det gått två arbetsdagar så egentligen är det lugnt.

Och det försöker jag också intala mig. Att jag inte kan göra något nu - fast det har jag i och för sig gjort. Jag mailade från jobbets mail och skrev att jag vill annullera det hela. Får jag inget svar är det bara till att fortsätta att kontakta dem i veckan.

Jag kan inte göra något mer nu.

Så nu ligger jag här och talar lugnt till mig. Släpp det. Släpp det. Släpp det.

Men det är lättare sagt än gjort.

Tankarna snurrar runt i hjärnan och de försvinner inte.

Därför startade jag igång datorn igen.

Loggade in på bloggen och gör som jag gjort så många gånger förut. Skriver av mig. Skriver ur mig alla tankar som bara snurrar och snurrar.

Och det märkliga är att det faktiskt känns lite, lite varmare i mig. Den iskalla klumpen har minskat.

Den har inte försvunnit, men den känns inte lika tydligt längre.

Så jag tror nog att det kommer att ordna upp sig den här gången också.

...

Brudens BFF (best friend forever). Skönsjungande citytjej som på ett mycket ödmjukt sätt alltid låter bruden dra med henne på diverse utflykter i naturen, bara det finns kaffe med. Det här är vänskap på den nivån när man kan hänga i var sitt hörn av soffan en hel kväll och inte behöva säga nånting. 

Behöver jag säga att en tår föll när jag läste detta?

Jag vill också...

I morgon gifter sig en av mina närmsta vänner. Hon - som hör till min utökade familj. Den som jag kan lita på in till döden.

Jag är så otroligt glad för hennes skull.

Men ändå rinner tårarna i kväll. Tyvärr inte av glädje.

Idag när jag var hemma hos en god vän fick jag frågan "hur känns det för dig?"

Jag älskar när mina vänner är raka och jag känner att jag kan vara både rak och ärlig tillbaka. Där - på deras altan kunde jag ge uttryck för den sorg som jag samtidigt känner. Det handlar inte om min vän som ska gifta sig. Det handlar enbart om mig och min situation. Egoistiskt kan det kanske tyckas...

Men för varje bröllop jag går på - så är det ännu ett bröllop jag går på som singel.

Jag vet att jag har sagt att det känns helt ok att vara singel och att mitt liv är bra ändå - och det är det. MEN.

Jag längtar också efter någon. Någon som jag ska välja tapeter tillsammans med. Någon som jag kan laga mat tillsammans med. Någon jag kan sitta på min balkong med, dricka kaffe och prata tills solen går ner. Någon som kan påminna mig om att jag behöver vattna mina blommor.

I morgon är det brudparet som står i centrum. Men även jag. Jag har hand om all musik på vigseln. Alla kommer att se och höra mig. Och jag kommer att tro att de tycker synd om mig som är singel. Att de kommer att undra om det någonsin blir min tur.

De kanske inte alls tänker så. Men jag kommer tro att de gör det.

Jag kommer att känna väldigt många i morgon. I princip alla mina vänner sedan barndomen kommer att vara där. Alla är gifta. Alla har barn. Jag har bett om att inte behöva sitta med dom och jag både tror och hoppas på att jag inte gör det. För jag orkar inte. Jag vill inte bli påmind om det.

Det räcker att hela dagen är en enda stor påminnelse om det. Så låt mig få sitta med några som jag vet att jag är trygg med. Som kan få mig att glömma det för en stund.

Det räcker att jag gråter nu...

När det blir så här...

Ibland blir det bara för mycket. Idag var det nära att det rann över.

Kroppen känns svag. Orkeslös. Skakig och utom kontroll.

Körövningen jag var på fick jag lämna när det var en halvtimme kvar. Kände hur blicken inte kunde fästa. Flackig. Okoncentrerad. Stod och tänkte på annat samtidigt som vi sjöng. Det är aldrig en bra kombination.

Har varit trött, trött, trött idag. I bilen innan övningen satt jag och slumrade till. Det gick inte att hålla sig vaken.

Så fort jag vaknar startar tanken igång. Jag som är mästaren av snooze... Nu ligger jag klarvaken från att klockan ringer första gången.

Nu när jag snart ska sova startar allt igång igen. Hjärtklappningen. Känslan av att jag har glömt något. Att jag gör ett dåligt jobb. Att jag inte räcker till.

Jag vet att jag inte har glömt något. Jag vet att jag inte gör ett dåligt jobb och jag vet att jag räcker till.

Men det är inte alltid helt enkelt att resonera med stressen när den sätter sig så här i kroppen.

Längtar tills i morgon efter jobbet. Då ska jag bara andas. Ta en promenad. Diska. Plocka undan kläderna i sovrummet.

Men framförallt - andas...

You didn't give up on me

Allt är klart. Eller... i alla fall det stora beslutet.

Församlingen har kallat mig. Jag har tackat ja. Efter sommaren börjar jag mitt nya jobb som musikledare.

Inte i min hemförsamling. Men i min hemstad.

Jag flyttar hem igen.

Hem.

Jag älskar det ordet.

I flera månader har jag sagt att "jag åker hem till ...". När jag åker till platsen jag bor på säger jag att "jag åker tillbaka till ...".

Redan där borde jag ha förstått.

I nästan lika många månader har jag känt att jag åker åt fel håll när jag åker till platsen där jag bor.

Men nu, nu flyttar jag hem.

Allt har landat i mig nu.

Och jag känner en tacksamhet och en förundran. När jag går tillbaka i min blogg och läser hur mitt liv har varit de senaste åren. Hur sjukdomen tog över och försökte ta död på min själ. Hur jag inte orkade med livet.

Till att nu må bra. Till att nu vara helt medicinfri sedan nästan två månader.

Till att nu vara redo att gå in i det som jag tror att Gud vill.

Jag har lite svårt att greppa det. Att på riktigt förstå det.

Att Gud inte gav upp. Han fortsatte tro på mig och Han fortsatte att mana på mig att inte ge upp.




Lord I thank you for another chance
You didn't give up on me

När man inte riktigt ser saker själv

I förrgår kväll fick jag ett långt sms av en god vän. Hon hade läst här på bloggen om min vånda över flytt och att behöva börja om igen. Hon skrev så fint och med en sådan omtanke att jag blev helt rörd.

Vi skrev lite fram och tillbaka och efter ett tag märker jag hur jag känner mig lugn. Det är som att vår konversation tog all min oro och min osäkerhet.

Nu i kväll när jag pratade med min bror på telefon så sade jag att jag egentligen inte trivs så särskilt bra här där jag bor nu. Hans respons var "det har jag förstått länge". Han menade att när vi pratat och han undrat hur läget är här så har jag hela tiden sagt "jo, men staden är mysig och jag har en fin lägenhet". Jag har hela tiden hänvisat till fysiska saker.

Och vad spelar det för roll om man har en fin lägenhet om man inte trivs i staden? Han såg det här långt före mig.

De här två sakerna gör att beslutet känns lättare och det känns väldigt, väldigt bra!

Vad är det som händer?

Det är inte ett enkelt beslut jag har tagit. Det här att börja på ett nytt jobb och återigen rycka upp rötterna och flytta.

Jag har hunnit bo här i staden i 2,5 år. I den här lägenheten inte ens 1 år. Nu ska jag alltså i sommar flytta igen. Orkar jag verkligen det?

Rötterna har inte hunnit gräva sig så djupa, men det blir ändå ett nytt uppbrott. En ny omstart. En förändring.

Jag flyttar i och för sig tillbaka till min barndomsstad. En stad där jag har stora delar av min familj. Mina vänner finns kvar. Jag känner till alla områden i byn. När jag är där känner jag "det är här jag hör hemma".

Ändå är det tufft.

De senaste dagarna har jag brottats otroligt mycket med det hela. Å ena sidan känner jag att det är det här jag ska göra. Å andra sidan vet jag inte om jag klarar av det. Det känns som att förväntningarna är så höga. Så stora. Som att jag är frälsaren som ska komma och rädda situationen och få igång musiklivet igen.

Mitt i allt känner jag mig otacksam gentemot mina föräldrar. De älskar mig och stöttar mig i det här, så känslan handlar inte om det. Den handlar om all den tid de har lagt ned på att mitt hem här ska bli fint och i ordning. Mamma har ordnat med köksluckor och möbler. Pappa har varit här i flera dagar och gjort i ordning i köket så att det blir som jag vill ha det.

Och nu - inte ens ett år senare så säljer jag och flyttar. Det. Känns. Otacksamt.

Älskade älskade föräldrar. Vad skulle jag göra utan er? Ni blir inte yngre och jag gråter bara vid tanken på att ni en dag inte kommer att finnas längre. Vad gör jag då? Då blir jag ensam. Jag har mina bröder som jag älskar och som älskar mig tillbaka - men de har sina familjer. Vad har jag? Ingenting.

Vill inte tänka tanken. Ändå gör jag det.

Och gråter. Så här mycket som jag har gråtit de senaste veckorna har jag aldrig gjort i hela mitt liv. Vet inte vad det beror på. Det känns som att det är alla ogråtna tårar som nu vill ut. Alla år då jag inte har kunnat gråta - nu kommer de tårarna.

Så nu sitter jag här. Känner mig otacksam medan tårarna rinner...

Följetongen svårt att sova...

Jag får inte ordning på sömnen. Det är inte det att jag ångrar att jag har varit iväg - absolut inte. Men jag trodde inte att jag skulle ha så här svårt att ställa om. När vi kom dit var det inga problem. Då var det bara att man vaknade lite tidigt. Nu är det desto värre. Vet inte varför det är så svårt.

Jag somnade vid 23 och sov en timme. Sedan var det som att jag sovit färdigt, för nu är klockan halv tre och jag har inte sovit sedan midnatt.

Försöker med alla knep jag kan. Avslappning. Film. Gå en runda i lägenheten. Ta lite frisk luft. Dricka ett glas vatten. Hittills har inget hjälpt.

Dessutom snurrar tusen och en miljard tankar i huvudet. Planerar och lägger upp arbetet. Formulerar samtal och brev. Biter ihop käkarna och känner hur allt är fel.

Det kanske är därför jag också är så otroligt känslig. Jag som aldrig gråter har sedan jag kom hem från USA gråtit för minsta lilla. Tårarna ligger oerhört nära och det är ovant. Kan inte titta på något rörande på tv för då kommer tårarna. Kan knappt tänka på sorgsna saker...

Jag har inga knep kvar längre. Har heller inga sömntabletter - de tog slut strax innan vi for. Hade behövt en nu. Kanske får kontakta läkaren igen. Men det hjälper ju inte nu...

Låter bitter - jag vet...

Igår berättade jag för ett par som jag sjunger ihop med att jag har ett jobb på gång och att det innebär att jag kommer att flytta.

"Nej, vad tråkigt för oss! Det är ju för långt borta!" 

Först blev jag lite rörd att de tycker att det är tråkigt att jag försvinner härifrån, men sedan tänkte jag lite.

Vad kommer skillnaden att bli när jag flyttar? Ingen. Vi ses aldrig utöver övningar och konserter. Det har inte på 2,5 år kommit ett sms med en fråga om jag vill ses och ta en kaffe. Inte ens en fråga hur läget är. Jag har hört av mig några gånger och då har vi setts så jag vet att de inte tycker illa om mig. Men när det hela tiden är jag själv som får ta tag i det så ledsnar man till slut.

Jag gick tillbaka i min telefon för att se när det senast var någon härifrån som hörde av sig - så långt jag kunde gå tillbaka var det ingen.

Jag är fullt medveten om att jag låter bitter och missunnsam. Det är jag inte. Jag är bara ledsen över att det är så. Alla i den här stan är så upptagna med jag, mig och mitt att man som inflyttad blir bortglömd. Om jag hade barn hade inte det här problemet uppkommit - det är jag helt säker på. För då finns det självklara mötesplatser.

Men jag har inga barn. Jag är dessutom singel.

Jag har tidigare sagt att jag är själv, men inte ensam.

Så känns det inte längre.

Jag är själv.

Jag är också ensam.

Och jag avskyr det...

Use me Lord

Sömnlös med en hjärna som går på högvarv

Det här att ha varit i Chicago i en vecka... det gav enormt mycket intryck. Intryck som kommer att ta lång tid att bearbeta och processa.

Tidskillnaden gör nu att jag inte kan sova. Har varit otroligt trött idag och när jag skulle ta mig från en plats till en annan - en bilresa som tar en timme, var jag tvungen att stanna och sova i tio minuter. För om jag hade fortsatt att köra så är jag säker på att jag hade kört av vägen.

Jag gick och lade mig vid 23. Jag slumrade till i kanske 20 minuter runt midnatt. Nu är klockan 04.23 och jag har inte sovit en blund. Dessutom är jag förkyld. Snuvig och feber.

Om några timmar ska jag tillbaka till jobbet igen. Ett jobb jag just nu ligger och planerar. Har saker som behöver tas tag i. Brev som ska skrivas under morgondagen ligger jag nu och formulerar.

Det är som att hjärnan har svårt at koppla av. Den går på högvarv och jag vet inte hur jag ska komma ur spinnen...

Om tre timmar ringer klockan. Jag ska vara på jobbet från 08.30 fram till 18. Sedan ska jag direkt på en föreställning med mina gamla elever. Jag tror inte att jag kommer att vara helt pigg. Och jag tror också att jag kommer att sova gott i morgon natt.

Men det hjälper ju inte nu...

Den där känslan av förändring

Det är så himla häftigt. Livet. Hur allt faller på plats. När rätt tid är inne - då faller allt på plats.

Den artonde februari förra året skrev jag hur det kändes som att det var dags nu. Att Gud väckte något i mig. Jag visste inte vad, känslan fanns bara där. 

Några veckor senare skrev jag:

Under konserten - då jag mest satt och skakade och hade hjärtklappning av all ångest, så var det som att Gud kramade om mig. Viskade stilla att "det ordnar sig. Lita bara på mig för jag är med." Och jag visste att det var sant. Jag kände hur mitt hjärta ställde in sig på bön och i samma stund sjöng han låten Show me.
Och även fast den texten är en bön, så blev den i kväll en bekräftelse på att jag har tagit rätt beslut. Att den förändring jag står inför är en förlängning av den bön som jag bett - att jag ska vara där Gud vill att jag ska vara.

 Den nittonde maj skrev jag:

Det lugn som jag känner inför framtiden är något som jag aldrig har känt. Jag har kastat mig utför klippan - just nu flyger jag och jag har ingen aning om vart det landar. Men skillnaden mot så många gånger förut är att jag älskar den här känslan! 

Ytterligare några månader senare - den nionde oktober, skrev jag det här inlägget. I det sista stycket skrev jag:

Om Gud hade velat att jag skulle se allt - då hade Han tänt en massa strålkastare. Låtit livet bada i ljus. 
Men Han gör inte så. Istället visar Han vägen. Lite i taget. 
Jag har mycket i mitt liv just nu. Mycket tankar som snurrar. 
Och det känns lite märkligt. Känslan är att jag har en massa nytt framför mig. Stora förändringar. Jag vet bara inte vad det handlar om. Det bara känns så. 
Märkligt. 
Men ändå rätt fantastiskt.

Ser ni den röda tråden i det jag just länkat till och hänvisat till? Den där känslan jag hade om förändring. Att något var på väg att hända - jag visste inte bara vad. Redan för ett år sedan hade jag den här känslan.

Först nu förstår jag vad det handlar om. Att Gud redan för ett år sedan var med i mitt beslut att sluta jobba som lärare på gymnasiet. Beslutet att börja jobba som barnledare och kanslist.

Vad som händer nu är fascinerande.

Jag står än en gång inför något nytt. Men den här gången tror jag att det är det som Gud har förberett för mig. Det är det här som jag är kallad att göra.

Det känns så sjukt häftigt!

Skyddsängel vid min sida

Hängsmycke som finns att köpa på argument.se

Igår kände jag verkligen hur Gud beskyddade mig på ett väldigt konkret sätt.

Jag och två av mina kollegor skulle på kurs och jag körde bilen. När jag skulle bromsa in vid en rondell kände jag hur jag helt tappade kontrollen över bilen.

Jag körde inte särskilt fort, men jag kunde ingenting göra för att hindra det som hände.

Bilen krängde först åt diket - det lyckades jag häva, men inte resten. När allt stannat av så har jag hamnat mitt i rondellen. På den gräsplätt som är där.

Vi fick putta ut bilen ur rondellen och jag kände hur adrenalinet rusade i kroppen på mig. Vi stannade till vid en busshållplats och jag tittade över hur bilen såg ut. Inga tydliga skador och det verkade som att allt var ok.

Min kollega frågade om jag fixade att köra och det kände jag ändå att jag gjorde. Även om det var obehagligt. Varje gång jag var tvungen att bromsa in kändes det som att samma sak skulle hända igen. Det gjorde det inte.

Efter ett litet tag började jag må illa. Förstod att det var en reaktion på det som hände. Vid det laget tackade jag Gud i mitt inre över att det gick bra. Att vi inte hamnade i diket. Att jag inte hade någon bil framför mig eller bakom mig. Att det inte kom någon bil från vänster samtidigt som min bil rusade rakt över körfältet. Över att det inte fanns någon refug utan att det bara var en låg kant. Att vi inte körde in i lyktstolpen som stod i rondellen. Att bilen inte var skadad.

Vi kom tryggt fram till kursgården och dagen kändes helt ok. Men när vi skulle åka hem kom obehaget igen. Men det gick bra. Vi kom hem tryggt också.

På kursen köpte jag det smycke som är på bilden. Som en påminnelse om att Gud har sina änglar som vakar över oss.

Finns du på riktigt?

Vad svarar man på det?

Finns du på riktigt?

Jag kunde inte svara annat än ja. För jag finns ju. Jag lever, andas och har mina värderingar.

För mig är det inte så mycket mer. Jag är ju bara jag.

Att då få höra att man är allt det som de söker - det känns konstigt. Overkligt.

Men väldigt, väldigt värmande i hjärta och själ.

Att få höra från sina nuvarande kollegor att det är en stor förlust för dem att förlora mig - det känns väldigt, väldigt konstigt. Tänker att "kan verkligen lilla jag betyda så mycket för någon annan?"

Tydligen gör jag det.

Och jag kan inte tacka någon annan än Gud för det.

Hosianna

Det är någonting med den här sången som berör. Som rör mitt innersta. Det som mitt hjärta längtar efter.

Jag ser generationer resa sig och ta sin plats med gränslös tro...

Tänk om vi kunde hitta dit. Att allt Guds folk - oavsett ålder - får fungera i det som Gud vill.

Det är vad jag drömmer om!

Jag ser en ärans konung
mäktigt stiga ner från skyn
ner till vår jord, ner till vår jord
Jag ser Hans nåd och kärlek
skölja över all vår synd
vi sjunger ut, vi sjunger ut

Hosianna
Hosianna
Den högste, hosianna

Jag ser generationer
resa sig och ta sin plats
med gränslös tro, med gränslös tro
Jag ser hur allt förnyas
när vi faller ner på knä
och ropar ut och ropar ut

Hosianna
Hosianna
Den högste, hosianna

Ta mitt hjärta gör det rent
lär mig se allt det ingen annan ser
lär mig älskar så som du har älskat
Låt mitt hjärta va som ditt
allt är för ditt rike och inte mitt
tills jag går från denna jord till evighet

Ditt ord är mina fötters lykta

Det här att saker och ting faller på plats i rätt tid. Det är faktiskt helt fantastiskt.

Mitt liv är som ett kugghjul just nu. För varje dag som går så klickar det i mer och mer och jag känner verkligen hur Gud finns med. I varje stund är Han med.

Jag blev påmind häromdagen om bibelordet "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig". Den där lyktan lyser lite grand och jag har känt det som att jag har gått i ovisshet. Men jag har gått med en känsla av att Gud har hela bilden.

Den senaste veckan börjar jag se målet. Inte slutmålet av mitt liv - mer som ett delmål. Jag ser mer och mer vad det är jag ska göra nu när mitt vik på jobbet tar slut i sommar. Jag önskar att jag kunde berätta mer, men just nu kan jag inte göra det.

Men jag mår bra.

Och jag känner hur Gud är nära.

En hjärna i kaos

Det är fascinerande egentligen. Det här hur ens hjärna fungerar.

Hur den klarar av så mycket.

Så det kanske inte är så konstigt att det känns som att det blir lite för mycket ibland?

Mycket tankar, funderingar, känslor, intryck och förhoppningar blandas med rädslor inför framtiden och vad som finns i nuet.

Och trots att jag den senaste tiden känt mig rätt så låg - så finns ändå en grundtrygghet. Den att Gud bär.

Att allt inte är förgäves. Att det finns en mening med det som sker. Med den process som jag befinner mig i.

Tårarna är fortfarande lika nära. Tröttheten känns fortfarande allt som oftast helt bedövande.

Men Gud är ändå nära.

Jag känner mig ändå lugn.

Därför känns det som att jag är på rätt väg.

Idag gråter jag

Jag har alltid haft svårt att gråta och jag har aldrig vetat varför. Men den senaste månaden har de legat nära. Det är som att alla gömda och glömda tårar vill komma ut.

Idag gråter jag tårar för min vän som dog. Min vän som för ett par veckor sedan förlorade kampen mot sin cancer. Idag var det begravning. En begravning jag inte hade möjlighet att gå på. 

Men jag saknar henne. Trots att vi av olika anledningar inte hade så mycket kontakt den sista tiden. 

Hon fanns i mitt liv under en period då jag behövde vänner på ett speciellt sätt. Då fanns hon där. 

Och det kanske är därför jag saknar henne. För att det är på något vis så förknippat med den tiden. 

Jag vet inte. 

Jag vet bara att jag gråter. 

Det kan ske

Idag blev jag varse om ett vackert ord. Ett ord man använder väldigt ofta, men jag har aldrig sett på just det ordet på det här viset.

Det var på jobbets morgonmöte som vår diakoniassistent gjorde oss uppmärksamma på detta. Hon läste en krönika av Tomas Sjödin - en fantastisk författare, föreläsare, krönikör och pastor, där han avslutade med detta:

"Släpp inte hoppet. Det återstår ännu ett kanske. Det kan ske."

Har du tänkt på just ordet kanske - detta ord som rymmer en osäkerhet och tvekan, också rymmer hopp och förtröstan?

Att det finns en möjlighet till både förändring och försoning.

Att det någonstans finns en lösning.

För det kan ske.

Masken är tillbaka

Om du bara visste vad som rör sig i mig. Hur ångesten river runt som en orkan. Vill ta all min ork och stjäla mitt liv.

Hur det känns som att hjärtat rusar helt okontrollerat. Skapar en huvudvärk som jag vet beror på trycket.

Jag kan inte titta på en film utan att göra något annat samtidigt. Pilla på mobilen eller sticka på en tröja. Jag kan inte bara sitta stilla. Det rör sig för mycket i mig.

Om man inte vet om det så ser man det inte. Jag är en mästare på att dölja hur jag egentligen mår.

Min vän i kväll både vet och ser. Men hon sade inget om det. Hon lät det bara vara - precis som jag vill. Jag orkar inte förklara, försvara, älta. Jag har tillräckligt att hålla uppe ändå.

Så jag målar på mig masken och gör mig redo för att i morgon möta en ny dag. En dag som jag vet kommer att innehålla lika mycket oro och ångest.

Jag har i alla fall ringt vårdcentralen. Tog mod till mig igår. Fick en tid den 15 februari. Jag har fyra tabletter kvar av min morgonmedicin. Jag ska ta en varje morgon. Vem som helst kan räkna ut att det inte går ihop. Jag kommer helt enkelt att fortsätta att laborera med dem.

Det innebär också att jag inte kommer att må så bra de närmsta månaderna. Känns ju sådär...

Lite insikt kanske

Det har varit lite deppigt här på bloggen ett tag. Det är det i mitt liv också. Bloggen speglar mitt liv.

Igår slog det mig att det kan bero på att jag laborerar en del med medicinen. Jag måste ringa till läkaren för att få nytt recept. Jag har behövt det ända sedan före jul. Men det känns jobbigt och jag drar mig för det.

Istället tar jag min medicin kanske var tredje dag. Allt för att den ska räcka längre.

Så det kanske inte är så konstigt att jag inte mår så bra.

Ensamhet

Att vara ensam och att vara själv är två helt olika saker.

Du kan vara själv - men inte känna dig ensam.

Du kan befinna dig mitt ibland människor - men du är ensam.

Att vara ensam hör ihop med känslan tänker jag. Hur man upplever tillvaron.

Jag lever i ett ensamhushåll som det så vacker heter. Jag lever inte tillsammans med någon - det är bara jag här.

Jag har alltid levt så. Det har inte varit något aktivt val, det har bara blivit så.

Jag har aldrig träffat någon. Visst har jag dejtat, men inget som blivit något allvarligt av.

Den senaste tiden har jag känt att det är helt ok. Att mitt liv är bra. Att mitt livs lycka inte hänger på om jag träffar någon att leva med. Istället har jag känt att om jag träffar någon så är det bara bonus i mitt liv.

Men av någon anledning så känns det inte så idag.

I kväll är jag inte själv. Jag känner mig ensam.

sömnlös

Klockan är 02:15 - gissa vem som fortfarande är vaken...

Det är fjärde natten i rad som jag inte kan somna. Känns inte helt kul att klockan ringer 07 i morgon.

Det märkliga är att jag är jättetrött på dagen. Vid sju är jag helt slut och skulle lätt kunna somna. Men när klockan är 21 är jag pigg igen. Typ fram till nu är jag pigg.

Eller pigg är väl egentligen fel att säga. Kan bara inte somna.

Känns ledsamt.

Vila i ro

Vissa personer tar Gud hem tidigt. Idag blev det en till. Vila i frid och ro!

Jag kan inte förstå att det har hänt
Att hon är borta
Det gick ju så fort
Så vansinnigt fort
För ett år sedan kom cancern
Operation och strålning
Allt såg bra ut
Allt var borta
Några månader senare kommer bakslaget
Återfall
Spridning
Väldigt dålig prognos
En månad senare är hon borta
Finns inte mer
Hon visste att hon skulle dö
Hon var lugn i det
Men ändå
Det känns så fel
Och jag kan inte förstå att det har hänt

Lite ljusare och varmare

En lång varm dusch, lite mat och nytvättade kläder kan ibland göra underverk mot ångesten...

Ensamhetens tomma hav

det blir bra

någon gång

men inte nu

själen måste gå sönder lite till först

fast du trodde att det vänt nu

att de mörka stunderna mer eller mindre försvunnit

och det har de ju

de kommer mer och mer sällan

men det förminskar inte känslan när de väl kommer

då slår de till med full kraft

som en tsunami kommer den

oväntad

kraftfull

och själen står där

helt oförberedd

naken och svag

slås omkull med en omänsklig kraft

när den dragit sig tillbaka finns bara spillror kvar

skadad

sårad

trasig

ensam

allt runt omkring är borta

dött

själen står där ensam kvar

över

ingen finns där

du känner dig misslyckad

tänker att du inte klarar av någonting

alla andra kan ju

alla andra lyckas ju

alla andra går där

leende

lyckliga

det är bara du som ligger kvar

i det mörka

tomma

ensamma