onsdag 28 december 2011

Livet

Att leva innebär att utsätta sig för livet. Jag kan inte, hur gärna jag än vill, vaccinera mig emot olycka och sorger. Och jag kan inte påverka det förflutna och ändra på det som har varit. Men det jag kan göra är att välja hur jag låter det påverka mig.

Jag kan tillåta bitterhet gro i mig och trycka undan det jobbiga genom att förneka det, eller så kan jag på något vis bearbeta det och lära mig att se på det på ett annat sätt.

Jag brukar jämföra det med skillnaden på ett sår och ett ärr. Har man ett sår som man inte tar hand om på rätt sätt blir det infekterat och det värker och man blir inte riktigt av med det. Om man däremot behandlar det på rätt sätt, om man smörjer och ger det tid, då kommer det till slut att läka och istället för ett öppet sår blir det ett ärr.

Det finns där som en påminnelse, men det gör inte lika ont längre.

fredag 23 december 2011


söndag 18 december 2011

Det märkliga skedde

För två veckor sedan var jag med och sjöng på en rätt stor julkonsert. Jag hade några solon och det kändes så märkligt innan. Jag var helt lugn. Jag var inte ens nervös. Trots att en av låtarna var riktigt svår, så kände jag mig lugn. Innan konserten så bad vi tillsammans och min tysta bön då var "Gud, låt alla gamla julsånger få liv. Att texterna som vi har sjungit och hört så många gånger ska få liv". Det var min bön.

Och det märkliga skedde när bönesvaret kom.

"Folk, fall nu neder och hälsa glatt din frihet, o helga natt du frälsning åt oss gav". Amen sade min själ. När vi sedan sjunger "Min Gud tillhör äran" så märker jag hur hela mitt inre är inställt på Gud. Min lovsång gick från mitt hjärta ända upp till tronen och jag fann mig själv sträcka mina händer. Jag sträckte dem i lovsång och tillbedjan. Efteråt insåg jag att det här var första gången någonsin som jag verkligen tillbad när jag stod på scenen. Jag har stått på scener tidigare och lovsjungit, men jag har inte tillbett.

Det gjorde jag nu. När inga krav fanns på mig. När jag var "bara en av åtta" då kunde jag slappna av.

Den känslan och den insikten berör mig fortfarande.


Sången börjar 1:25 in i klippet

tisdag 13 december 2011

Jag kan ana vem jag är

Jag har funderat en del på det som jag skrev i söndags. Det citatet som jag refererade till. De tankar som jag tidigt i våras satte ord på.

...jag vet inte hur det är att vara frisk. Då vet jag inte vem jag är...

De där orden är på något vis lite skrämmande. Ledsamma på något vis. Att jag levt med min sjukdom så länge att jag inte vet vem jag är när jag är frisk. 

Men den senaste tiden har en annan tanke slagit mig. En tanke som inte stämmer överens med vad jag har skrivit förut. 

För varje dag som går märker jag hur marken under mina fötter blir stadigare och stadigare. Jag märker hur mitt inre blir starkare och starkare. Jag blir mer och mer trygg för varje stund som passerar och nu kan jag ana vem jag är. På riktigt. När jag är frisk. 

För något har hänt. Under lång tid har processen pågått och nu börjar jag se dess resultat. Jag är inte färdig än och jag kallar mig inte frisk, men jag kan se konturerna av mitt friska jag och det känns helt fantastiskt!

Under så lång tid, under så många år har jag känt mig som ett hopplöst fall. En värdelös människa som måste prestera saker för att bli omtyckt. Jag har inte vågat stå upp för mig själv, för jag har varit rädd för att inte bli accepterad och jag har inte velat vara den som är besvärlig. 

Men den trygghet som jag nu känner - den vinner över allt. Den lättnad och den frihet som min själ känner - den känslan är oslagbar. 

För Gud finns det inga hopplösa fall. För Gud finns det ingen som är värdelös. 

För Gud är kärleken. 
Jag funnit kärlek större än livet självt
Jag funnit hopp som styrker och bär genom allt
Jag var förlorad men lever nu i Dig...

söndag 11 december 2011

Tryggheten i Gud

"Jag har levt med min destruktivitet så länge att jag inte vet något annat. Jag tycker om det trygga, det invanda och jag vet vad jag har i min sjukdom, men jag vet inte hur det är att vara frisk. Då vet jag inte vem jag är."

Det här skrev jag för en tid sedan. Känner du igen dig? Du vill egentligen inte må dåligt, du vill inte vara sjuk, men rädslan för förändring är så stor att den hindrar dig. Den håller dig tillbaka.

Det är så bekvämt på något vis att ge efter för det invanda sättet att hantera ångesten. Det destruktiva som du inte vill att någon ska se. Du vet att det inte är rätt, men du orkar inte kämpa. Du orkar inte slåss längre.

Jag förstår hur du känner. Jag vet hur det känns när ångestens vidriga klor river sönder din själ. Hur dess illaluktande närvaro får dig att må illa. Hur dess lögner hamrar sönder ditt hjärta och gör dig så rädd att du tror att du ska dö.

Jag vet hur det känns.

När jag var som sjukast - då var det här min vardag. Min helg. Hela min existens. Hela mitt liv genomsyrades och kontrollerades av ångesten. Den låste mig. Den enda trygga platsen jag hade - det var min soffa. Jag lämnade inte den på ett halvår. Korta promenader tvingade jag mig till, att gå till affären krävdes flera dagars förberedelser.

Min soffa är fortfarande min trygghet. Den finns där och välkomnar mig de nätter då ångesten är för jobbig. Men den är inte längre min primära källa när det gäller att känna mig trygg.

Det jag nu vänder mig till - det är något helt annat. Nu har jag lärt mig att hitta tryggheten i Gud. Den trygghet och den frid jag nu känner, det har jag nog aldrig känt. Det jag nu känner - det är något som jag bara fått berättas för mig. Det har i mina öron låtit som en dålig, gammal klyscha. "Gud ger trygghet". 

När någon sade så till mig så blev jag bara arg. Det var som att de hånade mig rakt i ansiktet. För jag förstod inte vad det handlade om. Jag levde i den verklighet att tryggheten i livet - den måste jag skapa själv. Jag måste hitta lyckan, kärleken och meningen med livet helt på egen hand och när jag hade gjort det - då skulle jag känna mig trygg. Om jag bara hittade ett jobb där jag inte behövde gå på vikariat - då skulle jag känna mig trygg. Om jag bara blev smal - då skulle jag känna mig trygg.

Inget av det som jag nyss radade upp krävs för att känna trygghet. Det är bara något yttre - inget som ger en inre trygghet.

För mig har det tagit lång tid. Väldigt lång tid. Du som har följt mig här på bloggen vet att jag tidigare skrivit om min långa startsträcka. Jag går på erfarenheter och på det som jag vet och när det gällde Gud hade jag blivit sviken. Inte av Honom - men av människor som gick Guds ärenden. Men jag kunde inte skilja på detta utan jag kände mig sviken av Gud själv.

För fem år sedan tog jag beslutet att blir frälst. Igen. Första gången var jag bara 12 år och jag hade ingen aning om vad det innebar. Men den här gången var det annorlunda. Jag var mitt uppe i mitt kaos. Ändå valde jag att säga ja till Gud igen.

Först nu - fem år senare, kan jag helt lita på Gud. För första gången i mitt liv förstår jag vad det innebär att känna trygghet i Gud. Jag har fortfarande min depression och min ångest - men nu har jag förstått att där Guds Ande är, där finns det frihet. Det är det jag fokuserar på. Inte på det jobbiga. Det finns där - men Guds frihet är så mycket större.

Han har en kärlek till oss som inte går att förklara - man kan bara uppleva den. Och min bön i kväll - den är för dig som behöver känna frihet. Frid. Kärlek och omsorg. Så sätt dig tillrätta. Blunda och vet att någon ber för dig.

torsdag 8 december 2011

Aftonbön


måndag 5 december 2011

Någon ser dig

Att vara den som ingen ser - det kan ta död på ens själ.

Att alltid ha den där känslan av att man bara flyter med. Man rättar sig efter andra för man vill inte vara till besvär. Till slut vet man inte vad man själv vill och man vågar inte säga ifrån. Man fortsätter att vara tyst. Man ler, nickar och håller med. Fast egentligen kanske man vill något helt annat - man har bara tappat bort det på vägen.

Att alltid ha den där känslan av att man är besvärlig. Att andra tycker att man är jobbig. Man är den som hörs och syns mest. Man bråkar och provocerar. Man lägger märke till dig, men man ser dig inte. Man ser inte varför du gör allt det som andra ser. Man ser inte hjärtat som finns i dig. All den kärlek som du bär på. All den förvirring som gör att du inte vet hur du ska hantera livet.

Två motsatser som egentligen vill precis samma sak - att bli sedd...

Det finns en som alltid ser dig. Som har haft sina ögon på dig ända sedan du föddes. Faktiskt till och med medan du fortfarande låg i din mammas mage såg någon dig.

Första gången som du minns att du kände dig förbisedd - då fanns Gud där. Höll sin hand om din rygg och Han kände din smärta. Första gången som du lyckades med något - då fanns Han också där. Kramade om dig och gladdes med dig.

Om du faller ned i det mörkaste djup. Där allt är svart och du ser ingen mening. Då när du inte vet om det är värt det längre och du funderar på att ta död på dig. Även där finns Gud. När du inte orkar så är det Han som andas åt dig. Det är Han som håller sin hand runt ditt hjärta och ser till så att det fortsätter att slå. Det är Han som fångar upp dig.

För mörkret är inte mörkt för Honom. Där Han är - där är det som att natten lyser som dagen och mörkret ska vara som ljuset. Och det är ju även så att ljuset alltid vinner över mörkret. Minsta lilla ljus vinner.

lördag 3 december 2011

Bönesvaret

Helt plötsligt fanns det bara där. Mitt framför ögonen. Jag hade vetat om det, men jag hade inte insett dess betydelse. Men så var det som att ögonen öppnades och jag såg.

Jag såg sanningen. Verkligheten. Jag fick hjälp att se det och det behövdes. Men nu när jag har sett och även insett allt - så blir det så tydligt.

Att hitta lugnet i livet - det betyder allt. Att hitta tryggheten i Gud - den känslan är obeskrivlig...

tisdag 29 november 2011

Perspektiv

Blicken vänds uppåt. Upp mot fönstret som nästan når upp till taket. Det är mörkt ute så alla konturer blir så tydliga. Den vita karmen. Den svarta tätningslisten. De silvriga gångjärnen som håller fast glasen. Allt det ser jag.

Men det som blicken fastnar på är allt det smutsiga. Jag ser hur regnet har ritat mönster på glasrutan. Mönster som har blivit kvar. Som inte försvinner. Och för varje dag fastnar det mer och mer smuts. Det fastnar min blick på.

Fast egentligen borde jag se bortom det och istället fokusera på den stora lampan som lyser utanför...

måndag 28 november 2011

Pussel

Jag är hemma igen. Hemma i tryggheten.

Det var tufft i kväll. Riktigt, riktigt tufft. Jag hade i och för sig inte väntat mig något annat. Men ändå...

När det blir så här - då är det som att mitt inre är som ett stort isärplockat pussel. Bitarna finns där och jag ser dem, jag vet bara inte hur jag ska få ihop det till en förståelig bild.

Just nu kan jag inte riktigt sätta ord på det som jag var med om. Det är fortfarande en massa lösa tankar och intryck. Det skedde inget lika markant under som i våras. Men jag vet att Gud både talade till mig och rörde vid mig. Jag måste bara processa det hela för att förstå vidden av det.

Men jag kan säga så här - Gud är god och Hans nåd är det enda jag behöver.

söndag 27 november 2011

Det är inget farligt

Idag när jag åkte till jobbet kom ångesten över mig. Rädslan blev så stark och jag var tvungen att stanna upp för ett ögonblick och andas. Jag körde samma väg som jag ska göra i morgon - fast idag svängde jag av tidigare.

Om och om igen upprepade jag för mig "det är inget farligt, det är bara en känsla. Det är inget farligt, det är bara en känsla". Efter ett litet tag släppte det och livet blev som vanligt igen.

För det är ju inget farligt - det är ju bara en känsla...

lördag 26 november 2011

Min befriare lever

Jag känner mig lugn. Förvånansvärt lugn. Men så ibland kommer det över mig. Vetskapen att jag snart ska möta smärtan.

Känslan i mig är svår att beskriva. Jag kan inte ens förklara den för mig själv. Det trots att jag lever mitt i den. Jag försöker intala mig att det inte ska hända. Att jag inte ska dit. Jag lurar mig själv och trots att jag är medveten om att jag gör det så går jag på det.

Jag är så rädd för smärtan. För ångesten. Och jag finner det märkligt hur man kan bli så påverkad av en känsla. Det är ju inget yttre - det sitter bara i mig. Ändå är jag så rädd för den. Rädslan skapar ångest - den som jag är så rädd för och så triggas allt igång i en enda lång nedåtgående spiral.

Men så i ljusets sken blir jag påmind om en sång. Ja, jag vet min befriare lever... Jag vet att det är så. Att Gud som är min befriare lever. Att Han kan ge mig den frihet som jag längtar efter. Att Han kan ge min själ både vila och läkedom.

Det betyder allt!

fredag 25 november 2011

Trygg i Hans famn

Från min plats ser jag hela världen. Jag ser taken på alla hus som ligger i kvarteret. Jag ser hur idrottsarenans många lampor lyser upp för tränande människor. Jag ser hur träden vajar i den sena höstens vindar.

Jag ser himlen. Hur molnen sakta rör sig. Skapar en illusion om att det är de som står still och världen som snurrar. Jag känner hur solens strålar värmer.

Jag kan bara ana marken under mina fötter. Jag når knappt ner. Men det gör inte så mycket.

Istället lutar jag mig tillbaka, känner hur korgen omsluter hela mig. Tänker att det inte gör något att det gungar - jag är trygg där jag är.

Vet att det är likadant med Gud. Mitt fäste i livet är i Honom. Han som är över mig. Då gör det inget om livet gungar. För jag vet att jag är trygg i Hans famn.

måndag 21 november 2011

Lord I'm available to You

Du gav mig mina händer så att jag kunde nå andra människor
Så att jag kunde visa på Din kärlek och Din perfekta plan för oss
Du gav mig mina öron och jag kan höra Din röst så tydligt
Jag kan höra ropen från de som mår dåligt, men kan jag verkligen torka deras tårar?

Du gav mig min röst så att jag kan säga Dina ord
Så att jag kan berätta om hur fantastisk Du är för dom som aldrig hört talas om Dig
Men jag kan också se att det behövs fler som är tillgängliga för Dig
Jag har sett så många brustna hjärtan och så många människor som behöver bli fria

Gud, jag vill vara tillgänglig för Dig
Jag lämnar det jag har till Dig och jag vill göra det som Du vill att jag ska göra
Använd mig Gud, så att jag kan visa på Din väg för någon och hör min längtan
Jag har egentligen ingenting att komma med, men jag vill vara tillgänglig för Dig

Nu ger jag tillbaka till Dig av allt det som Du har gett till mig
Mina händer, mina öron, min röst och mina ögon så att Du kan använda mig som Du vill
Jag har gjort plats i mig själv så att Du kan fylla mig med Dig
Nu är jag fri och jag vill vara mer tillgänglig för Dig

söndag 20 november 2011

Utanför sin zon

Många gånger vet man vad som är rätt. Man vet som är bra för en. Ändå är man så rädd. Det är enklare... eller kanske inte enklare egentligen... mer att det känns mer tryggt att fortsätta i invanda banor.

Och det spelar ingen roll ifall det är vanor som inte är bra - det är tryggt och jag tycker om det trygga.

Det gör att jag ibland blir galen på människor som tycker att man ska gå utanför sin trygga zon. Att man hela tiden ska utmana sig själv och göra nya saker. Att man ska sträva mot något annat än det som man har.

Men måste det alltid vara fel på det som man har? Måste man ha stora drömmar och mål med ens liv? Vad är det för fel med det trygga?

Jag har aldrig haft stora mål eller drömmar. Jag har alltid tänkt att det liv jag har nu - det är det liv som jag ska leva. Mår jag dåligt - ja, då är det bara att acceptera det. Mår jag bra - då är det fantastiskt.

Jag vet inte hur det är för dig, men jag tror att det handlar om rädsla för min del. Att jag är rädd att bli besviken. För tänk om drömmen inte visar sig vara det jag drömde om? Eller att min dröm är för stor. Att människor skulle skratta åt mig om jag berättade.

Ibland har jag ändå vågat mig utanför allt det trygga. Jag har utsatt mig för saker som jag egentligen inte trodde att jag skulle våga. Det jag har märkt då är att det inte är så farligt. Att det håller. Som det här med riktad förbön. Jag var livrädd när jag skulle göra det i mars. Nästa vecka gör jag det igen. Jag är lika rädd den här gången. Men skillnaden nu mot då är att jag vet att det är rätt. Jag vet att jag kan vara lugn, trots att jag är utanför min egna trygga zon. För jag vet att jag är i Guds trygga zon.

tisdag 15 november 2011

Förundran över en gammal barnvakt

Idag var jag hemma hos en människa som så när var på väg att säga lilla gullegumsan när vi skulle äta. Hon berättade att när jag var liten så hade jag en så söt rosa overall och en vit pälsmössa och att hon köpte en likadan till sin dotter när hon själv fick barn.

Hon berättade att varje gång hon ser ett par ljuslyktor hon har på bordet, så tänker hon på mig och hon ber för mig.

Jag är inte riktigt van att höra de orden och de gick rakt in i hjärtat på mig. Precis på samma sätt när jag träffade en annan god vän i förra veckan. Hennes ord gick också rakt in i hjärtat på mig.

Innan jag åkte därifrån sade hon "tänk att det är du som är mitt bönesvar. Att det är du som jag har bett om så länge. Tänk att det är du!"

För andra gången den eftermiddagen blev jag alldeles varm i hjärtat och jag kände en äkta, innerlig kärlek till henne. En kärlek som delade plats med förundran. Att jag och min gamla barnvakt ska lära känna varandra som vuxna.

Det känns helt fantastiskt!

måndag 14 november 2011

Dagens bön

Gud. Hjälp. Jag orkar inte. Du ser hur trött jag är. Att jag inte har något tålamod. Att jag känner mig orolig över hur allt ska bli. Att jag inte tror att varken luciatåg eller adventsgudstjänsten kommer att bli bra. Hjälp mig idag. 

Den bönen bad jag innan jag skulle ha mina barnkörer. Den hjälpte. Tänk om allt kunde vara lika enkelt...

söndag 13 november 2011

Brustenhet

Tänk dig ett glas. Ett sådant där glas som är tunt och sprött och man måste ta i det försiktigt så att det inte går sönder. Gammalt och väl använt. Du har det i handen och när du ska hälla upp vatten i det - då spricker det. Strålen var för stark och glaset klarade inte av ansträngningen. 

Ibland kan jag känna mig så. Jag riktigt känner hur skör jag är. Hur minsta lilla stöt får mitt inre att gå sönder. 

Det kan vara så att trycket ökat allteftersom. En droppe - då orkar man, men det som händer när de där dropparna kommer kontinuerligt är att till slut är gränsen nådd och man går sönder. 

Just nu känns det som att jag har gjort det - gått sönder. Jag känner igen känslan från tidigare. Den där märkliga känslan som är svår att förklara. Man är spänd i kroppen, samtidigt känner man sig darrig. Hjärtat slår som det ska, men det känns annorlunda. Man tar ett djupt andetag och det är som att man känner hur blodet letar sig ut i kroppen. 

Jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska hantera den här känslan. Hur jag ska förhålla mig till den. 

Jag blundar, lutar mig tillbaka i soffan och kommer att tänka på en sångtext... i Ditt rike, brustna människor får liv, Du gör allting nytt. Det gör att jag känner mig lite lugnare. Lite tryggare. Jag vet att Gud håller mig. Han fångar upp. Han lagar det som har gått sönder. 

Mitt i allt känns det bra. Tack!

måndag 7 november 2011

Smått förundrad

Jag känner mig rik. Ofantligt rik. Alla hälsningar jag har fått idag... de gör mig mållös.

Du är fantastisk! Grattis! Hoppas din dag varit bra! Jag önskar dig det bästa! Ett nytt, gott och välsignat år!

Vad har jag gjort för att förtjäna de här orden? Ingenting. Jag är bara mig själv och tydligen tycker människor om mig.

Jag har fått grattis-hälsningar tidigare. Jag har hört de här orden tidigare - men i år är nog första gången som jag verkligen tar till mig dem. Som de går rakt in i hjärtat. Jag tror på orden. Jag tror på människorna som har sagt dem. Jag har läst alla sms och alla hälsningar på facebook om och om igen.

Och jag ler. För första gången på länge ler jag ända ifrån hjärtat. För jag har förstått vad det är som verkligen är viktigt här i livet.

Happy birthday to me!



söndag 6 november 2011

gårdagens visdomsord...

Published with Blogger-droid v2.0.1

lördag 5 november 2011

I rätt ordning

Det kommer att bli bra. Det kommer kanske ta lite tid, men det kommer att bli bra. Var sak har sin tid. 

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det, men det är som att det är först nu som det sjunker in. Det är först nu som jag verkligen förstår.

En god vän sade till mig i torsdags - se det som en planta. Den finns i jorden hela tiden, även under hösten och vintern. Man ser den inte, men den finns där och gror. Om jag skulle börja gräva efter den så skulle den bli förstörd. Man skulle störa dess arbete och det skulle inte bli bra. Men om man litar på att den finns där. Om man litar på att den gör sitt jobb, så kommer den i sinom tid att visa sig. Lite svagt till en början, men allteftersom blir den tydligare och tydligare. Starkare och starkare. Med ett fast förankrat rotsystem som inte syns.

Och det behöver vara så även i ens liv. Att låta var sak ta sin tid. Att låta det till en början lilla frö av läkedom få tid att växa sig starkare. Få tid att bli helt. För ett helande måste börja med ett inre helande. Det själsliga.

Om allt det yttre blir helt, om man gör allt det som man tror räknas och förväntar sig att allt ska bli bra - så är det bara en tidsfråga innan man märker att det inte är på riktigt. Det är bara ett yttre, ett skal. Och petar man hål på det skalet ser man att det är tomt på insidan.

Men om man vågar vara svag för en tid. Om man vågar låta helandet börja på insidan - då blir det ett helande som håller. Även om någon skulle peta på dig så håller du. För ditt inre - din person och din själ - det är det som räknas. För det är det som är du. Ditt skal, ditt yttre är bara ditt yttre. Inget annat.

I Guds närhet finns frihet. Där finns det utrymme att bli hel. Att läkas. På riktigt. För det är Hans kärlek som helar. Det är Hans närhet som gör att plantan i ditt inre får rötter.

Han skyddar plantan. Han håller sina händer varsamt runt den när det blåser. Han slår en järnring runt den när ångesten tar över och sjukdomen vill ta död på den. Han vänder sig ifrån mig när lögnerna kommer, spänner ögonen i dem och säger "du skulle bara våga komma nära". Därefter vänder Han sig tillbaka till mig. Han böjer sig över plantan och skyddar.

Om och om igen.

Efter en tid är ens inre så starkt att man själv kan se lögnerna. Man kan själv vända sig till dem och säga "du skulle bara våga".

Och Gud står där bakom mig. Håller sin hand på min rygg och viskar "Bra! Du klarar det här, för nu börjar du bli stark. Jag kommer alltid finnas här. Jag kommer alltid att skydda dig. Jag tar emot om du faller. Jag fångar upp dig - lita på det, men nu börjar ditt inre bli starkt. Det är dags nu. Det är nu det börjar. Du har allt framför dig. Lär av erfarenheterna och det som har varit, men fokusera på friheten i mig. Fokusera på det som ligger framför, på det som är nu. Glöm inte det som har varit, men håll ögonen på mig". 

Och jag står där. Rak i ryggen med Guds hela härskara bakom mig. Viss om att inget kan bryta ned min person. Inget kan ta död på min själ. För mitt helande har hänt i rätt ordning.

Frihet

Frihet. Vilket fantastiskt ord. Inte bunden. Inte låst. Inte fast i något som inte är bra för mig. Fri. Jag är fri.

Och det kändes verkligen så. Som att jag var fri. Allt som hade hänt under dagen, hur jag hade mått - det fanns där. Men på något vis hade allt förändrats. Allt var i sina rätta proportioner.

Gud var störst. Ångesten betydligt mindre. Friheten genomsyrade allt. Min bundenhet var förminskad.

Med ens blev allt så tydligt. Det är här jag ska vara. I Guds kravlösa närhet. Så att Han kan få viska ord till mig. Ord av kärlek. Ord av omsorg. Ord av sanning. Jag var i mitt rätta element. Allt i mig klickade. Mitt inre flätades samman med Guds innersta väsen.

Vi börjar om nu, för det är slutet på något som innebär starten för något nytt. Det är du och jag nu. Inget annat. Du och jag. 


fredag 4 november 2011

Något hände

Det känns omtumlande. Annorlunda. Ovant på något vis. Samtidigt så välbekant och självklart. Som om det var det här jag var skapad till att göra. Stå där - vara delaktig, men låta någon annan göra jobbet. Inga krav fanns. Ingen press. Inget tvång. Bara en bön och önskan om att något skulle hända. Men ingen press på mig. Det var helt kravlöst.

Det kanske var därför något hände...

Min startsträcka var lång även den här gången. Ångesten som hållit min själ i ett järngrepp under dagen ville inte låta mig få bestämma. Men i den närhet där Gud är störst, där kan inte ångesten vinna. Dess klor smulas sönder av Jesu kärlek och de faller ned för mina fötter. När jag rör mig trampar jag på dem och det är lite obekvämt, men det gör inget. För jag blir påmind om vem som har vunnit.

torsdag 3 november 2011

Känslan av att vara en del av något större - oslagbar!

My soul longs for You

Jag mår förvånansvärt bra idag. Somnade direkt när jag lade mig i soffan och precis som vanligt så stod tv:n på hela natten. Det skapade den där känslan av trygghet - att jag inte var ensam.

Nu har jag tagit en lång dusch och gjort mig i ordning. Krupit upp i soffan och väntar på att klockan ska gå. I eftermiddag åker jag till Uppsala. Jag längtar och hoppas att den här sången står på deras lista. Jag ska låta Gud - genom Jesus Culture - fylla min själ.

Orkar inte

Med stor sannolikhet kommer jag vara mycket, mycket trött i morgon. Jag börjar bli trött, men det är inte den där tröttheten som gör att man somnar. Eller jag hoppas att det är det, men säker kan jag aldrig vara.

Varför är det så här? Varför ligger jag här och är vaken? Trots att jag har dubbeldos av min sömnmedicin i kroppen. Var så uppe i varv så jag insåg att jag behövde mer än bara 10 mg, så jag tog 20 mg. Ingen större effekt. Har inga svårigheter att hålla mig vaken.

Det som startade igång ångesten idag var när jag var förbi apoteket idag för att hämta ut mer medicin. Läkaren hade bara skrivit ut 30 tabletter för insomningsbesvär... Tidigare har det inte varit några problem att få ut 100. Det retar mig, för det innebär att jag måste ta kontakt med sjukvården snart igen för att få nytt recept. Kanske är bra i och för sig med tanke på att jag nu tillhör en ny vårdcentral och att det numera är de om ska ta hand om mig.

Jag får väl åka dit och övertyga dem om att jag inte kommer göra något suicidförsök utan att jag tar tabletterna för att kunna sova. Och det är ju lögn att försöka sova när man har haft ångest som river sönder bröstkorgen på en. Som fått hjärtat att klappa i en allt snabbare takt i mer än bara en liten stund. Efter jag till slut fick i mig mat så ökade ångesten bara av det. Och så kom tankarna på att träffa läkare upp igen och då ökade ångesten igen.

Jag. Blir. Så. Galet. Trött. På. Det. Här. nu. Orkar inte vråla ut min frustration. Istället virar jag ihop mitt täcke, tar mina kuddar och går och lägger mig i tryggheten. I soffan. Det som var mitt hem under hela perioden då jag var som sjukast. För jag känner igen känslan lite nu. Att jag nog egentligen är trött. Men jag vågar inte somna för jag vet inte vad som ska hända. Ska man sova i sovrummet så blir det så definitivt. Om man däremot sover i soffan så känns det inte som på riktigt. Då ska man bara vila lite. Då är inte rädslan lika starkt.

Förlåt - men den här fajten orkar jag inte ta i natt.

måndag 31 oktober 2011

Du är värdefull!

Livet har ett okränkbart värde. 

Jag har aldrig tänkt på det på så vis tidigare - att ens värde inte kan kränkas. Men så är det ju.

Det spelar ingen roll vad som händer. Vad du blir utsatt för eller vad någon annan utsätter dig för. Ditt värde kan inte kränkas.

Din person kan bli kränkt. Dina åsikter kan bli kränkta.

Men ditt värde förändras inte. Det kan ingen ta ifrån dig. Du är värdefull bara genom att leva.

lördag 29 oktober 2011

Sanning eller lögn?

Hur kommer det sig att man alltid tror på lögnerna men har så svårt att ta till sig sanningen? Man hittar inte felen hos sig - man letar reda på dem. Många gånger hittar man även fel som inte finns. Man fångar upp ett litet uns av lögnen och sedan växer den tills man tror att det är sant.

Gör man så hos andra? Hittar på fel bara så att man kan låta hatet gro?

Jag tror inte det. Så varför gör man det hos sig själv?

Jesus Du är verklighet och sanningen är starkare än lögnen. 

onsdag 26 oktober 2011

Jag funderar nog alldeles för mycket...

Jag vet inte längre vad det är som sitter i kroppen. Om det är stress, utmattning, depressionen eller livet. Jag kan inte sortera isär vad det är jag känner - jag vet bara att allt inte är som det ska.

Har svårt att tänka. Märker att jag behöver leta efter bokstäverna när jag ska skriva. Det brukar jag inte behöva. Jag märker också att jag lätt tappar fokus. Glömmer vad jag precis ska kolla. Trots att jag tänkt tanken för bara några sekunder sedan.

Allt sätter sig i kroppen. Trött i ögonen - skulle behöva mina glasögon mer än vad jag använder dem. Skuldrorna är fyllda av knutor som värker. Spänningen strålar ut i armarna och jag kommer på mig själv med att dra upp axlarna.

Längtar till nästa vecka. Måndag och tisdag ska jag iväg med jobbet. Sedan är jag ledig. Ska till Uppsala på torsdag. Jesus Culture kommer dit. Det enda jag ska göra då är att fylla på. Andas liv och låta Gud ta plats i mig där det nu ekar alldeles tomt. Jag vet att jag behöver det.

Jag skulle även behöva reda ut mitt liv. Funderar på om det någonsin kommer att bli det. Utrett. Tydligt. Förstå det som nu är så oklart.

Har tänkt mycket på min depression de senaste dagarna. När jag faller ned i de här svackorna blir det så tydligt att jag är sjuk. Fortfarande. Trots medicinering. Skulle nog behöva uppsöka läkare för att se om jag behöver justera medicinen något. Har inte träffat en läkare på över ett och ett halvt år. Det kanske är dags.

Nu har jag ätit medicin i tre år. Jag tror att det här inte är någon övergående depression. Jag tror att den är kronisk. Att jag alltid kommer att behöva medicin för att fungera. Kronisk depression med ångestproblematik - det tror jag att jag har.

Vet inte varför jag alltid känner ett behov av att sätta ord på allt. Förstå. Sortera in livet i olika fack. Kategorisera mig själv. Kan inte minnas att jag någonsin varit annorlunda. Men det har blivit mer ju äldre jag har blivit. Kanske hör ihop med åldern...

torsdag 20 oktober 2011

Någon är starkare

Om man lider av en depression så kan det vara svårt att möta andra människor. Det kan ibland kännas som att man har två helt olika sidor inom sig. Antingen kan man vara bitter. Besviken på livet och på att allt är så orättvist. Varför ska andra få ha det så bra när jag själv mår så fruktansvärt dåligt? Man kan inte unna andra någon glädje utan vänder allt mot sig själv och det blir negativt.

Eller så kan man känna tacksamhet. När de ljusa stunderna finns så är man glad att de dyker upp. Att allt ändå inte är i onödan. Att ens liv inte är i onödan.

Min depression går lite grand som i skov. För det mesta ligger den på en hanterbar nivå. Lite små dippar någon gång ibland när det blir lite för mycket omständigheter som påverkar. Men oftast går det bra.

Men så kommer de där perioderna då allt är svart. Då livet känns helt onödigt. Då jag känns helt onödig. Tanken på att skada sig själv ockuperar hela ens liv. Man vill bara sova hela tiden, men man vill inte vakna igen. Inte det att man vill dö - man vill bara inte vakna till ens liv.

Jag har haft en sådan period nu. Den gjorde som den brukar - smyger sig på ganska så obemärkt till en början. Men allteftersom tar den över. Den styr. Den bestämmer hur jag reagerar och hur jag tänker. Oftast märker jag inte att det har gått så långt förrän jag är längst nere i djupet. Då blir det tydligt. Då förstår jag vad som har hänt. Men ändå kan jag inte vända det. Inte med egen kraft.

Det som vände min nedåtgående spiral den här gången (och förmodligen alla andra gånger också) är Jesus. Det är jag helt övertygad om. Jag har ett fantastiskt bönestöd. En människa som har burit mig igenom det här. Som har skickat sms för att kolla så att jag fortfarande andas. När jag har svarat att "jag lever", så har jag fått till svar - "Bra! Ber <3"

Och någon gång igår så vände det. Jag märkte att orden kom tillbaka när jag åt middag med mina kollegor. Jag fick även i mig mat. Lagad mat. För första gången på flera dagar. Och idag när jag åkte hem från jobbet så lyssnade jag på en sång. En sång vars text är så sann. Den beskriver precis det jag just nu känner. Läs och känn igen dig. Och vet att Jesus är större än allt mörker.


Jesus, Du är världens ljus och ljuset det är starkare än mörkret
Jesus, Du är verklighet och sanningen är starkare än lögnen
Jesus, det är bara Du som räddar från förtvivlan, ångest och betryck
Mitt i motgång och i svårighet kommer Du med liv

Jesus, Du är kärleken och kärleken den övervinner hatet
Jesus, Du är världens hopp och hoppet det är starkare än döden
Jesus, det är bara Du som räddar från förtvivlan, ångest och betryck
Mitt i motgång och i svårighet kommer Du med liv

onsdag 19 oktober 2011

söndag 16 oktober 2011

Mina skyddsänglar

Det spelar ingen roll vad som händer - Gud tar hand om mig ändå. Även i det här tillståndet. Jag ligger i sängen och vill tippa över åt ena hållet, men det sitter någon där. En äldre kvinna sitter där och ler. Kramar om min rygg som skakar av ångest och som får mig att vända mig inåt igen. Lite mindre hotad.

Efter en liten stund försöker jag dra mig åt det andra hållet. Likadant där - en äldre herre sitter där och skrockar över något gammalt skämt. Men han märker att jag är på väg att falla igenom. Snabbt är han där, fångar upp min själ, hjälper mig till mitten igen och får mig lite tryggare än förut.

Jag ligger där, yrar om framtiden, nutiden och dåtiden. Hela tiden med någon av mina skyddsänglar som fångar upp, lägger varsamt om de sår och skador som gör ont. När jag till slut ger upp kampen och lägger mitt huvud på kudden så hör jag hur de säger "lilla gumman, nu är det vi som tar hand om dig. Vi skyddar dig. Vila nu gumman. Det behöver du. "

Och jag märker att jag litar på dem. Jag kan slappna av. Ögonen blir tyngre och tyngre. Det blir även ångesten, men när jag nu blivit så medveten om mitt skyddsnät så kan jag vara trygg. Då kanske jag kan somna. I alla fall värt ett försök.

fredag 14 oktober 2011

Gamla mönster

Orden finns där. Jag vet bara inte hur jag ska förklara. Hur jag ska sätta ihop orden så att de blir till meningar. Så att någon annan förstår.

Jag faller tillbaka i gamla mönster. Bokar in mig på saker. Kan inte ha någon ledig tid. För om jag stannar upp en stund så märker jag hur mitt inre inte är i fas med mig själv.

Undviker att svara i telefon. Orkar inte kallprata. Vet inte vad jag ska säga. Orkar inte ljuga, men orkar heller inte säga sanningen.

Sovrummet skapar inte samma ångest som i min förra lägenhet, men jag kan inte somna i tystnaden. Datorn står på sängbordet och jag somnar till någon film. Bara för att vakna några timmar senare. Mitt i en dröm. Somnar om. Bara för att vakna igen någon timme senare.

Kroppen säger ifrån. Plockade ned tvätt förut. Orkade fem tröjor, sedan pirrade det i armarna. Känner igen känslan från när jag var sjukskriven. Då när jag mådde som sämst. Då när jag inte orkade diska mer än två tallrikar utan att behöva vila.

Jag vet vad jag måste göra. Men jag orkar inte ta tag i det.

tisdag 4 oktober 2011

Du är så mycket mer!

Om jag frågade dig hur många gånger du ser ned på dig själv - vad skulle du svara då?
Om jag frågade dig hur ofta du ifrågasätter din förmåga att klara av saker - vad skulle du svara då? 
Om jag frågade dig hur ofta du tror på alla lögner som du tänker om dig själv - vad skulle du svara då?

Om jag skulle säga till dig att du behöver förstå hur fantastisk du är - hur skulle du reagera då?
Om jag stod framför dig och sade att du är starkare än vad du själv förstår - hur skulle du reagera då?
Om jag sade alla sanningar om dig - hur skulle du reagera då?

För ungefär ett halvår sedan råkade jag ut för det här. Inte av någon människa - utan av Gud. Vid det tillfället blev jag påmind om ett gammalt minne. Ett minne som fortfarande gjorde ont trots att det hände för tjugo år sedan. När jag blundade förflyttades jag tillbaka till min högstadieskola. Jag var utanför matsalen, då det var några killar som kallade mig för något. Något som var negativt laddat och som satte sig i mig som en tagg. En envis tagg som vägrade att försvinna. 

Då när det hände skrattade jag bort det och låtsades som ingenting. Jag gick bara vidare. Men inombords dog jag. 

När jag nu var i det här minnet igen så var det som att jag såg på mig själv som Gud ser på mig. Att jag är fantastisk. Att jag inte alls är den lögnen som de sade om mig. Att jag är så mycket mer än vad de såg i mig då. Det var som att jag vände mig om emot dem, slog ut med armarna och riktigt exploderade när jag sade "ni skulle bara veta vem jag är och vad jag har i mig". Inte av ilska - utan av den känsla och kärlek som bara Gud kan ge. 


Do you ever fell like a plastic bag
Drifting through the wind, wanting to start again?
Do you ever feel, feel so paper thin
Like a house of cards, one blow from caving in?

Do you ever feel already buried deep?
Six feet under screams, but no one seems to hear a thing
Do you know that there's still a chance for you
'cause there's a spark in you?

You just gotta ignite the light and let it shine
Just own the night like the 4th of July

'cause baby, you're a firework
Come on, show 'em what you're worth
Make 'em go, oh, oh, oh
As you shoot across the sky

Baby you're a firework
Come on, let your colors burst
Make 'em go, oh, oh, oh
You're gonna leave 'em falling down

You don't have to feel like a waste of space
You're original, cannot be replaced
If you only knew what the future holds
After a hurricane comes a rainbow

Maybe you're reason why all the doors are closed
So you could open one that leads you to the perfect road
Like a lightning bolt, your heart will blow
And when it's time, you'll know


Boom, boom, boom
even brighter than the moon, moon, moon
It's always been inside of you, you, you
And now it's time to let it through

måndag 26 september 2011

Jag funnit kärlek större än livet själv


När jag ropar Ditt namn, svarar Du
När jag faller så lyfter Du mig
Du har räddat mig ut ur mörkret
Till ett hopp om ett nytt liv med Dig

Av nåd har Du befriat mig
Hela jag är Din

Jag funnit kärlek större än livet själv
Jag funnit hopp som styrker och bär genom allt
Jag var förlorad med lever nu i Dig

Du min Gud och min bergfasta klippa
Jag förtröstar på Dig genom allt
Jag ger ära och pris, min beundran
Till den högste som givits all makt

Jag funnit kärlek större än livet själv
Jag funnit hopp som styrker och bär genom allt
Jag var förlorad men lever nu i Dig

Din egen son min räddning blev
Tack Fader! Tack Fader!
Jag var blind men nu jag ser
Jag ser Dig! Jag ser Dig

söndag 18 september 2011

Se och bekräfta

Häromdagen gick det en dokumentär på tv4. Den handlar om en kvinna som utgav sig för att ha varit i ett av tornen den 11 september 2001. Hon överlevde, men hennes fästman som befann sig i det andra tornet omkom.

Men efterhand ändrar hon sin historia. Hon lade till händelser och personer som hon menade att hon hade träffat och det gjorde att många började ifrågasätta det som hon hade varit med om. Det visar sig att inget av det hon säger stämmer. Hon var inte ens i USA när attacken hände. Hon har hittat på hela historien för att få uppmärksamhet.

Den här historien gör mig både arg, upprörd och ledsen. Arg och upprörd över hur man kan hitta på det här. Hur hon med gott samvete kunde möta anhöriga, överlevande och politiker och veta innerst inne att allt är en lögn. Samtidigt är det så tragiskt och jag tycker synd om henne. Att hon kände att hon behövde göra en sådan sak för att få uppmärksamhet. För att få bekräftelse.

Jag skulle önska att vi kunde se varandra. Bekräfta varandra. För om vi gör det med människorna i vår närhet, kanske det här inte skulle behöva hända.

lördag 3 september 2011

Tårar

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt för att gråta. När jag var tonåring och tittade på film med mina tjejkompisar var jag den enda som inte snyftade ikapp med de andra. Jag fick höra att jag var känslokall. Att det var något fel på mig.

För mig har tårar varit förknippat med att man blir berörd. När Gud kommer nära så kommer tårarna. Men så är det inte för mig. Så har det aldrig varit och det har lett till att jag ser på mig själv som känslokall. Som den som inte blir berörd. Inte på riktigt. 

Det är förmodligen därför som jag inte tänkt att jag har blivit helad. Att ingenting har hänt med mitt inre. Jag mår ju fortfarande inte bra och jag har ju fortfarande min ångest - alltså kan ingenting ha hänt. Jag har nämligen länge tänkt att min ångest beror på att jag inte kan gråta. Att mina instängda tårar skapar den ångest som stundtals bryter ned hela min själ. 

Men något hände idag. Någon kanske skulle kalla det för ett helande. Ett helande som tog sin början för nästan exakt fem månader sedan. Då var jag med om något som förändrade mitt liv. Jag var med om ett gudsmöte. Så starkt att jag när jag blundar fortfarande kan känna Hans kärlek till mig. Vid det tillfället kände jag en stark förvissning om att det är ok att inte gråta. Att tårar inte är en måttstock på att något händer. Först då kunde jag slappna av. Först då trodde jag på att jag ändå kunde bli berörd. 

I fem månader har jag levt med den förvissningen. Den har inte alltid varit lika stark, men den har funnits där. Bristen av tårar har inte gjort så mycket - jag har ju vetat om att Gud kan beröra mig ändå. 

Men idag när jag satt i soffan och tittade på film kom sorgen över mig. Inget särskilt hade hänt och jag vet inte vad det var som egentligen hände. Men tårarna kom. Utan att jag ens försökte. Sorgen blev nästan övermäktig och jag fann mig själv kippa efter andan. Det gjorde inte så ont. Inte som när ångesten kommer. Men jag kände mig så ledsen. Så ensam. Jag betvivlade mig själv och de val jag har gjort det senaste året samtidigt som tårarna kom. 

Jag har fortfarande inte förstått vad det var som verkligen hände. Varför det hände just nu. Kanske behövde jag bara tid för Gud att beröra mig. Kanske behövde jag den här tiden för att slipa ned den mur som jag byggt upp runt mig. Jag vet inte. Jag vet bara att något hände. 

fredag 2 september 2011

I need You more

Stora delar av mitt liv har jag tillbringat i kyrkan. I körer, grupper, ungdomssamlingar, bibelskola och genom att leda lovsång. Det har varit en sådan naturlig del av mitt liv att jag många gånger inte ens reflekterat över om jag tror på Gud eller inte. Det har varit så självklart.

Tills jag blev sjuk. Då ställdes allt på sin spets. Under en lång period var jag så arg. På Gud. På att Han var så dum. Det var sagt att Han skapade oss och att Han älskade oss - men hur kunde Han göra det? Hur kunde Han tillåta att någon mådde så dåligt som jag gjorde? Det måste innebära att Han inte älskar oss. Att Han inte finns.

Jag slutade tro. Tyckte att jag mådde bra ändå. Att jag klarade mig alldeles utmärkt utan Honom.

Men så kom brytpunkten. Då när jag mötte Gud igen. Då när jag förstod att mitt mående inte hängde ihop med Guds kärlek. Att mina känslor, mina erfarenheter, mina tankar inte påverkade kärleken.

Idag inser jag att jag behöver Gud mer än någonsin. Jag vill inte lämna Honom igen för jag vill inte gå tillbaka till mitt gamla liv. Det är inget alternativ. Idag lever jag det liv som Gud vill att jag ska leva. Det kommer jag för evigt vara Honom tacksam för!


I need You more
More than yesterday
I need You more
More than words could say
I need You more
Than ever before
I need You Lord

More than the air I breathe
More than the song I sing
More than the next heartbeat
More than anything
And Lord as time goes by
I'll be by Your side
'cause I never wanna go back to my old life

We give You the highest praise

måndag 29 augusti 2011

Skillnad

Du måste skilja på din sjukdom och ditt inre helande.

Det fick jag höra idag i ett sms. Jag har aldrig ens reflekterat över att det kan vara olika saker. Har hela tiden tänkt att jag inte är helad. Inte i någonting. Ingenting har gjort någon nytta. Kanske lite små framsteg, men inga stora.

Men så när jag fick höra det - du måste skilja på din sjukdom och ditt inre helande... Då insåg jag att det är skillnad.

Jag har blivit helad. På flera områden i mitt liv. Relationer som tidigare varit destruktiva. Där jag har sett mig som mindre värdefull - där känner jag mig idag likvärdig.

Och jag har inte ens reflekterat över det eller ens märkt det. Det är som att jag måste bli påmind om det. Att någon annan visar vart jag är idag. Först då ser jag skillnaden.

Jag har fortfarande min sjukdom. Min ångest och min depression. Den är jag inte frisk ifrån. Det vet jag inte om jag någonsin kommer att bli. Men det gör inget. Inte så länge jag kan se skillnad på vad som är min sjukdom och vad som är livet.

Jag är inte min sjukdom. Det är något som jag har. Däremot är jag en del av mitt inre helande. För det rör min person och hur jag ser på mig själv.

Den skillnaden är enorm!
Published with Blogger-droid v1.7.4

söndag 28 augusti 2011

Lär mig - och jag ska glömma.
Visa mig - och jag ska komma ihåg.
Gör mig delaktig - och jag ska förstå.
Ta ett steg tillbaka - och jag ska handla.
Published with Blogger-droid v1.7.4

onsdag 24 augusti 2011

Märkligt

Igår kväll träffade jag en tjej och när vi började prata lite så inser jag att hon har koll på mig. Hon vet vart jag jobbar och när jag började där... Min hjärna gick på högvarv för det kändes som att vi borde ha pratat med varandra utifrån det som hon visste.

Till slut kom det fram att hon var den som vikade för mig när jag var sjukskriven. Det var en sådan konstig känsla. Att någon som jag aldrig träffat förut visste en sådan sak om mig. Jag har inga problem att prata om min sjukdom, men här var det inte på mina villkor. Hon hade fått veta det ändå.

Det skapade en mycket märklig och annorlunda känsla i mig. Och jag är nog inte så bra på att hantera det på ett särskilt bra sätt.

måndag 22 augusti 2011

Helt slut

Jag hade glömt bort hur påverkad jag blir av ångesten. Eller rättare sagt hur påverkad jag blir efter att en hel dag ha hållit den på avstånd genom att jobba och låtsas som ingenting.

När jag kom hem lade jag mig på sängen och låg däckad där fram till för en dryg halvtimme sedan. Jag har inte sovit, men jag har inte ens orkat ha ögonen öppna. Först nu har jag fått i mig lite mat. Efter att ha varit hemma i fyra timmar.

Jag ber en bön till Gud att det inte blir en likadan dag i morgon...

Gud...

Du lämnade mig. För bara en liten stund sedan så lämnade du mig. Men det gör inget. Jag ligger kvar i gräset och känner hur luften fyller mina lungor. Gräset kittlar mig under fötterna och jag ser hur löven dansar i vinden.

Livet kommer åter. Jag känner lugnet. Friden. Inget spelar någon roll längre. Allt är glömt. Förlåtet. Jag är förlåten. Det är glömt.

Ångesten har försvunnit. Om så bara för en sekund eller två, så är den borta.

Jag känner mig lugn. Fridfull. Guds täcke av värme och omsorg lägger sig över mig. Det fyller mig med vetskap om något som är större. Något som är större än mig själv. Något som jag inte kan påverka. Men som ändå kommer till mig.

Jag fylls av en visshet. En visshet om att jag är starkare än vad jag någonsin hade trott om mig själv. Att jag klarar av så otroligt mycket mer än vad jag trodde var möjligt. Att ingen - inte ens jag själv, har sett vad jag är kapabel till.

Genom Gud är allting möjligt och det är Hans kraft som nu fyller mig. Hans kärlek som strömmar igenom mina ådror. Hans enorma lugn som gör min kropp så tung. Som hjälper mig att gå till vila.

lördag 20 augusti 2011

Livlina

Av någon anledning sitter ångesten kvar i mig. Den envisas med att påverka mig och jag blir helt låst. Koncentrationen sviktar. Hjärtat slår så hårt i bröstet på mig att det skapar huvudvärk. Jag biter ihop käkarna och drar upp axlarna. Som om jag vill skydda mig själv.

Jag vet bara inte vad det är jag ska skydda mig emot. Vad det är som vill mig illa. Vad det är som skapar oro i mig. Jag ser inget mönster och jag kan heller inte se något samband. Jag vet bara vad det är jag känner.

Det är tungt vissa stunder. Väldigt, väldigt tungt. Jag koncentrerar mig på varje andetag i ett försök att lägga fokus på något annat än oron som härjar i mig.

Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag inte hade haft min livlina. Som andas åt mig när jag inte orkar andas själv. Som håller mig vid liv när jag knappt orkar själv. Alla skulle behöva en sådan livlina.

tisdag 9 augusti 2011

Älskad - trots att ångesten river omkring och har sitt eget liv i mig

Jag har inte varit så aktiv här på bloggen i sommar. Jag vet det. Men jag har mått ganska så bra. Jag har varit borta mycket och jag har inte haft behov av att skriva här.

Men de senaste dagarna har ångesten börjat kännas i kroppen. Jag skakar, har svårt att sortera mina tankar, hjärtat sitter i halsgropen och jag känner mig konstant stressad. Jag har ont i kroppen, fryser och det susar i mig.

Kryper ihop i min korgfåtölj, sätter mig i solen som skiner in igenom mina stora vardagsrumsfönster. Har ro att sitta där i tio minuter. Sedan orkar jag inte. När jag reser mig upp svartnar allt och jag måste hålla mig i för att inte falla ihop.

Vet inte varför ångesten påverkar mig så mycket. Vet inte varför det händer just nu. Jag har mått så bra i sommar. Känt mig lugn. Älskad. Glad.

Trots att jag är påverkad av ångesten nu, så känner jag mig älskad. Det har jag inte gjort förut. Då har ångesten gått hand i hand med att jag trycker ned mig själv. Så något har hänt. Jag tror att Gud har hänt.

Jag önskar innerligt att jag inte ska bli så här påverkad. För det märkliga är att trots att jag ser och förstår att det är min sjukdom som tar över - så sjunker jag ändå. Det stör mig. Jag vill inte att det ska vara så.

Men jag måste kanske acceptera det. Kanske acceptansen gör att det blir lättare att hantera...

onsdag 3 augusti 2011

Jag lever och jag mår ganska så bra

Published with Blogger-droid v1.7.4

lördag 23 juli 2011

Mina tankar går till er

Sitter i sängen och uppdaterar mig om det senaste i nyhetsvärlden och det som dominerar just nu är bombningen i Oslo och skjutningen ute på Utøy. Ju mer jag läser och förskräcks, desto mer tacksamhet känner jag över att just jag får ha det så bra. För närvarande helt förskonad ifrån katastrofer och dödsskjutningar. Jag har det bra här och jag är trygg. Jag vet också att mina vänner som bor i Oslo är ok men det var oro innan jag fick något besked ifrån dem. Tack och lov befinner de sig på semester på annan ort just nu.

När något sådant här händer så tar det över nyhetssändningarna och det sänds mer eller mindre dygnet runt ifall det framkommer nya uppgifter som kan bringa klarhet i det som har hänt. Och jag behöver inte gå längre än till mig själv för att se att det finns något i mig som vill veta och att jag även förfasas över den katastrof som det är.

Dagligen i nyheterna rapporteras det om katastrofer i form av svält, mord, krig och förstörelse. I Afrika pågår just nu en av vår tids värsta svältkatastrofer. Det är fruktansvärt. Vidrigt. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Men man måste komma ihåg att en katastrof har inte ensamrätt på att vara just en katastrof. Jag vet att det just nu dör en massa människor för att de inte har mat och jag tycker inte det är rätt att det är så.

Men även om svältkatastrofen är just en katastrof som man måste komma ihåg - så är även det som har hänt i Norge idag en katastrof. Och när något sådant här händer, särskilt så nära inpå vårat eget liv - då blir det så att man blir upprörd och som uppslukad av det som har hänt. Så är det i alla fall för mig. När något händer och när jag vet att jag har någon slags relation till platsen (i och med att jag har vänner som bor där) då blir jag engagerad och jag kan sitta en hel dag framför nyhetssändningarna för att se vad som händer och jag vill vara uppdaterad om det senaste. Det är mitt sätt att hantera katastrofer.

Jag har människor i min absoluta närhet som reser mycket och jag tror att det blir någon slags trygghet för mig att veta att de är ok genom att jag vet vart de här katastroferna kommer ifrån. Vem eller vilka gjorde det och varför? Får jag veta det så kan jag på något vis släppa det hela lite lättare. Det är så jag fungerar. Men det betyder inte att jag förminskar någon annan katastrof som just nu finns i världen.

Jag och en nära vän fick veta detta tio minuter innan hennes tåg skulle gå och när vi stod där på perrongen och tittade lite i tidningen i telefonen för att se vad som hade hänt var omfattningen svår att uppskatta. Vi förstod att något fruktansvärt hade hänt, men inte så mycket mer. Vi tittade på varandra och sade "det är lite man vet om livet. Man dör en gång och när det sker - det vet vi inte. Vi kan bara leva nu och tala om för dem som är nära att de betyder något för oss. Att vi älskar dem. För vi vet helt ärligt inte när det är för sent."

Just nu går mina tankar till mina vänner i Norge - för ni står mig nära. Jag älskar er!

tisdag 19 juli 2011

Ledig

Jag har semester och njuter av detta varje morgon. Hoppas ni gör detsamma.
Kram Cece

söndag 10 juli 2011

Du är fantastisk!

Varför tycker man att det är okej att skada sig själv? Eller att tycka illa om sig? Kanske till och med hata sig själv?

Man vill behandla andra människor bra och man vill att andra ska behandla en själv på ett bra sätt, men när det gäller hur jag behandlar mig själv...

Min bror sade en gång till mig att för varje destruktiv tanke jag tänkte om mig själv, samma tanke skulle jag tänka om en nära vän. Först då skulle jag se det orimliga i hur jag ser på mig.

Jag ska göra mitt allra bästa från och med nu att vara snäll emot mig själv. Jag vill tala om för mig hur vacker jag är. Att jag är snäll och omtänksam. Att jag är fantastisk. För det är jag!
Published with Blogger-droid v1.7.2

lördag 9 juli 2011

Ljusets herre

Det är mäktigt egentligen. Hur mörkret får ge vika för ljuset. Det räcker med ett litet - det måste inte vara stort för att det ska bli ljust.

I livet är det likadant. Du behöver inte göra allt för att göra skillnad. Det räcker att du gör något litet. Men skillnaden för den som tar emot kan vara enorm. Det kan faktiskt vara skillnaden mellan livet och döden.

Gud, hjälp mig att vara det ljuset.

måndag 27 juni 2011

En dag utöver det vanliga

Idag efter frukost gick jag på promenad med den här eminenta fröken. Första gången hon och jag gick ut själva och hon skötte sig med den äran. Jag med för den delen. Har i hela mitt liv varit rädd för hundar och det är först de senaste åren som jag kan umgås med dem och till och med tycka om det.

Den här rasen heter cane corso och tillhör gruppen vakthundar. Det är min brors hund och de har haft henne i ett halvår ungefär och nu börjar hon räkna in hela familjen i sin flock. Helt underbart att vara ute och gå med henne sent på kvällen och ändå känna sig trygg. Så fort något frångår normen reagerar hon.

Idag när vi nästan var hemma så gick vi förbi en trädgård som hade en självgående gräsklippare. Hon reagerade grymt snabbt och började morra på den och ville skydda mig. Det händer inte varje dag...

lördag 25 juni 2011

Vandra med mig

Gud
min Gud
Du är min Gud

Ingenting kommer någonsin att förändra det faktum att Du är Gud. Du manar på mig. Påminner mig om min kallelse. Det som Du vill att jag ska göra.

Du väcker någonting i mig. Jag känner igen den ton som börjar klinga i min själ. Det är ingen mörk ton ifrån ett ostämt instrument. Det är en ljus ton. Klar och ren.

Tonen öppnar mina ögon och jag ser. Ser hur trädens grenar rör sig i Guds andetag. Jag ser hur det spricker upp och himlen blir blåare. Det påminner mig om att det bakom alla tjocka gråa moln - där finns solen. Där finns värmen. Där finns det som väcker liv i mig.

Jag lutar mig tillbaka

blundar

och ber...

Även om jag inte kommer att förstå
hjälp mig att säga tack ändå
även om inte alla frågor får svar
lär mig att leva det liv jag har
öppna mina ögon hjälp mig se
hela livet går du med

vandra med mig, Herre
alla mina dagar vill jag leva nära Dig
led mina steg, Jesus
med allt jag är och allt jag har
vill jag tillbe Dig

lär mig att be
hjälp mig att ge
låt undret få ske
jag ber
Mattias Martinsson "vandra med mig"

torsdag 23 juni 2011

Upp & ner

Idag har det varit en dag av kluvna känslor. Semesterfika på jobbet med jordgubbar och glass var glädje. Att min kollega och nära vän flyttade var inte lika kul. Men jag förstår henne. Man ska följa sitt hjärta och den här staden var inte hennes hem. Det känns bara tråkigt. Särskilt som vi bodde i samma hus också...

Men snart kommer några av mina gamla vänner hit och hämtar upp mig. Ska åka till kusten och fira midsommar och det ska bli riktigt mysigt. Får hoppas på fint väder. Eller i alla fall att det håller upp. Fast egentligen spelar det ju ingen roll. Huvudsaken är att man har varandra.

Glad och lugn midsommar önskar jag er alla!

lördag 18 juni 2011

Konsten att göra ingenting alls

Jag tycker om att strosa omkring i staden där jag bor. Gå in i lite affärer och lite svagt säga hej till de som jobbar där. Titta på alla fina saker och drömma mig bort för en stund. Ta på mig solglasögonen och gå ner till torget. Se på alla människor som går runt i torghandeln. Höra hur säljarna ropar ut det billiga priset på sina varor.

Jag tycker om att sitta på ett café med en kopp kaffe. Titta på människor och höra hur de pratar. Hur de lever. Sedan ta upp en bok och börja läsa.

Varför gör jag inte det oftare?

torsdag 16 juni 2011

Du är luften som jag andas

Idag - för första gången på länge kände jag av Guds närvaro. Jag kände ett lugn och jag kände hur Hans Ande sänkte sig över mig. Det kan låta flummigt - jag vet, men så var det i alla fall.

Jag satt i bilen och lyssnade på den skiva som jag alltid lyssnar på. Jag har några sånger som jag älskar, men idag fick jag upp ögonen för en annan. Det var som att Gud öppnade mina öron och jag hörde texten för första gången. På riktigt.

Skillnaden var också att jag trodde på det. Jag trodde att det var sant. Jag kände att det var sant. Att det även innefattade mig.

Det är de här stunderna som gör att livet är värt att leva. Det är de här stunderna som jag måste pränta in i mitt inre så att jag kan ha rätt fokus när jag sjunker ned i depressionen. För jag tror att jag kommer att göra det igen. Jag måste bara ha rätt perspektiv på tillvaron då.



Your presence is all I need
It's all I want, all I seek
Without it, without it there's no meaning
Your presence is the air I breathe
The song I sing, the love I need
Without it, without it I'm not living

I will exalt You, Lord, I will exalt You, Lord
There is no one like You God
I will exalt You, Lord, I will exalt You, Lord
No other name be lifted high

There will be no one like You
And no one beside You
You alone are worthy of all praise

onsdag 15 juni 2011

Tack

Sömntabletten som finns i min kropp hindrar mig ifrån att få ihop tankarna på ett bra sätt. Därför väntar jag tills i morgon med ett inlägg. Ligger i sängen just nu och tittar på den underbara filmen Lejonkungen. Helt fantastisk symbolik i den och jag känner hur Gud talar till mig igenom en tecknad film. Men det skriver jag om i morgon.

Jag mår för övrigt betydligt bättre idag och jag är så otroligt tacksam över att jag har fantastiska vänner som älskar mig. Trots att jag mår dåligt. Jag har underbara vänner här som har kommenterat hos mig. Vänner som jag aldrig har träffat. TACK för att ni finns, läser och ger av er kärlek till mig. Det värmer och det hjälper mig åt rätt håll. TACK igen!

tisdag 14 juni 2011

Guds kärlek kräver ingenting

Du behöver inte göra något. Det räcker att du är i Guds närhet. Du kan släppa allt och lämna det till Honom. För Han håller dig i Sin hand och öser av Sin kärlek över dig. Kom ihåg det.

Idag

Idag existerar jag inte. Idag lever jag.

Det betyder att det går åt rätt håll. Tack!

måndag 13 juni 2011

Jag vill vara stark, men den här kampen är förlorad...

Jag beundrar dem som trots motgångar och smärta kan vara positiva och ge till andra. Det är jag långt ifrån. Min stora kraftansträngning just nu består i att orka andas och överleva en dag till. Vet inte om det beror på att det snart är semester och att jag fäller ned garden, eller om mitt liv helt enkelt är så risigt som det känns.

Jag vet bara att min själ håller på att dö och att mina kraftansträngningar känns meningslösa. Jag uppbådar all kraft och all ork jag har till att slåss emot de lögner som håller på att ta över mitt liv. Mina känslor och mitt tänkande. Det går sådär...

Jag får ingen ro. Ångesten kryper i mig och skapar en oro som jag vill fly ifrån, men det går inte. För jag kan inte fly ifrån mig själv. Istället ökar jag min sömnmedicin. Till ingen nytta. Ligger fortfarande här vaken. Lite dimmig, men med alldeles för mycket ångest för att kunna komma till ro.

Den här kampen - den har jag förlorat för länge sen.

fredag 10 juni 2011

Livet

Idag när jag satt i bilen började jag fundera på livet.

Vad är det som gör att man lever egentligen? Finns det verkligen någon högre tanke med mitt liv? Eller är vi utlämnade åt några korta år, för att sedan åter hamna i den ickeexistens som var innan vi föddes?

Varför väljer man att fortsätta leva när det är tufft? Varför inte bara avsluta allt och försvinna bort?

Av någon anledning så finns det någonting i oss som säger att vi ska leva. Att vi inte ska avsluta det i förtid. Varför är det så? Är det våra föräldrar som har lärt oss detta eller finns det något, eller någon annan?

Det finns en fras i en sång som jag fullkomligt älskar. Du som ville mitt liv - alltid finns du här.

Så det finns alltså någon som ville mitt liv. Som vill att jag ska leva. Att jag ska få känna glädje. Lycka. Omsorg och omtanke. Någon som vet att det inte alltid kommer att vara enkelt, men som alltid kommer att finnas hos mig. Som inte lämnar mig. Som inte skrattar åt mig när jag gör fel.

Utan fortsätter att älska mig. Mer och mer för varje stund.

måndag 6 juni 2011

...






onsdag 1 juni 2011

A little longer




tisdag 31 maj 2011

Kaos bor granne med Gud

Kaos = tillstånd av total förvirring och oreda.
Synonymer = oordning, oreda, virrvarr.

Att leva i detta kaos - det leder ingenstans. Det är bara kaos. Ett tillstånd av oförståelse. Av förvirring. Av oförstånd.

Jag förstår inte någonting.

Det är alldeles för mycket oklara besked för att jag ska känna att jag klarar av det. Jag ställs inför vägskäl där jag är tvingad att ge ett besked.

Nu har jag gjort det. Men jag vet inte om jag har gjort rätt. Men jag kunde inte vänta längre. Så därför var jag tvungen till det.

I morgon eftermiddag vet jag förhoppningsvis lite mer. Men jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara av det fram tills dess...

måndag 30 maj 2011

Det har vänt lite

Ett beslut har börjat landa i mig. Ett beslut jag inte trodde att jag skulle ta. Och jag trodde definitivt inte att jag skulle känna mig så lugn över det.

Dagen har varit kaos. Allt som kan gå fel och allt som kan ställa till det för en - det har det gjort. Om ett tag kommer jag nog kunna garva åt det för det är så galet alltihop. Varken orkar eller kan skriva om det nu. Ville bara säga att jag är lugnare nu...

Jag. Orkar. Inte. Längre

Även om jag har haft det tufft de sista veckorna så har jag ändå känt av Guds närvaro. Jag har ändå känt av hoppet. Tacksamheten över livet.

Men nu orkar jag inte ens vara positiv. Inte bara mattan rycktes undan för mig - hela golvet rasade samman och jag faller ned som ett trasigt, gammalt korthus. Längre ned i det bottenlösa. Ångesten och oron klöser sönder min själ med sina vidriga klor. Tar död på mig i ett rasande tempo.

Det är som vanligt den här tiden på året. Ser inte ens fram emot sommaren och semestern. Ser bara det svarta...

söndag 22 maj 2011

Vad är viktigt?

Igår fick jag frågan om det är viktigt för mig att det finns någon som har skapat allting. Det är det inte.

Det som är viktigt för mig är att det finns en mening med mitt liv. Att det finns någon som är större än mig som har en tanke med mig, mitt liv och min tillvaro. Denna någon är för mig Gud. Den som har skapat allt. Den som har gjort skillnad mellan det levande och det döda.

Det är heller inte viktigt för mig att tro på ett liv efter döden. Den tron är bara en konsekvens av att jag tror på att mitt liv nu har en mening.

Om inte mitt liv just nu skulle ha en mening - då skulle det vara helt onödigt, meningslöst. Då kunde jag lika gärna dö och sluta kämpa med allt det som hör just livet till.

Men nu är det ju så att jag tror att mitt liv har en mening. Att Gud har en sådan villkorslös kärlek till mig så att Han sätter mig i ett sammanhang som är större än mig själv. Ett sammanhang där jag aldrig helt kommer att förstå min roll.

Min tro - den ger mig en trygghet. En visshet om det som jag inte kan se. Jag kan inte se min mening med livet. Jag kan heller inte se livet efter döden.

Men jag tror på det och den tron ger mig mening med livet.

Det är det som är viktigt för mig.

tisdag 17 maj 2011

Jag är sanningen

För många, många år sedan hade jag en dröm. Jag brukar inte minnas mina drömmar, men jag vet att redan när jag vaknade - så visste jag att den här drömmen inte var någon vanlig. Den var ifrån Gud. Det är jag lika övertygad om idag. 

När jag hade tagit studenten gick jag på en bibelskola och i drömmen så var jag tillbaka där på en återträff. Det hade gått några år sedan vi hade slutat, så det var roligt att träffa alla igen för att höra vad som hade hänt sedan sist.

Vi var några som satt runt ett litet bord och fikade och så var det en av tjejerna som började berätta om sin tro - hur den hade förändrats. Hon hade plockat bort det av tron som hon inte tyckte om och hon hade tagit lite annat ifrån andra religioner som hon tyckte var bra. På så sätt hade hon skapat sig sin egna privata tro. 

"Men så fungerar det ju inte med Gud", vet jag att jag sade. Hon försvarade sig med att allt inte hade känts bra, men nu när hon hade valt som hon själv ville, gjorde det just det - det kändes bra. 

Med ett lugn i mig och med en enorm visshet, vände jag mig till henne och sade "Det handlar inte om vad som känns bra - det handlar om att det är sanningen". 

När jag hade sagt det, då vaknade jag och drömmen var så verklig. Den var så tydlig. Tron på Jesus handlar inte om känslor - det handlar om att Han är sanningen. 

Jag är vägen, sanningen och livet. 
Ingen kommer till Fadern utom genom mig... 
/Jesus

lördag 14 maj 2011

Vart går gränsen?

Funderar på om jag någonsin kommer att lära mig vart mina gränser går. Har haft en period då jag inte har orkat någonting (bokstavligt talat) här hemma. När jag inte är på jobbet, vilket i och för sig är rätt mycket, så har jag varit ute och tränat eller så har jag suttit i soffan. Har inte orkat diska eller plocka undan i sovrummet på jag vet inte hur länge.

Men så idag orkade jag. Lade disken i blöt och medan jag gjorde det, plockade jag undan och röjde. Det enda som är kvar nu är att bädda rent i sängen.

Men det orkar jag inte nu. Istället sitter jag i soffan och känner mig helt skakig i kroppen. Hjärtat slår lite snabbare än vad jag vill och hela mitt inre darrar. Klockan är bara halv sju, men jag vill gå och sova redan nu. Finns nog ingen chans i världen att jag orkar sitta uppe särskilt länge i kväll.

Det gör till och med ont i hjärtat. Eller det är väl inte hjärtat i sig - är mer musklerna. Jag känner igen symtomen och hur jag känner mig och mår. Jag kanske borde ha tagit det lite mer lugnt idag. Eller i alla fall tagit det mer i etapper.

Någon gång lär jag mig nog. Tills dess så säger jag tack Gud för Din kärlek!

tisdag 10 maj 2011

Mitt liv

Det här är berättelsen om min förvandling...

måndag 9 maj 2011

Det finns inget jag vill

Jag har inget jag vill skriva idag. 
Jag skulle kunna skriva att i mitt inre är det kaos - men det vill jag inte. 
Jag skulle kunna skriva att jag känner mig trött - men det vill jag inte. 
Jag skulle kunna skriva att jag är oerhört rastlös och att den känslan i sin tur leder till ångest - men det vill jag inte. 
Jag skulle kunna skriva att jag har ångest som en ständigt nära följeslagare - men det vill jag inte. 
Jag skulle kunna skriva att jag får panik på det fina vädret - men det vill jag inte. 
Jag skulle kunna skriva att livet känns rätt tungt just nu - men det vill jag inte. 
Jag skulle kunna skriva att orken till att göra något är borta - men det vill jag inte. 
Jag skulle kunna skriva att depressionen håller på och tar mer och mer av min dag - men det vill jag inte. 

För om jag skrev ned allt det där - då blir det sant. Det vill jag inte att det ska vara. Då blir det också klagan ifrån min sida. Det vill jag inte att det ska vara. 

Så du ser - det finns inget som jag vill skriva idag. 

måndag 2 maj 2011

Så nära

Ibland känns Gud långt borta.
Ibland känns Han nära.
Ibland känns Han inte alls.

Så hur är det då? Var är Han? Långt borta, nära eller inte alls?

Jag tror att Gud är nära. Att Han aldrig flyttar på sig. Oavsett om jag känner det eller inte. Oavsett om jag tror på Honom eller inte. Oavsett om livet är bra eller om det är dåligt. Gud är nära.

Nära dig.
Nära mig.
Nära.

Han håller Sina händer om min själ. Han formar Sina händer till en skål och där finns jag. Omsluten av Hans styrka. Innesluten i Hans kärlek.

Där får jag vila. På en plats med villkorslös kärlek. Nära den som ville mitt liv. Nära den som räddade mig och som alltid har funnits där. Nära.

Så nära den som är full av ömhet och nåd. Den vars ögon alltid ser på mig med kärlek. Trots att livet gör ont. Trots att jag skadar mig. Trots att andra har skadat mig, så vill jag lita på att Han hör min bön. Att Gud, den Högste hör min bön. Att Han vill mig väl.

För genom allt, trots allt - tillhör jag Honom.

torsdag 28 april 2011

Besviken

Idag protesterar kroppen. Har varit yr och det känns som att hjärtat sitter högre upp än normalt och att det slår lite extraslag. Helt utan logik. Är helt slut. Ögonen svider.

Är besviken på mig själv. Rädd att andra ska bli besvikna på mig. Att jag sviker deras tro på mig. Men idag gick det inte. Vet bara inte hur jag ska få dig att förstå det. Istället blir mina förklaringar som tomma, löjliga bortförklaringar och istället låter jag lat. Bekväm.

Det dåliga samvetet gnager i mig och jag vill bara gråta. Vråla ur mig all känsla inför dig och få dig att förstå hur det känns. Att jag vill vara stark. Att jag vill klara av det. Att jag växer när du tror på mig.

Men det går inte. Istället sänker jag mig själv. Tänker och tror att du ser ned på mig nu. Det vet jag att du inte gör, men ändå är det min känsla. En känsla som förgör min själ.

Och trots dina ord om att du är stolt över mig och att det var bra att jag ändå gjorde något... De går inte riktigt in i mitt hjärta. De slås tillbaka av den iskalla kylan som är där och stör.

Men ju mer jag i detta nu blundar och upprepar de orden om och om igen i mitt inre, så märker jag att något ändå händer. Kylan smälter undan och kvar är bara den där lilla osäkerheten om att jag inte är ok. Dina kärleksfulla ord går rakt in i mig och jag börjar tro på dem.

Jag älskar dig!

tisdag 26 april 2011

Att vända sig till Gud

När jag och mamma var ute och gick häromdagen gjorde hon mig uppmärksam på en sak. Något som jag egentligen visste, men som jag inte reflekterat över så mycket.

Min mamma älskar vitsippor och just nu är det alldeles vitt på marken mest överallt. Och har ni tänkt på en sak när det gäller just de blommorna? Jo, det är att de öppnar upp sig och följer solen. Hela dagen när solen är uppe och rör sig på himlen så följer blommorna med och det är som att de öppnar upp hela sin varelse mot ljuskällan.

Det spelar ingen roll hur mycket det blåser eller stormar - de står där likafullt och fast och sträcker ut sina blomblad. Och när solen sedan går ned, då sluter sig blommorna och går till vila.

Jag tänker att det är lite likadant med Gud. Eller jag vill att det ska vara så. Att jag - med hela min själ och varelse ska öppna upp mig emot ljuskällan - Gud själv och få liv och kraft så att jag kan växa. Och när det blir lite mörkare, när livet är lite tufft - att då kunna sluta sig lite grand och spara på de krafter som man har fått.

Och samtidigt veta att Gud finns där. Precis som solen finns där bakom alla gråa moln, så finns Gud där. Man kanske inte alltid ser Honom eller känner av Hans värme - men vet att Gud finns där.

Det känns tryggt.

fredag 22 april 2011

Glad påsk!

Fick tankar idag när jag var ute och åkte med mor och far. Vill tänka färdigt lite mer på det innan jag får ner det på pränt. Ville bara säga att jag mår ganska så bra och så vill jag önska er en glad och välsignad påsk!

Kram Cece

måndag 18 april 2011

något saknas

det var inte meningen att det skulle vara så här

livet
tillvaron
min existens

den är onödig
onödig
inte nödvändig
meningslös

det var ju så bra
något hände
Gud hände

nu är det som bortblåst
som vinden för bort höstens alla löv
virvlar iväg på en resa
en okänd sådan
försvinner
kommer aldrig mer igen

det gamla gör sig påmint igen
ångesten
oron
det destruktiva
det meningslösa
meningen med allt

tvivlar på mig själv och mina beslut
gör jag rätt?
har jag tagit rätt beslut?
är jag på rätt plats?
är jag rätt?

det var inte meningen att det skulle bli så här
inte nu
inte någonsin
men framförallt inte nu

allt skulle bli så bra
rastlösheten skulle stilla sig
oron skulle försvinna bort
allt skulle falla på plats

så blev det inte

istället pockar allt på uppmärksamhet igen
vill ta över
vill få övertag
vill bryta ned mig

bit för bit

det krasar om mig
smulor av mitt innersta väsen faller av
för varje steg jag tar lämnar jag en bit av min själ

vet inte vart jag är på väg
eller varför
vet bara vart jag har varit

det känns inte fel
men det känns inte rätt heller

det saknas fortfarande något
men jag vet inte vad
eller vem
eller varför

vet bara att det gör det

onsdag 13 april 2011

Jag vill, men jag kan inte

Jag vill så gärna skriva några kloka ord i kväll, men jag kan inte.
Jag vill så gärna kunna förmedla något till någon av er som läser här hos mig, men jag kan inte.
Jag vill så gärna kunna koppla på mitt riktiga jag för en stund, men jag kan inte.

Istället är jag som bedövad. Jag bryr mig inte, orkar inte. Blir inte ens frustrerad eller arg. Inte ledsen. Konstaterar bara att det är så här det är.

Jag vet att det bara är så här för en tid, sedan blir det bra. Jag måste bara uthärda den här perioden innan det nya startar. Då blir allt bra. Då kan jag vara lugn. Då behöver jag inte känna mig så här splittrad. Då är allt som det ska vara och som det är tänkt att jag ska vara.

Då blir allt bra. Sen...

måndag 11 april 2011

Trötthetens bedövande känsla

Jag känner av marginalerna. Eller rättare sagt frånvaron av dem. Sover sämre igen. Avskyr när jag har tider att passa för det känns som att hela dagen är förstörd.

Vill bara vara ifred. Slippa alla ljud. Alla intryck. Alla krav.

Har trots allt klarat av att vara effektiv på jobbet. Har fått gjort det mesta som behövdes göras. Om en kvart kommer alla barnen. Då är det jag och en massa ljud i tre timmar. Känner hur pulsen ökar bara jag tänker på det.

Det måste bli en förändring snart. Jag måste skala i något. Det funkar inte längre. Den där sjuka tröttheten har kommit tillbaka och det hjälper inte hur mycket jag vilar eller aktiverar mig, den finns där och bedövar. Den är inte lika tung som den har varit, men den finns där och kräver uppmärksamhet av mig.

Allt blir till krav. Till prestationer. Till måsten.

Och jag kan inte hantera det...

torsdag 7 april 2011

Vänner

Det finns en del människor som kommer in i ens liv bara för en stund.
Andra stannar länge, länge.
Sedan finns det de som man hittar tillbaka till efter en lång tids frånvaro.

Så är det för mig just nu. Via nätet fick jag återigen kontakt med en tjej som jag umgicks mycket med som tonåring och vi bor bara ett par mil ifrån varandra. Igår efter jobbet var jag där. Umgicks med henne och med hennes barn. Tog en promenad och pratade. Pratade, pratade och fortsatte prata. Om allt.

Om livet. Om dåtiden. Om framtiden. Självkänsla och mindervärdeskomplex. Om depression, mediciner och panikångest. Om hur livet har gjort en rik, men på olika sätt.

Trots att jag hade en stressnivå som låg över mitt huvud när jag åkte från jobbet så fick hon - trots en vild fyraåring - mig lugn. Man kom hem till henne - jag åkte inte bort till någon. Och för några timmar glömde jag bort allt. Allt som orsakar panik, stress och ångest just nu.

Det är sådana vänner som jag önskar att alla hade!

tisdag 5 april 2011

är jag likadan?

Vädret ute stämmer överens med hur jag upplever mitt liv just nu. Det är lite kallt och blåsigt och regnet hänger i luften.

Vinden påverkar mitt inre och det känns som att det är full storm. Känslor och tankar snurrar runt om vartannat och jag vet inte längre vad som är vad.

Regnet som pockar på uppmärksamhet är mina tysta tårar. Jag ser avundsjukt på molnen som kan släppa ifrån sig de vackra tårarna. Mina ögon tillsammans med min sköra själ vill också känna den friheten. Åh tänk om!

Min kropp och hjärna jobbar mer än heltid medan själen jobbar halvtid. Jag har svårt att få ihop den ekvationen.

Jag vet att jag behöver mer av Guds tanke inom mig om jag ska klara av det här. Jag varken klarar eller orkar det här ensam. Och vad vore jag utan mina vänner och utan min familj? Förmodligen ingenting.

Så jag har det ändå rätt bra. Behöver bara ställa in doseringen så att jag hamnar på rätt våglängd. Gud, möt mig nu som den jag är.
Published with Blogger-droid v1.6.8

...

Himlen gråter alla tårar som borde varit mina...

Är jag på riktigt?

Klockan är strax efter halv tre. Om två timmar kommer nästa grupp. Två timmar på mitt kontor då jag ska planera. Tänka. Skriva. Vara kreativ. Producera.

Men hjärnan är trött.

Hela jag är trött. Den där sjuka stresskänslan finns konstant i mig och jag är så innerligt trött på ljud. På människor. Vill ha tystnad runt mig. Har stängt dörren, men det hjälper inte. Kollegorna som pratar i rummet bredvid tränger igenom väggarna. Pockar envist på uppmärksamhet.

Jag vill stänga ute allt och alla. Bara få vara i fred. Ensam. Helt styra över min tillvaro. Över intryck och ord.

Jag mår egentligen inte dåligt. Det finns en djup glädje inom mig som inte har funnits där på länge. Om någonsin. Det finns en tacksamhet över den förvandling jag har varit med om.

Men om jag inte är varsam - om jag inte börjar säga nej, så tar jag död på mig. För jag kör återigen på i samma tempo som innan jag blev sjukskriven.

Det får inte hända. Inte igen. Då har jag inte lärt mig någonting.

Jag måste vara ärlig emot mig själv och hitta det som är min återhämtning. Min källa till liv.

Men just nu är det som att mitt liv inte är på riktigt. Som att någon annan lever mitt liv och att jag bara är på låtsas. Som att mitt riktiga jag väntar på att börja leva igen. Jag tycker inte riktigt om den känslan...

måndag 4 april 2011

En bön från min själ

söndag 3 april 2011

Inte så bra idag

Idag är jag så trött. Det är som att kroppen har lagt av och minsta lilla ansträngning tar all ork, all kraft. Låg i sängen till kvart i tolv - först då gick jag upp och åt lite. Påbörjade min städning och lade disken i blöt. Satte mig i soffan för det kändes så konstigt och där har jag legat tills för en kvart sedan. Det är som att det drar inne i kroppen på mig och som att hjärtat slår lite, lite för fort.

Nu har jag börjat diska men får ta det i etapper. Kan inte tänka på att jag ska plocka i ordning och städa hela lägenheten också - det blir alldeles för stort. Får ta en sak i taget. Först plocka i sovrummet, sedan vardagsrummet och sist köket. Toaletten och hallen blir någon gång däremellan. Sedan fram med dammsugaren och moppen, för jag måste städa. 

Det retar mig när jag mår så här. Tänker - har jag inte kommit längre? Fast det vet jag att jag har gjort. Jag vet att det här bara är ett tillfälligt bakslag. Det har bara varit lite mycket ett tag. Jag behöver vila just nu, men jag behöver också göra i ordning här hemma. Ska bara hitta balansen i det.