Stora delar av mitt liv har jag tillbringat i kyrkan. I körer, grupper, ungdomssamlingar, bibelskola och genom att leda lovsång. Det har varit en sådan naturlig del av mitt liv att jag många gånger inte ens reflekterat över om jag tror på Gud eller inte. Det har varit så självklart.
Tills jag blev sjuk. Då ställdes allt på sin spets. Under en lång period var jag så arg. På Gud. På att Han var så dum. Det var sagt att Han skapade oss och att Han älskade oss - men hur kunde Han göra det? Hur kunde Han tillåta att någon mådde så dåligt som jag gjorde? Det måste innebära att Han inte älskar oss. Att Han inte finns.
Jag slutade tro. Tyckte att jag mådde bra ändå. Att jag klarade mig alldeles utmärkt utan Honom.
Men så kom brytpunkten. Då när jag mötte Gud igen. Då när jag förstod att mitt mående inte hängde ihop med Guds kärlek. Att mina känslor, mina erfarenheter, mina tankar inte påverkade kärleken.
Idag inser jag att jag behöver Gud mer än någonsin. Jag vill inte lämna Honom igen för jag vill inte gå tillbaka till mitt gamla liv. Det är inget alternativ. Idag lever jag det liv som Gud vill att jag ska leva. Det kommer jag för evigt vara Honom tacksam för!
I need You more
More than yesterday
I need You more
More than words could say
I need You more
Than ever before
I need You Lord
More than the air I breathe
More than the song I sing
More than the next heartbeat
More than anything
And Lord as time goes by
I'll be by Your side
'cause I never wanna go back to my old life
We give You the highest praise
1 kommentar:
Det där känner jag igen mig i.
Från förra året då jag lämnade min tro.
Jag började ifrågasätta allt kristet och ville inte tro.
Men jag fick också möta Gud igen och nu har jag börjat om från början.
Min gamla Gudsbild stämmer inte med vem Gud är.
Men han visar mig så sakta vem han egentligen är.
Skicka en kommentar