Ser du mig? Jag menar - ser du mig? Mitt verkliga jag. Det riktiga. Som en spegelbild följer du allt jag gör. Varje rörelse följer samma mönster. Jag ser hur du tittar på mig - men jag tror inte att du ser mig. 

Mitt yttre känner du igen så väl. Den lilla leverfläcken på vänstra sidan av min överläpp. Ärret som sitter på samma sida, men precis på gränsen till läppen. Det där som jag fick på lågstadiet när jag åkte skidor. Ärret som sitter strax under vänsterögat. Ett resultat av en för närgående snöskyffel när jag var fyra-fem år. Mina gröna ögon som ibland skiftar mot brun nyans. De två små ljusa leverfläckarna på högra kinden. Du har sett de där gråa håren som börjar komma trots att jag försöker dölja dem genom färgning.

Du vet hur jag ser ut. Men jag är inte så säker på att du verkligen ser mig. Om du verkligen vill se. Vill du det? Vågar du det? Eller det kanske skrämmer dig...

Börjar känna att det drar och spänner i huvudet på mig. Omvärlden hänger inte riktigt med och det är som att jag har för lite sömn i kroppen. Men det borde jag inte känna. Har sovit helt ok och har känt att jag har orkat saker idag.

Men det är väl det som är det märkliga med den här sjukdomen. Man förstår inte allt.

Mycket märklig känsla i mig. På ett sätt känner jag mig lugn - har ingen direkt ångest. Men kroppen mår så konstigt och jag vet inte hur jag ska kunna beskriva eller förklara det.

Tänk dig att du har kört ett stenhårt träningspass. Pulsen är så hög och du känner nästan blodsmak i munnen. När du sätter dig ned och stannar upp känner du hur det drar så smått i dig - som att musklerna äntligen får slappna av. Det känns som att ditt inre skakar och hjärtat rör sig i takt med dess slag. Skakningarna får dig att känna dig orolig. Som att du är rastlös och inte kan komma till ro.

Så känns det. Sitter bara och väntar på att klockan ska gå så att jag kan få gå och lägga mig. Känner mig trött. Ledsen. Uttråkad. Eller inte uttråkad kanske - mer rastlös.

Det drar i kroppen på mig. Frustrerande. Har svårt att stava nu igen. Alltid när jag skriver så flyter det på och jag behöver inte tänka. Men nu ikväll skriver jag fel - om och om igen. Måste fundera på vissa ord vilka bokstäver som ska användas. Hur de låter.

Funderar på om jag ska gå och lägga mig istället för att sitta här. Ja, jag gör nog så. Godnatt.

Hade ett mycket bra samtal hos kuratorn idag. Känns som att jag har kommit en bit på vägen och det tyckte även hon. Skönt att någon annan också märker skillnaden.

Idag är jag trött. Känner mig liksom feberhängig. Småskakig och lite yr. Men ingen värk som skönt är.

Ska hem till en kompis ikväll och titta på let's dance men jag vet inte om jag verkligen orkar. Jag är så trött. Men det känns som att jag har lovat - som att jag borde.

På ett sätt mår jag bra idag. Jag känner ett lugn i mitt inre som jag inte känt på länge. Men jag är trött. Väldigt väldigt trött.

Samtidigt som jag skriver det känns det inte som att jag har rätt att känna så. Att jag inte borde klaga. Jag får sova utan att någon stör. Jag kan vila på dagen om jag vill. Men ändå är det min känsla. Och ingen kan säga att jag känner fel.

Ska lägga mig på soffan nu en timme innan jag ska iväg. Hoppas på att jag orkar ge mig iväg sedan.

Har en jobbig kväll. Det värker och drar i hela kroppen. Kan inte sitta still för länge för då är det som att det trycker i mig. Vet inte om det är någon reaktion på gårdagens läkarbesök - skulle nästan tro det. Har de senaste timmarna bara väntat på att klockan ska gå så att jag kan få gå och sova. Nu är klockan snart halv elva så nu är det inte för tidigt att gå och lägga sig. Hoppas på att vakna i morgon utan värk.

Var på vårdcentralen igår och fick träffa min nya läkare. Jag verkar ha tur och får träffa vettiga läkare - förutom den första som var ett riktigt stolpskott. Jag blev i alla fall fortsatt sjukskriven i ytterligare sex veckor och fick ett återbesök inbokat innan jag gick därifrån. Mycket skönt att slippa vänta på kallelse eller att jag ska behöva ringa och fixa med det.

I morgon blir det besök hos kuratorn igen. Har suttit med lite uppgifter jag fick av henne förra veckan och nu ska vi börja jobba på riktigt känns det som. Nu går vi in specifikt på ångesten och mina automatiska tankar. Innan är det som att vi bara har pratat och hon har lärt känna mig och mina problem.

Mitt inre går på högvarv mest hela tiden. Samtidigt är kroppen trött. Det krockar lite. Somnade strax efter tio igår och sov till tio idag. Vaknade några gånger - men orkade inte gå upp. Ikväll känns det likadant. Skulle kunna gå och lägga mig nu men det är för tidigt. Får nog starta en film eller nåt.

Anyone can achieve their fullest potential
Who we are might be predetermined
But the path we follow is always of our own choosing
We should never allow our fears or the expectations of others
To set the frontiers of our destiny

Your destiny can't be changed
But it can be challenged

Ingen har ju egentligen sagt att livet ska vara enkelt - så varför tycker man att det är orättvist när man inte mår bra? Det är som att man utgår ifrån att man alltid ska vara lycklig och att det ska gå smidigt - men vem har sagt det?

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att livet inte blir som man hade tänkt sig när man var ung. Inte för att jag kanske är så värst gammal, men jag har ju i alla fall passerat de trettio. Är mitt emellan ungdom och medelålder och lite visdom har jag nog med mig.

Det är så lätt att man tänker negativt om sig själv och att man nedvärderar sig själv och sitt värde, men "tankar är bara tankar". Bara för att man tänker en sak om sig själv - det betyder inte att det är sanning.

Lite likadant tänker jag om livet. När jobbiga saker händer betyder inte det att man automatiskt är en dålig människa. Ditt värde som människa ligger inte i vad som händer dig. Och längst inne i dig vet du att det är sant men jag tror att man behöver påminna sig om att livet är bara livet. 

Jag känner hur det pulserar inom mig. Tystnaden ekar i samma takt som hjärtslagens rytm. Det värker ända ner i armarna och spänningarna får mig att må illa. Får musklerna att krampa ihop.

Jag borde vara trött. Det kanske jag också är. Det svider i ögonen och jag känner hur orken försvinner. Men rädslan för att somna är så stark. Samtidigt är jag rädd att det ska bli som igår. Att jag ska ligga vaken hela natten. Att tankarna ska få fritt spelrum.

Jag skulle så gärna vilja skriva något uppmuntrande. Något genomtänkt och klokt. Men det blev visst inte så. Det finns inte någon plats i hjärnan för några eget bestämda tankar. Där finns bara oron inför läkarbesöket nästa vecka. Över hur det ska bli.

Jag försöker använda mig av knepen som jag fått av min kurator, men det är svårt att ändra på ett tankesätt man har använt i trettio år. Det är väldigt svårt.

Det är tur att jag har vänner som orkar bära mig när jag själv inte orkar gå. För just nu känner jag mig ganska orkeslös och ledsen.

Kunde ju inte sova i natt som bekant. Fixade och donade lite med layouten - blev rätt nöjd om jag får säga det själv. Numera kan man kommentera under fliken tagboard - gör gärna det.

Det är som att jag har ett enormt behov av att skriva. Att få ur mig allt som snurrar. I natt när jag inte kunde sova irrade tankarna omkring i sin egen bestämda takt. Jag kunde inte styra det. Följde hjälplöst med på resan.

Tänkte på allt och inget. Jobbet. Vänner. Killar. Livet. Allt i en enda rörig kombination. Kom inte till ro förrän vid sju i morse. Då somnade jag och sov ett par timmar innan jag vaknade av telefonen. Struntade i att svara men kunde inte somna om.

Vill bara att klockan ska gå så att jag kan få gå och sova igen. Lägger jag mig nu är jag rädd att jag sover halva kvällen och jag tror inte det är så smart.

Vill stänga ute allt. Blunda för allt. Vill inte att det ska komma fler bakslag. Vill att jag ska bli starkare för varje dag och inte att det ska gå några steg bakåt. Bara framåt. Bara förbättring. Gärna nu. Helst igår. Har inte så mycket tålamod kvar längre.

Jag borde verkligen sova för länge sen - jag vet. Men jag kan inte. Ligger vaken och funderar. Gör en massa saker för att inte tänka så mycket. Känns försent att ta en tablett nu - men jag kanske borde göra det ändå...

trött och frusen

Då var det dags igen då - ännu en ny läkare. Min tredje på sju månader. Börjar bli lite segt faktiskt. Nu bad jag om en som inte ska försvinna och hon ringde mig idag. Visste inte ens om att jag hade en telefontid med henne - lika bra det för om jag hade vetat hade jag varit så sjukt orolig. Fick en tid hos henne halv fem på onsdag. Trodde att de slutade fyra - så jag gissar att hon jobbar över.

Det är verkligen inte rätt tid att byta läkare. Är redan uppstressad över att min sjukskrivning slutar nästa vecka. Märker hur jag faller tillbaka i gamla mönster. Trodde att jag hade kommit längre än så här. Tydligen inte.

Känner mig frusen och lite ledsen idag. Vet inte riktigt varför. Mitt synfel gör sig påmint och allt jag läser är suddigt. Är som att varken ögon eller hjärna orkar anpassa sig. Mina glasögon ligger hemma på bordet. Tänkte inte på att de skulle behövas ikväll.

Vill förändra. Göra nytt. Ändra layouten på bloggen. Ser att titeln inte har det typsnitt som jag har valt. Vill ändra om allt. Kanske ska göra det...

vet inte riktigt

Jag vet inte längre hur ärlig jag ska vara här i bloggen. Jag vet inte längre för vems skull jag skriver. Om det är för min egen skull eller om det är för er som läser. Det är egentligen ett ganska märkligt beteende det här - att skriva en dagbok i offentlighet. En del av er som läser känner mig väldigt väl och vi umgås även i vardagen. En del av er känner mig genom det jag skriver, men ni har ingen aning om hur jag är i verkliga livet.

Ibland känns det som att jag är alldeles för utlämnande i det jag skriver. Jag beskriver väldigt ärligt och naket om hur mina tankar går - hur mina känslor snurrar runt. Jag sätter ord på hur jag känner och jag vet att en del av er som läser känner igen sig i mina ord.

Men det känns som att jag har kommit till ett vägskäl. På samma gång som det känns som att allt har förändrats så är det som att livet går på tomgång. Jag känner mig lugnare och tryggare i mig själv på ett helt annat sätt än vad jag har gjort tidigare. Jag tycker om mig själv betydligt mer än vad jag någonsin har gjort. Men min sjukdom gör att livet får sådana märkliga vändningar. Känslorna kanar omkring och skapar oreda i mig.

Jag tror att jag är starkare än vad jag egentligen är. Att jag orkar mer än vad jag gör. All denna obalans får mig att tumla omkring och behovet att få ur mig mina tankar är större än någonsin.

vem?

Till vem skulle jag gå om inte till Dig?

Du är den som tröstar när tårarna aldrig verkar ta slut.

Du är den som får mitt oroliga hjärta att lugna ner sig.

Du är den som är nära mig när jag känner mig ensam.

När ingen annan lyssnar - då hör Du.

När inget annat lindrar - då är Du där.

När ingen annan ser - då ser Du.

Så Gud - till vem skulle jag gå om inte till Dig...

trött

Tröttheten är bedövande. Den ligger som ett tungt täcke och tynger ned allt jag gör. Låg på soffan i närmare fyra timmar förut och orkade inte ens hålla ögonen öppna. Somnade inte - orkade bara inte göra något.

Vill inte prata med någon. När det ringde förut svarade jag bara för att jag visste att de skulle fortsätta ringa senare om jag lät bli. Visste att jag inte skulle komma undan. Var lika bra att få det undanstökat. Samtidigt som jag tänkte det fick jag dåligt samvete. Att jag inte ska dra mig undan och undvika människor.

Får overklighetskänslor när jag rör på huvudet. Det knakar i nacken och det värker ända ner i ryggen. Trycket som är i huvudet får alla ljud att eka. Känns som att jag har lock för öronen och det vägrar släppa.

Tänker att det är orimligt att börja jobba nu i februari. Samtidigt går jag i så fall tillbaka en dag i veckan och det borde jag ju orka. Två veckor och sedan är det sportlov - borde ju funka.

Men idag har jag trott något annat. Det är inte normalt att bli så här utslagen efter att ha varit ute bland människor dagen innan. Det är inte normalt att gå med ständig huvudvärk och lock för öronen. Det är inte normalt att inte kunna varva ner och sitta tillbakalutad i soffan. Det är inte normalt att känna panik när för många människor pratar på en och samma gång.

Men känslan att jag borde orka är så stark. Vet inte hur jag ska hantera just det...

väntar

Det är väldigt väldigt rörigt just nu. Hjärnan är så fylld av tankar och funderingar att det inte går att sortera dem. Spänningarna sitter i hela kroppen och ångesten ökar för varje minut som går. Inväntar den stora explosionen där rädslan tar över hela min varelse.

För den kommer - frågan är bara hur stor skada den kommer att göra...

stressad

Skulle vilja skriva något klokt. Några lugnande eller uppmuntrande ord. Men jag får inte ur mig något. Det känns bara snurrigt. Alla tankar bara yr omkring i mig.

Är überstressad över jobbet. Över hur jag mår. Över hur allt är. Jag faller tillbaka i gamla mönster och det stör mig! Trodde inte det skulle bli så. Men jag trodde visst fel.

bit för bit

Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag hamna i den här situationen?

Jag vet inte hur många gånger de senaste åren som jag har ställt mig de två frågorna. Jag har inte förstått någonting och jag har tyckt att det har varit så orättvist. Varför kan inte jag få vara lycklig? Varför ska jag ha ångest? Varför fick just jag en depression och varför blev jag utbränd som i sin tur ledde till en sjukskrivning?

Idag ler jag åt alla mina varför. För nu har jag kommit en bit på väg. Nu ser jag hur bit efter bit i livets pussel faller på plats. Nu är det inte längre bara en massa osammanhängade små bitar - nu ser jag hur en bild framträder.

Det ligger fortfarande många bitar kvar som inte har hittat sin rätta plats. Än ser jag inte hela bilden. Men det jag ser - det är så vackert!

Jag ber för dig

Jag borde nog sova. Kroppen känns tung och nacken håller uppe mitt lilla huvud som av någon anledning vill falla ned mest hela tiden. Men innan jag somnar vill jag be en bön.

En bön för alla er som inte har någon som lyssnar på er ikväll. För dig som inte har någon som säger till dig hur fantastisk du är. För dig som har det så svårt att orka med alla tankar och all ångest. Just dig ber jag för just nu.

Jag ber för dig som sitter där med kniven i handen och är redo att skära dig. Jag ber att du ska få kraften att stå emot.

Jag ber för dig som sitter och väljer om du ska äta maten eller om du ska fortsätta att svälta dig själv. Jag ber att du ska kunna se hur vacker du är.

Jag vill be för alla er som är rädda för att leva. Som känner sig osäkra över vad som ska hända. Jag ber att ni ska få känna lugn och frid över framtiden.

Jag ber för dig som är så långt ner i din depression att det bara är svart runt om dig. Jag ber att du snart ska få en enda liten strimma av ljus som kan hjälpa dig upp igen.

Jag ber för dig som känner att du snart går under av alla krav och att du måste prestera för att duga. Just dig ber jag för.

Ni har alla en egen liten plats i mitt hjärta ikväll så nu ber jag i Jesu namn - Amen!

kanske inte så stark ändå...

Jag känner att jag mår bättre och att jag orkar mer. Jag tycker att det går åt rätt håll. Men samtidigt undrar jag om jag lurar mig själv. Jag kanske inte alls orkar så mycket som jag tror.

Var borta hos pappa och tvättade min bil mitt på dagen. Efter det kände jag mig helt slut. Orkade inte prata. Ville inte äta. Ville bara försvinna.

Och nu ligger jag här på soffan under två filtar. Känner mig frusen ända in i märgen. Spänner hela kroppen och huvudvärken har inte släppt på flera dagar. Känner mig skakig och jag skriver fel hela tiden - kan inte riktigt tänka klart.

Funderar på varför jag mår så här nu. Det har ju känts rätt ok ett tag. Det enda jag kan komma på är att jag har slutat vila mitt på dagen. Tänker att jag sover ju ändå så länge (går oftast upp vid elva) så det känns som onödigt att lägga sig några timmar senare. Men det kan ju inte bara vara därför.

Vet att jag är inställd på att börja jobba igen första februari. Tänker att jag mår tillräckligt bra och att jag inte kan med att vara hemma längre. Har ju ändå gått tre månader snart. Men jag är rädd att jag inte ska orka. Att det är för tidigt. Men när vet man när det är dags då? Hur stark ska man vara?

Blir galen på alla frågor som finns inom mig...

fördelar med att vara singel

1. Man kan kolla på precis vilket tv-program man vill.
2. Man kan lägga en mindre förmögenhet på dyra skönhetsprodukter utan att man behöver försvara det utlägget för någon (fast det kanske inte är så smart ekonomiskt sett...)
3. På vintern behöver man inte ansa benen för det är ändå ingen som tittar på dem.
4. Man har hela täcket för sig själv.
5. Man kan göra härliga spontanbesök utan att behöva fråga någon annan om det går bra.
6. Man kan flirta med precis vem man vill.
7. Det går alldeles utmärkt att leka med andras ungar och lämna tillbaka dem när de blir för jobbiga och luktar illa.
8. Man kan inreda sitt hem precis som man vill.
9. Det är ingen som klagar om man har blommiga eller rosa sängkläder.
10. Du kan även ha rosa tärningar i bilen bara för att det är gulligt.

Det är ändå rätt härligt att vara singel...

automatiskt lycklig eller olycklig bara för att...

Jag har funderat en del på det här med förhållande de senaste dagarna. Eller som singel och över trettio så har jag väl ärligt sagt funderat en hel del på det. Och det som har slagit mig är att så många tror att man automatiskt är olycklig bara för att man är singel. Märkligt resonemang tycker jag. Då skulle man lika gärna tro att man automatiskt är lycklig bara för att man lever i ett förhållande eller är gift. Och man behöver inte gå särskilt långt utanför sin egen dörr för att se att det inte stämmer.

För ett par år sedan satt en god vän till mig i mitt kök och grät för att förhållandet med hennes dåvarande kille var dåligt. Hon sa ”jag orkar inte börja om med någon annan”. Jag förstår hur hon menar men samtidigt som hon säger det så dissar hon totalt singellivet. Vad är det som säger att hon inte skulle vara lyckligare som singel? Många gånger ser man människor som går från ett förhållande och hinner knappt avsluta det innan man har gått in i ett nytt. Är rädslan så stor över att vara singel att man inte ens hinner stanna upp ett tag och bara leva?

Ibland känns det som att livet går ut på att leva tillsammans med någon och när det händer så går man i mål. Då är det som att man slappnar av och man säger att man har sitt på det torra. Men vi som inte lever tillsammans med någon – då springer vi ju i ett enda långt maratonlopp som aldrig tar slut. Man springer och man letar och man ska hela tiden vara tillänglig så att man kan komma i mål.

Jag har även hört uttrycket ”min andra hälft”. Gullig tanke, men det har alltid varit något som har stört mig med det. Min. Andra. Hälft. Tänk på det för ett ögonblick…

Det innebär att man inte är hel om man inte lever tillsammans med någon. Man är trasig och livet blir inte fulländat om man inte träffar just den speciella personen. Den tanken rimmar för mig lika illa som att allt blir bra bara jag går ner i vikt. Eller att jag kommer att vara mycket lugnare bara jag får det där jobbet (så har jag tänkt). Jag kan köpa att man kan komplettera varandra och att man på så vis fungerar bra ihop – men att inte vara hel bara för att man är ensam, jag gillar inte alls det resonemanget.

Jag tror inte att man kan sätta sin tillit till någon annan för att bli hel. För vad händer om den personen försvinner? Nu menar jag inte att man inte ska ta hjälp om man inte mår bra – det är inte det som det här handlar om. Jag har flera personer i min närhet som jag inte skulle vilja vara utan och jag vet helt ärligt inte hur mitt liv skulle se ut om jag inte hade dem som mina vänner. Det jag menar är att jag inte kan tro att saker och ting blir bra bara jag träffar någon. Att allt som är jobbigt bara försvinner på en enda sekund.

Helheten måste finnas inom dig själv – inte i någon annan.

Det är heller ingen självklarhet att man är ensam bara för att man är singel. Jag har en familj – men den ser inte ut som kärnfamiljen gör. Min familj består av mina föräldrar, mina syskon och deras respektive. Jag har syskonbarn som jag slösar min kärlek på. Jag har mina tjejvänner som står upp för mig i livets alla lägen. Och tro mig – de har fått stå ut med mycket när det gäller mig. Och sedan har jag två nära killkompisar. De är min familj. De tillhör dem som jag kan lita på och som jag vet älskar mig för den jag är.

En av dem sa nu när jag hade en dålig period att ”jag gillar dig för den du är – du har det bara lite jobbigt just nu”. Och den tanken har fått mig att tänka till både en och två gånger och den har också gett mig ett lugn. Jag kan vara trygg i att de tycker om mig – inte det jag gör – utan den jag är.

Och jag lever hellre som singel och är lycklig än lever i ett förhållande och är olycklig.

vinter

en dålig dröm

Med ett glas i handen och med benen i kors satt du mitt i rummet. Du var omringad av människor och du kände de flesta. Du hade vetat om det här sedan länge och du tänkte att det skulle vara roligt att träffa alla igen. Dina vänner. De som du brukade träffa mer eller mindre dagligen.

Du såg dig omkring - sökte ögonkontakt men ingen fångade upp din blick. Du såg hur de tittade på dig, men de såg dig inte. Det var som att du var genomskinlig. Osynlig.

Allt kändes som en dålig dröm. Hjärtat började slå hårdare och hårdare. Snabbare och snabbare. Ljuden blev dova runt dig och det enda du hörde var dina hjärtslag. Det knöt sig inom dig och du kände hur det började domna i fingrarna på dig.

Det är bara en dålig dröm. Det här händer inte på riktigt. Det får inte hända. Jag måste få tillbaka kontrollen!

Ingen såg vad som höll på att hända med dig. Ingen reagerade. Ingen ville se. Det var enklast så. Om man bara ignorerar problemet så finns det inte. Maskerna får inte falla. Allt ska vara som det alltid har varit.

Men allt hade förändrats. Du hade förändrats. Mitt i allt det vanliga så hade hela din världsbild slagits itu. Desperat sökte du efter fäste. Men det var som att marken smulades sönder under dina fötter. Allas ögon var riktade på dig - men ingen vågade se.

så nära

När man mår bra är det väldigt lätt att säga att man ska lita på Gud och komma ihåg att Han är på min sida (precis som jag skrev om igår). Överlag är allting så mycket enklare när livet flyter på och det är då man ofta säger att "Gud är så god och Han är alltid med mig".

Men hur är det när det inte är så lätt? Då känns det snarare tvärtom. Att Gud istället har övergivit mig och att allt hopp är ute. Och hur hanterar man tystnaden som ekar efter att man skrikit på hjälp - men inget händer. När man sitter där med rakbladen för att skära sig i ett försök att minska ångesten. När man ligger vaken en hel natt för man är för rädd för att somna. När man sitter framför datorn och har kollat upp på google hur många tabletter man behöver ta för att inte vakna igen. När man mitt ibland vänner kan känna sig så otroligt ensam. När man känner sig som mest övergiven - hur lätt är det då att säga att Gud alltid är med?

Det är inte lätt alls. Tro mig - jag vet. Men jag tror att i de svåraste stunderna - det är då Gud är som närmast. Har du varit med någon gång om att du kramat om någon och du har bara hört att den andra personen har mumlat något? Man säger "va?" och tar ett steg bakåt för att höra vad som sades. Så tror jag att det kan vara med Gud i de där stunderna. Han håller dig så nära sitt hjärta att du inte kan höra helt vad Han säger - men Han är där.

Och just då - när det är som svårast - då får man gå på tron mer än känslan. För Gud är nära. Han har sagt det och Han ljuger inte.

Om han än vandrar i mörkret och inte ser någon ljusning, skall han förtrösta på Herrens namn och stödja sig på sin Gud.

Jesaja 50:10

Gud är med mig

Jag borde inte vara rädd. Jag har inget att vara rädd för. Gud är med mig. Han är störst. Ingenting kan vinna över Honom. Han är med mig i allt jag gör. I allt jag säger.

Han är med mig. Han är med mig. Han är med mig. Han är med mig. Oavsett hur jag betonar den meningen så förlorar den ingen styrka. Den får ingen annan innebörd - den ger bara olika perspektiv.

Gud är med mig. Han är med mig nu - inte bara tidigare, utan nu. Han är inte emot mig, Han är på min sida och Han ser just mig.

Fascinerande hur en betoning kan förändra perspektivet.

lat eller ärlig?

Som en ovälkommen gäst är du där. Med ditt fula tryne och din illaluktande andedräkt lutar du dig emot mig och ler så där vidrigt som bara du kan. Jag viker undan med huvudet men du följer efter - tvingar mig att se på dig. Du hånskrattar. Väser att jag inte duger. Att alla tröttnar på mig om jag fortsätter så här. Att jag är en svikare.

Din närvaro kväljer mig. Får mig att vilja ge upp. Jag börjar tro på det du säger och rädslan får mitt inre att krampa ihop. Livrädd för att bli ensam. Ändå skjuter jag vänner ifrån mig. Säger en sak men sedan när det väl gäller så bangar jag. Jag borde inte lova saker. Jag borde inte säga att vi ska ses om jag bara några timmar senare ställer in.

Vet inte vad eller vem jag ska lyssna på. Om jag ska lyssna på det dåliga samvetet som skapar ångest eller om jag ska lyssna på mig själv. Det enda som rör sig i mitt inre just nu är att jag borde åka. Att jag inte borde sitta här hemma själv.

Men jag börjar ju må så konstigt. Världen snurrar när jag rör på mig. Huvudet börjar bli tungt. Kroppen skakar. Borde jag åka ändå? Är jag bara känslig? Är jag ärlig mot mig själv när jag bestämmer mig för att stanna hemma eller är jag bara lat? Paniken ökar i mig när jag tänker tanken att åka. Så jag stannar hemma. Med ångesten som en nära följeslagare...

lite ledsen

Tycker överlag att jag mår bättre men idag har det varit en dålig dag. Eller den började rätt ok. Men efter lunch började jag må märkligt. Först var det som att omvärlden inte riktigt hängde med - men sen när den gjorde det var det som att den inte ville sluta röra sig. Fick overklighetskänslor. Den där känslan då man är i gränslandet mellan vakenhet och sömn.

Kroppen har sagt ifrån vid minsta ansträngning idag. Hängde tvätt förut och fick mjölksyra i armarna. Var tvungen att pausa lite. När jag kom tillbaka upp till lägenheten kunde jag nästan inte andas. Att gå upp för fyra trappor tog slut på min ork.

Less på att inte må bra. På att det ska vara så här. Igår trodde jag verkligen att det hade vänt - det kändes så. Men så kommer ett bakslag idag. Som en smäll rakt i ansiktet.

Men alla mina måsten och borden ger mig inte dåligt samvete längre. Har lyckats ändra tanken så jag istället ställer mig frågan om jag behöver göra saker. Oftast gör jag inte det och jag är mer avslappnad.

Men idag är det ångest. Idag styr min stresskänsla. Och det gör mig ledsen...

när vet man?

För varje dag som går blir jag bara mer och mer medveten om att jag inte är den som jag trodde att jag var. Men hur vet man när man har hittat sig själv då? När vet man vem man är? Kommer man någonsin att veta eller är det ett ständigt sökande?

På ett sätt är mitt liv mer osäkert än någonsin just nu och jag som älskar kontroll borde må dåligt över det här. Men på något märkligt sätt så gör jag inte det. Jag känner ett inre lugn. En trygghet jag inte har känt förut.

Och det kan bara betyda en sak - att Gud har gjort något inom mig.

börjar hitta mig själv

Allting stannade upp. För en kort sekund var det som att allting frös till is. Jag såg mig omkring och märkte knappt vad som hände. Jag såg hur mattan korvade ihop sig framför mig. Mina hälar var nedtryckta i marken och lämnade ett avtryck. Jag tänkte att det var jag som hade bromsat men när jag fann mig själv liggandes på marken förstod jag att det inte var så. Någon hade ställt sig i vägen och det tog stopp - tvärstopp.

Efter en kort stund var allt som vanligt igen. Trodde jag. Men allt hade förändrats. Jag satt på marken - oförmögen att resa mig upp. Jag satt där och såg mig omkring och blev varse om verkligheten. Hur allt rusade förbi i ett vansinnigt tempo. Hur alla ljud ekade mellan alla väggar.

När hade det blivit så här? Hur kunde jag inte ha sett?

Nu börjar livet komma i takt igen. Bit för bit faller på plats. Jag börjar komma i kapp mig själv igen. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen. Men jag är inte den som jag trodde att jag var. Jag har förändrats. Allt har förändrats. Jag håller så sakta på att lära känna mig själv igen...

konsten att inte göra något alls

Idag har jag inte gjort något vettigt överhuvudtaget. Jag sov länge, åt frukost, lade mig i soffan och somnade igen. Vaknade till liv vid fyra-tiden och har sedan dess ätit middag och suttit kvar i soffan. Sovrummet är stökigt. Köket är fullt av disk. Men vet du? Det bekommer mig inte.

Jag har idag för första gången någonsin känt att jag inte måste prestera en massa saker hela tiden. Jag har sagt det förut - men det var först idag som jag verkligen förstod.

Om någon har problem med att jag bara har suttit i soffan idag - då är det deras problem. Jag har njutit av varenda sekund!

att våga vara ärlig mot sig själv

Genom att vara ärlig mot sig själv och våga sätta ord på sina känslor - det är först då man hittar roten som kan växa sig fast.

Det är först när jag själv inser att jag är sjuk som mitt tillfrisknande kan börja. Det är först när jag vågar stiga åt sidan från min kallelse från Gud som jag vågar lita på min tros stabilitet. Det är först när jag vågar möta mina innersta och mina mörka tankar som de mister sin kraft. Det är först när jag vågar omdefiniera de ord jag har som värdegrund om mig själv som jag förstår dess rätta innebörd.

Att sticka huvudet i sanden och blunda för verkligheten gör den inte mindre smärtsam. Det får det heller inte att försvinna. Jag skjuter det bara framför mig. Men genom att våga möta det jobbiga och bearbeta sig själv - det är då man utvecklas. Det är då man kan gå vidare. Det är då roten får fäste och man kan växa - man blir den som man är skapad till att vara.

Livet är smidigt ibland, men allt som oftast kommer det en massa bulor i vägen och man försöker parera och anpassa sig så gott det går. Det kan du göra om du tittar och vågar möta det - du är också förberedd. Om du däremot blundar - då märker du inte ens när bulorna dyker upp. Smällen kommer utan förvarning. Tittar du - då ser du när smällen kommer. Det kan göra lika ont som om du blundade. Men du är i alla fall förberedd.

så mycket starkare

Jag lutar huvudet åt höger och ser hur allt rusar förbi. Gud har målat hela världen vit och det gnistrar överallt. En krusning rör sig över sjön, lämnar en svag rökridå över vattenytan. Ser den bara i ögonvrån. Fokuserar jag på den försvinner den.

Det jag ser slår an en ton inom mig. Mitt inre stämmer sina instrument för att spela. Spela ett stycke jag aldrig har hört förut, men ändå är det något välbekant över förberedelserna. Jag har varit med om det förut. Det var länge sedan - men det sitter i ryggmärgen. Allt går på rutin men inget lämnas åt slumpen.

Jag sneglar åt vänster och allt är stilla. Ser hur människor pratar. De skrattar. De rör sig fram och tillbaka. Varje människa har en egen historia. En livsbok.

Vem är hon som sitter snett till vänster om mig? Svartklädd med stora silverörhängen. En piercing i vänstra delen av överläppen. Håret uppsatt i en trasslig knut.

Vem är han som sitter bakom henne? Bruna kängor, ljusa jeans, en grå t-shirt och en ljus kofta. Lite skäggig och med en snus under läppen pratar han med kvinnan bredvid. Flickvän? Fru? Hon är i alla fall hans barns mor. Ett band som kommer hålla dem samman för all evighet.

Jag lutar mig tillbaka, tar ett djupt andetag och blundar för en sekund eller två. Ett leende letar sig fram på mina läppar och längst inne i mig känner jag igen det. Det finns inget som hotar. Inget som kan störa. Jag känner mig fri.

Livet börjar komma tillbaka. Utan förvarning. Det bara dök upp. Som en långväga och oväntad gäst. "Välkommen!" Jag log. Öppnade försiktigt dörren till mitt inre och kände hur allt kom tillbaka. Tårarna steg i mina ögon. Alla känslor överrumplade mig. Det var så länge sedan. Hade glömt bort att det var så här det var. Jag hade tagit så små steg under så lång tid att jag inte märkt någon skillnad.

Men Du såg. Du bekräftade. Du gav mig tron tillbaka. Förhoppningen. Förvissningen.

Nu känner jag mig lugn. Trygg. Vinden får mig att lyfta och det bär. Marken under mina fötter är stadig. Den har varit det ett tag men jag har inte sett det. Har bara känt av all obalans. Hur allt har skakat. Jag har tappat fotfästet gång på gång.

Men Du trodde alltid på mig. Du lyfte mig när jag föll. Du bar mig när jag var trött. Du trodde när jag själv inte trodde.

Du är mitt allt. Du genomsyrar hela mig - allt jag gör, det gör jag med Dig. Du torkar mina tårar. Du andas Ditt liv i mig. Inget kan förändra det. Du ger mig livet tillbaka. För varje andetag jag tar. För varje hjärtslag så stiger livet åter inom mig.

Vet att jag är skapad till att leva. Det är meningen med allt - att leva. Att ge upp är inget alternativ. Trots allt. Trots all smärta. All ångest.

Längtan att leva är så mycket starkare.