Med ett glas i handen och med benen i kors satt du mitt i rummet. Du var omringad av människor och du kände de flesta. Du hade vetat om det här sedan länge och du tänkte att det skulle vara roligt att träffa alla igen. Dina vänner. De som du brukade träffa mer eller mindre dagligen.
Du såg dig omkring - sökte ögonkontakt men ingen fångade upp din blick. Du såg hur de tittade på dig, men de såg dig inte. Det var som att du var genomskinlig. Osynlig.
Allt kändes som en dålig dröm. Hjärtat började slå hårdare och hårdare. Snabbare och snabbare. Ljuden blev dova runt dig och det enda du hörde var dina hjärtslag. Det knöt sig inom dig och du kände hur det började domna i fingrarna på dig.
Det är bara en dålig dröm. Det här händer inte på riktigt. Det får inte hända. Jag måste få tillbaka kontrollen!
Ingen såg vad som höll på att hända med dig. Ingen reagerade. Ingen ville se. Det var enklast så. Om man bara ignorerar problemet så finns det inte. Maskerna får inte falla. Allt ska vara som det alltid har varit.
Men allt hade förändrats. Du hade förändrats. Mitt i allt det vanliga så hade hela din världsbild slagits itu. Desperat sökte du efter fäste. Men det var som att marken smulades sönder under dina fötter. Allas ögon var riktade på dig - men ingen vågade se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar