fredag 31 oktober 2014

Då var det igång igen. Behandling påbörjad igår.

Läkaren ifrågasatte inte särskilt mycket, utan när jag sa att jag kände igen symptomen och att det var lika som tidigare så nickade hon bara.

Fick insomningstabletter - samma som sist, men halva styrkan av någon anledning. Kunde inte somna på den igår utan ökade till den dos jag hade tidigare. Då somnade jag. Kunde sova sex timmar i rad, somnade om och sov två timmar till. Vet inte när det hände senast.

Fick även antidepressiva utskrivna. Där tyckte hon att jag skulle testa en ny mot sist. Vet inte varför. Tyckte jag kunde få samma eftersom det fungerade sist. Men jag ger det en chans. Har ett återbesök om tre veckor.

Jag fick för övrigt ett sms från den som är personalansvarig på jobbet. Den som jag åt lunch med häromdagen. Hon ville ha en ny lunch med mig för att se hur de kan avlasta och hjälpa på bästa sätt.

Det värmde verkligen.

Är oändligt tacksam över att de tar det på allvar och att jag blev bemött med både förståelse och respekt.

Ibland är jag onödigt hård mot mig själv och tror saker som inte är sanna.

Undrar om jag någonsin kommer att landa i det...

tisdag 28 oktober 2014

Oron var lite obefogad

Jag hade lunch med personalansvarig i styrelsen idag.

Jag märkte hur ångesten och oron satte sig i kroppen och jag var rejält stressad och spänd inför det hela. Var rädd för hur det skulle tas emot. Hur reaktionen skulle bli när jag berättar att jag inte mår bra. Att det är för mycket som tär och tar energi.

Oron var obefogad. Jag mötte enbart förståelse och en vilja att lösa situationen.

I min hjärna är allt så mycket större än vad det är i verkligheten. Jag har bara mött förståelse. Eller i alla fall från de allra flesta.

Eller så här - förståelsen och viljan att hjälpa finns. Det är bara på olika sätt som det framförs...

söndag 26 oktober 2014

Dagens status

Jag har haft en rätt så bra helg. Sovit helt ok. Gjort minsta möjliga. Träffat lite folk, men det har gått ok.

Förutom idag när jag var och åt lunch med ett par. Kände hur jag var irriterad och snäste. Helt i onödan. Är livrädd att jag ska skrämma bort mina vänner. Att de ska tröttna på mig och sluta höra av sig.

Ska till läkare på onsdag. Vet inte vad jag har att vänta mig. Vill äta medicin igen. Jag tror att jag behöver det.

Men då de här dagarna då jag mår rätt ok - det är då det känns som att jag överdriver. Som att jag absolut inte behöver hjälp.

Men så kommer insikten slående över mig.

Det är inte alls bra.

Jag mår inte alls bra.

Jag behöver hjälp.

Och jag avskyr att jag behöver det...

tisdag 21 oktober 2014

Status quo

Vi hade kollegie idag på morgonen. Vi är fyra stycken och jag valde faktiskt att vara ärlig om hur jag mår. Att det inte är så himla bra. Att jag är känslig för stress och att jag har svårt att hitta ord och hålla koncentrationen.

Jag bad att de skulle hålla uppsikt över mig. Att hjälpa mig att säga nej. Att inte lägga saker på mig. Att lyssna på mig och respektera min profession.

Nämnde för en annan att jag hade svårt att sova och att läget inte är så bra. Fick nyss ett sms om att jag MÅSTE komma åt orsaken till varför jag inte kan sova. För tabletter hjälper ju inte. De tar ju bara bort symptomen.

Vad gjorde detta i mig? Jo, jag fick ytterligare dåligt samvete för att jag mår dåligt och söker hjälp. Att jag ska klara av detta själv och inte ta hjälp. Det jag kan förklara är att jag måste kunna sova för att kunna ta tag i orsaken till varför jag inte sover.

Jag har ju en miljard och tusen tankar och känslor i mig. Saker som skapar ångest så fort jag ska sova eller vaknar. Hjärnan går igång på en halv sekund. Det är saker som jag kan göra något åt på dagtid, men just nu är läget så pass illa att jag inte har den koncentrationen eller orken. För att jag inte sover ordentligt.

Det är fascinerande hur en del i sin kärlek istället bara gör det värre. För personen gjorde det av omsorg. Jag vet det. Men det finns inte den förståelsen för att det inte faller så väl ut. Och skulle jag tala om det - att det istället får mig att må sämre, så blir den här personen till ett offer. Jag får höra att "allt jag gör/säger blir bara fel. Jag ska inte säga något".

Det slutar med att jag tröstar den andra...

Det var likadant förra gången. Precis likadant. Noll insikt och förståelse. Aktivera dig. Sitt inte bara hemma. Gör inte så mycket. Vila. Men vila inte för mycket. Berätta inte för folk att du mår dåligt. För tänk om de skulle prata om dig. Vad skulle de tänka och tycka.

Det är svårt det där. Hur man ska hantera de som vill väl, men som inte fattar att det blir så fel...

måndag 20 oktober 2014

Inte så särskilt mycket bättre

Så sitter jag här än en gång. Med datorn framför mig. Försöker samla tankarna och känslorna till ord.

Det går sådär.

Jag mår inte bättre. Snarare tvärtom. Jag mår faktiskt sämre än på länge.

Har varit ledig från jobbet i helgen och har tillbringat två dagar hos ett par goda vänner. Min gamla pastor och hans familj. De som var ett enormt stöd när jag var sjuk och som hjälpte mig tillbaka till tron och kyrkan igen.

Jag behövde komma bort. Eller kanske snarare komma hem till någon.

Jag har känt mig trygg. Lugn. Hemma.

Jag har skrattat. Pratat. Gråtit. Andats. Sovit.

Jag har funnits i en familj där jag kände mig som en av dem.

Dagarna har varit som ett enda stort andningshål.

Pratade länge, länge med frun i huset igår. Vågade vara helt ärlig. Berättade allt om alla symtom. Oron. Ångesten. Sömnlösheten. Bristen på tålamod. Yrseln. Skakningarna. Koncentrationsproblemen. Osäkerheten.

Jag satte ord på min rädsla. På sorgen som finns. Saknaden efter någon att leva med.

Tårarna kom och jag satte ord på rädslan. Rädslan att hamna i det bottenlösa igen. Problemet är bara att den rädslan gör att jag hamnar där igen. Jag skjuter undan alla känslor. Vägrar låta mig känna efter och det enda som händer då är att känslorna sköljer över med enorm kraft. För när jag väl låter känslorna komma fram så har det gått för långt.

Jag lovade ordna läkartid idag. Ångesten fick mig att skaka. Insåg att jag inte skulle klara av att ringa. Det var likadant förra gången.

Åkte istället förbi när jag var på väg hem. Fick en tid nästa onsdag.

När hon frågade vad jag sökte för kom tårarna. Det fick mig att inse att det har gått mycket längre än jag själv trodde.

Nu hoppas jag bara att det inte har gått för långt...

onsdag 1 oktober 2014

...

Nä men jag överdriver säkert.

Det är inte så farligt som jag beskrev och kände det igår.

Tänkte så på förmiddagen. Sedan kom problemet med att komma ihåg vad jag just sagt.

Tålamodet försvann. Koncentrationen likaså.

Nu i kväll känns ljuden i kroppen. Det är som att det buffar på huden.

Märkligt...