Jag hade lunch med personalansvarig i styrelsen idag.
Jag märkte hur ångesten och oron satte sig i kroppen och jag var rejält stressad och spänd inför det hela. Var rädd för hur det skulle tas emot. Hur reaktionen skulle bli när jag berättar att jag inte mår bra. Att det är för mycket som tär och tar energi.
Oron var obefogad. Jag mötte enbart förståelse och en vilja att lösa situationen.
I min hjärna är allt så mycket större än vad det är i verkligheten. Jag har bara mött förståelse. Eller i alla fall från de allra flesta.
Eller så här - förståelsen och viljan att hjälpa finns. Det är bara på olika sätt som det framförs...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar