lördag 29 november 2008

Finns det en mening?

Om du känner mig så vet du att jag vill förstå allt. Jag vill att allt ska ha en mening och jag vill ha en förklaring till varför saker och ting sker.

Men vad är det som driver mig? Vad är det som gör att jag och många med mig, vill hitta en mening i allt? När något jobbigt händer så vill vi genast förstå och hitta en mening och vad kommer det sig egentligen? För jag tror inte att man kan hitta en mening med allt.

Jag kan till exempel inte se en mening med att ett par goda vänner drabbas av missfall efter missfall. Eller att ett par bekanta förlorade sin lilla son i cancer. Eller att man ska ha panikångest och skadar sig, för det finns ingen mening med det. Det är som att man helt enkelt bara måste acceptera att det är så livet fungerar. Man är inte helt skyddad från svåra saker, det funkar inte så.

Så vad har jag lärt mig av det som jag gått igenom då? Jo, att jag måste släppa på de krav jag har på mig själv och inse att jag duger som jag är. Att det inte gör något om jag har en dålig dag, för jag vet att jag har ett värde ändå. Jag måste inte prestera en massa saker för att duga. Det räcker med att jag är människa. Sen är inte det varken en förklaring eller mening, men det är vad jag har lärt mig.

För jag är inte helt säker på vad som är meningen med livet, men det jag är säker på är att man behöver leva livet för sin egen skull och inte för någon annans. Lyssna till din egen röst och var sann och ärlig mot dig själv. Den röst som talar gott om dig, det är Guds röst. Så medan du väntar på att hitta meningen med livet, lyssna på den rösten och vet att Gud älskar dig.

Kram Cece

fredag 28 november 2008

Lycka...

Vad menar man egentligen när man säger att man är lycklig? Betyder det att allt är bra, eller att man alltid ser saker positivt, eller vad innebär det?

Och tänk om man hela tiden gick runt som på moln och tyckte att allt var bra hela tiden. Skulle man då inte tröttna till slut? Skulle man bli så van vid det att man helt enkelt inte uppskattar saker längre?

Jag tror att man måste ha lite dåliga dagar för att verkligen uppskatta de bra dagarna. För har man haft det riktigt risigt, så tror jag att man kan hitta lycka i de små sakerna. Idag har det för mig varit lycka att jag varit ledig och orkat med lite ärenden. Hittade ett par svarta stövlar som jag ville ha. Dessutom var de billiga.

Men vad gör man om man hamnar i det andra diket då? När allt bara ser mörkt ut... Är lyckopiller en lösning? En läkare sa en gång att "antidepressiva tabletter ger dig ingen lycka. Det de gör är att de tar bort känslan av meningslöshet, lycka får du tillföra själv."

Så där ser man... det finns alltså inga lyckopiller. Man får helt enkelt leva på hoppet om att det en dag blir ljusare och under tiden komma ihåg det som gjorde en lycklig. För jag tror att det kommer tillbaka. Och man måste inte vara lycklig hela tiden. Bara man hittar några ljuspunkter. För det är de som gör att man orkar.

Jag kommer titta på alla adventsljus den här helgen och påminna mig om att ljuset alltid vinner över mörkret.

Kram Cece

torsdag 27 november 2008

Jag har inte kommit på något att skriva... Däremot har jag fått huvudvärk så jag går och lägger mig nu och hoppas att den är borta i morgon och att jag kan filosofera fram nåt vettigt då istället.

kram och godnatt!

Inte så mycket att säga

Har suttit här nu ett tag och funderat på vad jag ska skriva om, men jag kommer inte på något. Hjärnan är helt tom... Har jobbat färdigt för den här veckan och är helt slut. Tanken och vetskapen om vad som ligger framför med jobbet känns smått stressande. Ska göra mitt bästa för att inte tänka på det i helgen. Kanske skriver nåt senare ikväll, om jag kommer på nåt vettigt jag vill ha sagt.

Kram Cece

tisdag 25 november 2008

En pärla

Du vet väl om att du är en pärla, en ögonsten. Och en pärla behöver aldrig förtjäna sitt värde. Den behöver aldrig göra något för att vara värdefull. Den har ett värde bara genom att vara just det som den är skapad till - en pärla.

Likadant med dig - du har ett värde för att du är skapad till människa. Du behöver inte göra något för att förtjäna ett värde - du är så värdefull bara genom att vara. Låt ingen få dig att tro något annat!

Kom ihåg att du har rätt att leva. Du har rätt att vara älskad och vet du - någon älskar dig. Alltid. Med en kärlek som inte kräver något tillbaka. Gud håller sig nära dig - alltid...

söndag 23 november 2008

Rätt ordning

Ibland önskar jag att jag visste mer om vad som ska hända i mitt liv. Och jag önskar att jag förstod varför en del saker händer och varför jag har med mig erfarenheter som jag egentligen gärna vore utan.

Nu är det ju inte så. Jag vet bara en liten bit vad som ligger framför och det gör mig så frustrerad ibland. Och jag kan ibland inte få ihop mitt förflutna med nuet.

Men när jag satt och funderade förut på det här, insåg jag att det är ju så det fungerar.

Man ser bara en liten bit i taget och du ser den bit som är på tur.

När du läser en bok så börjar du ju inte med slutet. Du börjar från början och du får ge dig till tåls de timmarna det tar för dig att nå fram till slutet. För du måste få ihop historien i rätt ordning. Ibland kan det vara så att du inte förstår det som händer i mitten av historien, det verkar helt ologiskt. Men om du fortsätter läsa så kommer du förmodligen så småningom nå fram till den punkt i boken där du förstår vad som hände för ett litet tag sedan. Det ologiska och märkliga får sin förklaring.

Jag har inte alltid förstått varför saker och ting har hänt i mitt liv, men om jag lägger undan det för ett litet tag och fortsätter leva, kan jag märka att snart så får det sin förklaring. Allt måste bara hända i rätt ordning...

Kram Cece

lördag 22 november 2008

Perfekt = Fri??

Varför strävar vi hela tiden efter att verka perfekt? För det är ju det vi gör när vi inför andra människor inte visar oss svaga. När vi inte talar om att allt kanske inte är så himla bra som det verkar. Alla vet ju ändå att det inte kan vara bra hela tiden, så varför låtsas vi som om det är det?

För ärligt talat - hur kul är det att umgås med någon som verkar ha det perfekt? Det fina, välstädade hemmet, man är alltid glad, trivs bra på jobbet och man svarar alltid att det är bra... Jag har svårt att tro att det kan vara det, för livet fungerar inte riktigt så.

Och jag blir så kluven när jag träffar en sådan människa. För å ena sidan så tänker jag på hur enkelt livet verkar vara för en del och jag önskar att jag också hade det så. Men å andra sidan måste det ju vara jättejobbigt att hela tiden hålla uppe en fasad att allt är bra. Man måste vara så låst.

Man brukar prata om att man ska sträva efter att bli hel som människa, att bli fri. Men är den personen som verkar ha det perfekta, bekymmerslösa livet fri? Betyder det då att alla andra som har lite problem att få ihop tillvaron inte är fria? Eller handlar frihet om något helt annat?

Jag är långt ifrån perfekt och problemfri, men jag vägrar acceptera och tro att jag inte ska kunna känna mig eller vara fri. Jag tror nämligen att det ligger till så här.

Sann frihet är när man kan se på sig själv utifrån Guds perspektiv - med alla ens fel och brister, acceptera den man är och förstå att man är älskad.

Det tror jag frihet handlar om.

Kram Cece

torsdag 20 november 2008

Plötsligt händer det...

Ibland har jag hört människor säga att de känt sig omslutna av Gud, av Hans kärlek. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det där. Hur kan man känna något som är så diffust, så ogreppbart?

Jag är ganska så konkret av mig. Jag vill ha tydliga tecken och jag har mycket lättare att förstå det jag ser och kan ta på, än det som är lite flummigt. Typ Gud... Jag har haft så svårt att förstå Honom och jag har i perioder haft riktigt svårt att tro på Honom. Det har känts så avlägset, så märkligt att det ska va sant.

Nu har jag ändå kommit fram till att jag tror, trots att jag inte förstår allt, så där har jag på något vis kapitulerat. Men just den där känslan jag har hört om - att vara omsluten av Gud, att känna Hans frid mitt i oron... där har jag haft det svårare.

Men så ikväll var det som att jag förstod, eller jag tror att jag förstod i alla fall. Jag låg där i soffan hos en god vän och kände hur jag blev tröttare och tröttare och till slut orkade jag inte hålla ögonen öppna, inte så att jag somnade - jag bara orkade inte ha dem öppna. Och jag blev så medveten om hur jag kände mig.

Jag var helt avslappnad i kroppen och jag befann mig i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Jag var medveten om vad som skedde runtomkring mig, men jag var samtidigt inte riktigt där. Och då tänkte jag "det kanske är det här man menar när man säger att man är omsluten av Guds frid."

För jag låg där och kände mig så lugn. Det var som att jag var inbaddad i bomull, som att jag var beskyddad från allt - i alla fall just då.

Och den känslan kommer jag bära med mig in i nattens timmar. Känslan att mitt i ångesten känna ett lugn. Jag kommer att bära med mig vetskapen om att Gud är med mig, Han har inte lämnat mig. Han är nära mig - alltid.

Kram Cece

snart så

Har inte skrivit nåt vettigt här på ett par dar - sorry. Har inte orkat. Skriver ikväll - jag lovar!

tisdag 18 november 2008

sent

Tycker inte om att min klocka ringer 05:45.

Vill blogga, men måste sova nu...

Godnatt!

söndag 16 november 2008

Sen en tid tillbaka

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Melissa Horn

fredag 14 november 2008

Fröken duktig...

Varför är det så svårt att be om hjälp? Att erkänna att man inte klarar av tillvaron utan behöver hjälp utifrån, hjälp från någon annan.

Jag vill klara mig själv, fröken duktig vet du, som inte behöver någon annan. Har även blivit kallad Kajsa kavat, ni vet hon som är så kaxig och ska fixa allt själv. Det är jag det.

Ensam är stark... eller hur...

Och vad är det jag är rädd för? Tror jag att folk ska se ner på mig om de vet sanningen? Att jag ska klassas som en svag människa som inte kan hantera livet? Eller vad är det? Jag tycker ju inte så om andra så varför är jag rädd för att andra ska se på mig på det sättet?

Det är märkligt det där. Att man tror att ens gillande hänger på om man är stark och klarar av livet och alla dess omständigheter. Så är det ju inte. Jag tycker ju inte om en annan bara för det, jag gillar ju personen för en massa andra saker. Det har ju inget med det att göra. Så varför tror jag att det handlar om det bara för att det gäller mig själv?

Resultatet blir ju istället att man blir kaxig och hård. Man släpper inte in någon på livet utan man håller uppe en fasad, en yta av att allt är bra. Men egentligen dör man på insidan. Man längtar nästan ihjäl sig efter att någon ska fråga hur det är, men när frågan kommer ljuger man och säger att allt är bra. Eller så pratar man bort det och undviker att svara. Det kan gå förvånansvärt enkelt...

Jag, fröken duktig som vill klara av allt själv, har insett att livet inte funkar så. Jag har nånstans kapitulerat inför det faktum att ensam är inte stark. Och det steget jag tog var det största jag tagit på länge, på riktigt länge. Och jag vet inte om det kommer att funka, jag vet inte om det kommer att hjälpa. Men jag sträcker mig emot det och hoppas av hela hjärtat att det kommer att göra det.

Jag hoppas, för det är hoppet som håller mig levande...

Kram Cece

torsdag 13 november 2008

Hopp

Du är inte skapad att fly från dina utmaningar, att leva i ångest eller att drunkna i förtvivlan.

Du är skapad att leva ett liv styrkt av dina erfarenheter, att leva med ett hopp om en framtid.

Och det är bara när vi förlorar allt hopp som vi blir oförmögna att gå vidare. Vi fastnar i ekorrhjulet och vi ser ingen väg ut. Det bara snurrar, fortare och fortare och fortare...

Hur mörk din tillvaro än ser ut, hur mycket ångest som än fångar din själ, stjäl din frid och din frihet, så behöver du ha lite hopp. Det behöver inte vara mycket - bara det finns ett litet frö, bara ett enda uns av hopp. För det är hoppet som håller oss vid liv.

Gud jag ber - om lite hopp. För var och en av oss som håller på att förlora det...

onsdag 12 november 2008

Tom dag

Hur är det ens möjligt att en hel dag förflyter utan att något särskilt händer? Har inte jobbat idag, eleverna hade specialschema så jag hade ingen undervisning, har istället varit hemma.

Tvättat lite, suttit här vid datorn, legat i soffan, druckit kaffe... Typ det jag har gjort. Och så har jag funderat, på ungefär fyrahundra olika tankar. Känner mig helt slut och hoppas att jag somnar tidigt ikväll.

En sak jag funderat på är vilka ni är som läser den här bloggen. Jag ser ju att ni är några som är inne, men vilka är ni?

Nu ska jag sluta fundera för idag - ska i alla fall försöka. Ibland går det bra, ibland går det inte fullt så bra...

Kram Cece

måndag 10 november 2008

Livet som ett pussel

Har du någon gång lagt ett pussel? Det har jag. Man sitter där med alla bitarna utspridda över bordet och man tänker igenom hur man ska lägga upp arbetet. Man har kartongen och på den finns bilden, hur det ska bli när det blir färdigt. Och när man tittar på den och sen på bordet, då kan man inte förstå hur det nånsin ska kunna bli ett bra resultat av det hela.

Man får börja med att vända alla bitar åt rätt håll, sedan ger man sig på hörnbitarna och alla bitar som har en rak kant. Så gör i alla fall jag. Jag börjar med ramen och sedan jobbar jag mig inåt. Ibland hittar jag några bitar som passar ihop, men jag vet inte hur jag ska få ihop det med det andra, med resten av pusslet. Men så helt plötsligt hittar jag den där lilla biten som gör att man kan länka ihop det med det andra. De där bitarna som hängde ihop i sig själva, men inte med den övriga bilden hittar sin rätta plats. Och genast blir det klarare. Jag får en annan förståelse för helheten och jag kan ana slutresultatet.

Ibland känner jag så här med livet. Jag har ett visst mått av kontrollbehov och när jag inte får ihop livet blir det lite jobbigt. Jag kan tycka att allt är osäkert, ser ingen lösning och jag vet inte hur jag ska få ihop tillvaron, jag ser inte slutresultatet. Jag vet vart jag vill, jag har ett mål, men allt känns så osäkert och rörigt att det hela känns helt omöjligt.

Men så en dag så är det som att saker och ting faller på plats och jag får frid över livet och tillvaron. De olika fragmenten som jag tidigare fått ihop passar helt plötsligt in i den stora bilden, jag kan se hur en sak är länkad till en annan och det är som att livet blir tydligare.

Idag är en sådan dag. Jag vet fortfarande inte hela innehållet i mitt liv, men det känns inte lika jobbigt för mig. För jag vet att i rätt tid så hamnar rätt bit på rätt plats och genast blir det så självklart och jag känner återigen lugnet...

Kram Cece

Tillit

När livet inte hänger ihop, kommer allt enbart att handla om tillit. Ibland åker du i full fart längs en mycket mörk väg. Allt du då kan göra är att lita på föraren och låta honom köra dig hem.

Tidigare idag läste jag just det här stycket i boken "hungrig i själen" av Erwin McManus, och de här orden har följt med mig sedan dess.

Så mycket i livet handlar om just tillit. Att lita på någon annan. Ska du lära känna en annan människa, kommer man till slut till en brytpunkt där man antingen får släppa taget och inse att man inte blir närmare vänner än så här, eller så kommer man igenom och man märker att det håller. Man kan lita på personen ifråga och relationen utvecklas.

När det gäller Gud så är det precis likadant. Jag kan aldrig veta om Han finns eller inte. Jag kan inte veta om Han alltid kommer att vara med mig. Jag kan inte veta om Han hör när jag ber. Jag kan aldrig veta om Han har kontrollen. Det enda jag kan göra är att tro och lita på att det är sant.

När jag tycker livet är jobbigt och det känns som att jag bara famlar i mörker, då kan jag inte veta att Gud är med. Det enda jag kan göra att gå på det som Han har sagt, för grejen är att jag tror. Jag tror, jag litar på att det är sant. Jag måste släppa kontrollen och lita på att Han leder, att Han har allt i sin hand, att Han är den som styr.

Och jag vet sedan tidigare att det bär, jag vet att det håller. Jag vet att Han finns med mig, hela tiden, alltid. Därför kan jag säga till mig själv att det här är inte slutet. Det är inte någon återvändsgränd jag har hamnat i, där jag i mörker irrar runt och letar efter en fortsättning. Det är bara lite disigt just nu. Men det kommer att lätta, jag vet det.

För Gud har sagt att Han alltid är med - och jag tror på det. Jag litar på det. Och tills jag är igenom, påminner jag mig om det Han har sagt. Jag sträcker mig efter Hans hand och vet att jag inte är ensam...

lördag 8 november 2008

aftonens betraktelse

minns gårdagen
sträva efter det som kommer
förneka inte din längtan men uppskatta nuet...

Grattis :-)

Ja må jag leva uti hundrade år för jag fyller faktiskt år idag :-) Eller ja, jag har fyllt år. Det har ju slagit över till lördag 8 november nu...

Och jag tänkte att jag skulle göra ett försök till att sammanfatta den här dan - hur nu det ska gå. Jag kan säga som så här, det var otroligt länge sedan jag skrattade så mycket som jag har gjort idag. Så tack för det!

Det började med att jag skulle bli upphämtad vid tio av Pernilla och Veronica. Det visar sig att även Magda vad ledig och kunde följa med. Att jag skulle bli hämtad var väl det enda jag visste om dagen...


I alla fall, när jag kommer ner och öppnar dörren så sitter det tre personer i bilen som klappandes i händerna stämmer upp i "nu vi klämmer i med friska tag, grattis grattis på din dag..."Sången som vi alltid sjöng i söndagsskolan när någon hade fyllt år. Stor glädje i sig, men till saken hör även att hela bilen är fylld med ballonger. Det var som ett enda stort bollhav. Och varje gång någon dörr öppnades var det någon ballong som såg sin chans till frihet.



Färden styrdes mot Hjo och vi hamnade efter några varv på njuta och fikade lite. Jag tror nog att de har den godaste latten jag druckit på länge. Väl värt ett besök!


Det blev ytterligare några varv i Hjo, bland annat till hem och hobby innan vi hamnade på restaurang frestelsen och åt middag.


På väg tillbaka till bilen passerade vi en lekplats där vi fastnade ett tag. Barnasinnet kom fram i oss och vi både gungade och lekte ett tag. Det gick väl sådär för oss, men vi skrattade så vi grät. Det komiska i det hela var även att en kommunarbetare som samlade ihop löv med ett fordon, valde att stanna, öppna dörren och sitta och titta på oss ett tag. Humor på hög nivå.




Några få ballonger fanns nu kvar i bilen när vi åter styrde mot Tibro. Just det - vi skulle stanna till på en handelsträdgård på vägen hem - Veronica skulle ha ljung. Veronica som kör och jag som sitter bredvid henne i fram ser den stora skylten som säger att det endast är sommarförsäljning på stället. Det vi då inte ser - eftersom vi tittar på skylten - är bommen som är nedfälld över hela vägen... Veronica tvärnitar och vi andra skriker samtidigt som vi skrattar. Och jag kan säga så här - det handlade om millimeter. Både vad gäller motorhuven och vindrutan. Skön förklaring till försäkringsbolaget om nåt hade hänt "jo, jag missade en stor bom som var över hela vägen..."


Tillbaka i Tibro så hamnade vi slutligen på bowlingen - jag fick sjukt mycket stryk... Tyckte jag kunde fått vinna - jag fyllde ju ändå år, men de andra var inte inne på den linjen.


Kvällsmat hos mor och far och sen häng hemma hos Veronica hanns också med innan den här, min 32:a födelsedag var till ända. Klockan har passerat midnatt och jag kan bara sammanfatta dagen så här - det var länge sen jag skrattade så mycket!

Kram Cece

torsdag 6 november 2008

Guds fel?

Hur kan det finnas en god Gud när det finns så mycket ondska i världen? Denna klassiska fråga som har förbryllat i årtionden har även funnits i min tanke.

Jag skulle vilja ändra den frågan lite och säga, hur kan det finnas goda människor som accepterar att det finns så mycket ondska i världen? Det är ju inte Gud som dödar en människa och det är inte Han som startar igång krig - även om en del hävdar det, det är ju vi människor som gör det, så varför skylla på Gud? Kanske för att det är så enkelt, då slipper man det egna ansvaret.

Ibland gör man det så svårt för sig. Istället för att se det självklara, det som ligger precis framför ögonen, så letar man efter förklaringar. Men nu är det så att det är du och jag som finns här, det är inte Gud som går omkring här på jorden, och jag tror att vi kan göra en hel del. Istället för att sitta ner i soffan och be att Gud ska göra något, kan faktiskt du och jag gå ut och göra vad vi kan. Vi kan vara Guds händer.

Och jag finner det synnerligen intressant hur en del som säger att de inte tror på Gud skyller allt ont på Honom. Hur kan man skylla på nån man hävdar inte finns? Det skulle ju vara som att skylla på tomten för att det inte blir nån snö... Förlåt om jag nu avslöjar att tomten inte finns, men för mig är det lika orimligt att skylla på Gud som att skylla på tomten.

Gud har skapat oss till Hans avbild, att göra det som Han vill, sedan är det olika hur man väljer att förvalta det. En del väljer att inte bry sig om det alls, medan en del väljer att försöka.

Jag väljer att vara den som försöker - hur väljer du?

Kram Cece

onsdag 5 november 2008

Så nära

utan hopp finns ingen framtid
utan tro på framtiden finns ingen mening
utan mening tar den förlamande apatin över
den förmörkar hela din tillvaro

meningslösheten tar död på din själ
ditt inre
ditt liv

i panik söker ditt innersta efter något att fästa blicken på
någon att hålla fast vid

tron på framtiden har blivit förödande
den har förvandlats till misstro
och misstron har fått en förkrossande kraft
en förlamande kraft

det enda man kan lita på och nånstans hoppas på
är att Gud är densamme

mitt i allt mörker
mitt i all ångest är Han där
så nära

Han ersätter ångestens iskalla kraft med sin värme
med sin kärleksfulla omfamning
Han andas liv i din trötta själ

Han viskar stilla...

jag är här
ditt liv har en mening
det finns hopp
det finns något mer än det du just nu ser
så tills du ser det själv ska jag se det åt dig

jag håller dig nära mig

alltid...

En liten människa

Du hoppas att ingen ska fråga och se hur det verkligen är
Alla stormar som rasar där inne, svikna löften och ensamhet

Jag önskar du ville förstå innan det är försent för dig ändå

Om du bara vågar öppna hjärtats tomma rum
Jag vet du skulle gripas av de tårar som Han gråter nu
I saknad efter dig
En liten människa
Älskad av Gud

Du vänder och vrider på livet i jakt efter innehåll
Men du väcks utav verkligheten ur din slummer av storslagna drömmar

Se dig om
Göm inte längre undan din längtan
Vänd dig om
Där fruktan förbyts i frid...

tisdag 4 november 2008

...

det jag längtar allra mest efter just nu
är även det som skrämmer mig mest
om det infinner sig vet jag inte vad det innebär
jag vet inte vad som kommer att ske
jag vet inte vad det startar igång

och det skrämmer mig

tystnaden...

måndag 3 november 2008

Ett krackelerat yttre

När jag åkte hem från jobbet idag så började jag fundera på det här med att sminka sig. Jag sminkar mig varenda dag och när jag tänker efter så vet jag inte varför. Jag vet att jag en gång för många år sedan började och sen har jag bara fortsatt. Jag tycker det är kul med smink och med jämna mellanrum så plockar jag fram alla ögonskuggor jag har och testar att blanda färger och så kollar jag i tidningar på de som jag tycker är snyggt sminkade och sen testar jag på mig själv.

Men ibland så kommer de där stunderna då jag ångrar att jag började. Och jag börjar fundera på varför jag sminkar mig, för vems skull gör jag det? Gör jag det för min egen skull, för att jag känner mig fräschare, eller gör jag det för att jag inte tror att jag är ok om jag går ut osminkad?

Jag vet faktiskt inte hur det ligger till för mig egen del. Helt klart är att jag känner mig fräschare när jag målat mig, men är det den enda orsaken?

Och vad eftersträvar jag? Ett yttre som är snyggt, med ett inre som är trasigt? Eller ett osminkat yttre, men ett inre som är mera helt?

Jag önskar att jag hade ett helt inre, jag är en bit på vägen nu och vad gäller mitt yttre... jag jobbar på att inte alltid känna att jag måste vara sminkad. Jag försöker få mig själv att förstå att jag duger som jag är - osminkad eller inte. För jag vill inte ha en mask som jag kan gömma mig bakom, ibland är det i och för sig skönt, men i längden blir det ganska falskt och unket. Och till slut så krackelerar den påmålade ytan och man visar den man egentligen är, oavsett man vill det eller inte.

Så vad vill vi ha? En tillvaro där man måste gömma sig bakom den målade masken, i rädsla för att inte duga. Eller vill vi ha möjligheten att våga släppa på skyddsbarriären, att våga visa sig utan något smink, precis sådan som man är. Jag vill i alla fall det. Jag vill våga lita på att jag duger. Jag vill tro att jag har ett värde och jag vill tro att jag är ok, precis sådan som jag är.

Kram Cece

söndag 2 november 2008

Det är lugnt...

För ett litet tag sedan så skrev jag ett inlägg om att vara problemorienterad vs. handlingsorienterad. Och det där har följt med mig sedan dess. Hur är jag? Fastnar jag i mina problem eller kan jag lyfta upp blicken och komma fram till vad jag kan göra åt det?

Jag önskar att jag helt säkert kunde säga att jag är en handlingsorienterad människa, men jag tror inte att jag är det. Eller... till viss del är jag nog det, men väldigt ofta behöver jag någon som säger åt mig att lyfta upp blicken. Som säger åt mig att jag ska fokusera på något annat. Och varje gång det händer - att någon annan måste påminna mig - känner jag mig så dum. Jag kan tycka att jag borde ha sett det själv... men det gör jag inte.

Och igår, eller rättare sagt i natt blev det väldigt tydligt. När jag var på väg hem - jag hade varit på fest med min bror och han var världens snällaste som skjutsade hem mig - tack! I alla fall, när vi är på väg så ser vi lite längre fram på vägen att det står en bärgningsbil utmed vägkanten. Och när vi kommer närmare så ser vi att det står en del bilar och att det har blivit en liten folksamling. När jag tittar upp lite mer åt höger, åt vägrenen, ser jag att det ligger en bil på taket och att det är en kille som är - vad jag tror - skitsur. Han springer fram till bilen och börjar sparka på den.

I och med att det var lite halt så tänkte jag att killen var sur för att han lyckats krascha bilen och att det var därför han sparkade på den. Vi stannar inte utan vi åker vidare och när vi passerar platsen så tittar jag bakåt och ser då att det sitter en kille kvar i bilen, fastklämd. Och helt plötsligt får killens agerande en helt annan innebörd.

Killen som sparkade på bilen var antagligen inte alls sur. I alla fall inte på bilen. Förmodligen ville han vända på den så att hans kompis kunde komma loss. Och i den panik han kände var hans enda tanke "jag måste sparka och vända på bilen". De personer som hade stannat till på olycksplatsen visste att man inte kunde, eller skulle göra något förrän räddningspersonalen kom dit så att man kunde stabilisera hans tillstånd. Men killen vände sig mot personerna med panik i blicken och försökte få dem att hjälpa honom - utan resultat.

Och jag har tänkt på det här hela dan idag. Att det kanske inte är så konstigt att man behöver ha nån som utifrån kan säga till en att det är dags att se på situationen utifrån ett annat perspektiv. När man är mitt uppe i detta fantastiska ekorrhjul av destruktivitet ser man inte längre än vad som finns just runt omkring. Och ibland kan det ju bli så att man känner panik och man blir ännu mer stirrig.

I de lägena behöver man, eller i alla fall jag behöver någon som säger åt mig att ta det lugnt. Någon som kan vara lugn åt mig tills jag själv hittar lugnet. Någon som kan hjälpa mig att lyfta upp blicken och hålla upp huvudet tills jag känner mig stark nog att själv hålla uppe det.

Idag insåg jag att det inte är så konstigt att man inte kan se det långsiktiga perspektivet och det gör inget att någon måste påminna mig. För efter tillräckligt många påminnelser kanske jag kan se det själv...

Kram Cece