onsdag 30 september 2009

det är inte normalt!

Jag har så svårt att acceptera hur jag mår.

Jag kan bocka av symtom efter symtom på utmattning.
Jag kan förstå att jag inte mår bra.
Jag kan känna att allt inte är som det ska.

Det är inte normalt att det ska snurra varje gång det blir för mycket ljud.
Det är inte normalt att jag skakar av trötthet.
Det är inte normalt att få hjärtklappning efter att ha gått fem meter.
Det är inte normalt att det sticker i händerna när jag djupandas.
Det är inte normalt att ha förlorat hungern.
Det är inte normalt att tappa koncentrationen vid avbrott.
Det är inte normalt att glömma bort hur man räknar.
Det är inte normalt att tappa minnet.

Jag vet det. Men jag kan inte acceptera det...

tisdag 29 september 2009

Vill inte riktigt

Tröttheten ligger som ett täcke över mig samtidigt som tankarna snurrar som aldrig förr. På vägen hem från jobbet funderade jag lite på hur jag egentligen mår och hur jag ska göra med mitt liv.

Hur ska jag kunna sätta ord på hur jag mår när jag inte förstår? Hur ska jag kunna sätta ord på känslor som jag inte känner igen?

Mitt inre är så skört. Det känns som om min bröstkorg är en uppblåst plastpåse - uppspänd och vid minsta stöt sjunker jag ihop. Huvudet sitter fast på spända trådar och vid minsta rörelse knakar det och värker.

Jag kan se att jag mår dåligt. Jag kan känna att jag inte mår bra.

Jag vill bara inte acceptera det...

måndag 28 september 2009

Jag vill inte

När jag stannar upp - det är då jag känner hur jag egentligen mår. Dagen har gått i ett och det är först nu när jag ligger i sängen som jag blir medveten om mig själv och mina känslor. Det är nu när jag stängt av min tv som jag hör hur tankarna snurrar i mig. Det är först när jag lägger mig ned och släcker ned allt som jag blir medveten om min oro.

Känner mig rädd för att somna. Rädd att något ska hända som jag missar. Rädd att jag inte ska vakna igen. Hjärtat slår snabbare och snabbare och hamnar närmare halsgropen för varje slag. Ögonen svider när tröttheten kommer över mig. Är som att den lämnar kvar en hinna som avtrubbar mig och ger mig känslor av overklighet.

Och jag som tyckte att jag mådde bra idag. Jag som vägrar acceptera att jag mår så här. Flera säger att jag ska kontakta min läkare men jag vill inte det. Skyller på att jag inte hunnit ringa. Att det varit för mycket på jobbet. Rädd att hon ska vilja sjukskriva mig. Jag vill inte det.

Jag. Vill. Verkligen. Inte. Det.

Planerar för julkonserten på jobbet. Jag vill vara med i de förberedelserna. Jag vill vara med på konserten. Jag vill inte riskera att missa det. Jag vill inte vara ännu en av de svaga sångpedagogerna som jobbar eller har jobbat på den skolan. Därför skjuter jag undan hur jag mår. Ignorerar känslorna. Blundar för kroppens signaler. Om jag sticker huvudet i sanden tillräckligt länge kanske känslorna har försvunnit. Kanske, kanske, kanske...

söndag 27 september 2009

Du är densamme

Du är densamme
oföränderlig Gud

Jag vill vara där Du är
där Din nåd och kärlek är

Du är densamme
oföränderlig Gud

Jag får vila i Din famn
när jag viskar tyst Ditt namn

torsdag 24 september 2009

Osäker

det är tillbaka igen
värken
spänningarna
jag är varm ena sekunden
för att i nästa frysa ända in i märgen

känner hur blodet pulserar
hör hur det susar i huvudet

hjärtat rusar vid minsta ansträngning
huvudvärk varenda kväll
det sticker i händerna
och jag skakar nu igen

när jag rör på huvudet snurrar hela världen
orken försvinner
kan inte ta beslut

är det verkligen så här?
eller överdriver jag?

onsdag 23 september 2009

Till min storebror

Så nära - men ändå så långt ifrån. Dina frågor berörde det som jag så länge velat prata med dig om, men som jag inte vågat. Om vi hade pratat lite till - kanske bara någon ynka minut, hade jag sagt något då? Hade jag vågat säga de där orden, de där tankarna som snurrar i mig? De känslorna som jag har?

Varje gång känns det som att jag ljuger för dig. Att jag inte är ärlig. Du står mig så nära - kanske det är just därför som jag inte riktigt vågar. Vill visa att jag klarar det. Att jag orkar. Att jag är stark.

Och det kanske jag är - stark. Men ibland längtar jag så innerligt efter att få vara den där lillasystern som kan få krypa ihop och tröstas. Men något håller mig tillbaka.

Istället skyller jag på jobbet. Att det är frustrerande att gå på vikariat. Att jag har två arbetsgivare. De får ta skulden. Men egentligen handlar det om mig - att jag inte orkar. Men det vågar jag inte säga till dig.

Undrar om jag någonsin kommer att göra det...

söndag 20 september 2009

Stay with you

När man gifter sig med någon bestämmer man sig för att man ska älska den personen tills 'döden skiljer oss åt'. Jag har varit på ganska många bröllop i min dag och jag vet inte hur många gånger jag har hört att det är ett beslut man tar. Man bestämmer sig för att älska någon.

Och när jag satt i bilen idag kom jag att tänka på att det är likadant med Gud. När man bestämmer sig för att tro på Honom och att följa Honom - då tar man ett beslut att älska Honom, oavsett vad som kommer att hända.

Ibland kommer det att bli tufft. Ibland blir det tråkigt och känslolöst. Ibland blir det passionerad kärlek. Men egentligen spelar det ingen roll. Ibland måste jag helt enkelt luta mig tillbaka på det beslut jag en gång tog, på vetskapen om att Gud är densamme oavsett vilka känslor jag för tillfället har.

fredag 18 september 2009

Om tjugo minuter åker jag bort - är tillbaka på söndagkväll. Om ni brukar be - be gärna en bön för mig att jag ska orka...

torsdag 17 september 2009

Om...

Om jag sitter i soffan - då flyttar Du på filten och sätter Dig bredvid
Om jag står ute på balkongen - då drar Du fram solstolen och sätter Dig
Om jag är glad och inte kan sluta skratta - då skrattar Du tillsammans med mig
Om jag är lycklig och älskar hela världen - då ler Du ikapp med mig

Om jag vaknar mitt i natten och inte kan somna om - då sjunger Du för mig
Om jag är ledsen och gråter - då tar Du emot mina tårar
Om jag skakar av ångest - då stryker Du mig över ryggen
Om jag är nära att ge upp och inte orkar leva längre - då andas Du Ditt liv i mig

Om jag inget annat vill än att älska Dig hela livet - då står Du där med öppna armar, ögon som glittrar och säger;

Jag älskar Dig!

onsdag 16 september 2009

Lilla mig

Ligger i min säng och känner hur jag blir tröttare för varje sekund. Hjärtat bultar i mig. Slår några extraslag och får blodet att rusa lite snabbare. Det gör mig yr. Jag blundar men känner hur allt snurrar.

Tänker. Funderar. Fascineras. Hur kan människor jag aldrig träffat bry sig om mig? Skriver kommentarer. Skickar mail. Ber till Gud om att jag ska få må bättre. Att de finns där och tänker på mig.

Jag förundras över det. Hur någon kan bry sig om mig...

Hon försökte

Sjön låg spegelblank. En ensam fågel svepte över vattenytan och landade mjukt på den lilla stenen precis bredvid henne. Hon tog ett djupt andetag och kände hur den friska luften fyllde hennes lungor. Det var tyst - alldeles stilla. Ingenting kunde störa. Det var bara hon och tystnaden.

Men så kom den. Den där känslan av att hon inte var ensam. Att det var något som inte stämde. Någon, eller något fanns där och krävde uppmärksamhet. Hon vred på huvudet och på en ögonblicks sekund stelnade hela hennes inre. Blodet frös till is när hon såg honom. Han som hade förstört hela hennes liv.

Hon reste sig upp och märkte att han bara var några meter ifrån henne. Det fanns ingen utväg - hon var fast. Hon spände ögonen i honom och sa;
Du har inget här att göra. Jag vill inte ha dig nära mig. Försvinn.

Han bara log. Stod kvar och hon kände den unkna doften från honom. Hon visste att han inte var bra för henne, men ändå var han där. Nära henne. Hon avskydde det.

Tror du verkligen att du kan klara dig utan mig? Du är en svag människa som inte klarar av att leva. Patetisk är vad du är. Hör du det? Patetisk. Det enda du vill ha är uppmärksamhet. Vadå mår dåligt? Du överdriver bara. Du letar efter anledningar till att må dåligt så att du får någon att se dig.

Det svartnade för ögonen på henne och hon tog några stapplande steg därifrån. Hon klarade inte av att höra mer. Hon hade fått höra av andra att han ljög, men hon hade haft honom i sitt liv så länge att hon trodde på honom. Det måste ju vara sant det han säger. Varför skulle han ljuga? Men hon orkade inte lyssna på honom - inte idag. Hon sprang därifrån, men hon hörde att han bara var några steg bakom henne.

Du kan inte springa ifrån mig! Det är du för dålig för. Som om du kunde klara av det, din feta kossa. Vidrig är vad du är! Vidrig! Tror du verkligen att någon kan tycka om dig? Det finns ingen som gör det - ingen! De som pratar med dig gör det för att de tycker synd om dig. Ingen kan älska någon som dig. Hör du det - ingen!

Hon sjönk ihop av utmattningen och tryckte händerna mot öronen för att stänga ute hans ord. Men det hjälpte inte. Hans ord var inpräntade i hennes inre för evigt...

tisdag 15 september 2009

Dags att vila

Tröttheten ligger över mig även ikväll. Men mitt inre är inte lika oroligt som igår. Däremot har det varit en tuff dag. Känt eftersläng från gårdagens och helgens mående. Längtar så efter vila. Efter att bara luta mig tillbaka och lita på att någon tar emot.

Vet att det egentligen är så. Gud finns där. Står bredvid mig och stöttar upp mig. Står bakom mig och tar emot när jag faller. Går framför mig och sparkar undan de största hindren. Han låter mig sitta i Hans famn - känna Hans kärlek och värme.

Han ger mig en visshet om att det kommer att bli bra. Jag måste bara ha tålamod. Och med den vetskapen går jag till nattens vila...

Vad?

Nu är den här igen. Den där onämnbara märkliga känsla av att allt inte är som det ska. Vågar inte släcka lampan. Vågar inte stänga av datorn. Rädd för att somna. Livrädd att något ska hända. Rädd att jag inte ska vakna igen.

Varför? Varför? Varför???

Det kändes ju så bra.

Min kropp skriker av trötthet men mitt inre är klarvaket. Tabletten ligger på bordet men jag drar mig för att ta den. Behöver sova, men vågar inte. Vill sova, men vet inte om jag vågar.

Istället fortsätter jag känna efter och fundera.

måndag 14 september 2009

Trött

Idag har den varit konstant närvarande - den stora tröttheten. När klockan ringde vid halv nio kunde den lika gärna ha varit halv fem. Har sovit oroligt i natt. Vaknat ofta och drömt en massa när jag väl sov. Dessutom var det mardrömmar. Vet inte när det hände senast.

Slocknade i två timmar på soffan förut. Det bara gick inte att vara vaken. Men trots det - eller kanske på grund av det så är jag helt slut nu. Huvudvärken pulserar och kroppen orkar inte riktigt. Känns som om jag gått ett hårt träningspass och att musklerna är helt slut. Det liksom pirrar i dom.

I morgon behöver jag gå upp senast sju - vet inte hur jag ska orka det. Jobbar från tio på förmiddagen och slutar inte förrän halv nio. Just nu är jag väldigt tacksam över att jag bara jobbar tre dagar i veckan. Trött och rädd för att jag inte ska orka den här veckan redan innan jag ens börjat jobba.

Börjar bli orolig över mig själv. Rädd för att kroppen protesterar igen. Vet inte hur jag ska hantera det här...

lördag 12 september 2009

Vänder det?

jag önskar att jag kunde förstå
varför det ibland blir så här
hur ångesten får mitt inre att frysa till is
hur paniken får mitt hjärta att slå
hur blodet rusar i mig
får hela världen att snurra

önskar att det inte var så här

det var ju så bra
i flera dagar kände jag att jag mådde bra
vågade inte riktigt tro på att det hade vänt
vågade inte hoppas
"tänk om"

den tanken fanns där

men lyckan fanns inte för mig
inte än
inte idag
inte nu

det vidriga tog över
med sin fula uppsyn stod det framför mig
höll upp sin smutsiga kappa och slängde den på mig
den tyngde ned mina axlar
luktade unket
smutsigt
ville inte ha den
men orkade inte ta av mig den
den tog all min kraft
sög all ork ur mig

vill bara blunda
vakna i morgon och inte se den
kunna möta människor med ett leende
ett äkta
ett riktigt
vill inte ljuga
men orkar inte vara ärlig

Gud - hjälp mig

fredag 11 september 2009

Kraft att förändra

Det är först när du står vid ruinens brant som du får kraften och styrkan att förändra...

torsdag 10 september 2009

Tung känsla

Det knyter sig i mig. Bröstkorgen krampar ihop när jag djupandas. Hjärtat gör sig påmint och slår snabbare än normalt.

Är inte förvånad. Dagen har varit helt sjuk. Var på ena jobbet strax efter nio. Satt i möte till tolv, gjorde lite smågrejer som jag var tvungen att göra. Hann inte göra färdigt allt men var tvungen att stressa iväg till nästa jobb. Slängde i mig lunchen och sen jobbat i ett fram till halv sju. Sedan hem och laga mat och äta. Kroppen är fortfarande uppe i varv. Huvudet är tungt. Ögonen svider. Men kroppen och mitt inre är i full gång.

Funderar på om jag ska ta en tablett. Gör inte så mycket om jag är trött i morgon. Har bara några småärenden. Mm, det får nog bli så...

tisdag 8 september 2009

Alltid med

Du har aldrig sagt att livet kommer att vara enkelt
Men Du har lovat att hjälpa mig lösa gåtorna

Du har aldrig sagt att det kommer att bli lätt
Men Du har lovat att vara med i svårigheterna

Du har aldrig sagt att livet kommer att vara smärtfritt
Men Du har lovat att läka mina sår

Du har aldrig sagt att jag måste vara stark
Men Du har lovat att stötta mig

Du har aldrig sagt att jag alltid kommer att lyckas
Men Du har lovat att torka mina tårar

Du har aldrig sagt att livet kommer att vara perfekt
Men Du har lovat att alltid vara med mig

Herren är min herde, ingenting ska fattas mig
Han för mig i vall på gröna ängar
Han låter mig vila vid lugna vatten
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar för Sitt namns skull
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont
ty Du är med mig, Din käpp och Din stav gör mig trygg

Psalm 23

söndag 6 september 2009

Tack!

Gud...

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det var ett tag sedan sist och jag vet att det inte är Ditt fel. Det är jag som har valt att inte prata så mycket med Dig. Det var väl egentligen inte meningen ifrån början att det skulle bli så, det bara hände.

Men även om jag inte har sagt det på senaste så är jag ändå glad att jag har Dig. Vetskapen om att Du älskar mig och aldrig lämnar mig oavsett vad jag gör - det får mig att le. Det skänker en känsla av trygghet till mitt oroliga inre.

Du dömer inte mig även om jag ibland beter mig som en trotsig unge. Du älskar mig istället bara mer och mer. Och det är jag väldigt glad för.

Tack!

Overkligt

Det var som att jag såg mig själv utifrån. Såg hur jag satt där på trästolen omgiven av mina vänner. Det spelade ingen roll åt vilket håll jag tittade - överallt fanns de - mina vänner. De som jag vuxit upp med. De som jag har skrattat med. De som jag har viskat hemligheter med.

Men det var som att jag inte kände dem. Det var som att jag var den nya, den som inte visste vad hon skulle säga.

Jag satt där och såg alla lyckliga, alla glada skrattande människor och jag kände mig så felplacerad. Jag kände mig så tråkig. Jag hade slut på ord, slut på roliga saker att säga.

Jag klarade inte av att hålla uppe skenet, inte ens för bara några enstaka timmar. Efter bara en timme ville jag därifrån. Bort ifrån alla ljuden som stegrade sig för varje sekund. Jag ville hem till tystnaden. Hem till tryggheten.

Jag höll ihop i lite drygt fyra timmar, gjorde mig så osynlig som jag bara kunde. Sedan gick det inte. Jag åkte hem och kände än en gång att jag misslyckats.

lördag 5 september 2009

Ny blogg

Jag väljer att fortsätta på den här bloggen. Vet inte hur den kommer att utvecklas eller vad jag kommer att skriva. Vet inte hur mycket jag kommer att sprida den här, vet bara att jag behöver ha ett ställe där jag kan skriva av mig.

Bless

fredag 4 september 2009

Tomt...

Jag börjar bli osäker på min blogg och om jag ska fortsätta skriva eller inte. Det är som att det behov jag hade när jag började med den - att det har försvunnit.

Känns som att jag skriver samma saker om och om igen. Som att jag bara tjatar. Vet inte längre om det jag skriver har någon betydelse för den som läser.

Det är som att allt jag gör måste vara perfekt - som att jag måste leverera något i allt jag skriver. Att det ska vara genomtänkt och klokt. Men just nu är jag väldigt tom på tankar. Tom på ord.

Jag vet inte vad jag ska skriva - är det ok?

tisdag 1 september 2009

Tom på ord

jag känner mig tom på ord
tom på känslor
min vilja förlorar i kampen mot min sjukdom
den tar sina klåfingriga händer
drar mig nedåt
stryper blodtillförseln
ger mig iskall ångest

vill må bra
vill inte ge upp
men orken finns inte

hjärtat lever sitt eget liv i mig
rusar
slår extraslag
ger mig huvudvärk
det sticker i händerna

jag orkar när jag är ibland människor
jag klarar av mitt jobb
kan känna glädje

men när jag är ensam kommer tystnaden
då kommer tröttheten
då kommer verkligheten ikapp

trött på det här nu...