fredag 27 februari 2009

ensam...

hallå!?

är det någon där?
är det någon som hör mig?
är det någon som ser mig?

jag ser att det är folk runt mig
men det bara ekar i mig
ensamheten
tomheten

är det bara jag som hör mina hjärtslag?
hur de ökar i styrka
ökar i hastighet

paniken får mitt hjärta att rusa
får alla ljud att förstärkas

är det bara jag som märker att rummet blir mindre?
väggarna rör sig mot varandra och taket sänker sig

jag ser mig omkring
människor umgås
pratar
skrattar

jag skrattar också
men jag vet inte åt vad
jag gör det bara för att du inte ska märka att jag håller på att dö

rädslan är så stark att du ska se hur jag känner
att du ska märka att jag håller på att dö

har aldrig känt mig så ensam som nu
ingen ser mig
ingen hör mig

plötsligt hör jag ett skrik av ångest
som i ren panik

ser mig omkring
men märker inte att det är från mig som ropet kommer
min själ ropar så högt som den bara kan

jag vill att du ska förstå
men jag vill inte att du ska se

se hur det verkligen är

jag blundar för en stund
försöker komma tillbaka till verkligheten
jag tar några andetag och försöker få hjärtat att lugna ner sig

ljudet kommer tillbaka till sin vanliga nivå
rummet slutar röra sig
jag ser mig omkring men ingen verkar märka vad som hänt

jag hör vad alla pratar om
jag förstår vad de skrattar åt

men jag förstår fortfarande inte
förstår inte hur jag kan känna mig så ensam

mitt ibland alla dessa människor

ensam

bara jag

ensam...

onsdag 25 februari 2009

Ett steg i taget...

När saker och ting inte är som jag vill i mitt liv vill jag att allt ska förändras på en och samma gång. Ett fingerknäpp och allt är förändrat.

Nu ser ju inte den riktiga verkligheten ut så. Hur mycket man än vill så förändras inget på bara ett enda litet ögonblick. Någon enstaka liten grej kanske kan förändras, men det är inte så att allt bara förändras på en gång.

Man måste vänta och ha tålamod. Tålamodet att ta ett steg i taget. För det är bara då som du kan ta dig igenom dina svårigheter. Om du siktar på att ta allt på en gång kommer du att gå under. Du kommer känna dig både pressad och stressad över det. Det kommer kännas överväldigande och du kommer förmodligen få panik bara du tänker på hur mycket som du vill förändra.

Men du - om du tar ett steg i taget kommer du märka att det blir annorlunda. För varje steg du tar kommer du närmare målet. Du kommer märka att det blir stadigare och att du orkar mer och mer.

För det är genom att ta ett steg i taget som du kommer framåt...

måndag 23 februari 2009

Vila

Vila - tänk vilket fantastiskt ord. Bara fyra bokstäver, men ändå är ordet förknippat med så mycket. En del vet knappt vad det innebär för man fyller sin tillvaro med så mycket aktiviteter att man aldrig hinner stanna upp. Men en del lyckas hitta de där stunderna i livet där man bara är...

Idag började jag inte jobba förrän vid halv tre. Jag sov länge, låg i soffan och kollade på tv och varvade med att sova lite till innan jag tog tag i tillvaron och duschade och åkte till jobbet. Och hela dagen har jag känt mig helt lugn. Jag klarade av att häva när stressen började göra sig påmind och jag känner mig fridfull. Jag mår bra och jag hoppas av hela mitt hjärta att även du kan få en dag av vila, av lugn och av glädje. För det är du värd!

Kram Cece

söndag 22 februari 2009

Det är värt det

Idag hände det igen. Och jag blir lika fascinerad och lika förvånad varje gång det händer. Jag fick vara med om att något jag gjorde fick betyda något för en annan människa. Gud använde mig och det gör mig lika förundrad varje gång.

Hur kan lilla jag - med alla mina fel och brister - säga eller göra något som har betydelse för någon annan? Så många gånger betvivlar jag mig själv och trycker ner mig själv så mycket att jag tror att jag är värdelös.

Men så händer något och jag får bekräftat att jag är rätt ute. Och jag är inte bättre än någon annan bara för det. Du har minst lika mycket i dig - du ska bara våga gå på det du känner. Våga gör det och se vad som händer. För du kommer förmodligen märka att du har något att komma med. För om jag kan, då kan du. Jag lovar.

Jag vet att ni finns som läser den här bloggen och jag får lite kommentarer och hälsningar till mig att det betyder något. Och det värmer mitt hjärta om det jag skriver får någon att känna igen sig. Om någon av er som läser den känner sig lite mindre ensam, eller lite mindre värdelös - då är det värt det. Alla stunder av ångest och av panik - det har varit värt det.

Och om det så vore bara en enda människa som läser den här bloggen så skulle jag fortsätta skriva. För det betyder att någon blir berörd av mina tankar och om jag kan göra skillnad för en människa - då är det värt att blottlägga mitt inre...

Tack igen för all uppmuntran - det värmer!

lördag 21 februari 2009

Var är gränsen?

Jag förstår inte hur jag kan känna mig så här tom när jag samtidigt är helt ockuperad av tankar och känslor. Det är så märkligt.

Minnen kommer tillbaka. Känslor gör sig påminda. Hela mitt inre skakar som i ett desperat försök att sortera det som rör sig i mig. Men det går inte riktigt. Istället känner jag mig bara mer förvirrad och ännu mera trött.

I nuläget ger jag ut mer än vad jag lyckas fylla på. Jag har kört på reserven så länge nu att jag snart går på tomgång - eller det kanske jag redan gör. Och om jag fortsätter på det här viset så kommer jag dö... och det vill jag inte.

Viljan att leva är så mycket starkare än orkeslösheten och uppgivenheten. Därför stannar jag upp nu och överlägger med mig själv om hur jag ska hitta tillbaka till mig själv. För jag behöver lära mig att hantera både mig själv och min tillvaro så att jag får lite balans i livet. För jag vill ändå tro att jag kan få det...

torsdag 19 februari 2009

Ett under?

Jag sitter ner vid mitt fönster och ser på hur snön sakta faller ned. Jag tänker på hur det var den där gången när du satte dig här bredvid och du viskade mitt namn, men du nådde inte ända fram.

Jag såg du satt där, jag hörde att du tala och jag såg att du höll min hand. Men ändå var det nåt märkligt den stunden för jag stängde mig mer och mer. Och du strök mig över min arm och jag viskade ditt namn...

Jag behöver bara lyfta upp min blick och se på Dig. Jag behöver bara sträcka ut min hand och känna att Du är där. Jag behöver bara lyssna på Din röst som alltid säger mig att jag är älskad utav Dig.

Det kanske var ett under för på några få sekunder förändrades hela mitt liv. Jag trodde att jag förtjänade Din kärlek och försökte mer och mer. Men Du älskar mig ändå, med en evig gränslös nåd...

onsdag 18 februari 2009

Förstår du mig?

Om du aldrig upplevt hur ångesten kyler ner hela ditt inre - då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig känt hur minsta lilla ansträngning får dig att skaka- då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig upplevt att musklerna darrar bara för att du står på tå - då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig varit med om att väggarna närmar sig dig, allt snurrar och alla ljud förstärks när du är bland folk - då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig varit med om hur meningslösheten tar över hela ditt sinne - då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig varit med om hur händerna skakar av rädsla - då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig upplevt hur omvärlden fortsätter framåt fastän du har stannat - då kan du inte förstå mig.

Ibland vill jag inget hellre än att bara ropa: kan ingen förstå hur mitt liv är? Är det bara jag som lever i den här tillvaron eller finns det någon mer därute?

Jag vill inget hellre än att bli sedd, att någon ska fråga hur jag mår - på riktigt. Men om frågan kommer så tar rädslan över, jag klistrar på ett leende och säger att allt är bra.

Å andra sidan - hur ska jag kunna begära att du ska förstå mig när jag själv inte förstår varför det är så här. Och jag vill inte ha ditt medlidande eller att du ska tycka synd om mig. Jag vill bara säga välkommen till min värld...

tisdag 17 februari 2009

En liten konversation

Gud - jag vill bara säga några saker till Dig. För grejen är att jag inte riktigt förstår mig på Dig. Jag förstår inte hur Du orkar.

Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag har struntat i Dig. Jag har ingen aning om hur många gånger jag har skyllt på Dig om saker inte går som jag vill. Det är som att det är så lätt att ge Dig skulden. Det sägs ju att Du ska vara allsmäktig så om livet suger är det ju självklart att det är Ditt fel. Jag kan i alla fall tycka det.

Och jag förstår inte hur Du står ut med mig... För trots vad jag säger och trots vad jag gör så är Du kvar. Du är precis bredvid mig. Du håller om mig. Du älskar mig. Du bara är där.

Är så fascinerad över att Du inte tröttnat på mig. Men jag gissar att det är det som kallas för kärlek. Du har alltid sagt att Du älskar mig och jag undrar om jag någonsin kommer att förstå det.

Fast i nuläget känns det inte så viktigt. Jag måste inte få ihop allt. För tillfället räcker det med att jag vet att Du finns nära mig. Att Du är bredvid mig var jag än är. Jag behöver bara lyfta blicken så ser jag Dig. Jag behöver bara sträcka ut handen och känna att Du är där. Jag behöver bara lyssna efter orden som bygger upp mig - för det är Dina ord.

Och när jag gör det - då känner jag Din närvaro och Din kärlek. Och det är nog så tillräckligt just nu...

Tack!

söndag 15 februari 2009

Det finns förändring

Genom allt
Genom eld
Genom vatten som renar mig
Väljer jag dig
Min enda längtan
Och som jag lever för

Du har allt som jag älskar
Inget är större än det här
Du lyfter mig upp och ger mig vingar
Så jag ser genom allt
Att du är där

Den här texten säger så otroligt mycket - märker du det? Den säger att det finns hopp, att det finns kärlek, att det finns en framtid och att du inte är ensam.

Oavsett hur mörk din tillvaro ser ut, oavsett hur jobbigt det är så är du inte ensam. Det finns någon som alltid är med dig. En som alltid ser dig. En som tar alla dina tårar och all din ångest. En som inte kräver något av dig.

Det finns bara en sak du behöver göra och det är att sträcka dig mot Honom. Mot den som är din räddning och som aldrig förändras. Gud är kärlek och Han är den som håller om dig när det känns som svårast. Han är den som håller uppe ditt huvud så att du kan andas. Han är den som vill dig väl och som vill få dig att förstå att det finns förändring. För ditt liv är inte skrivet i sten - förvandling är möjlig.

Men det måste börja med dig. Du måste välja att leva. Du behöver välja förändring. För om du inte gör det så kommer du fastna. Om du däremot väljer att lyfta blicken mot Gud och fästa dina ögon på Honom - då är du inte längre ensam. Det kanske inte blir bättre med en gång, det kommer förmodligen vara jobbigt ett tag till, men du är inte ensam längre. Du har någon som är med dig. Och när man vet det - då blir det lite lite lättare.

lördag 14 februari 2009

ensam...

För några timmar sen kom jag hem igen efter att ha varit borta i en vecka. Ledare på kyrkans sportlovsläger i Vemdalen och jag har kommit fram till att jag verkligen gillar tonåringar. De här fjortonåringarna som kan vara så kaxiga, men när de kommer på kvällen och vill ha en godnattkram - då smälter hjärtat.

När man är van vid att vara själv ganska mycket då kan det vara väldigt jobbigt att under en veckas tid vara omringad av människor, av ljud och av intryck. Det var helt klart värt att åka, men det har varit jättejobbigt.

Och det är lite märkligt det där.

När jag är själv - då vill jag vara bland folk. Är så rädd för tystnaden och allt vad den har med sig.

Och när jag är bland folk - då vill jag vara själv. Får nästan panik på allt ljud och alla människor.

Nu sitter jag här i min soffa - är trött som få, men är rädd för att släcka ner och gå och sova. Känns som att ångesten ligger och pyr och jag är rädd att det blir en sömnlös natt... Vill inte vara själv, men jag har inget val.

Det enda alternativet jag kan komma på är att be en bön till Gud och lite på att Han håller om mig och ger mig den friden, det lugnet jag behöver.

onsdag 11 februari 2009

Funderingar

hjärtat har flyttat på sig
det finns numera i halsgropen
det sitter där och hindrar andningen från att landa
syret kommer inte ut i kroppen

allt snurrar
allt känns stressigt

rädslan kryper på
rädslan att inte vara okej
att inte duga
att man är i vägen

det är meningen att man ska stötta andra
men gör man det försvinner allt
själen dräneras på energi

ett samtal leder till ångest
leder till att reserven tar slut
återigen

hjärnan kokar snart över av alla tankar
är det så här det kommer att vara?

vila
när hittar jag den?

frid
är den för mig?

återhämtningen
var hittar jag den?

jag vill inte tro att det är för sent
jag vill inte tro att det alltid kommer att vara så här

jag vill tro att det blir bättre
att friden finns
att vilan finns
att återhämtningen finns

även för mig

fredag 6 februari 2009

Over and out

I morgon bitti klockan 06:45 befinner jag mig på en parkering och packar in mig själv och mina väskor i en buss. Ska till Vemdalen och åka skidor en vecka och även vara ledare på kyrkans läger. Ska bli väldigt roligt faktiskt, men just nu är jag bara så sjukt trött.

Så nu ska jag stänga igen mina små gröna ögon och vila nån timme - vid åtta ikväll är vi några som ska ut och äta på thai house i skövde. Gott - men om jag ska orka så måste jag vila lite nu.

Har inte så mycket vettigt att säga - bara det att jag inte kommer ha möjlighet att skriva något förrän nästa helg...

Så lova mig en sak - var rädd om dig!!

Kram Cece

torsdag 5 februari 2009

Masken rädsla

Jag önskar jag kunde få dig att förstå. Jag önskar du kunde se det som jag ser för jag ser så mycket mer i dig än vad du tror.

Jag ser alla dina gåvor. All din kapacitet. Jag ser in i dina ögon och jag ser hur vacker du är - inifrån och ut.

Men jag ser också en sårad själ. Ett sargat hjärta. Jag ser den mask som du tar på varje dag. Den mask som även heter rädsla och försvar. Den ger dig det uns av trygghet som du så väl behöver, men den masken gör dig också hårdare och hårdare för varje dag.

För den gör att du stänger ute andra människor. Den får dig att fly - fly från den verklighet och den smärta som hela tiden lurar runt hörnet.

Och du har haft den så länge så du vet inte längre vem du är när du inte har den på dig. Bara tanken på att visa vem du egentligen är ger dig sådan ångest att det känns som om du skulle dö. Rädslan att inte vara ok är alldeles för stark. Rädslan för att inte själv veta vad som skulle hända gör dig smått svimfärdig.

Så du söker bekräftelse i andra genom det du gör. Ju mer du gör - desto mer bekräftelse får du. För syns man då finns man.

Men när du stannar upp kommer verkligheten ikapp. För det enda man inte kan fly ifrån är sig själv. Du kan springa dig svettig. Du kan ignorera tankarna ett tag. Men till slut så går det inte längre. Allt finns där. Och det hjälper inte att strunta i det. Det hjälper inte att bara skjuta det framför sig. För det finns kvar...

Och det finns inget jag kan säga som kan göra det lättare. Inget kan göra det mindre smärtsamt. Men jag kan lyssna. Jag kan ge dig en kram. Och jag kan be.

För jag vet att det är värt det. Men det måste börja i dig själv. Du måste göra ett val att leva. Ett val att inte längre vara låst av de tankar och de rädslor som styrt dig så länge. Och när du har gjort det valet - då har du börjat resan. Den resa som så småningom kommer ge dig den trygghet och den frid din själ så väl behöver...

tisdag 3 februari 2009

Stress?

Häromdagen fick jag ett mail av en god vän till mig där hon skrev:

Livet kan bli så konstigt ibland. Ibland tycker jag att det är skönt att saker och ting rullar på och ibland kan jag nästan få lite panik att åren bara går. Någonstans i bakhuvudet finns det ju saker man vill "hinna med".

Och jag kan inte annat än hålla med. Jag tycker om när jag vet vad som ska hända. När jag läser deckare så kollar jag nästan alltid i slutet av boken vem som är skyldig... för jag tycker inte om ovissheten. Jag har jättesvårt för överraskningar utan jag tycker om det trygga - när allt bara rullar på som vanligt.

Men så kommer de där stunderna när man tänker; var det inte mer än det här? Är detta det man kallar för livet? Och man känner hur stressen över allt man inte gjort eller hunnit med komma krypandes. Det känns som om man bara jobbar, äter, träffar lite vänner, sover... och sen börjar det om igen.

Men vad är det som säger att man skulle ha det bättre eller känna sig mer tillfreds om man hade hunnit med alla de där sakerna som man inte har gjort? Skulle man då känna att man lever eller skulle man hitta nya saker att känna stress över?

Jag vet inte, men det jag vet är att jag varje dag väljer att leva. Jag väljer att tycka att det är en bra dag tills motsatsen har bevisats. För oavsett jag vill det eller inte, oavsett om jag känner stress eller inte, så är varje dag en del av livet...