Kaos bor granne med Gud

Kaos = tillstånd av total förvirring och oreda.
Synonymer = oordning, oreda, virrvarr.

Att leva i detta kaos - det leder ingenstans. Det är bara kaos. Ett tillstånd av oförståelse. Av förvirring. Av oförstånd.

Jag förstår inte någonting.

Det är alldeles för mycket oklara besked för att jag ska känna att jag klarar av det. Jag ställs inför vägskäl där jag är tvingad att ge ett besked.

Nu har jag gjort det. Men jag vet inte om jag har gjort rätt. Men jag kunde inte vänta längre. Så därför var jag tvungen till det.

I morgon eftermiddag vet jag förhoppningsvis lite mer. Men jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara av det fram tills dess...

Det har vänt lite

Ett beslut har börjat landa i mig. Ett beslut jag inte trodde att jag skulle ta. Och jag trodde definitivt inte att jag skulle känna mig så lugn över det.

Dagen har varit kaos. Allt som kan gå fel och allt som kan ställa till det för en - det har det gjort. Om ett tag kommer jag nog kunna garva åt det för det är så galet alltihop. Varken orkar eller kan skriva om det nu. Ville bara säga att jag är lugnare nu...

Jag. Orkar. Inte. Längre

Även om jag har haft det tufft de sista veckorna så har jag ändå känt av Guds närvaro. Jag har ändå känt av hoppet. Tacksamheten över livet.

Men nu orkar jag inte ens vara positiv. Inte bara mattan rycktes undan för mig - hela golvet rasade samman och jag faller ned som ett trasigt, gammalt korthus. Längre ned i det bottenlösa. Ångesten och oron klöser sönder min själ med sina vidriga klor. Tar död på mig i ett rasande tempo.

Det är som vanligt den här tiden på året. Ser inte ens fram emot sommaren och semestern. Ser bara det svarta...

Vad är viktigt?

Igår fick jag frågan om det är viktigt för mig att det finns någon som har skapat allting. Det är det inte.

Det som är viktigt för mig är att det finns en mening med mitt liv. Att det finns någon som är större än mig som har en tanke med mig, mitt liv och min tillvaro. Denna någon är för mig Gud. Den som har skapat allt. Den som har gjort skillnad mellan det levande och det döda.

Det är heller inte viktigt för mig att tro på ett liv efter döden. Den tron är bara en konsekvens av att jag tror på att mitt liv nu har en mening.

Om inte mitt liv just nu skulle ha en mening - då skulle det vara helt onödigt, meningslöst. Då kunde jag lika gärna dö och sluta kämpa med allt det som hör just livet till.

Men nu är det ju så att jag tror att mitt liv har en mening. Att Gud har en sådan villkorslös kärlek till mig så att Han sätter mig i ett sammanhang som är större än mig själv. Ett sammanhang där jag aldrig helt kommer att förstå min roll.

Min tro - den ger mig en trygghet. En visshet om det som jag inte kan se. Jag kan inte se min mening med livet. Jag kan heller inte se livet efter döden.

Men jag tror på det och den tron ger mig mening med livet.

Det är det som är viktigt för mig.

Jag är sanningen

För många, många år sedan hade jag en dröm. Jag brukar inte minnas mina drömmar, men jag vet att redan när jag vaknade - så visste jag att den här drömmen inte var någon vanlig. Den var ifrån Gud. Det är jag lika övertygad om idag. 

När jag hade tagit studenten gick jag på en bibelskola och i drömmen så var jag tillbaka där på en återträff. Det hade gått några år sedan vi hade slutat, så det var roligt att träffa alla igen för att höra vad som hade hänt sedan sist.

Vi var några som satt runt ett litet bord och fikade och så var det en av tjejerna som började berätta om sin tro - hur den hade förändrats. Hon hade plockat bort det av tron som hon inte tyckte om och hon hade tagit lite annat ifrån andra religioner som hon tyckte var bra. På så sätt hade hon skapat sig sin egna privata tro. 

"Men så fungerar det ju inte med Gud", vet jag att jag sade. Hon försvarade sig med att allt inte hade känts bra, men nu när hon hade valt som hon själv ville, gjorde det just det - det kändes bra. 

Med ett lugn i mig och med en enorm visshet, vände jag mig till henne och sade "Det handlar inte om vad som känns bra - det handlar om att det är sanningen". 

När jag hade sagt det, då vaknade jag och drömmen var så verklig. Den var så tydlig. Tron på Jesus handlar inte om känslor - det handlar om att Han är sanningen. 

Jag är vägen, sanningen och livet. 
Ingen kommer till Fadern utom genom mig... 

/Jesus

Vart går gränsen?

Funderar på om jag någonsin kommer att lära mig vart mina gränser går. Har haft en period då jag inte har orkat någonting (bokstavligt talat) här hemma. När jag inte är på jobbet, vilket i och för sig är rätt mycket, så har jag varit ute och tränat eller så har jag suttit i soffan. Har inte orkat diska eller plocka undan i sovrummet på jag vet inte hur länge.

Men så idag orkade jag. Lade disken i blöt och medan jag gjorde det, plockade jag undan och röjde. Det enda som är kvar nu är att bädda rent i sängen.

Men det orkar jag inte nu. Istället sitter jag i soffan och känner mig helt skakig i kroppen. Hjärtat slår lite snabbare än vad jag vill och hela mitt inre darrar. Klockan är bara halv sju, men jag vill gå och sova redan nu. Finns nog ingen chans i världen att jag orkar sitta uppe särskilt länge i kväll.

Det gör till och med ont i hjärtat. Eller det är väl inte hjärtat i sig - är mer musklerna. Jag känner igen symtomen och hur jag känner mig och mår. Jag kanske borde ha tagit det lite mer lugnt idag. Eller i alla fall tagit det mer i etapper.

Någon gång lär jag mig nog. Tills dess så säger jag tack Gud för Din kärlek!

Mitt liv

Det här är berättelsen om min förvandling...

Det finns inget jag vill

Jag har inget jag vill skriva idag. 

Jag skulle kunna skriva att i mitt inre är det kaos - men det vill jag inte. 

Jag skulle kunna skriva att jag känner mig trött - men det vill jag inte. 

Jag skulle kunna skriva att jag är oerhört rastlös och att den känslan i sin tur leder till ångest - men det vill jag inte. 

Jag skulle kunna skriva att jag har ångest som en ständigt nära följeslagare - men det vill jag inte. 

Jag skulle kunna skriva att jag får panik på det fina vädret - men det vill jag inte. 

Jag skulle kunna skriva att livet känns rätt tungt just nu - men det vill jag inte. 

Jag skulle kunna skriva att orken till att göra något är borta - men det vill jag inte. 

Jag skulle kunna skriva att depressionen håller på och tar mer och mer av min dag - men det vill jag inte. 

För om jag skrev ned allt det där - då blir det sant. Det vill jag inte att det ska vara. Då blir det också klagan ifrån min sida. Det vill jag inte att det ska vara. 

Så du ser - det finns inget som jag vill skriva idag. 

Så nära

Ibland känns Gud långt borta.
Ibland känns Han nära.
Ibland känns Han inte alls.

Så hur är det då? Var är Han? Långt borta, nära eller inte alls?

Jag tror att Gud är nära. Att Han aldrig flyttar på sig. Oavsett om jag känner det eller inte. Oavsett om jag tror på Honom eller inte. Oavsett om livet är bra eller om det är dåligt. Gud är nära.

Nära dig.
Nära mig.
Nära.

Han håller Sina händer om min själ. Han formar Sina händer till en skål och där finns jag. Omsluten av Hans styrka. Innesluten i Hans kärlek.

Där får jag vila. På en plats med villkorslös kärlek. Nära den som ville mitt liv. Nära den som räddade mig och som alltid har funnits där. Nära.

Så nära den som är full av ömhet och nåd. Den vars ögon alltid ser på mig med kärlek. Trots att livet gör ont. Trots att jag skadar mig. Trots att andra har skadat mig, så vill jag lita på att Han hör min bön. Att Gud, den Högste hör min bön. Att Han vill mig väl.

För genom allt, trots allt - tillhör jag Honom.