torsdag 28 april 2011

Besviken

Idag protesterar kroppen. Har varit yr och det känns som att hjärtat sitter högre upp än normalt och att det slår lite extraslag. Helt utan logik. Är helt slut. Ögonen svider.

Är besviken på mig själv. Rädd att andra ska bli besvikna på mig. Att jag sviker deras tro på mig. Men idag gick det inte. Vet bara inte hur jag ska få dig att förstå det. Istället blir mina förklaringar som tomma, löjliga bortförklaringar och istället låter jag lat. Bekväm.

Det dåliga samvetet gnager i mig och jag vill bara gråta. Vråla ur mig all känsla inför dig och få dig att förstå hur det känns. Att jag vill vara stark. Att jag vill klara av det. Att jag växer när du tror på mig.

Men det går inte. Istället sänker jag mig själv. Tänker och tror att du ser ned på mig nu. Det vet jag att du inte gör, men ändå är det min känsla. En känsla som förgör min själ.

Och trots dina ord om att du är stolt över mig och att det var bra att jag ändå gjorde något... De går inte riktigt in i mitt hjärta. De slås tillbaka av den iskalla kylan som är där och stör.

Men ju mer jag i detta nu blundar och upprepar de orden om och om igen i mitt inre, så märker jag att något ändå händer. Kylan smälter undan och kvar är bara den där lilla osäkerheten om att jag inte är ok. Dina kärleksfulla ord går rakt in i mig och jag börjar tro på dem.

Jag älskar dig!

tisdag 26 april 2011

Att vända sig till Gud

När jag och mamma var ute och gick häromdagen gjorde hon mig uppmärksam på en sak. Något som jag egentligen visste, men som jag inte reflekterat över så mycket.

Min mamma älskar vitsippor och just nu är det alldeles vitt på marken mest överallt. Och har ni tänkt på en sak när det gäller just de blommorna? Jo, det är att de öppnar upp sig och följer solen. Hela dagen när solen är uppe och rör sig på himlen så följer blommorna med och det är som att de öppnar upp hela sin varelse mot ljuskällan.

Det spelar ingen roll hur mycket det blåser eller stormar - de står där likafullt och fast och sträcker ut sina blomblad. Och när solen sedan går ned, då sluter sig blommorna och går till vila.

Jag tänker att det är lite likadant med Gud. Eller jag vill att det ska vara så. Att jag - med hela min själ och varelse ska öppna upp mig emot ljuskällan - Gud själv och få liv och kraft så att jag kan växa. Och när det blir lite mörkare, när livet är lite tufft - att då kunna sluta sig lite grand och spara på de krafter som man har fått.

Och samtidigt veta att Gud finns där. Precis som solen finns där bakom alla gråa moln, så finns Gud där. Man kanske inte alltid ser Honom eller känner av Hans värme - men vet att Gud finns där.

Det känns tryggt.

fredag 22 april 2011

Glad påsk!

Fick tankar idag när jag var ute och åkte med mor och far. Vill tänka färdigt lite mer på det innan jag får ner det på pränt. Ville bara säga att jag mår ganska så bra och så vill jag önska er en glad och välsignad påsk!

Kram Cece

måndag 18 april 2011

något saknas

det var inte meningen att det skulle vara så här

livet
tillvaron
min existens

den är onödig
onödig
inte nödvändig
meningslös

det var ju så bra
något hände
Gud hände

nu är det som bortblåst
som vinden för bort höstens alla löv
virvlar iväg på en resa
en okänd sådan
försvinner
kommer aldrig mer igen

det gamla gör sig påmint igen
ångesten
oron
det destruktiva
det meningslösa
meningen med allt

tvivlar på mig själv och mina beslut
gör jag rätt?
har jag tagit rätt beslut?
är jag på rätt plats?
är jag rätt?

det var inte meningen att det skulle bli så här
inte nu
inte någonsin
men framförallt inte nu

allt skulle bli så bra
rastlösheten skulle stilla sig
oron skulle försvinna bort
allt skulle falla på plats

så blev det inte

istället pockar allt på uppmärksamhet igen
vill ta över
vill få övertag
vill bryta ned mig

bit för bit

det krasar om mig
smulor av mitt innersta väsen faller av
för varje steg jag tar lämnar jag en bit av min själ

vet inte vart jag är på väg
eller varför
vet bara vart jag har varit

det känns inte fel
men det känns inte rätt heller

det saknas fortfarande något
men jag vet inte vad
eller vem
eller varför

vet bara att det gör det

onsdag 13 april 2011

Jag vill, men jag kan inte

Jag vill så gärna skriva några kloka ord i kväll, men jag kan inte.
Jag vill så gärna kunna förmedla något till någon av er som läser här hos mig, men jag kan inte.
Jag vill så gärna kunna koppla på mitt riktiga jag för en stund, men jag kan inte.

Istället är jag som bedövad. Jag bryr mig inte, orkar inte. Blir inte ens frustrerad eller arg. Inte ledsen. Konstaterar bara att det är så här det är.

Jag vet att det bara är så här för en tid, sedan blir det bra. Jag måste bara uthärda den här perioden innan det nya startar. Då blir allt bra. Då kan jag vara lugn. Då behöver jag inte känna mig så här splittrad. Då är allt som det ska vara och som det är tänkt att jag ska vara.

Då blir allt bra. Sen...

måndag 11 april 2011

Trötthetens bedövande känsla

Jag känner av marginalerna. Eller rättare sagt frånvaron av dem. Sover sämre igen. Avskyr när jag har tider att passa för det känns som att hela dagen är förstörd.

Vill bara vara ifred. Slippa alla ljud. Alla intryck. Alla krav.

Har trots allt klarat av att vara effektiv på jobbet. Har fått gjort det mesta som behövdes göras. Om en kvart kommer alla barnen. Då är det jag och en massa ljud i tre timmar. Känner hur pulsen ökar bara jag tänker på det.

Det måste bli en förändring snart. Jag måste skala i något. Det funkar inte längre. Den där sjuka tröttheten har kommit tillbaka och det hjälper inte hur mycket jag vilar eller aktiverar mig, den finns där och bedövar. Den är inte lika tung som den har varit, men den finns där och kräver uppmärksamhet av mig.

Allt blir till krav. Till prestationer. Till måsten.

Och jag kan inte hantera det...

torsdag 7 april 2011

Vänner

Det finns en del människor som kommer in i ens liv bara för en stund.
Andra stannar länge, länge.
Sedan finns det de som man hittar tillbaka till efter en lång tids frånvaro.

Så är det för mig just nu. Via nätet fick jag återigen kontakt med en tjej som jag umgicks mycket med som tonåring och vi bor bara ett par mil ifrån varandra. Igår efter jobbet var jag där. Umgicks med henne och med hennes barn. Tog en promenad och pratade. Pratade, pratade och fortsatte prata. Om allt.

Om livet. Om dåtiden. Om framtiden. Självkänsla och mindervärdeskomplex. Om depression, mediciner och panikångest. Om hur livet har gjort en rik, men på olika sätt.

Trots att jag hade en stressnivå som låg över mitt huvud när jag åkte från jobbet så fick hon - trots en vild fyraåring - mig lugn. Man kom hem till henne - jag åkte inte bort till någon. Och för några timmar glömde jag bort allt. Allt som orsakar panik, stress och ångest just nu.

Det är sådana vänner som jag önskar att alla hade!

tisdag 5 april 2011

är jag likadan?

Vädret ute stämmer överens med hur jag upplever mitt liv just nu. Det är lite kallt och blåsigt och regnet hänger i luften.

Vinden påverkar mitt inre och det känns som att det är full storm. Känslor och tankar snurrar runt om vartannat och jag vet inte längre vad som är vad.

Regnet som pockar på uppmärksamhet är mina tysta tårar. Jag ser avundsjukt på molnen som kan släppa ifrån sig de vackra tårarna. Mina ögon tillsammans med min sköra själ vill också känna den friheten. Åh tänk om!

Min kropp och hjärna jobbar mer än heltid medan själen jobbar halvtid. Jag har svårt att få ihop den ekvationen.

Jag vet att jag behöver mer av Guds tanke inom mig om jag ska klara av det här. Jag varken klarar eller orkar det här ensam. Och vad vore jag utan mina vänner och utan min familj? Förmodligen ingenting.

Så jag har det ändå rätt bra. Behöver bara ställa in doseringen så att jag hamnar på rätt våglängd. Gud, möt mig nu som den jag är.
Published with Blogger-droid v1.6.8

...

Himlen gråter alla tårar som borde varit mina...

Är jag på riktigt?

Klockan är strax efter halv tre. Om två timmar kommer nästa grupp. Två timmar på mitt kontor då jag ska planera. Tänka. Skriva. Vara kreativ. Producera.

Men hjärnan är trött.

Hela jag är trött. Den där sjuka stresskänslan finns konstant i mig och jag är så innerligt trött på ljud. På människor. Vill ha tystnad runt mig. Har stängt dörren, men det hjälper inte. Kollegorna som pratar i rummet bredvid tränger igenom väggarna. Pockar envist på uppmärksamhet.

Jag vill stänga ute allt och alla. Bara få vara i fred. Ensam. Helt styra över min tillvaro. Över intryck och ord.

Jag mår egentligen inte dåligt. Det finns en djup glädje inom mig som inte har funnits där på länge. Om någonsin. Det finns en tacksamhet över den förvandling jag har varit med om.

Men om jag inte är varsam - om jag inte börjar säga nej, så tar jag död på mig. För jag kör återigen på i samma tempo som innan jag blev sjukskriven.

Det får inte hända. Inte igen. Då har jag inte lärt mig någonting.

Jag måste vara ärlig emot mig själv och hitta det som är min återhämtning. Min källa till liv.

Men just nu är det som att mitt liv inte är på riktigt. Som att någon annan lever mitt liv och att jag bara är på låtsas. Som att mitt riktiga jag väntar på att börja leva igen. Jag tycker inte riktigt om den känslan...

måndag 4 april 2011

En bön från min själ

söndag 3 april 2011

Inte så bra idag

Idag är jag så trött. Det är som att kroppen har lagt av och minsta lilla ansträngning tar all ork, all kraft. Låg i sängen till kvart i tolv - först då gick jag upp och åt lite. Påbörjade min städning och lade disken i blöt. Satte mig i soffan för det kändes så konstigt och där har jag legat tills för en kvart sedan. Det är som att det drar inne i kroppen på mig och som att hjärtat slår lite, lite för fort.

Nu har jag börjat diska men får ta det i etapper. Kan inte tänka på att jag ska plocka i ordning och städa hela lägenheten också - det blir alldeles för stort. Får ta en sak i taget. Först plocka i sovrummet, sedan vardagsrummet och sist köket. Toaletten och hallen blir någon gång däremellan. Sedan fram med dammsugaren och moppen, för jag måste städa. 

Det retar mig när jag mår så här. Tänker - har jag inte kommit längre? Fast det vet jag att jag har gjort. Jag vet att det här bara är ett tillfälligt bakslag. Det har bara varit lite mycket ett tag. Jag behöver vila just nu, men jag behöver också göra i ordning här hemma. Ska bara hitta balansen i det.