tisdag 31 mars 2009

Inte ensam

utmattad
förstår inte vad som händer

hör hur vinden viner ute
hur glaset knakar i mitt fönster
träden vajar oroligt
först åt ena hållet
och sedan tillbaka

fram och tillbaka

kalla vindar sveper över mitt ansikte
känner hur stormen drar sig in
över min kropp
drar sig in i min själ
mitt bräckliga inre

hjärtat slår snabbare
bröstet krampar ihop sig
jag andas snabbare och snabbare
det flimrar för ögonen
gör det svårare att fokusera

ångesten
den förhatliga ångesten gör sig påmind
än en gång

jag vaggar fram och tillbaka
ett desperat försök att lugna min själ
lugna min kropp
mitt inre

rädslan skär sönder mitt inre
mitt logiska tänkande
lämnar kvar spillror av mitt jag

känner hur Du håller om mig
jag sparkar
försöker slå bort Dina händer
vet inte vad jag gör
känner bara panik

men Du håller kvar
Du blir inte rädd för mina tårar
för mina ångestfyllda skrik

Du blir inte rädd när Du märker att jag skakar
när jag knappt får luft

Du håller om mig
drar mitt huvud mot Din bröstkorg
håller kvar mig mot Ditt hjärta
Dina hjärtslag som till slut överröstar min ångest
min panik

Dina kärleksfulla armar vaggar mig
fram och tillbaka
Dina händer stryker mig över håret
håller för mina öron så jag inte hör
hör hur ångesten ljuger för mig

utmattad
förstår inte vad som händer

vet bara att jag inte är ensam...

måndag 30 mars 2009

sankta theresas bön

låt det idag finnas frid inom dig
må du lita på din tro
att du är exakt var du är menad att vara


glöm inte bort de oändliga möjligheterna som föds från tro
må du använda de gåvorna som du har fått
och ge vidare den kärlek som har givits till dig


må du vara tillfreds i vetskapen om att du är ett värdefullt barn
låt den närvaron sätta sig i din kropp
och ge din själ friheten att sjunga
dansa
lovorda
och älska

Sankta Theresas bön.

söndag 29 mars 2009

Att formas efter Hans hjärta

Att leva sitt liv innebär att man inte vet vad som ska hända. Man kan ha sina aningar och man kan ha lite koll, men egentligen har vi ingen aning.

För en del kan detta vara otroligt skrämmande. Man lever i ovisshet och kanske känner rädsla inför framtiden. Medan det för andra inte är något problem alls. Man bara lever på och verkar helt obekymrad om vad som kommer framöver.

Jag tror att jag är någonstans mittemellan. Ibland känner jag mig orolig och önskar att jag visste lite mer om hur det kommer att bli för mig. Men nånstans i mig har jag ändå ett lugn och en känsla av att det kommer att lösa sig.

För jag vet att mina dagar, min framtid, mitt liv är utom min kontroll. Jag har lagt det i någons hand och jag vet att Han har betydligt större koll än vad jag har. Gud är den som har skapat mig, den som älskar mig och som aldrig skulle lämna min sida.

Precis som en krukmakare formar kärlet efter sin hand, så formar Gud mig. Lika försiktig och ömsint som ett lerkärl behandlas, lika ömt vårdar Gud mig.

Och just därför är jag trygg i att lämna mitt liv och min tillvaro i Hans hand...



Beautiful Lord, wonderful Saviour
I know for sure all of my days are held in Your hands
Crafted into Your perfect plan

You gently call me into Your presence
Guiding me by Your Holy Spirit
Teach me dear Lord to live all of my life
Through Your eyes

I'm captured by Your holy calling
Set me apart, I know You're drawing me to Yourself
Lead me Lord I pray

Take me, mould me, use me, fill me
I give my life to the Potter's hand
Call me, guide me, lead me, walk beside me
I give my life to the Potter's hand

All by myself

Något av det vackraste jag någonsin sett...

Det blir bra ändå

Det blir inte alltid som man har tänkt sig - har du märkt det? Jag har i alla fall märkt det under årens lopp.

När jag var femton trodde jag att jag skulle ha man, barn och fast jobb när jag fyllde trettio. Jag trodde att jag skulle bo i ett litet hus och vara frisk och ha det bra.

Nu är jag strax över trettio, har varken man eller barn, inget fast jobb och jag bor inte i något hus. Och ska jag vara ärlig så är jag inte riktigt frisk.

Men är måttet på att ha lyckats de sakerna som jag nyss räknade upp? Är mitt liv ett misslyckande bara för att jag inte har uppnått det som jag trodde att jag skulle ha?

Absolut inte. Det finns inte en chans i världen att jag ska ha rätt att tycka att jag är misslyckad bara för det. Visst kan jag ibland tycka att det vore skönt att vara utan vissa av mina dagar när jag mår som sämst, men samtidigt så är ju de dagarna en del av livet.

Jag får helt enkelt lära mig att hantera det hela och inse att livet inte alltid blir som man har tänkt sig - men det kan bli bra ändå...

lördag 28 mars 2009

Konsten att inte göra något alls

För några år sedan när jag gick på musikhögskolan hade jag en lärare som redan då tyckte att jag var lite väl upptagen. Han rekommenderade då en bok som heter långsamhetens lov. Och idag kom jag att tänka på den boken igen. Den står i min bokhylla men jag har inte läst den än - har inte tagit mig tiden, ironiskt nog...

Den senaste tiden har min kropp protesterat rätt så mycket och den har skrikit efter vila. Jag har inte varit så bra på att lyssna, men nu är jag i det läget att jag inte har något val - jag måste ta det lugnt.

Och idag har jag tränat mig i konsten att inte göra något alls utan att få dåligt samvete. Jag har suttit i min soffa, kollat på tv, lagat lite mat, läst lite, druckit kaffe med en god vän och sen fortsatte jag med att sitta här i min soffa.

Det svåra en sådan här dag är att ignorera det dåliga samvetet och alla borden som man har. Borde diska, städa, rensa i mina garderober, för att inte tala om rensningen som behövs i mitt förråd...

Men som en klok människa sa till mig för inte så länge sen "Finns disken kvar? Finns lägenheten kvar även om du inte städar?" Och det är klart att den gör, men det fick mig att fundera lite. Mitt hem måste inte alltid se perfekt ut, mina vänner vill vara med mig ändå. Jag har ett hem även om jag har disk i köket eller om sängen är obäddad - det måste inte vara perfekt.

Jag tror att man i längden vinner på att ta sig sådana här dagar med jämna mellanrum. Dagar då man bara tar det lugnt, sänker sina krav och ambitioner, vilar och gör absolut ingenting. För om man bara kör på och ger ut av sig själv hela tiden - nån gång tar det slut. Och det är dumt att köra slut och gå på reserven. Tro mig - jag vet...

fredag 27 mars 2009

Hur hanterar man livet?

Jag vet inte hur många gånger de senaste åren jag har känt att jag inte har levt, det är som att jag bara har existerat.

Det har varit otroligt frustrerande och jag vet inte hur många gånger jag har känt att jag inte orkar längre. Orken fanns inte, kraften försvann för länge sen.

Men på något märkligt sätt så har jag orkat. Jag har haft tillräckligt med kraft och jag gav aldrig upp. Och nu när jag levt i den här verkligheten ett par år så märker jag ändå att jag har blivit starkare. Alla dom smällarna som jag fick ta emot när det var som värst - de finns i mitt minne, men de styr mig inte längre. Alla erfarenheter som jag har fått med mig - de har gjort mig till den jag är idag.

Självklart skulle jag gärna varit utan min panikångest, min depression och min utmattning. Men det funkar ju inte så. De är en del av min vardag så istället får jag välja hur jag hanterar det hela. Antingen kan jag gräva ner mig helt i det och tycka synd om mig själv. Tycka att allt är orättvist.

Ett annat alternativ är att göra något konstruktivt av det. Hur kan jag använda mina erfarenheter så att det leder till något bra? Den här bloggen är min ventil - ett sätt att få ur mig alla känslor och tankar, både hur det är nu, men också hur det har varit tidigare. Och om det finns någon som läser det jag skriver och blir berörd av det och känner igen sig i det - då är det värt det. Då vet jag att mina dåliga dagar inte varit i onödan.

Och om det inte finns något som du tycker är positivt med ditt liv just nu - vet en sak - du är älskad.

Kram Cece

torsdag 26 mars 2009

Älskad, värdefull & viktig

Jag har ingen aning om vem du är. Jag vet inte var du bor - eller om du ens har ett hem. Jag vet inte vad du har för erfarenheter. Jag vet inte hur du ser ut eller hur gammal du är. Jag har inte den blekaste aning om vad du har varit med om i ditt korta eller långa liv. Jag vet inte om du är som jag eller om vi är varandras motsatser. Jag har verkligen ingen aning.

Men det jag vet, det är att du är älskad. Du är älskad med en kärlek som inte kräver något tillbaka. Du behöver inte göra något för att förtjäna den - du får den kärleken ändå.

Jag vet också att du har ett värde och att du och det liv du lever har en mening. Det finns ingen eller inget som kan ändra på det faktum att du är värdefull och du är ingen slump. Du är skapad med ett syfte och därför kan du vara säker på att det finns en avsikt för ditt liv.

Ditt liv var genomtänkt långt innan dina lungor drog sina första andetag. Innan dina ögon hade sett ljuset för första gången så var din plats i livet given. Den var självklar. Den var bestämd.

Om du inte vet varför du lever eller om du är osäker på vad din mening är - vänta lite. Lyssna på den röst som finns i ditt inre. Inte den rösten som kanske ropar högst - det är inte säkert det är den rätta. Lyssna istället på den röst som viskar till dig när du är i tystnaden. Den röst som manar dig till saker - inte den som tvingar dig.

För den rösten tillhör den som älskar dig mer än någon annan. Den tillhör den som skapat dig. Den som vet vad din mening är. Den som har satt sitt värde över ditt liv.

Så snälla du - kom ihåg att du är älskad, värdefull och viktig!

Kram Cece

Bara för att du är min

Hej... det är ett tag sedan som du hörde vad jag sa till dig - har du tänkt på det? Det är inte ofta som du har tyst omkring dig så jag förstår att du har svårt att höra vad jag säger - men det betyder inte att jag inte är nära.

Alltså du är så vacker! När du ler - dina ögon glittrar - vet du om det? Du är så perfekt i mina ögon - precis så som jag vill att du ska vara och du behöver inte göra något för att jag ska älska dig. Oavsett vad du gör så älskar jag dig - hur skulle jag inte kunna det? Jag hittar ingen anledning till att du inte skulle kunna vara älskad.

Allt det som du har i dig - jag blir stum av förundran. Alla dina gåvor. Alla dina kvaliteér. Allt det som du har i dig som ingen annan har - det är det som gör dig till den du är. Det är de sakerna som gör att du är unik. Ingen annan är skapad precis till den du är och det är meningen. Du finns till av en orsak och jag vet att du ibland inte förstår varför du lever. Allt känns meningslöst - jo jag vet att du känner så för jag är precis bredvid dig.

Du tror att ingen skulle sakna dig om du dog - du kunde inte ha mer fel. Jag skulle sakna dig här. Jag skulle sakna att se dig fungera i dina gåvor. All den kärlek som finns i dig, all den omsorg du har. Allt det som du betyder för andra människor - det skulle vara så fel om det försvann, om du försvann.

Det är inte mycket jag begär av dig - men kan du inte ta och stanna upp en stund, just nu. Gå undan för en minut eller två, blunda och andas djupt. Känn att jag är precis nära dig, att jag håller om dig och känn att jag älskar dig. Du behöver inte göra något för att förtjäna min kärlek - jag älskar dig ändå - bara för att du är min.

Älskar dig!
/Gud

onsdag 25 mars 2009

Alltings början

Jag visste inte vad jag gav mig in på när jag ställde frågan. Jag var naiv, blind, oskyldig - allt på en och samma gång. Du nekade, ville inte svara, men jag fortsatte fråga.

Du vänder dig om och tittar rakt på mig - jag tittar tillbaka, nästan lite kaxigt och sen händer det. Med en enda mening rasar hela min värld. Du kunde lika gärna ha slagit mig så hårt du bara kunde rakt i magen - så ont gjorde det. Jag fick knappt luft, allt snurrade, hela bröstkorgen krampade ihop sig och hela mitt jag skakar.

Jag kan inte ens titta på dig. Vill bara försvinna, springa därifrån - känner mig så sjukt rädd, förstår inte vad som händer.

Du visste precis vad som skulle hända. Du visste att hela min värld skulle rämna. Du visste att det skulle kännas som om jag höll på att dö. Du visste allt det där - ändå gjorde du det. Du sa som det var, du såg det som jag själv inte ville se, du genomskådade mina masker - mina försök att visa mig stark.

Du såg allt det där - ändå stannade du kvar. Du såg mig - inte den jag försökte vara utan mitt riktiga jag. Du såg rakt in i min själ. Du stannade kvar trots min ångest, du väntade, du höll om mig och det fick mitt hjärta att lugna sig. Du fick mig att tro att jag inte var ensam.

Du fick mig att börja tro på mig själv igen...

tack!

tisdag 24 mars 2009

Kanske nästa gång

Jag ser hur du sitter där vid ditt bord med en kopp kaffe framför dig. Din hand vilar tungt på den öppna boken medan du tittar ut genom fönstret. Regnet slår mot marken - ritar mönster på det glas som är det enda som skyddar dig från det blöta, det kalla.

Jag står där och ser på dig - funderar på hur ditt liv är. Det ser så perfekt ut, så fridfullt. Det är bara du och nuet. Inget som stör.

Jag står där och ser på dig. Hur du sakta rör dina fingrar mot den varma koppen. Du ser rakt på mig, men du ser mig inte. Du är helt förlorad i din dröm. Ett leende närmar sig din mun och jag undrar vad det är som får dig att känna glädje, vad som får dig att le bara tanken finns där.

Jag borde gå vidare, röra mig framåt. Har inget som skyddar mig från det kalla, från dropparna som faller i en strid ström från den gråa himlen. Jag vet inte vilken kyla som är värst - den som regnet orsakar eller kylan som finns i mitt inre.

Jag märker knappt att jag gråter. Regnet blandar upp mina tårar och målar svarta streck på mina kinder.

Jag står där och ser på dig och märker att du ser mig. Du tittar inte längre på mig, du ser mig. Jag viker undan med blicken och försöker röra mig vidare - men det går inte. Jag har fastnat... Jag lyfter blicken igen - vågar möta din som fortfarande ser mig.

Du gör en rörelse med din hand, som att du inbjuder mig till din värld. Att få sitta ned bredvid dig och få torka lite, få lite värme. Men jag skakar på huvudet och går vidare. Jag stannar kvar i det kalla, det gråa. Vet inte vem du är. Vet inte vad som väntar mig om jag tackar ja till ditt erbjudande.

Kanske att jag nästa gång vågar säga ja. Kanske att jag då orkar bli sedd...

Sömnlös - men lugn

Det blåser ute och snön yr - målar hela världen vit. Döljer det gråa, det smutsiga, det som ännu inte är färdigt för att växa. Känner hur den friska vinden når mina lungor - ger mig syre och ger mig liv igen.

Det gör mig inget att jag ligger sömnlös igen. Jag känner mig lugn, fridfull och helt avslappnad. Vet att sömnen, vilan finns där - alldeles inom räckhåll. Det har bara inte varit dags än.

Känner hur Gud täcker mig med sitt vita täcke, det rena. Det som döljer det grå, det smutsiga, det trasiga. Han skänker mig värme - mitt i kylan. Han gör mig lugn - mitt i all förvirring.

Jag är som i en bubbla, fast inte instängd. Inte overkligt, bara tryggt, fridfullt. Vet att Han är nära. Att Han har allt i Sin hand. Vet att jag kan vara lugn, för det ordnar sig. Kanske inte bara på det sätt jag trott...

måndag 23 mars 2009

Lycka

lycka är att sitta i soffan
med en filt virad runt mig
titta ut genom fönstret
se hur snön yr
och inse en sak

jag behöver inte gå ut på flera timmar...

Lite trygghet

Jag vet inte hur många gånger jag har varit sur över hur livet är ibland. Varför ens försöka när det ändå inte blir någon förändring? Det blir i alla fall inte den förändringen jag vill ha. Det är som att det inte spelar någon roll hur eller vad jag gör - det går åt skogen ändå. Och jag blir så trött på det...

"Sök Gud och du ska se att allt ordnar sig..." Har du också hört det sägas till dig samtidigt som du får en medlidande blick och en klapp på axeln? När någon säger så till mig så vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Tror den personen på fullaste allvar att man inte försökt det? Mår man dåligt så försöker man allt - och då menar jag allt - för att det ska bli en förbättring.

När man får det där slängt i ansiktet så blir jag inte bara trött på den som säger det, jag blir även trött på Gud. Jag ber och ber och ber, jag ropar desperat efter Hans hjälp men inte känner jag någon förändring. Tycker att Gud kunde vara lite schysst och se till så att jag får den förbättring jag behöver.

Men det funkar inte så. Gud har inte lovat att allt ska bli bra bara för att man lever med Honom. Det Han har lovat är att vi kan vara säkra på att Han är den Han är och att vi är Hans, men sedan hur det går under vandringen - det är ovisst.

Och hur frustrerande det än känns att det är så - så skänker det mig trygghet.

Hur ensam jag många gånger kan känna mig - så är jag aldrig ensam.

Han är med mig - alltid.
Han bär mig - alltid.
Och det är rätt gött att veta...

söndag 22 mars 2009

någon annanstans

jag blundar
drömmer mig bort
till en annan plats

jag andas
ren luft
frisk luft

jag lutar mig tillbaka
vilar
lyssnar

stilla
som en lätt viskning
jag anar din närvaro

för varje andetag
känner jag hur livet kommer åter
känner hur friden sänker sig

värmen fyller återigen mitt inre
ett leende sprider sig över mina läppar

och jag känner
märker hur jag börjar tro

tro på livet

fredag 20 mars 2009

vad jag önskar...

vad jag önskar att du skulle få frid
att din ångest inte längre skulle styra dig
att den inte skulle strypa dig
att den inte skulle ta sina järnklor
krama sönder ditt hjärta

vad jag önskar att du skulle få frid
att du inte längre skulle påverkas av dina tankar
din osäkerhet
ditt hat
ditt självförakt

vad jag önskar att du skulle få frid
att du inte längre behövde ha huvudvärk
bara för att du biter ihop käkarna så hårt
det känns som om tänderna snart är nedmalda
till stoft

vad jag önskar att du skulle få frid
att du kunde få en natt utan oro
utan tårar
utan sömnlöshet
utan rädsla

vad jag önskar att du skulle få frid
att din hjärna inte längre skulle vara ockuperad
av tankar
av frågor
av en massa varför

vad jag önskar att du skulle få frid
att du kunde slappna av
släppa kontrollen för en stund
lita på att Han bär
att Han tar emot
att Han älskar dig

vad jag önskar att du skulle få frid...

torsdag 19 mars 2009

En eller två?

Ibland funderar jag på om jag ljuger för folk... För ibland är det som att jag är två olika personer.

När jag är bland människor, på mitt jobb, bland mina vänner eller i kyrkan då är det som att jag är den som det är tänkt att jag ska vara. En som är glad, stark, lugn, stabil och soft.

Men så när jag går undan och det bara är jag själv - då är jag en annan. Då rämnar fasaden och sprickorna blir stora avgrunder.

Men är det så att jag ljuger och är två personer eller är jag fortfarande en och samma människa?

Jag tror inte att jag ljuger. Jag tror att jag helt enkelt bara inte har styrkan just nu att vara den jag är menad att vara. Inte hela tiden. Så när jag är bland folk - det är då jag ser mig själv. Den som jag är skapt att vara. Jag ser den kapacitet som finns i mig.

Och när jag ser det - det är då jag får tillbaka tron på mig själv. Tron på att det ändå finns ett liv och en framtid där jag inte behöver ha mina mörka, mina svarta stunder. I alla fall inte så ofta.

Och när det blir så... det vet jag inte, men jag ser fram emot det.

onsdag 18 mars 2009

I natten


i natten
när det bara är jag
mörkret och tystnaden
det är då jag försöker samla ihop bitarna
som under dagen har splittrats
som ett krossat glas

i natten
jag trevar efter bitarna
bitarna som skär in i mina fingrar
jag märker inte att jag blöder
jag vill bara hitta dom

i natten
det är då jag försöker
försöker förstärka bilden av mig själv
det behövs mer än bara konturerna
av min själ
av mitt liv
av mig

tisdag 17 mars 2009

Allt blir bra

Jag blundar i ett försök att stänga ute verkligheten. Försöker ta några djupa andetag och känner hur klumpen växer i bröstet på mig. Det stora grå kommer över mig och jag kan nästan inte andas. Tvingar upp ögonen i en desperat längtan efter att se något ljus. Det bara måste finnas ljus...

Det flimrar för ögonen och hjärtat stjäl allt blod, allt liv.

Jag blundar igen. Känner hur klumpen växer sig större och större. Den får inte plats längre, tårarna pressas uppåt och jag känner hur det blir fuktigt på kinderna. Försöker torka bort dom men det går inte. Tårarna rinner i en allt snabbare takt och jag känner hur paniken håller på att ta över.

Allt känns overkligt. Som att det inte händer mig. Jag lever som i en bubbla och hur jag än försöker så går det inte att slå hål på den. Hur mycket jag än skriker så stannar ropen bara en liten bit ifrån mig.

Jag blundar och suckar. Och det är då något förändras. Jag känner hur Du sätter Dig vid min sida. Du håller Dina händer under mina ögon och fångar upp mina tårar. Dina andetag torkar mina våta kinder. Din andedräkt andas liv i mig. Dina hjärtslag får mitt oroliga hjärta att stilla sig.

Jag känner igen Din doft, Dina ord som viskar stilla; "sch, allt blir bra".

Jag blundar och känner hur klumpen försvinner, paniken minskar. Jag märker att jag ler - för första gången på länge. Friden kommer över mig och jag tror på Dina ord - att allt kommer att bli bra...

måndag 16 mars 2009

ett ord - en blick

ett ord
en blick

det kan räcka
för att förgöra
eller förstöra

ett ord
en blick

det kan räcka
för att känna sig förbrukad
eller förnekad

ett ord
en blick

det räcker
för att bli starkare
eller lugnare

ett ord
en blick

det räcker
för att känna sig älskad
eller bekräftad

tänk att det krävs så lite...

söndag 15 mars 2009

Långa nätter

tystnaden har sänkt sig för länge sen
men ljuden ekar i mitt inre

genom fönstret ser jag det gula skenet ifrån gatlampan
jag ser hur snön har försvunnit
den har ersatts av vattenpölar

den grå asfalten ser alldeles svart ut
den blänker
undrar om den gråter

jag blundar
hör hur regnet slår mot fönstret
för varje slag känner jag smärtan i mitt inre

det knyter sig i bröstet
tårarna fastnar
det tar stopp

jag känner igen känslan
krampen
smärtan

jag är varm
men ändå kall
ända in i märgen
mitt inre skakar

hjärtslagen tävlar mot regnet

jag blundar
går in i mig själv
till det rum som bara är mitt
dit ingen annan har tillträde
det är bara mitt

ljudet förändras
det blir som en dimma
det blir dovare
lite svagare

hjärtat lugnar ner sig
slutar att tävla

fokuserar om
släpper kraven
förväntningarna
förhoppningarna

hittar tillbaka till mig själv
här och nu

tillsammans med dig klarar jag allt...

lördag 14 mars 2009

I'm moving on

För att kunna förändra ditt liv så måste du själv bestämma dig för att göra det. Du kan bli påverkad och inspirerad av andra till att göra något, men när det gäller att ta själva beslutet - då är det bara du själv som kan göra något åt det.

Och den tanken är alldeles fantastisk samtidigt som den är väldigt skrämmande. Att det är jag själv som har min framtid och mitt liv i mina händer... Jag har möjligheten att förändra mitt liv.

"Men du vet inte vad jag har för erfarenheter med mig! Du har inte levt mitt liv och du har ingen aning om varför jag mår så dåligt!"

Sant. Jag har inte levt ditt liv. Jag har ingen aning om vad du har för erfarenheter eller varför du har ont i själen. Men jag vet att du är den enda som har möjligheten att förändra ditt liv. Du är den som kan förändra din tillvaro. Det enda du behöver göra är att bestämma dig för att göra något åt det.

Jag menar inte att det blir enkelt, för det vet jag att det inte blir. Men det jag vet är att det är värt det! För seriöst - är din miserabla tillvaro ett alternativ? Vill du vara kvar där eller vill du i alla fall göra ett försök till att förändra ditt liv?

När jag rör mig framåt och går vidare, det är då jag blir starkare och inget kan då bryta ner mig. De dagarna då jag trodde på mina tvivel, de tillhör det förflutna. När jag börjar leva mitt liv för mitt egen skull, det är då jag kan bli precis den som det är meningen att jag ska vara. Jag tror verkligen att jag äntligen kan gå vidare...

onsdag 11 mars 2009

Död eller levande?

I fönstret i mitt vardagsrum har jag två rätt stora gröna växter och på håll ser de riktigt fina ut. Men om man går närmare märker man att de inte är så fina som man först trodde. Man ser att färgen är ganska blek, de hänger en del och om man rör vid bladen märker man att de är alldeles torra.

Blommorna har varit döda sedan länge, men av någon märklig anledning ser de fortfarande rätt ok ut. I alla fall på håll och det är det som gör att jag inte har slängt dom. Så de står där och påminner mig varje gång jag ser dom att jag borde gjort något åt det.

Och nu när jag satt och tittade på dom började jag fundera på hur många av alla människor man möter varje dag som är just som mina blommor. Fina och ståtliga när man ser dom på håll, men om man kommer närmare märker man att det inte alls är som man först trodde.

Jag tror att ganska många människor går omkring och visar upp en bild som inte alltid är helt sann. Man gör sitt bästa för att hålla ihop sitt liv när man ute bland folk, man sminkar sig och gör sig i ordning och sedan är man redo att möta världen. I alla fall på ytan. Insidan kanske krackelerar. Man är livrädd att någon ska komma för nära för då skulle de märka att man är alldeles blek, torr och halvdöd.

Jag tror inte att man ska vara helt ärlig mot alla - då skulle man dränera sig själv, men man måste ha någon som man är helt ärlig mot. Någon som kan hjälpa dig att hitta orken igen, någon som kan få dig att känna dig levande igen.

För om du inte har det - då kommer du att gå under och det är inget alternativ - det vet du...

tisdag 10 mars 2009

Trasig i själen

Vad gör man när man är trasig i själen? När det inte syns utanpå att man har ont. Man känner smärtan och man undrar om det är på riktigt. Det är ju så diffust, man ser det inte, man kan inte ta på det...

Ibland önskar jag att det fanns något konkret att visa på. En tydlig skada som orsakar smärtan som jag känner. Det skulle vara så mycket enklare. Man kunde peka på det och visa andra människor och säga "se, det är det här som gör ont. Det är därför som jag måste vara hemma och vila. Det är därför jag inte alltid orkar vara med. Det är därför som jag känner mig så ledsen ibland."

Men det funkar ju inte när såret och skadan sitter i själen. När man är trasig i ens inre - det syns ju inte. Och hur mycket jag än vill kunna peka på det och visa för andra det jag känner så går det inte. Jag kan inte visa skadan. Jag kan inte visa dig orsaken till varför jag inte orkar.

För mitt sår finns i mitt inre. Min själ är inte hel - den har fått en skada. Och just för att jag mår dåligt i själen så kan jag inte visa dig något konkret. Jag kan inte riktigt få dig att förstå - för jag förstår knappt själv.

Jag förstår inte riktigt hur det kan vara så att jag mår fysiskt dåligt när jag har en psykisk utmattning... Det övergår mitt förstånd. Men jag vet också att det går över - jag måste bara ge det tid.

måndag 9 mars 2009

Till slut händer det

tålamod
behöver det
vill ha det

helst nyss

förändring
behöver det
vill ha det

helst nyss

men förändringen går inte till så
den är inte omedelbar
den är inte direkt

det behövs tålamod
det behövs tid

det spelar ingen roll hur frustrerad jag blir
den kommer inte snabbare för det

jag får helt enkelt be en bön
eller två

jag får lyssna på det du säger
jag får göra det jag kan
och sedan vänta

och vänta

och vänta

och vänta

för till slut händer det

jag måste bara ge det tid...

söndag 8 mars 2009

Det är nog

Jag kan inte alltid förstå dig.
Jag kan inte alltid känna dig.
Jag kan inte alltid höra dig.
Jag kan inte alltid se dig.

Men du...

Du kan alltid förstå mig.
Du kan alltid känna mig.
Du kan alltid höra mig.
Du kan alltid se mig.

Och det är nog för mig just nu...

torsdag 5 mars 2009

tanken

en tanke
flyktig
men ändå inte svag

den lämnar ett avtryck
i ditt hjärta
i ditt sinne
i hela din varelse

den får dig att le
den får dig att känna värme
den får dig att förstå

att du är älskad
värdefull
viktig

den får dig att inse något nytt
inse att det finns bara en
en enda av just dig

ingen annan
bara du

med dina erfarenheter
med dina vanor
med det du kan

tanken
flyktig
men inte svag

den får dig att vilja förändra
den får dig att vilja älska
den får dig att vilja ha betydelse för någon annan
den får dig att vilja ge vidare

ge vidare det som du själv kanske inte fick

bekräftelse
närhet
kärlek

tanken
inte längre lika flyktig
den har blivit starkare

den får fäste i dig
gror i hjärtat
växer sig större
starkare

den ger dig styrka

styrka att förändra
att älska
att ha betydelse
att ge vidare

tanken
inte bara en tanke längre
den får dig att förstå

förstå att du duger
precis som du är

onsdag 4 mars 2009

du ovälkomna gäst

trött
allt snurrar
sängen och sömnen känns lockande

men nånstans känns det som att allt inte är ok
det känns som en kall vind

jag vänder mig om och då ser jag dig
den jag sist av allt vill träffa
allt blod försvinner
mitt inre fryser till is

paralyserad ser jag dig komma in
med skitiga skor lägger du dig i soffan och ser på mig
som om du känner mig
som om du vet allt om mig

du vill att jag ska slappna av
men jag står som förstenad kvar
darrande av rädsla

jag tar mod och kraft till mig och bara skriker åt dig

du har ingen rätt att vara här i mitt liv!
du kan inte bara klampa in här
tro att du kan känna dig som hemma
fattar du det!?
jag vill att du ska försvinna ut ur mitt hem!
ut ur mitt liv!

ingen reaktion
du rör dig inte ur fläcken
du bara lyfter på ögonbrynen och ser på mig
och så kommer det jag avskyr allra mest

ditt sätt att se på mig och le mot mig
ett leende fyllt av ditt vidriga förakt
ditt fula hånleende

kylan sprider sig i mig
men samtidigt kommer en styrka
en beslutsamhet

istället för att skrika mig hes - du lyssnar ju ändå inte
istället för att slå mig blodig - du reagerar ju inte ens
istället för att hata dig - du bryr dig ju inte
istället går jag därifrån

jag försöker ignorera din närvaro och det du gör med mig
jag håller för öronen och slutar lyssna på dig
lyssna på dina lögner

för jag vet att du ljuger för mig

jag vet att jag är ok
jag vet att jag duger
jag vet att jag är värd det bästa

du vidriga
äckliga
förhatliga
ångest

bara så du vet - jag vill inte lyssna på dig längre...

tisdag 3 mars 2009

Du duger

För ett par månader satt jag och min goda vän Therese och diskuterade livet över en tallrik med tacos på kistagallerian i Stockholm. Vi hann prata om ganska så mycket, men det var en grej vi pratade om som jag blev påmind om när jag satt i kyrkan i söndags.

Vad skulle jag säga till mig själv om jag fick träffa mig när jag var 18?

I år är det femton år sedan jag fyllde arton och vad skulle jag säga till mig själv - utifrån hur mitt liv är idag och hur det har varit? Femton år... förstå vad mycket som har hänt. Det var innan jag fick min första panikångestattack. Innan jag lät kraven på mig själv ta över mitt liv. Det var innan jag straffade mig själv med ett destruktivt beteende.

Nu är det ju omöjligt att hälsa på sig själv i det förflutna, men om jag fick den möjligheten, då skulle jag vilja säga till mig själv att slappna av - allt måste inte bli perfekt, livet blir bra ändå. Jag skulle säga till mig själv att släppa alla krav och lyssna mer på mig själv och på hur jag mår.

Jag skulle säga - sluta ha dåligt samvete hela tiden! Du klarar av mer än du tror så var inte så rädd hela tiden. Och vet du - det är inte hela världen om det blir lite fel nån gång. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå.

Livet är alldeles för kort för att låta krav och dåligt samvete ockupera din tillvaro. För du duger precis som du är! Du är älskad som du är. Skratta mer åt dig själv och ta inte dig själv på så stort allvar. Släpp alla kraven på dig själv och lev livet lite mer. Älska din omgivning och framförallt - älska dig själv!

För du duger - precis som du är...

måndag 2 mars 2009

barn och cancer...

Jag brukar inte vara den som engagerar mig i olika kampanjer som ska samla in pengar, men för det här gör jag ett undantag.

Att någon ska behöva drabbas av en så horribel sjukdom som cancer - det är inte rätt. Och det gör ännu mer ont när ett barn drabbas. De har inte ens börjat leva än...

Ett par bekanta till mig förlorade sin son för ett par år sedan i just cancer och jag kan inte ens ana eller föreställa mig den smärtan.

Just därför känns den här kampanjen extra viktig. En person kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Man behöver inte vara miljonär för att hjälpa till - det räcker med två tior. För den summan har du hjälpt någon...

http://www.barncancerfonden.se/2256

söndag 1 mars 2009

Våga prova

Hur många gånger har du fått frågan om du kan göra något, men du har sagt nej rent automatiskt bara för att du inte gjort det innan? Jag vet att jag i alla fall har gjort det - flera gånger.

Att kliva ut i det okända - det man aldrig har prövat kan vara ganska jobbigt och rent av skrämmande. Man vet inte vad som väntar en och det kan kännas som om uppgiften är alldeles övermäktig. "Inte ska väl jag. Andra är så mycket bättre än mig på det där..."

Men du - hur kan du veta det? Om du aldrig har prövat - hur kan du då utgå ifrån att du inte klarar av det?

Många gånger tror jag att man säger nej bara för att man är rädd - rädd för att misslyckas. Men tänk om du är alldeles fantastisk på uppgiften? Tänk om det du blir tillfrågad om är helt rätt för dig?

Längst inne i dig tror jag att det finns en längtan, en längtan att pröva det där. Så varför inte våga? Våga ta det där steget att göra det som du inte gjort innan.

För du vet inte vad du kan förrän du provat...