tystnaden har sänkt sig för länge sen
men ljuden ekar i mitt inre
genom fönstret ser jag det gula skenet ifrån gatlampan
jag ser hur snön har försvunnit
den har ersatts av vattenpölar
den grå asfalten ser alldeles svart ut
den blänker
undrar om den gråter
jag blundar
hör hur regnet slår mot fönstret
för varje slag känner jag smärtan i mitt inre
det knyter sig i bröstet
tårarna fastnar
det tar stopp
jag känner igen känslan
krampen
smärtan
jag är varm
men ändå kall
ända in i märgen
mitt inre skakar
hjärtslagen tävlar mot regnet
jag blundar
går in i mig själv
till det rum som bara är mitt
dit ingen annan har tillträde
det är bara mitt
ljudet förändras
det blir som en dimma
det blir dovare
lite svagare
hjärtat lugnar ner sig
slutar att tävla
fokuserar om
släpper kraven
förväntningarna
förhoppningarna
hittar tillbaka till mig själv
här och nu
tillsammans med dig klarar jag allt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar