Och den första dagen kom och gick...

Ja så var det.

Min första dag på det nya jobbet har passerat och nu ligger jag här i mitt gamla flickrum hos mamma och pappa och ska snart sova.

Det känns bättre nu. Nu när jag har kommit igång och allt känns på riktigt. Innan var allt så diffust och flummigt. Det fanns inget att ta på.

Men helgen som tillbringades i Varberg med en god vän gjorde gott för själen. Så idag var jag redo att börja. Varje kväll den här veckan jobbar jag. Förutom fredag. I morgon är det körövning, onsdag och torsdag är det sammanträde. Fredag är ledig dag för på lördag och söndag ska jag med ungdomarna på deras hajk. Så man kan lugnt säga att det blir en rivstart.

Men det känns bra. Jag känner mig lugn och vet att jag kommer att göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra.

På torsdag efter sammanträdet åker jag "hem" och packar ned min lägenhet. Så långt jag hinner på en dag. Borde hinna en del i alla fall.

Längtar så efter att få komma hem på riktigt. Inte bara jobba här och bo hos mamma och pappa. Utan komma hem. På riktigt.

Jodå. Tur att man är balanserad...

Jag startade igång min favoritserie of all time - band of brothers på paddan och gick ut i köket igen.

Nu är fyra skåp och fyra av fem lådor tomma.

Tänk så mycket enklare det gick när man fick något annat som störde hjärnan än ens egna tankar.

Nu struntar jag i det här för den här dagen. Nu tar jag en dusch och åker och postar lite brev.

Puss på er!

Du har ju rutin

"Du har ju rutin på att flytta nu så det kommer ju gå hur smidigt som helst!"

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det nu. Och ja - jag har rutin på att flytta. För tre år sedan flyttade jag till den här staden. För ett år sedan till den här lägenheten. Nu flyttar jag igen.

Så ja, jag har väl kanske rutin på att flytta.

Problemet är bara att jag inte vill det. Ha rutin alltså. Har i flera dagar gått runt här i lägenheten. Packat en låda. Slängt lite papper. Men det är som att jag inte får någonting gjort. Det känns snarare bara som att jag flyttar runt på saker. Tittar på allt och blir helt matt. Och så kommer tårarna.

Jag orkar inte igen. Jag orkar inte starta om. Inte igen.

Plus att jag på allt inte vill göra allt det här ensam. Jag har fått erbjudande ifrån både familj och vänner att de kan hjälpa till att packa men jag har sagt nej. Vill inte att någon annan ska peta i mina saker.

Låter dubbelt - jag vet.

Funderar på om jag kanske slutade med min medicin för tidigt. Jag kanske behöver den ett tag till. Särskilt som det känns som att jag börjar gråta för ingenting. Det känns inte helt hållbart.

Jag har svårt att komma igång med saker. Bara att gå ned till förrådet i källaren för att hämta kartonger tog mig två dagar.

Jag packar en låda och sedan vet jag inte. Vet inte vart jag ska börja. Vart jag ska fortsätta. Det känns övermäktigt.

Men det är väl bara till att ta ett steg till. En sak till. Ett skåp till. Till slut är man väl klar...