onsdag 29 december 2010

Gott nytt år!

Oj, vad länge sedan det var jag skrev här... Så här långt uppehåll har jag nog aldrig haft. Men varken tiden eller lusten har funnits till att skriva och det är därför jag har varit borta. Hoppas ni inte har saknat mig alltför mycket ;-)

Livet rullar på och jag mår bra - väldigt bra till och med. Igår när jag pratade med min kusin så påmindes jag än en gång om att det bara är ett år sedan jag var sjuk. Min återhämtning har gått oerhört fort och jag är så glad och tacksam över att jag idag är frisk. För det är jag. Jag ser mig som det i alla fall. Men även om jag är det så finns det en känslighet kvar. Men skillnaden mot innan jag blev sjuk är att jag idag säger nej. Jag går undan när det blir för mycket och jag sover även betydligt bättre. Hela jullovet har jag klarat mig utan sömntabletter och det gör mig sååå glad!

Jag har även börjat träna. Två gånger i veckan pallrar jag mig iväg till gymmet och jag känner mig redan starkare och piggare. Jag har flyttat och jag slipper lägga två timmar varje dag på att sitta i bilen. Tidigare tankade jag en gång i veckan, nu tankar jag en gång i månaden. Bara där är det en stor skillnad. 

Jag lever i mitt drömhem. En stor fräsch hall välkomnar mig. Ett nytapetserat kök med fina vita luckor och vitt kakel finns. Ett stort, vitt vardagsrum med en hel vägg med bokhyllor och ett stort sovrum med nya tapeter och sex stora garderober och sex små. Högt till tak och djupa fönster och det är mitt hem. Mitt hem som ger mig den återhämtning som jag så väl behöver. Den får mig inte bara att le, den får mig att orka leva. 

Gott nytt år önskar jag er alla!!!

onsdag 8 december 2010

Jag finns här

Mina inlägg här på bloggen blir färre och färre, men jag vill inte riktigt släppa den. Det känns inte som att jag är riktigt klar med den än så jag är kvar. Bara lite mer sporadisk. 

Jag mår oförskämt bra om än väldigt, väldigt trött. Det är galet mycket på jobbet den här perioden och det är som mest intensivt just nu. Har jullovet i sikte och det ska bli otroligt skönt med några dagars ledighet. 

I morgon kommer hantverkarna äntligen hit för att börja tapetsera om i kök och sovrum, så i kväll har jag röjt undan alla möbler och gardiner. Det ekar just nu... Men det blir bra när det är klart. Då kan jag äntligen få undan alla lådor, upp med alla tavlor och känna att man bor här på riktigt. 

tisdag 30 november 2010

HEL

Igår när jag gick från gymmet så föll min blick på bilen som stod bredvid min. Det stod HEL på registreringsskylten. Jag kunde inte låta bli att le, för det är så jag känner mig - hel. 

Jag är inte längre trasig. Mina sår blöder inte längre och de gör inte ont. Det finns ärr kvar som skaver lite ibland, men det är inte jobbigt. Jag ser det som en påminnelse om att det inte alltid har varit så här. 

För ett år sedan skrev jag det här på bloggen. Jag hade varit sjukskriven i några veckor och mitt mående pendlade i en rasande fart. Ena dagen kände jag mig stark, för att i nästa inte veta hur jag skulle orka andas. 

På ett sätt känns det oerhört avlägset. På samma gång känns det så nära. Som att ingen tid har gått. Samtidigt är det som att det aldrig har hänt och det känns lite märkligt. 

Idag kan jag känna ett lugn över det som har varit. Det är en del av mitt liv och den jag är och jag skulle faktiskt inte vilja vara utan det. Varför? Jo, för att det har format mig till den jag är idag. Att jag idag kan jobba heltid och ändå känna att jag har ork över - det trodde inte jag för ett år sedan. Min återhämtning har gått oerhört fort och jag vet inte vem eller vad jag ska tacka för det. Mig själv? Ja. Mina vänner? Ja. Gud? Absolut. 

Idag är jag stark på riktigt. Jag är tryggare i mig själv och jag vet att mitt värde inte sitter i det jag gör. När det gäller mitt arbete så vet jag idag att jag gör ett bra jobb och jag känner ett lugn i det. Jag är inte längre rädd för vad andra ska tycka och tänka och jag tror inte längre att jag är en bluff. Att andra snart ska komma på att jag inte alls kan det jag hävdar att jag kan. 

Idag blir jag inte rädd när de dåliga dagarna kommer, för det gör de. Jag vet att de hör till livet och jag vet att de går över. Och skulle de hålla sig kvar lite längre än vad jag egentligen vill, så är det inte heller så farligt. Det hör till livet och jag lever. Jag lever för att jag vill leva. 

Idag är jag hel...

tisdag 23 november 2010

Mod

Mod är inte alltid högröstat.
Ibland är modet den stilla röst
som vid slutet av dagen viskar:
"Jag försöker igen i morgon..."

Mary Anne Radmacher

lördag 20 november 2010

Ensam

Det är inte det att jag ångrar att jag flyttade. Jag trivs bra här - både i stan och i mitt hem. Det är bara det att tidigare var det givet att jag kunde umgås med vänner både fredag och lördagskvällar. I kväll är jag här hemma själv. Kollat på film, stickat lite och kollat på nätet. Mina vänner därhemma umgås och bakar lussekatter. Den vetskapen gör att jag känner mig ensam...

fredag 19 november 2010

From the inside out...

söndag 14 november 2010

In Christ alone


Jag har en lite mindre bra dag idag. Är som att sådant som jag tidigare haft jobbigt med kommer upp till ytan igen. Tankar om mig själv och hur jag ser på mig själv. Att jag inte är riktigt okej. Att jag för evigt kommer att vara ensam. Utan kärlek och egen familj. 

Därför behöver jag den här sången idag. Kanske någon mer behöver den...

fredag 29 oktober 2010

Trött fredag

Den där sjuka tröttheten - jag är trött på den. Det känns inte som att jag har vaknat på riktigt idag. Har småångest och vill bara försvinna för ett ögonblick. Hjärtat har återigen förflyttat sig till halsgropen och minsta lilla djupa andetag ger mig hjärtklappning. 

Jobbade från 8 - 23.30 igår. Det kan ha gjort sitt till att jag mår som jag mår idag. Jag får väl skylla mig själv. Tur mitt i allt var att jag var kompledig idag. Har mest legat på soffan och inte har jag blivit piggare för det. Snarare tvärtom. 

Vill gå och lägga mig nu fast klockan är inte ens halv åtta. Tror jag struntar i det...

torsdag 28 oktober 2010

Snart så

Jag lever och jag mår för närvarande ganska så bra. Min nedräkning går på sista versen och jag har bara 3 dagar kvar att pendla. I morgon är jag kompledig eftersom jag jobbar från 8-22 idag, så då har jag tänkt att packa det sista. Nästa lördag går flyttlasset och jag längtar!!!

lördag 23 oktober 2010

Jag har en plan

Jag har lagt upp en strategi för att överleva de här veckorna. Nu i helgen packar jag ned sovrummet, under veckan packar jag ingenting och sedan nästa helg och vecka packar jag resten. Det känns bra för då får jag tillfällen då jag kan återhämta mig. 

onsdag 20 oktober 2010

Mår sådär...

Det är mycket just nu - lite för mycket. Den där sjuka tröttheten börjar göra sig påmind igen och det spelar ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag är ändå lika trött. Igår på jobbet var jag tvungen att stänga in mig på mitt kontor och vila i en timme mellan två grupper. Det har jag inte behövt göra på bra länge.

Det retar mig lite. Fast samtidigt vet jag att det är övergående. Jag vet att det kommer att bli bättre. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv och när det blir för mycket går jag undan.

Jag vet också att man inte ska tänka att "om bara det löser sig så blir allt bra". Men jag tror faktiskt att det är lite så just nu för mig. Om jag bara får flytta så kommer jag inte vara lika trött. Det är jag helt övertygad om. Det är därför som jag inte är så orolig över mitt status just nu. För jag vet att det kommer att gå över.

I natt kunde jag inte sova så bra. Vaknade vid tre och kände mig pigg. Samtidigt var jag så trött att jag mådde illa. Det var en märklig kombinationskänsla. Jag gick upp, satte fingrarna i halsen för att slippa illamåendet och sedan kunde jag somna om. Var osäker på om jag skulle åka till jobbet eller om jag skulle vara hemma idag, men jag kände att jag behövde åka. Samtidigt visste jag att det inte var magsjuka, utan det var av trötthet som jag mådde illa.

Nu mår jag ganska så bra. Förutom att jag gör allt som om jag hade bråttom. Påminner mig själv om att ta det lugnt. Att andas. Att stanna upp.

Man behöver det ibland.

tisdag 19 oktober 2010

Det är något

L har flera gånger sagt till mig "du tar död på dig själv när du åker så mycket". Jag har inte hållit med. Istället har jag viftat bort det och menat att det är annat som tar min ork.

Men nu förstår jag. Först nu förstår jag vad han menar och jag kan inte annat än att hålla med. Att sitta i bilen två timmar om dagen och vara koncentrerad - det tär på hela mig. Jag känner mig tröttare för varje dag. Marginalerna minskar och tålamodet tryter. Jag blir stressad av telefonen och vill bara stänga in mig själv i min egna trygga bubbla.

Jag vill vara ifred. Vill inte att någon ska störa. Vill inte att någon ska bry sig. När jag kommer hem vill jag stanna där och varken vill eller orkar åka ut.

Igår kväll gjorde jag det ändå och efteråt kände jag att det var värt det. Träffade L en kvart på en parkering tio minuter från mitt hem. Vi pratade lite strunt och sedan bad vi. Eller ja... han bad. För mig. En bön som gick rakt in i hjärtat. En bön som så nära fick mig att gråta. En bön som fortfarande idag påverkar mig.

Det är något som rör sig inom mig. Något som berör min själ. Det är något som stryker mig över kinden och säger "jag älskar dig".

Jag tror att det är Gud...

lördag 16 oktober 2010

Förändring

Ibland bara det kommer över mig att jag ska flytta. Längst inne i hjärtat känns det att jag gör rätt sak, men det är ändå en ganska stor händelse. Jag kommer på ett sätt att förändra hela min situation och ibland sköljer det bara över mig. 

Mentalt har jag redan flyttat och jag vet inte hur många gånger som jag har möblerat hela min lägenhet... Nu vill jag bara komma dit och få se med mina egna ögon hur mitt liv kommer att se ut. Om jag kommer att känna att jag är hemma. Om jag kan känna att jag har landat. 

Som det är nu är det som att jag lever mitt emellan. Jag lever här - men jag är ändå inte här. Jag är någon annanstans och det skrämmer mig. Jag försöker att inte tänka för mycket på det, för när tankarna får fritt spelrum skapar det ångest. Jag känner hur kylan börjar krypa sig på i mitt inre och jag avskyr den känslan. 

Så jag vill blunda för en stund och påminna mig om att Gud är med och att det kommer att bli bra. Jag behöver bara släppa tankarna lite. 

onsdag 13 oktober 2010

Lite resonemang med ångest

Igår kväll kom den - ångesten inför min flytt. Jag har väl inte riktigt väntat på den, men jag har samtidigt varit förvånad över att den lyst med sin frånvaro. Men så igår kväll gav den sig till känna. Stannade över hos min kollega som bor i samma hus som jag ska flytta in i och när vi hade varit uppe på vinden och hämtat en madrass och landat igen i hennes vardagsrum så kom det över mig och allt blev så verkligt. 

Vinden i det huset är något av det läskigaste jag har upplevt faktiskt. En gammal, gammal trävind med mörka träplankor som har sett sina bättre dagar och det kändes som en sådan vind där synska människor får upplevelser av att något traumatiskt har hänt. Vet att jag förmodligen inte riktigt är balanserad eller nyanserad i min tanke där... Men det är den känslan man får när man är där och det får faktiskt min kollega också. 

Och det fick mig att fundera på om jag har tagit rätt beslut. Gör jag rätt som flyttar dit? Borde jag ha kollat på lite fler lägenheter innan jag sade ja till den här? Hade jag för bråttom? 

När jag tar ett steg tillbaka och ser på det på ett lite mer objektivt sätt så kan jag faktiskt se att det finns underliggande orsaker till att jag reagerar så här. I hela mitt vuxna liv har jag blivit lärd hemifrån att jag inte ska bo i ett trähus. Särskilt inte när det handlar om lägenheter, för man vet aldrig vad det är för grannar man har och det kan börja brinna. Till saken hör att det här huset (eller i alla fall vinden) känns snustorrt och skulle brinna som fnöske ifall det skulle ta sig. 

En av mina största rädslor är just att jag skulle råka ut för en brand och att jag inte kan ta mig ut. Men samtidigt - om man skulle ta och se på det på ett lite mer rimligt vis... Hur skulle det bli då? Om jag tar ett steg ifrån mig själv och resonerar lite med mina ångesttankar. Visst - det kan börja brinna, men om jag har ett par fungerande brandvarnare i mitt hem så ökar det min chans att klara mig. Om jag själv är noga med att släcka alla ljus så är jag ju ingen risk för mina grannar och förhoppningsvis tänker de likadant om  mig. 

Vad som helst kan hända. Man är inte skyddad nånstans - så enkelt är det. Och min första magkänsla över det här beslutet är att jag gör rätt. Att jag om 25 dagar kan börja ett nytt liv. Nu har jag hittat vem jag är i mig själv. Nu ska jag hitta mig själv i förhållande till andra. Det känns spännande. Det känns bra och jag ser fram emot det. 

Jag vet att jag gör rätt. Jag vet att det är dags för mig att ta det här steget fullt ut nu. Det är dags att jag prövar mina vingar som har fått träna upp sig de senaste åren och jag tror att de är redo. Att de med full kraft kan få mig att lyfta. Att de med full kraft kan få mig att bli buren. Jag älskar den känslan. Känslan att det blir bra och rätt!

lördag 9 oktober 2010

Jag vet vem jag är

Varje dag när jag åker hem från jobbet lyssnar jag på samma skiva i bilen - Melissa Horn. Denna fantastiska kvinna som skriver texter som berör ända in i hjärtat. På hennes skiva från förra året finns ett spår som heter "Jag vet vem jag är när jag är hos dig". Hon skriver utifrån aspekten man och kvinna, men jag kan inte komma ifrån tanken att den lika gärna handlar om mig och Gud. 

Under tiden som jag har varit sjuk har jag allt som oftast glömt bort Gud. Jag räknar inte med Honom i min vardag och jag tror inte att Han kan hjälpa mig med någon förändring. Det är inte så att jag medvetet vänt Honom ryggen - jag har bara inte tänkt på Honom. 

Men nu, nu när jag mår bättre - till och med bra, det är först nu som jag ser att Han har varit med mig hela tiden. Det är först nu som jag inser att jag inte skulle varit den jag är, om det inte var för Honom. Det är först nu som jag är den jag är tänkt att vara. Jag är hel. Jag har hittat mig själv för första gången i mitt liv. 

Det är först nu som jag vet vem jag är...

måndag 4 oktober 2010

Höst

Jag mår bättre idag - betydligt bättre. Gissar att det var en kombination av flera saker i helgen som gjorde att det till slut rann över och ångesten gjorde sig påmind igen. Jag utsatte mig för lite för många situationer som var stressiga och det fungerade inte. Men nu idag är jag tillbaka på banan igen. 

Förut när jag åkte hem från jobbet tittade jag ut över landskapet som bredde ut sig framför mig. Det var så vackert. Så otroligt vackert! Jag älskar verkligen hösten och allt som hör till. Regn, blåst, kall luft, färgade löv och mörka kvällar. 

Jag! Älskar! Det!

Det är som att jag blir påmind om att man själv ibland behöver gå i dvala. Låta sig själv gå som på sparlåga en tid för att sedan vakna till liv och man kan börja om på nytt. Min personliga höst är över. Jag börjar vakna till liv igen. Jag börjar mogna till den människa som det är tänkt att jag ska vara och det är faktiskt spännande varje dag. För jag lär mig saker om mig själv som jag inte visste innan. 

Det är lycka det!

söndag 3 oktober 2010

Off

Känner mig splittrad i kväll. Mår inte riktigt bra...

onsdag 29 september 2010

Att vara eller inte vara...

Åh vad tappra ni är som fortfarande tittar in hos mig och ser vad som står! Tror nog inte att det har dröjt så här länge mellan två inlägg någonsin. 

Jag funderade på det här med bloggen så sent som igår kväll faktiskt. Om det är så att jag ska ta en paus ifrån den och lägga den i ide under en tid, eller om jag ska stänga ner den för gott, eller om jag ska låta den vara som den är nu - inlägg som skrivs lite nu och då. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra. 

Den här bloggen skapade jag i period i mitt liv då jag mådde väldigt, väldigt dåligt och jag kände att jag hade ett enormt behov av att få ur mig all ångest och allt mörker som tog över mitt liv. Allt eftersom har livet blivit enklare och man har trott att man är igenom. Då kommer nästa smäll och man kraschar ihop totalt igen. 

Men nu, efter några sådana eftersmällar känner jag att jag har rest mig upp igen. Jag står stadigare än någonsin och jag känner mig stark - på riktigt. Jag mår bra - på riktigt. 

Jag ser hur sak efter sak klickar i varandra och jag ser under tiden som jag går hur vägen läggs tillrätta framför mig. Mitt liv och de beslut jag just nu tar känns väldigt rätt och jag känner, ända in i hjärteroten att nu är det min tur. Nu är det min tur att må bra. Det är min tid nu!

måndag 20 september 2010

Glad

Jag har en annorlunda känsla i kroppen. Jag känner inte riktigt igen den. Ändå finns den där. 

Den påverkar hela min dag och genomsyrar hela min varelse. 

Det är känslan av total frånvaro av ångest. 

Jag tycker om den känslan!

onsdag 15 september 2010

Nytt liv

Jag har ju tidigare berättat att jag lever i en ganska så stor förändring just nu. Jag har fått mer jobb. Jag ska flytta i december. Jag märker att jag mår bättre och bättre och det går allt fler dagar mellan mina ångestgenombrott. 

Ytterligare en sak när det gäller att förändra mitt liv har tillkommit. Jag tog beslutet i mitten av sommaren, men jag har inte sagt något än - förrän i mitt förra inlägg. Jag ska nästa år springa tjejmilen. Jag gjorde det för fyra år sedan och nästa år är det dags igen. 

Att säga att jag har börjat träna är en liten överdrift. Jag har kört ett zumbapass här hemma framför min tv och så tar jag en del promenader - men det är också det enda. Men nu idag tog jag vägen förbi intersport på väg hem från jobbet och köpte träningskläder. Jag gick förbi feelgood och fick en prova-på-vecka där jag får träna gratis. 

Så i morgon eftermiddag, efter begravningen, ska jag åka in och träna. Min bror och hans tjej kommer sent i kväll och de tränar en del och jag tror att de kommer att följa med. Kan kännas lite skönt att ha lite support första gången man är där. 

Så nu vet även ni. Jag har bokstavligt talat startat ett helt nytt liv och det känns väldigt bra!

tisdag 14 september 2010

Award

Fick en så fin award av fina fighter. Hennes motivering till utmärkelsen var; 
För jag gillar att läsa hur hon försöker vända de negativa tankarna till något positivt.
För igenkänningsfaktorn med depression och vidbrändhet.
För hennes trasiga själ på väg att bli friskare.
För att hon mötte en bil med registreringsnumret TRO.
Å för att en kollega till henne sa några väl valda ord som vi behöver ta till oss.
Tiden går så fort att själen inte hinner med.
När man får en sådan här fin award så ska man berätta 7 saker om sig själv som ni inte redan vet om. Oj, det känns verkligen som att ni redan vet allt... Men jag ska göra ett försök. 

1. Tycker det är vansinnigt tråkigt att borsta tänderna, men gör det ändå. 
2. Jag har börjat träna och ska springa tjejmilen 2011.
3. Älskar att titta på dokumentärer på tv och lyssnar på P4 dokumentär på podradio innan jag somnar. 
4. Menar att man inte kan ha för många böcker. 
5. Har upptäckt att jag gillar att ha barnkörer.
6. Är stolt lillasyster till två bröder. 
7. Impulsköpte min sprillans nya bil för tre år sedan. 

Åsså var det min tur att skicka vidare. Jag väljer att ge den till Messan
För att hennes varma hjärta lyser igenom i det hon skriver. 
För hennes underbara bilder som förmedlar liv. 
För hennes behagliga layout som skänker ro när man tittar in. 
För att hon hittar guldkornen genom både ord och bild. 

Så nu Messan - nu är det din tur att skicka vidare. 

söndag 12 september 2010

Glad

Ligger i sängen och ska alldeles strax sova, måste bara få ur mig lite ord först. Som jag tidigare har sagt så ska jag flytta under hösten. 1 december får jag nycklarna till min nya gigantiska lägenhet på 79 kvm. Det ska bli så skönt! Så otroligt skönt.

Först idag var det som att allt blev på riktigt. Mina kära föräldrar var förbi med ett gäng flyttkartonger som nu står i min hall. Jag vet att det är några månader kvar innan själva flytten men det var bra pris på dem. Och så kan jag börja plocka lite nu o då.

Så nu blir allt på riktigt. Både roligt och skrämmande på en o samma gång. Fast mest roligt.

Tack Gud!

Jag lägger upp fötterna på fotpallen, lutar mig tillbaka och känner hur lyckan får mina mungipor att rycka. Det är inte bara något påklistrat leende den här gången, utan det är på riktigt. Ända inifrån hjärtat.

För varje dag som går känner jag hur mitt liv faller på plats. Bit för bit klickar det samman och jag kan nu se hur mitt livspussel ska se ut. Bilden framträder mer och mer och jag känner mig trygg. Jag känner mig lugn. 

Dörren står vidöppen och jag känner hur förändringens vind blåser in och fyller mig med liv. 

torsdag 9 september 2010

Känner mig trygg

Mitt liv förändras för varje dag som går. Men det känns bra. Märkligt nog. Jag tycker om trygghet, det som jag är van vid och jag har väldigt svårt för förändringar. Särskilt under tiden som jag har varit sjuk. Då har den känslan varit otroligt stark. Minsta lilla sak som frångår min vanliga rutin skapade ångest. 

Men nu är det som att det har försvunnit. Jag är lugnare än på länge, trots att jag har tagit ganska stora beslut som påverkar både mig själv, mitt liv och min närmaste omgivning. 

Jag har nyss varit sjukskriven och nu smäller jag på med heltid från och med den här terminen. Först var jag lite osäker på om jag skulle orka, men efter att ha pratat med de närmaste tackade jag ja till tjänsten. I och med det behövde jag förändra min övriga situation. Som det är nu bor jag åtta mil ifrån där jag jobbar. Det tar mig en timme enkel väg att ta mig till jobbet. När jag börjar med lektioner klockan åtta behöver jag åka hemifrån halv sju på morgonen. I längden är det väldigt, väldigt jobbigt. 

Så jag började kolla efter lägenhet och i tisdags blev det klart. Kontraktet finns hos mig och väntar på att bli påskrivet. 1 december får jag nycklarna till min nya lägenhet. En stor tvåa på 79 kvm och jag är så glad! Igår kväll gick det upp för mig att jag nu ska flytta in i min drömlägenhet. Högt i tak, djupa fönster och en stor hall. Jag kommer kunna sätta upp den där feta spegeln i hallen som jag bara har drömt om. Jag kan ställa en vikvägg i sovrummet för att dela av sovdelen och jobbdelen. Jag kommer kunna köpa den där stora golvlampan som jag suktat efter under så lång tid. 

Jag kommer helt enkelt att få mitt drömhem. 

Och det märkliga är att jag inte känner mig rädd. Jag känner mig inte ens orolig. Det känns bara som det mest självklara i mitt liv just nu. 

Det gör mig väldigt, väldigt glad och mer och mer övertygad om att jag mår bättre än på länge. Kanske någonsin. 

tisdag 7 september 2010

historia

De senaste kvällarna innan jag ska sova har jag suttit vid datorn och läst. Läst igenom hela min blogg. Jag är nästan klar och det känns nästan lite märkligt att läsa de ord jag har skrivit. Se hur jag formulerat ned mina känslor på papper. Känslorna blir till ord. Ord som blir till meningar. 

När jag nu läser i efterhand, blir det så tydligt hur min sjukdom har gått i vågor. Hur mitt mående har skiftat. 

Det blir också skrämmande tydligt hur dåligt jag har mått. Hur jag så många gånger trott och hoppats på att det hade vänt. 

Men nu kan jag säga att det har vänt. På riktigt. Nu mår jag så mycket bättre. Jag mår till och med bra. 

Tack gode Gud för det! 

fredag 3 september 2010

Sov i ro

Kvart över åtta i kväll somnade farmor in för gott. Ett långt och lyckligt liv tog slut och hon var lugn i slutet. Mamma, pappa och min faster var där och de berättade att hon andades svagare och svagare och efter ett litet tag var hon tyst.

Jag sade mitt hej då till henne två timmar innan det var slut. Jag tog omvägen dit efter jobbet och var hos henne en timme. Det känns väldigt bra att jag gjorde det. Jag såg även då att hon inte hade långt kvar. 

Nu har hon det bra. Nu har hon fått träffa Birger - sin man, som hon inte träffat på trettio år. Det är hon värd. 

Älskad och saknad är hon, men jag vet att hon är värd den vilan hon nu får. 

Vila i frid älskade farmor Stina!

tisdag 31 augusti 2010

Farmor, förändring och sömn

Jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet idag. Hade ont i magen och mådde illa och så visste jag ju att farmor var dålig. Jobbade bara lite drygt fyra timmar - förvisso ganska effektivt, men jag hade kunnat vara kvar längre. Men jag orkade inte. 

Åkte till farmor istället och satt hos henne i lite drygt tre timmar. Idag var hon lite piggare. Vi fick kontakt med henne och hon pratade lite grand, men hon är orolig. Mycket ångest och rädsla. Vi tror också att hon har biverkningar och abstinens efter ett par mediciner som hon nu inte kunnat ta. Stackars farmor. Jag satt hos henne och klappade henne på kinden och fick henne att titta på mig istället för på det otäcka som bara hon såg. Lilla lilla farmor - hur ska det gå?

Själv är jag mitt uppe i en ganska stor förändring. Jag har bestämt mig för att flytta och letar lägenhet på orten där jag jobbar. Nu när jag ska jobba heltid så orkar jag inte pendla. Det tar mig två timmar om dagen i bilen och så kul är det inte att åka den vägen. Har varit lite missmodig några dagar för det är svårt att få tag på lägenhet och nu börjar jag fundera på om jag kanske ska köpa en. 

Hela min vakna tid pågår funderingarna i mig. Köpa eller inte? Hyra eller inte? Annonsera eller kontakter? Hur många steg ska man ta och våga gå innan det bara blir korkat och oansvarigt?

Jag vet inte. Först nu i kväll känns livet lite lättare. Jag mår inte illa längre utan nu börjar hungern komma tillbaka. Den har varit som bortblåst i flera dagar. Fått tvinga i mig mat. 

Jag är fantastiskt trött nu, men inte så mycket sovtrött egentligen. Men kanske ska ignorera den känslan och istället lägga huvudet på kudden och försöka sova. Det är ju en dag i morgon också. 

måndag 30 augusti 2010

Älskade lilla farmor

Jag är medveten om att det är få förunnat att ha kvar mor eller farföräldrar när man är i min ålder. Min farmor fyllde 93 i februari och har varit hyfsat pigg rätt länge. Det är jag glad över. Men nu är hon dålig. Pappa och hans syster vakar hos henne och i kväll åker jag, mamma och min yngsta storebror dit. 

Den här gången reder hon nog inte upp det. Nu sover hon och hon kommer förmodligen vara sovandes ända tills sista andetaget. 

Och även om jag är glad över att jag har haft henne så länge, känns det konstigt att det snart är slut. Hon har ju alltid funnits. Farfar minns jag inte. Jag var bara fyra när han dog. Mormor slutade leva när jag var femton och morfar dog när mamma var sexton. Farmor är den sista kvar. 

Det känns väldigt, väldigt konstigt...

fredag 27 augusti 2010

T A C K ! ! !

Det blev skrämmande verkligt när jag mötte dig. Livet. Allt som är på riktigt. Allt som är viktigt. Det var som att det var först då jag började leva. Det var då jag mötte livet. 

Det var då jag mötte smärtan. Den vidriga, rena smärtan. Som tar död på allt onödigt. Allt som ska lämnas bort. 

Den tar livet av det som måste släppa taget. Det som har funnits där och skapat en unken doft. Halvruttet och äckligt. Det som hade bitit sig fast i själen och som förgiftade mig. Det som hindrade mig från att leva. 

När du såg på mig och sa; jag kan hjälpa dig, vägrade jag. 

Jag. Kan. Själv. 

Trodde jag. Jag var stark. Behövde ingen som tyckte synd om mig. Jag mådde inte dåligt. 

Trodde jag...

Om jag hade vetat den decemberdagen vad jag vet idag - då hade jag valt att göra samma resa. Om jag hade vetat att det skulle ta så här lång tid - då hade jag varit mer tveksam. Om jag hade vetat att det skulle göra så ont - då hade jag aldrig gjort det. 

Då hade jag aldrig skickat det där meddelandet till dig där jag frågade om erbjudandet fanns kvar. Om du fortfarande ville hjälpa mig. 

Idag är jag glad att jag inte visste vad det skulle innebära. För idag känner jag hur livet fyller mig för varje andetag jag tar. Idag förstår jag den verkliga innebörden av att vara stark. Idag kan jag säga att jag mår bra och verkligen känna det. Idag kan jag säga att jag inte bara har tagit mig igenom det värsta, utan jag har tagit mig igenom. Idag kan jag säga att jag är så nära frisk som jag någonsin har varit. Idag känner jag mig inte rädd längre. 

Förändring betyder inte längre något skrämmande. Det är bara något som hör till livet och är vad det är - en förändring. 

Idag är jag stark - på riktigt. För jag har insett att styrka är att våga visa sig svag.

måndag 23 augusti 2010

A little longer

Glad

Jobbet upptar mer och mer min tillvaro, men det känns ok - jag lovar. Jag känner mig starkare än på länge och jag är inte längre rädd för framtiden. 

Det blir även mer och mer tydligt för mig att jag är lugnare och tryggare än vad jag tidigare varit - kanske någonsin. 

Det gör mig glad. 

torsdag 19 augusti 2010

Tro

Just nu står jag inför ett val. Ett val som - ju längre dagen har gått - inte känns lika skrämmande längre. Livet är fullt av förändringar och vägen som man går på, blir inte så rak eller tydlig som man en gång trodde. Men det behöver ju inte betyda att det blir dåligt eller sämre på något vis.

När jag svängde in på min gata för en timme sedan mötte jag en bil i korsningen. Inget nytt i sig, men mina ögon föll på registreringsskylten och jag kunde inte låta bli att le. TRO stod det. Tre enkla bokstäver som bildade det fantastiska ordet TRO.

Det kanske är därför som jag känner mig så mycket lugnare nu. Jag behövde bli påmind om att jag behöver luta mig tillbaka och tro. Tro att det blir bra. Tro att Gud har sin hand med i allt. Tro att den här förändringen leder till det bättre.

Tro att det är dags nu.

Ett val

Hela mitt liv har förändrats inom loppet av några timmar. Förutsättningarna har blivit ändrade och jag står inför ett val. Ett val jag inte trodde att jag behövde ta just nu. 

Tankarna slutar inte att snurra och jag vill bara hoppa av karusellen för ett tag. 

tisdag 17 augusti 2010

You'll come


Jag har beslutat ja, jag står fast
Jag väntar på Dig Gud
Min trofasta klippa, mitt liv, mitt beskydd
Jag väntar på Dig Gud

När solen stiger upp var dag så är Du där
När natten kommer likaså

Kom
Låt Din härlighet falla över oss igen
Helig Ande
Vi längtar att få se mer av Dig här
Kom
Kom

Inget kan få oss att tvivla på Dig
Vi väntar på Dig Gud
Mäktig att frälsa och skydda Ditt folk
Vi väntar på Dig Gud

Du bryter bojor
Du helar oss
Öppnar ögon
Vi ser Dig Gud

sv. text: Ida Möller

måndag 16 augusti 2010

Jag sover inte

Det är få saker som jag finner så frustrerande och stressande som att inte kunna sova. Att sova är så basalt och grundläggande för att fungera som människa och när det behovet rubbas - då rubbas hela tillvaron.

Ikväll fick jag ingen som helst effekt av sömntabletten. Ingen överhuvudtaget. Väldigt, väldigt frustrerande. Ögonen sved av trötthet redan vid nio men jag har ändå inte kunnat somna.

Nyss gav jag. Jag gick upp, tog ett varv i lägenheten och lade mig i soffan istället. Öppnade balkongdörren och hoppas på att jag känner mig mer lugn här. Att ångesten som sömnlösheten skapar ska försvinna och istället ge rum åt vila.

Jag ska upp och jobba i morgon. Klockan ringer 06:00 - det är fem och en halv timme tills dess...

fredag 13 augusti 2010

Trött - som vanligt

Har haft några jobbiga och omtumlande dagar. Har börjat jobba igen efter semestern och det känns i både kropp och själ. Igår mitt på dagen var jag så trasig - jag trodde att jag skulle gå sönder, bokstavligt talat. Efter några panik-sms till L och efter att ha gått undan några minuter lugnade det sig och jag kunde fortsätta jobba. 

Jag har blivit smärtsamt medveten om hur skör jag är och hur smal linan är som jag går på. 

På ett sätt känner jag mig mer trygg i mig själv än på länge. Samtidigt känner jag att jag inte räcker till. Vill så mycket mer än vad jag verkligen orkar och jag får dåligt samvete över mina nekande svar. Men jag måste göra det för att överleva. Jag går sönder annars. Jag dör annars. 

Livet känns inte så mörkt som det här inlägget låter. Jag är bara otroligt trött. 

Trött och trasig. 

torsdag 12 augusti 2010

Trasig

Hur lång tid tar det att läka en trasig själ?

måndag 9 augusti 2010

Tänker fel

Jag har fallit tillbaka i ett lite felaktigt sätt att tänka. Jag tycker inte att jag borde göra det - jag mår ju ändå bättre nu. Men jag har kommit på mig själv med att i flera dagar ha svårt att särskilja på mig och min sjukdom. Jag tänker att jag är min depression. Istället borde jag tänka att det är något jag har.

Man kan tycka att det är en väldigt liten skillnad, men så är det inte. Jag är ju inte min depression, det är ju något som jag har. Om det beror på att det är sjukdom som är psykisk, eller om det handlar om någon typ av sjukdom som är kronisk - jag vet inte. 

Jag tror att jag kommer att bli frisk från min depression, men jag tror att jag kommer att ha lättare att bli sjuk igen. Min ångest tror jag inte att jag kommer att bli helt fri ifrån - men jag kommer att lära mig att leva med den. 

Nu ska jag bara lära mig att tänka rätt igen.

Vem?

När jag var liten fanns det en saga som hette "vem kan trösta knyttet?". Jag kom att tänka på den nu ikväll. Inte så att jag behöver tröstas för min egen del. Känner mer bara "vem kan älska mig?".

Jag. En överviktig kvinna strax över trettio. En som varit sjukskriven. Som har en depression och ångest på det. Som äter antidepressiva tabletter varje dag - 40 mg på morgonen och 15 mg på kvällen. Plus 10 mg sömntablett. Jag. Ett psykfall. Som har en psykanamnes. Vem kan tänkas vilja älska mig? 

Vissa dagar är det jobbigare än andra att vara singel. Vet inte varför. Det kanske är så bara. Vill inte erkänna det men den biologiska klockan tickar. Obönhörligt och högre för varje dag. Försöker att inte lyssna på den utan istället se till vad jag har. Vad jag kan vara lycklig över. Det funkar inte alltid. Just nu är det en sådan stund. Jag vill bara vara ifred. Ensam. Vill ha tyst.

fredag 6 augusti 2010

Tack Gud

Det som igår skapade panik är under kontroll. I alla fall för stunden. Jag har fått distans till det hela och jag kan inte göra annat än att lägga det i Guds händer. Så enkelt, men samtidigt så svårt. 

Andra saker faller på plats på ett sätt som jag knappt själv förstår. Jag kan bara le och skaka på huvudet. 

Jag borde inte bli förvånad längre, men det blir jag. Saker och ting bara löser sig och den här gången kan jag inte annat än tänka att det är Gud. Den här gången ser till och med jag det. 

Tack Gud att Du hör våra böner och ger oss svar i rätt tid
Tack Gud att Du tar våra bördor och ger oss av Din frid 
som övergår allt förstånd...

Ibland så...

Jag skrev ett inlägg igår som jag efter ett par timmar ångrade. Jag fick panik och i det anfallet raderade jag inlägget. Det blev för privat. Alldeles för ärligt. 

Det är möjligt att jag kommer att skriva om det lite längre fram, men inte nu. Nu är det för nära. 

I tisdags skrev jag om min lillasyster. Det kanske lät märkligt att vi inte har setts på två år... Hon är inte min biologiska syster. Men hon är en så pass nära vän att jag ser henne som det. Så nu behöver ni inte fundera på märkliga familjeförhållanden där man inte ses på flera år. 

Jag önskar att de tankar jag har inte riktigt fanns där. Hjärnan går på tomgång känns det som. Samma destruktiva tankar snurrar om och om och om igen. Jag försöker att sätta stopp för hjulet - ibland går det bra, ibland inte. 

tisdag 3 augusti 2010

Älskade vänner!

Något som har förändrats sedan jag blev sjuk är att jag har mer eller mindre slutat att prata i telefon. Jag får panik så fort det ringer och i många lägen väljer jag att inte svara. Om jag har något ärende eller om jag vet vad det handlar om - då kan jag svara eller ringa, men i andra lägen väljer jag sms eller mail.

Jag vet helt ärligt inte varför det har blivit så. Men det är som att jag inte klarar av att småprata med någon.

Men det finns undantag. Idag ringde min älskade lillasyster och vi pratade en halvtimme. Hon kan vara så där jobbigt ettrig och störande som bara en syster kan vara. Men jag älskar henne så djupt. Hon är nog den som står mig allra närmast - trots att vi nu inte har setts på snart två år.

Hon och jag har både skrattat och gråtit ihop och hon är en av få där jag känner att jag kan vara helt och totalt ärlig. Vi pratar om allt och hon är helt, helt underbar.

Jag vet att det är få förunnat att ha vänner och jag är så tacksam för att jag har flera stycken. Jag vet att jag har flera som jag kan ringa till, när som helst på dygnet om det skulle behövas.

Sedan finns de vännerna man har som man inte har träffat någon gång. De här på nätet. Ni som läser min blogg och kommenterar och jag blir lika glad varje gång. Ingen nämnd, ingen glömd - men jag uppskattar er otroligt mycket.

Jag älskar er allihop!!

lördag 31 juli 2010

Varm i hjärtat

Ibland händer det oväntade saker. Ord sägs från någon som går rakt in i hjärtat och jag tror att det är när det är otvunget som det blir så ärligt. Det blir äkta. Ikväll har jag varit med om två sådana tillfällen - båda värmde lika mycket. 

Först var det en 70-årig kvinnlig patient som hejdade mig mitt i en rörelse, tittade på mig och sade; "Jag har tänkt på det hela kvällen och det är att du är så otroligt söt". Jag blev så paff att jag knappt visste vad jag skulle säga men till slut fick jag fram; "tack, du gjorde min dag".

En timme senare fastnade jag även då mitt i en rörelse av en kollega som sade; "Du är alltid så himla go och glad, har du inte mött några svårigheter än?" Hon är en sköterska som jag jobbade med för tio år sedan och vi hade så roligt tillsammans då, så jag sade som det var - att jag hade varit sjukskriven i vinter och att jag fortfarande åt medicin. 

Hon lyssnade och sade; "Ja du, det kan verkligen hända vem som helst. Men nu vill jag säga till dig att jag blev så glad när jag såg att vi skulle jobba tillsammans ikväll. Man blir så glad av dig och man mår bra i din närhet. Du är så genomgo och god i dina tankar och ditt sätt att vara, både mot oss kollegor och mot patienterna. Sedan är du väldigt duktig också." 

Jag kände hur jag blev alldeles varm ända in i hjärtat och jag blev så glad att hon berättade det. Hon och jag har alltid fungerat bra ihop, men jag visste inte att hon kände det så. Vi fortsatte jobba och efter ett tag hejdade hon mig igen. "Jag kom på en sak", sade hon. "Sist jag såg dig så var det som att det inte var du. Man nådde inte riktigt ända fram till dig, men nu är du den jag minns sedan vi jobbade tillsammans första gångerna. Nu är du tillbaka." 

Sist hon och jag träffades var en vecka innan jag blev sjukskriven i höstas... Jag trodde inte att det märktes så tydligt att jag var sjuk, men det gjorde visst det. 

Att jag fick höra det här nu ikväll gör att jag kan gå och lägga mig med ett leende på läpparna. Varm i hjärtat och varm i själen. I morgon ska jag jobba igen, det känns helt plötsligt inte lika jobbigt längre.

fredag 30 juli 2010

Själen hinner inte med

Vissa stunder kan jag känna mig frisk, som att jag kan klara av vad som helst. Men så kommer de där stunderna då det blir lite lite för mycket. Då krackelerar hela jag och det är då jag märker hur skör jag fortfarande är. Jobbade på sjukhuset igår kväll och när jag kom dit fick jag bara höra hur mycket det var och hur rörigt det var. 

Det räckte för att jag skulle känna hur allt i mitt inre drog igång. Hjärtklappning, illamående, yrsel, skakningar och ångest. Orkade inte med pratsamma kollegor utan drog mig undan och gjorde mitt jobb. Först efter ett par timmar på plats lugnade det sig för mig. Jag märkte att det var ganska lugnt på jobbet ändå. Trots vad mina kollegor hade sagt. 

Jag hann till och med sitta ned och prata med en god och klok kollega ett litet tag. Vi pratade om livet - hälsan och kärleken och en sak hon sade dröjde sig kvar. Hon sade; "Livet går så fort att själen inte hinner med"

Och visst är det så...

tisdag 27 juli 2010

Är lite tyst för närvarande

Jag har inte skrivit här på några dagar och det är jag medveten om. Jag har lite tröttnat just nu på att skriva. Eller inte att skriva i sig, mer om det som jag måste få ur mig. 

Jag mår inte så jättebra just nu. Ångesten finns kvar men det har förändrats - vilket har gjort att jag inte vet hur jag ska hantera den. Om jag ska låta den härja fritt i mig eller om jag ska ignorera den. Oavsett hur jag gör så blir det jobbigt. Jag orkar inte alltid möta den och då trycker jag undan den genom att ta en sömntablett och gå och lägga mig. Jag kan heller inte ignorera den för länge för till slut kommer den upp till ytan med full kraft. 

Jag vet som sagt inte hur jag ska göra för att hantera den och det gör mig frustrerad, enormt frustrerad. 

Jag vill heller inte klaga. Jag vill inte att det här ska bli en ångestblogg där man bara kan läsa om hur dåligt jag för tillfället mår. 

Därför är jag tyst.

lördag 24 juli 2010

All skillnad i världen

Tisdag 15:57

Jag ligger på en filt i slottskogen. Hör hur vinden susar i de stora träden som omringar min varelse. Jag blundar och är närvarande i nuet. Samtidigt är jag någon annanstans.

Livet blir påtagligt när det är så här. Livet blir levande.

Tystnaden är inte tryckande, den är stilla, läkande. Jag har de närmsta runt mig. Mina vänner som vet allt. Som förstår. Som sett all min ångest och tagit den i sina utsträckta händer. De har sett när depressionen fått mig att ligga tyst och ihopkrupen i soffan. De har varit där. Andats sitt lugn i mig. Bara varit nära med sig själva. Inga krav. Bara kärlek.

Ingen av oss har sagt något på länge. Det behövs inte. Vi är trygga i oss själva. I varandra. I det umgänget som bara är vårt.

Jag känner hur ångesten ligger nära och vill ha uppmärksamhet. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den. Om den ska få utrymme eller om jag ska trycka undan den.

Samtidigt känner jag - helt ärligt, att den kan få göra som den vill. Om den håller sig undan, om den klingar bort av sig självt vore det bara väldigt skönt. Men skulle den bryta ut i full kraft så är det inte världens undergång. Jag är trygg med mina vänner.

Det gör all skillnad i världen.

måndag 19 juli 2010

Mår lite bättre

Mår bättre idag. Det är som att när jag kan få göra som jag vill så blir tillvaron lättare att hantera. När umgänge och relationer blir på mina villkor så går det bra. Låter egoistiskt, jag vet. Men just nu mår jag bra av det.

I morgon åker jag iväg med några vänner. Är lite orolig över om jag verkligen orkar och hur det ska gå. De vet i och för sig om att jag är sjuk och de förstår, men ändå vet jag inte hur ärlig jag kommer att vara. Vill inte vara till besvär. Kör hellre över mig själv än gör någon annan besviken - det är kuratorns ord om mig. Hon har rätt. Jag måste fortfarande lära mig att sätta mig själv i första rummet.

Men hur gör man det? Vet inte. I väntan på att jag ska komma på det och i väntan på att lusten till att packa ska starta igång, sätter jag mig på balkongen. Tittar på tomatplantorna och funderar på när jag ska kunna skörda mogna tomater.

söndag 18 juli 2010

Ett förlorat löfte

Det är något som inte är som det ska. Det är som att det är något vasst, en envis klo som krafsar i nacken på mig. Lämnar mig ingen ro och jag kan inte fly ifrån den. Ju mer jag springer, ju längre bort jag försöker komma - desto mer gräver den sig in i mitt inre. 

Den genomsyrar mina tankar. Mina känslor. Mina reaktioner. Skickar allting åt motsatt håll och där exploderar det i ett självförakt - större och mer destruktivt än på länge. 

Du är avskyvärd. Vidrig. Vem tror du att du är? Någon betydelsefull? Haha haha ha!!! 

Hånskrattet ekar i mitt tomma inre och jag mår illa. Allt vänder sig ut och in och det kryper under skinnet på mig. 

Vill tillbaka till tystnaden. Till stillheten. Till ron. Till platsen där jag slöt en överenskommelse med själen. Jag hade några bra dagar. Nu får jag betala priset för - jag vet faktiskt inte vad. Jag vet inte när eller vad det var som gjorde att det gick snett. Varför det eskalerar just nu. 

Jag tar tillbaka mina gamla försvarsmekanismer. Ler åt när någon gråter på tv, tycker att de är känsliga. Löjliga. Jag blir hård. Stänger av. 

En konstig känsla har ockuperat min kropp, mitt inre och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Istället ger jag mig hän åt föraktet. Tänker att jag är värd att må så här. Att jag får skylla mig själv. Att inget kommer att förändras. Det spelar ingen roll vad jag gör - jag kommer alltid ha en depression. Ångest. Sömnproblem. Jag kommer alltid att behöva äta medicin och det finns ingen lösning på mig och mitt problem. 

Ett hopplöst fall. Ett uppgivet hopp. Ett förlorat löfte.

Delaktig

Idag har det varit en sådan där dag. Då det känns som att livet som man lever inte är på riktigt. Man lever egentligen i en annan värld och det är som att tillvaron är på låtsas. 

I några dagar har det känts skitjobbigt att vara singel. Jag blir inte yngre och jag längtar efter barn. Inte så att jag går sönder, men jag skulle gärna vilja ha barn någon gång. Men för att få barn behövs en man, vilket jag inte har. Jag hör även till dem som vill vara gift innan jag får barn... Det går ju sådär med den saken. 

Ibland har jag dagar då jag tänker, hoppas och drömmer om ett annat liv. Ett liv med man och barn. Idag har det varit en sådan dag. Jag har drömt om mitt bröllop och jag har vissa stunder känt mig lycklig, för det har varit som att drömmen har varit på riktigt. 

Jag har drömt om hur klänningen ska se ut, hur frisyren ska vara, blommorna, en del gäster och om de bekväma skorna. Det enda jag inte har fått någon tydlig bild av är mannen. Vem är han? Hur ser han ut? Hur är han? 

Jag vet att det är ganska fånigt och naivt att drömma om de här sakerna, men jag måste få göra det. Jag måste få vara lite löjlig. Jag måste få drömma om det här när jag inte har det i verkliga livet. Jag vet också att livet inte blir strålande och perfekt bara för att man lever tillsammans med någon - det är jag fullt medveten om. 

Min dröm handlar inte om det - ett perfekt liv. Den handlar om att få känna sig delaktig i något större. Delaktig i någon annans liv.

torsdag 15 juli 2010

Var inte rädd - det kommer att bli bra.

Tisdag 18:06

"Var inte rädd, det kommer att blir bra", var den katolska prästens ord på mässan ikväll. Han sa det flera gånger och jag upprepade det för mig själv om och om igen. Var inte rädd, det kommer att bli bra.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Hade ingen aning om vad som skulle hända. Det kanske var det som gjorde att jag kunde höra det han sa. Var inte rädd, det kommer att bli bra.

Är man inte katolik får man inte delta i deras nattvard. Men man kan få gå fram och få Guds välsignelse istället. Så med handen på hjärtat stod jag där och kände hur Gud kom. Kom och berörde mig. Rörde vid mitt bultande hjärta.

Det var det jag ville. Det var det jag hoppades på. På Gud. Det var inget himlastormande mirakel. Snarare som en stilla beröring av mitt inre. En minskning av ångesten. Av oron. Det är inte borta. Både oron och ångesten finns kvar. Men den är mindre.

Kom, Herre kom!


Det som var

Tisdag 16:00
När allt stängs av runt mig. När det inte finns någon tv eller dator. Då kommer allt ikapp. Alla känslor. Allt jobbigt. Samtidigt ökar min kreativitet. Orden formas och meningar formuleras. Det är som att allting blir så mycket mer.

Man kunde tycka att jag borde veta bättre. Att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men jag har inte gjort det. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera en del känslor och tankar. Och när allt annat har skalats bort, kommer det andra nära. Känslor. Tankar. Minnen. Förhoppningar.

Allt exploderar som i ett stort fyrverkeri. Lämnar mig kvar. Bränd. Uttömd. Rykande.

Hm...

En del av mig vill få ur mig alla tankar och känslor nu. Inte vänta tills i morgon eller till någon annan dag. En del av mig vill sova. Ögonen svider av trötthet men känslan av att allt inte är som det ska mal i mig.

Dagarna har varit nödvändiga för mig. Jobbiga, men nödvändiga. Har man ingen tv eller dator har man inget val. Man måste möta sina känslor. Sitt inre.

Rastlösheten och ångesten har varit vidrig vissa stunder. Paniken har legat på lur och under en guidad tur på hospitalmuseét kom paniken upp till ytan. Mycket folk, små rum och berättelser om den tidiga psykvården blev för mycket. Det blev för nära. Det kunde lika gärna ha varit jag.

Jag gick därifrån. Tittade inte på så mycket som jag egentligen ville. Jag klarade inte av det. Tog istället min tillflykt till ett café. Andades och intalade mig själv att det inte var någon fara. Att jag kunde vara lugn.

Jag hatar när det blir så. När jag inte kan ta in det som sägs. När hjärtat bultar så hårt att man tror att det syns.

Kvällen blev lugnare. Kände mig berörd. Närvarande. Levande. Lugn.

Nu är jag återigen hemma. Lite orolig och med en känsla av att jag inte vill vara här. Vill bort. Någonstans där jag själv kan styra över mitt liv. Min vardag.

Men jag stannar här. Väntar på friden. På Gud. För jag vet att Han är även här. Jag bara vet det.

Bilder

välkommen

innergården

salongen

salongen

ut mot trapphuset

mitt rum

mysigt

ett rum med utsikt

örtagården

vacker

bakgatan

liv

fridfullt

du som är törstig - kom till mig och drick

dåtid möter nutid

hospitalmuseum & Mårten skinnares hus

klosterporten

om väggar kunde tala

det finns plats för alla

vackert

orgeln

kom min Herre kom!