Det är märkligt hur fort det kan vända. Förra veckan visste jag inte hur jag skulle orka andas. Idag mår jag rätt bra. Var hos sjukgymnasten på morgonen och hon var jättenöjd över att jag kunde komma ned i djup avslappning redan andra gången jag är där. Det får mig att tro att jag har bromsat i tid. Det kanske innebär att min sjukskrivning inte behöver bli så lång.
Måste förvisso alltid vila ett par timmar på eftermiddagen för att komma ner så pass i varv att jag kan somna i rimlig tid. Men just nu har jag den möjligheten. Nu måste jag inte vara på jobbet när jag behöver vila. Nu kan jag släppa allt och ligga på soffan.
Och det är ok. För jag har insett och accepterat att det är nödvändigt för min läkning. Och nu när jag ser tillbaka några veckor så märker jag att jag är lite starkare. Jag mår lite bättre. Men framförallt så är jag mer sann och ärlig emot mig själv.
Och det tror jag är det viktigaste...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar