onsdag 30 december 2009

Nytt år - nya möjligheter

Om bara några timmar är det ett nytt år. Vi skriver 2010 och man brukar säga "nytt år, nya möjligheter". Men vad innebär det då? Är det att man ska blunda för det som har varit? Att se på det som något gammalt? Eller är det att man hela tiden ska sträva efter nya saker - nya lösningar på situationer?

För min del så innebär det att jag kan se på framtiden med tillförsikt. Att det som kommer inte behöver vara som det alltid har varit.

Jag vet inte hur många nyårslöften som jag avlagt bara för att bryta dem några dagar senare med en unken känsla av att jag har misslyckats - än en gång. Men för Gud är ingenting omöjligt och om man tar med sig Honom i sina beslut så kanske man kan få lite hjälp på traven. Löftet, eller kanske önskan man har om ett bättre liv - kan infrias. Det är ingen omöjlighet även om det kanske kan kännas så.

För när det är som mörkast - kom ihåg att för Gud är inget omöjligt.

tisdag 29 december 2009

fortsatt sjukrivning

Mitt inre är något lugnare. Har träffat min läkare nu och jag blev sjukskriven ytterligare en månad. I slutet av januari blir det vårdplanering och om det känns ok så går jag tillbaka på några procent annars blir det fortsatt sjukskrivning ytterligaren en månad.

Är helt slut nu. Nacken knakar och värker. Men någonstans känner jag mig lättad. Jag blev tagen på allvar. Jag kan luta mig tillbaka på hennes ord att hon inte tyckte att det var tillräckligt ok. Hon var glad att se mig för hon såg en förbättring och hon var imponerad över det, men hon tyckte inte jag skulle tillbaka till jobbet nu.

Och ändå tror jag att jag förskönade mitt status lite. Jag sa inte de allra värsta stunderna. Jag berättade lite, men inte allt. Men det känns ändå bra.

måndag 28 december 2009

jag. orkar. inte.

Tänk att du ställer dig vid starten. Du är mer redo än någonsin. Du tar sats och när du sätter ned fötterna så känner du hur du glider fram längs isbanan. Inget grus i vägen. Inga stenar eller små grenar som ligger där och stör. Du kanar fram och det känns som om det aldrig ska stanna. Den iskalla kylan biter i kinderna och du älskar känslan av vind i håret som sticker fram under mössans kant.

Jag skulle vilja att livet kunde kännas så. Lite smidigt. Som att det flyter på bra utan något som är i vägen och fäller krokben. Jag orkar inte slåss längre. Jag. Orkar. Inte. Varför sätta sig själv först när det ändå inte blir någon större förbättring? Jag är sjukskriven och mår dåligt. Då kan jag lika gärna jobba och må dåligt. Det blir ju ändå ingen större skillnad i mitt mående. Jag kanske inte blir friskare av att vara sjukskriven?

Eller är jag otålig? Borde jag ge det mera tid? Jag vet att det kan ta flera år innan man kan vara tillbaka i arbetslivet igen och jag vet att det kan ta rätt lång tid innan man accepterar sitt status. Men det gäller bara andra - inte mig. Jag vill att det ska vara bra nu. Jag kan tycka att det är helt ok att andra mår dåligt och är hemma och är sjukskrivna länge - men inte jag. Det här händer inte mig. Jag är inte sjuk på riktigt. Jag är bara känslig.

Vet inte längre vad som är smart eller vad jag ska göra. Får råd och tips från alla möjliga håll och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på. Ibland undrar jag vad som ska behöva hända för att omgivningen ska förstå hur jag verkligen mår. Att jag är sjuk och inte bara hittar på. Men i samma stund som jag tänker det så funderar jag på om det kanske egentligen är jag som behöver förstå allvaret. Hela tiden hittar jag bortförklaringar till hur jag reagerar. Hittar alltid en logisk förklaring.

Vissa stunder får jag panik bara jag tänker på jobbet. Andra stunder känner jag att jag vill tillbaka och tror att jag kan klara av det. De kanske har rätt - det kanske bara är till att bestämma sig. Att välja vad man fokuserar på. Att bestämma sig för att man ska klara av det och inte utgå ifrån att man rasar ihop längre fram på vårterminen.

Trodde det var idag jag skulle till läkaren - jag hade fel. Det är i morgon förmiddag jag ska dit. Och innan dess ska jag ut och handla lite med min pappa. Det blev jättejobbigt när han föreslog det för det rubbade min rutin. Det var inte vad jag hade tänkt mig. Det är de stunderna som jag betvivlar att jag kan jobba nu om ett par veckor.

Har haft huvudvärk de senaste dagarna. Tror det har med morgondagens besök att göra. Jag är så spänd och hjärtat går på i hundraåttio hela tiden och det känns som att mitt huvud ska sprängas. Min kropp är inställd på fara. Minsta lilla får mig att lägga an och jag skjuter på allt som rör sig. Allt blir till hot och jag är i ständig försvarsposition. Samtidigt som jag är längst fram vid frontlinjen och har full koll på allt som är runt mig. Jag är ensam - ingen annan är med mig där jag är. Det ekar och jag hör vartenda ljud. Min kropp är på helspänn och jag är redo. Det är bara det att jag inte vet vad det är som jag är redo för...

lördag 26 december 2009

Jag kan bara leva...

Jag vill inte längre vara ledsen. Jag vill inte längre vara rädd när det blir mörkt runt mig. Jag vill inte längre ha ångest. Det räcker nu. Det får vara nog nu.

Tänk om det vore så enkelt. Att man bara kunde bestämma sig för att må bra. Att man inte längre blev påverkad av all stress, all prestation, allt som trycker på utifrån.

Om det var så lätt - då hade jag mått bra för länge sedan. Då hade jag inte haft min ångest. Då hade jag inte haft mina tankar på att ge upp. Då hade jag inte känt mig stressad och fått hjärtklappning när jag är bland för mycket folk. Då hade jag inte haft en ständig känsla av oro och rastlöshet i mig.

Men det är som att omgivningen tror att det bara är att bestämma sig. Ta ett beslut och känn inte efter så mycket. Problemet för mig är dock att jag har gjort just det. Jag kände inte efter utan jobbade på precis som vanligt och det ledde till en sjukskrivning.

Och visst - jag orkade följa med min bror på rea idag. Det var inte så mycket folk som jag hade trott och det gick riktigt bra. Just då. Men ett par timmar senare kände jag hur paniken kom krypandes. Jag märkte hur jag bet ihop käkarna så hårt att jag fick huvudvärk. Jag märkte att jag bara ville bort - försvinna ifrån allt och alla. Stänga ute omvärlden och bara få vara ifred.

Men hur förklarar man det för någon som tycker att det bara är att bestämma sig? Hur hanterar man oron inför läkarbesöket på måndag? Hur blir det? Vad kommer läkaren att säga och vad kommer omgivningen att säga beroende på vad som sker då?

Jag vet inte. Jag känner mig helt tom. Jag har inga svar. Jag har ingen kontroll. Och jag avskyr att inte veta och ha kontroll. Jag kan bara leva och lita på Gud. Lita på att Han ändå är med. Att Han har kontroll när jag inte har det.

För jag vet att jag är trygg med Honom. Jag vet att Han aldrig lämnar mig oavsett vad som händer. Och längst inne i hjärtat känns det väldigt väldigt skönt...

torsdag 24 december 2009

god jul!




onsdag 23 december 2009

tusen och fjorton råd...

Bestäm dig bara. Gå inte så mycket på känslor utan ta ett beslut. Det är bara du som har makten över ditt eget liv så bli inte påverkad av andra människor. Se det som är bra istället för att känna efter så mycket. Säg inte nej om dina vänner eller din familj vill göra saker med dig - sådant är ju roligt så det är ju inte så jobbigt. Vila inte på dagen för då sover du inte på natten. Ha inte så dåligt samvete hela tiden. Sätt upp mål med ditt liv och jobba emot dem.

Några av alla råd som jag fått höra de senaste dagarna. Jag vet att de bara menar väl. Jag vet att det är av omsorg. Jag vet att de är oroliga för mig och hur jag mår. Men om det bara vore så enkelt som att bestämma sig - då vore jag inte sjuk. Det kanske till och med är det som har gjort att min situation är så här. Att jag har kört över hur jag mår och tänkt att det bara är att bestämma sig för att må bra.

I flera dagar har jag behövt gå upp vid halv nio - sent för en del, men väldigt tidigt för mig. Jag behöver sova till tio om jag ska orka en hel dag. Och de här dagarna har jag inte tillåtits att vila mitt på dagen - jag har blivit aktiverad känns det som. Först idag kunde jag rymma undan till mitt hem i några timmar. Behövde städa och slå in julklappar. Det blev inte så. Istället däckade jag och sov i två timmar. Min räddning för min överlevnad tror jag.

I morgon ska vi fira jul här hemma hos mig. Ska bli skönt för mitt hem är min trygghet just nu och det är det som jag behöver - trygghet och vila.


måndag 21 december 2009

walking in my winter wonderland...

















osäker

Det har varit en omtumlande och märklig dag. Tankarna har snurrat runt mer än någonsin och jag får ingen rätsida på någonting känns det som. Det blir bara mer och mer förvirrat. Mer och mer knutar.

Läste några inlägg i en blogg av tjej tidigare idag och orden hon skrev kunde lika gärna vara mina. De känslor hon beskrev kunde lika gärna ha varit mina. Hon har också haft en utmattning - sjukskriven i sexton månader, men mår nu bättre. Och det var så märkligt att läsa det hon skrev. Läste om orden om och om och om igen. Jag satt helt stum samtidigt som alla känslor yrde omkring i mitt inre.

Jag fick en känsla av att jag inte är ensam. Att jag inte hittar på. Det finns i alla fall någon mer som känner och reagerar som jag. Men ändå blir de orimliga tankarna till verklighet. De blir till sanning. Och det skrämmer mig.

Är osäker på hur ärlig jag ska vara i det jag skriver. Hur utlämnande jag ska vara. Jag vet inte om det blir bättre av att jag skriver det jag tänker och känner. Har min mentor som får "stå ut" med mig och allt som rör sig i mig - det kanske får räcka med det. Jag vet inte. Ibland vill jag bara skriva precis det jag tänker - det jag känner. Ibland vill jag vara så ärlig som jag bara kan. Men jag vet inte om det är rätt. Om jag kanske ångrar mig sedan.

Tröttheten har legat som ett täcke över mig hela dagen. Sov hela förmiddagen och har bara varit hemma och fixat med en massa saker. Har inte kunnat stanna upp och bara vara. Har inte ens orkat ta någon längre promenad idag, gick bara runt kvarteret. Har inte vågat lyssna på mina tankar idag. Har varit rädd för hur det verkligen känns. Vad jag verkligen tänker.

Känner att stressen som finns i mitt inre ökar för varje stund. Tror att jag oroar mig för att min sjukskrivning snart är slut. Känner att jag "borde" må bra och orka gå tillbaka till jobbet. Men jag tror inte att jag gör det. Men hur ska jag kunna förklara det, eller rättare sagt hur ska jag kunna försvara det när det inte är jobbet i sig som är orsaken till hur jag mår?

Är så rädd för vad som kommer att hända. Hur det kommer att bli. Vet ingenting. Känner ingenting. Orkar ingenting. Känner mig uppgiven. Less. Frustrerad och arg. Men mest ledsen. Är som att min framtid är som ett grått töcken där jag inte ser någonting. Det bara är. Det finns där. Men det är mörkt. Segt. Märkligt.

Vet inte längre hur jag ska hantera livet. Önskar att det fanns en färdig mall man kunde följa. "Gör så här så blir det bra". Tänk vad skönt det skulle vara. Om det fanns ramar. Tydliga svar. Struktur.

Men det finns inte. Det är bara flummigt. Suddigt och diffust. Allt det som jag inte vill att det ska vara.


söndag 20 december 2009

mitt inre är trasigt...

Det känns som att min kropp lägger av. Värken förflyttar sig och placerar sig på olika ställen varje kväll. Nu är det nacken och käken som värker och det hjälper inte vad jag gör. Försöker hitta ett läge där jag är helt avslappnad men det går inte. Det spänner och knakar ändå.

Orken finns inte längre. Eller det är väl fel att säga så egentligen för den finns där ibland. Jag hade några dagar när jag mådde bra. Kände att jag orkade saker utan att jag helt tömde slut på mig. Men så kommer de här stunderna då det bara är kortslutning.

Försöker se från ett positivt perspektiv - det går ibland. Försöker tänka att jag ändå höjer min lägsta nivå hela tiden. Att det ändå går framåt - att jag blir bättre. Men det tar sådan tid. Tid som jag inte tycker att jag har. Tid som tas ifrån mitt liv. Ett liv som bara springer ifrån mig.

Idag kände jag mig lycklig för en stund. Lugn. Tillfreds. Frisk. Men ett par timmar senare sjönk jag igen. Det är så frustrerande. Tror att jag omedvetet oroar mig för att min sjukskrivning snart är slut och för vad läkaren kommer att säga när jag träffar henne igen. Om hon tycker att jag ska tillbaka till jobbet - hur kommer jag att klara det? Om min sjukskrivning fortsätter - hur hanterar jag det?

Jag känner lite att jag borde må bra. Har ju ändå varit hemma i snart två månader. Jag borde vara frisk. Men det är jag inte. Jag sade till en vän för ett par veckor sedan att jag mår ju i alla fall inte som S som har varit hemma i fem år. Nej, du mår sämre svarade han. Det golvade mig. Har hela tiden tänkt att jag inte är så sjuk ändå. Att jag inte mår så dåligt egentligen.

Men det verkar som att han hade rätt. Jag mår inte bra. Jag mår bättre än vad jag gjorde för ett par månader sedan - men jag är inte frisk. Det blir så tydligt när allt tystnar. Då kommer ångesten. Oron. Skakningarna. Det är då jag märker hur stel jag är. Hur trött min kropp är.

Och det är så märkligt. Hur kan kroppen vara trött när det är mitt inre som är trasigt?



fredag 18 december 2009

dålig dag

Jag önskar att jag kunde skriva något vettigt och genomtänkt. Men det är en dålig dag idag. Känner mig bara tom...


tisdag 15 december 2009

Du är värd bättre!

Under tiden som jag har varit sjukskriven har jag funderat ganska mycket. På mig själv, hur jag reagerar i vissa situationer, varför just jag har blivit sjuk och vad det är i mitt inre som har gjort att jag har de krav på mig som jag har. Jag har många dagar haft dåligt samvete över att jag blivit sjuk och jag känner att jag har svikit mina kollegor, min chef och mina elever. Men framförallt har jag känt att jag svikit mig själv. Jag tänker "vad är det för fel på mig som gör att jag inte orkar jobba medan andra gör det - jag måste vara en dålig människa".

Det märkliga i mitt resonemang är att jag inte har tänkt att andra som är sjukskrivna är dåliga människor - bara jag. Och även om jag ser det orimliga i det så har jag ändå inte kunnat ändra på mitt sätt att se på mig själv.

Men så igår kväll när jag pratade med min bror på telefon så sa han "varje gång du tänker så om dig själv så ska du också tänka så om någon annan du känner som är sjukskriven - då kommer du se att det inte håller".

Och han hade rätt. Först när jag fick det perspektivet förändrades min tanke. Först då hörde jag hur orimligt det lät.

Så varje gång du trycker ner dig själv - testa att vänd tanken mot någon annan. Se om du fortfarande tycker att din åsikt håller eller så märker du precis som jag att du är värd bättre...


en vändpunkt

För första gången sedan jag blev sjuk känner jag att det kommer att ordna sig. Sedan några timmar tillbaka är hopplösheten borta. Meningslösheten lyser med sin frånvaro och jag känner mig lugn. Vet att det kommer att bli bra. Vet att jag inte behöver oroa mig i förskott utan att jag kan ta det som det kommer.

Det sägs att man måste nå botten innan det kan vända. Jag tror att det ligger en sanning i det. Och jag tror även att jag har nått min botten. Så tufft som det har varit de senaste veckorna - det önskar jag ingen.

Men idag är första dagen som jag har kunnat prata om mitt jobb utan att känna mig pressad och stressad. Istället har jag idag känt att jag saknar dem. Idag är också första dagen då jag inte har känt mig hotad när jag har fått råd. Jag har inte gått in i försvar utan jag har kunnat ta till mig det som de har sagt.

Jag tror inte att allt kommer att gå spikrakt från och med nu. Men jag tror att jag har nått en vändpunkt.


söndag 13 december 2009

förlåt

Har en sömnlös natt. Trodde att jag skulle kunna somna utan tabletter i natt men jag hade tydligen fel. Och tar jag en nu blir jag dåsig hela förmiddagen så det är bara att uthärda.

Var på julbord ikväll med några vänner. Det gick över förväntan faktiskt. Orkade inte följa med hem till ett par efteråt - åkte hem istället. Sa inte ens hej då. Känner mig så himla dum för det. Men jag orkade inte förklara. Klockan var ju inte ens halv tio så vad skulle jag säga? Kan ju inte direkt skylla på att man gjort mycket på dagen och var trött.

Det är som att jag har två lägen. Antingen går jag i försvar och försöker förklara hur jag mår och hur jag känner. Eller så undviker jag folk. Undviker deras frågor. Det gjorde jag ikväll. Höll mig till de som verkligen vet hur jag mår och satte mig långt ifrån de som jag inte pratat så mycket med.

Och även om jag vet att de tycker om mig och att de uppskattade att jag var med så är rädslan ändå där. Rädslan att jag ska vara tråkig. Den som tar död på en partystämning. Jag orkade inte prata så mycket. Ville bara stänga ute alla ljud ett tag och försvinna in i mig själv. Till min egen trygga värld dit ingen når.

Vet inte vad jag vill längre eller hur jag ska göra. Känns som att jag gör fel hur jag än gör. Om jag bara är hemma och vilar - då gör jag för lite. Om jag är ute och gör saker - då gör jag för mycket. Tycker verkligen inte om när jag inte vet hur man ska göra. Jag vill veta. Jag vill förstå. Jag vill göra rätt saker.

Förlåt - men jag vill bara att allt ska vara bra igen...


fredag 11 december 2009

det är så svårt

Jag tog några steg tillbaka - eller rättare sagt, jag var tillbaka på ruta ett. Jag borde inte ha åkt till jobbet förra torsdagen för jag orkade det inte. Men det är lätt att vara efterklok. Det är lätt att i efterhand säga hur man borde ha gjort. Men just då såg jag det inte. Eller det kanske var så att jag inte ville se det.

Det har tagit mig över en vecka att varva ner. En vecka då jag inte har klarat av att sova i min säng - har sovit i soffan. En vecka då jag haft en ständig ångest, en ständig känsla av rastlöshet.

Det var först idag som jag kunde sitta i min soffa utan att göra något. Först idag kunde jag vila mitt på dagen. Först idag har jag kunnat äta normalt.

Det har blivit så tydligt den senaste veckan att jag inte har några marginaler överhuvudtaget. Pratade i telefon idag i fyrtio minuter och jag märkte hur luren skakade av mina darrande händer. Inte av ångest - kroppen säger bara ifrån.

Ibland önskar jag att jag hade varit med om en olycka eller något där skadorna syns. Då hade det varit enklare att förklara. Då hade jag inte behövt gå i försvar så ofta. Men hur förklarar man när man är trasig i själen? Jag vill ju inte att folk ska tycka synd om mig - jag vill inte att de ska behöva vara oroliga för mig, samtidigt vill jag inte ljuga. Det gör det hela så svårt.

Och det är svårt att acceptera det här. Svårt att förstå och inse sina begränsningar. Men det är precis det som jag behöver göra. Annars kommer jag aldrig att må bättre. Det är bara väldigt svårt...


mitt liv är i Dina händer



att släppa kontrollen
att våga lita på någon annan
det finns inget som är så befriande
samtidigt som det är så skrämmande
att inte veta vad som ska hända
att inte förstå det som sker
det är frustrerande
och svårt
men ändå
försöker jag
jag släpper taget
hoppas att Du bär mig
för Du har sagt att Du gör det
så nu får Du mitt liv i Dina händer


tisdag 8 december 2009

De torra tårarnas kavalkad

Har alltid tänkt att jag inte mår så dåligt - att det inte är så farligt egentligen. Visst har jag ångest, men det är ju inte så att jag har hyperventilerat någon gång. Jag har ju inte ångest på riktigt. Jag överdriver bara och letar efter anledningar till att må dåligt. Jag är bara känslig.

Fick höra igår att jag inte skulle gå på mina känslor utan på beslut. Att jag måste tänka på att jag riskerar att förlora jobbet när jag inte är där.

Som att jag inte redan vet det... Jag mår redan dåligt över att jag mår dåligt - jag behöver inte bli påmind om det.

Detta ständiga pendlande i måendet tar död på mig. Får mig att vilja ge upp. Kämpar dagligen med det dåliga samvetet över att jag är sjukskriven. Tänker att andra klarar ju av att jobba inom mitt yrke så varför gör inte jag det?

Allting blev på allvar i fredags. Jag ställdes inför sanningen - den sanning jag inte vill acceptera. Att jag är sjuk. Att jag är långt ifrån att börja jobba igen. Att jag mår sämre än många andra.

Jag kunde inte hantera det. Jag kippade efter andan och märkte hur händerna började domna bort. Allt snurrade och jag visste att jag var på väg att svimma om det fortsatte. Nu vet jag vad den typen av panikångest betyder.

Nu kan jag inte blunda för sanningen även om jag vill och försöker göra det. Vet bara inte hur jag ska hantera det...


lördag 5 december 2009

det är sant

Det finns ingen som har rätt säga till dig att du inte duger.
Det finns ingen som har rätt att säga att du inte är värd att vara lycklig.
Det finns ingen som har rätt att säga att du inte är värdefull.

Det finns de som kanske har sagt så till dig - men det betyder inte att det är sant.

Du duger.
Du får vara lycklig.
Du är värdefull.

Det borde du få höra - för det är sant...


Finaste...






onsdag 2 december 2009

My first day of winter




















tisdag 1 december 2009

lycka

Lycka är att sitta på golvet - känna doften av nybakt bröd och märka att man har krafter kvar...