Jag vill inte längre vara ledsen. Jag vill inte längre vara rädd när det blir mörkt runt mig. Jag vill inte längre ha ångest. Det räcker nu. Det får vara nog nu.
Tänk om det vore så enkelt. Att man bara kunde bestämma sig för att må bra. Att man inte längre blev påverkad av all stress, all prestation, allt som trycker på utifrån.
Om det var så lätt - då hade jag mått bra för länge sedan. Då hade jag inte haft min ångest. Då hade jag inte haft mina tankar på att ge upp. Då hade jag inte känt mig stressad och fått hjärtklappning när jag är bland för mycket folk. Då hade jag inte haft en ständig känsla av oro och rastlöshet i mig.
Men det är som att omgivningen tror att det bara är att bestämma sig. Ta ett beslut och känn inte efter så mycket. Problemet för mig är dock att jag har gjort just det. Jag kände inte efter utan jobbade på precis som vanligt och det ledde till en sjukskrivning.
Och visst - jag orkade följa med min bror på rea idag. Det var inte så mycket folk som jag hade trott och det gick riktigt bra. Just då. Men ett par timmar senare kände jag hur paniken kom krypandes. Jag märkte hur jag bet ihop käkarna så hårt att jag fick huvudvärk. Jag märkte att jag bara ville bort - försvinna ifrån allt och alla. Stänga ute omvärlden och bara få vara ifred.
Men hur förklarar man det för någon som tycker att det bara är att bestämma sig? Hur hanterar man oron inför läkarbesöket på måndag? Hur blir det? Vad kommer läkaren att säga och vad kommer omgivningen att säga beroende på vad som sker då?
Jag vet inte. Jag känner mig helt tom. Jag har inga svar. Jag har ingen kontroll. Och jag avskyr att inte veta och ha kontroll. Jag kan bara leva och lita på Gud. Lita på att Han ändå är med. Att Han har kontroll när jag inte har det.
För jag vet att jag är trygg med Honom. Jag vet att Han aldrig lämnar mig oavsett vad som händer. Och längst inne i hjärtat känns det väldigt väldigt skönt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar