fredag 31 oktober 2008

I svagheten växer närheten

Vad är det som gör att en del människor blir vänner, medan en del stannar vid bekanta? Vad är det som saknas i relationen till en bekant, men som finns mellan två vänner?

Jag känner väldigt mycket folk, många av dem är bekanta, men jag har dock förmånen - jo, jag kallar det för förmån, att ha ett flertal vänner. Jag vet att om något skulle hända så har jag flera stycken som jag kan höra av mig till - när som helst på dygnet - och de skulle ställa upp för mig. Men vad är då skillnaden mot de andra relationerna?

Jo, de som jag har som vänner, det är de som jag också varit som mest öppen och ärlig mot. De vet vad jag slåss mot, de vet mina problem, de vet mina svagheter och jag vet om deras. Bit för bit har man vågat dela med sig av sitt innersta väsen och man har märkt att det har hållit. Den andra personen är kvar.

Och det känns nästan lite märkligt. Många gånger tror man att man måste vara stark och inte visa sina svagheter, man vill ju inte framstå som någon svag människa, för vem vill umgås med en sådan? Men egentligen är det tvärtom. De som jag känner mig som mest närmast, de som jag litar mest på, är de som jag kan vara svag inför. Det är de som jag kan gråta inför. Det är de som älskar mig för den jag är - inte för mina erfarenheter eller min bakgrund.

De senaste två åren har jag genomgått en förändring i mitt liv. Jag har tagit tag i vissa bitar och jag har förändrats som människa. Lätt? Inte en enda gång faktiskt. Men det har ändå varit värt det. Och jag är fortfarande inte där jag ville vara, men jag är på väg framåt, och jag inte den jag brukade vara.

Och under de här åren har jag haft några personer som har funnits hos mig hela tiden. Jag har fått sms, blivit bjuden på kaffe, fått kramar, de har lyssnat och de har stannat kvar hos mig. Oavsett hur jag har mått. Och de är de som är mina vänner. Och det kommer jag att vara dem evigt tacksamma för.

Ärlighet är det enda sammanhang, där närhet kan utvecklas, och för att denna ska få en chans, måste det finnas tillit. Om någon visar att den litar på dig, måste även du lita på den andre. Annars växer inte vänskapen.

Så hur har du det med dina vänner? Har du någon eller några som du känner dig helt trygg med? Har du någon som du vågar visa dig svag inför? Om du inte har det, då kanske du ska fundera igenom varför. Det kanske är så att du måste slappna av lite grand och sänka ner din gard några pinnhål. Du kanske inte kan skylla på alla andra, utan du kanske ska se vad du själv kan göra. Det kanske ska vara du som vågar visa dig svag och det kanske ska vara du som tar första steget.

Kram Cece

torsdag 30 oktober 2008

Vänskap

Att lära känna en person, att släppa någon inpå livet, kan vara helt fantastiskt. Det kan ge en så mycket, men samtidigt så är det en stor risk. För ju mer man lär känna någon, ju mer man öppnar sig, desto mer litar man på personen i fråga. Man vågar visa mer och mer de sidorna i sig som kanske inte är de bästa och man vet inte hur det tas emot. Man vet inte om det bär. Och man vet inte om det är värt risken. Tänk om jag inte duger?

För snart två år sedan befann jag mig i den situationen. Jag kom i kontakt med en person som mer eller mindre tvingade mig att möta mina egna sidor. Sidor som jag inte ville se och känslor i mig som jag inte riktigt ville acceptera. Och varje gång vi pratade så kände jag det som att jag stod på en ranglig bro över ett stup. Jag hade ingen aning om det skulle hålla eller inte. Jag visste inte om jag dög. Jag var livrädd, det enda jag kunde gå på var att han sa att det var lugnt. Att jag skulle lita på honom.

Och varje gång jag tog ett steg och tittade tillbaka, såg jag att det hade hållit. Det hade funkat. Och han hade inte försvunnit.

Nu har jag kommit över bron och kan säga att den höll hela vägen. Jag klarade av det och jag är inte så rädd längre. Och min vän som var med hela vägen finns fortfarande kvar. Han försvann inte, trots att han vet så otroligt mycket om mig. Alltså duger jag. Jag är ok.

Och när jag tänker ett steg till, slår mig tanken om värdet av vänskap och vad det egentligen innebär. Det är en sådan förmån att lära känna någon, en annan människa litar på dig och släpper dig inpå livet.

När allt kommer omkring är det så att de enda människor som kan såra en djupt är de som man tillåter att komma på djupet, ända in i ens själ.

Så skriver Erwvin McManus i sin bok hungrig i själen. När jag kom till det stycket i boken så läste jag den meningen om och om igen. Först höll jag inte riktigt med honom, jag tyckte att man visst kunde bli sårad av någon som man inte känner så väl. Men sen när tanken hade slagit lite ro i hjärnan och jag hade funderat lite till så insåg jag att han hade rätt.

För tänk om någon av dina vänner skulle såra dig. Någon av de som står dig närmast gör eller säger något som ger dig ett sår, det såret skulle bli djupare än om samma sak skulle sägas av någon som du inte känner så väl.

Så hur förvaltar du den gåvan? Gåvan att vara någons vän...

Kram Cece

tisdag 28 oktober 2008

Värde

Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen.

Vem du än är
Var du än är
Så är du sedd, älskad och bekräftad.

Du är någon som är värd att bli älskad. Inte för det du gör, utan för att du är en människa. Du har ett värde i och med att du är född. Ingen människa är precis som du är - du vet väl det?!

Kram Cece

måndag 27 oktober 2008

Liv...

I förrgår när jag hade parkerat bilen hemma hos mig och satte nyckeln i källarporten så föll min blick på det som låg inblåst i hörnet. Där, i skydd från det mesta låg en hög med höstlöv. Det var inte några fina löv, ni vet de som är så där röda och gula och helt fantastiska. Nej, det var bruna, lite förtorkade löv.

Men så där i mitten låg ett löv som inte såg ut som de andra. Det var som att det precis hade fallit ner från trädet och det var helt grönt fortfarande. Och det låg där i mitten, nästan som om det var skyddat av de andra. Och jag fastnade med blicken på det där lövet ett tag och så började jag fundera.

Tänk om man kunde se på sig själv på det där sättet. Att det gröna fick stå för det som var bra, det som är positivt med mig och det bruna var det som inte var så bra. För min blick fastnade på det gröna, det fina och det som stod för liv. Men det är så många gånger som man istället bara ser det som är fel, det som är negativt, det som är destruktivt och det som bryter ner.

Jag vill vara den som ser det som ger liv. Den som ser det vackra, det fina och det positiva. I mig själv, men likväl hos en annan människa. För om man ser det, om det är det som man ger näring, så kommer det att växa och till slut så tar livet över. Det mörka, det negativa får inte plats utan man är någon som sprider liv.

Man säger att det hjärtat är fullt av, talar munnen. Jag vill tala liv. Jag vill vara den som uppmuntrar och bekräftar. Jag vill vara den som ser. Gud, hjälp mig...

Kram Cece

söndag 26 oktober 2008

Att vara målmedveten

Ibland när jag läser intervjuer i tidningar och läser vad de får för frågor, är det alltid en fråga som jag fastnar vid. Och det är frågan om vem som de har som största inspirationskälla. Jag har ingen som helst aning om vad jag skulle svara på en sådan fråga. Det finns faktiskt ingen speciell person som jag ser upp till på det sättet.

Men så idag när jag var i Göteborg på high school musical on ice-tour med hela familjen slog det mig. Jag är och har aldrig varit särskilt intresserad av de filmerna, men min brorsdotter är det och det var för hennes skull vi åkte. Och när vi sitter där och är halvvägs in i föreställningen så blir jag så imponerad. De var så sjukt duktiga på att åka skridskor!

Och det var då jag kom på det. De som inspirerar mig är de som är bra på det de gör. Om det sen är att de är bra på att prata med människor och se dem, eller om det är människor som är bra på musik, eller på datorer, eller på någon idrott - det spelar egentligen inte så stor roll.

Att vara målmedveten och att vara inställd på att bli ännu bättre och att ha den disciplinen det krävs - det imponerar och inspirerar mig.

Kram Cece

fredag 24 oktober 2008

Att våga

Tänk att det kan vara så svårt ibland att vet hur man ska göra. Att veta om man tar rätt beslut eller inte. Jag har ganska många gånger stått vid ett vägskäl och inte vetat hur jag ska göra. Vilket beslut är det rätta? Hur ska jag kunna välja mellan två alternativ som ser lika bra ut? Hur ska jag veta vilket som är bäst?

Jag tror att man i de lägena helt enkelt bara får ta ett beslut och sen lita på att det blir bra. Att våga ta de konsekvenser som det kan bli. Ibland tänker jag "vad är det värsta som kan hända?" Det är ju inte så att världen rasar samman... Oftast får ens beslut ganska så små konsekvenser och det är rätt sällan som de är helt omöjliga att ordna till.

Så min lilla filosofiska tanke så här på kvällskvisten är... våga ta beslutet och lita på att det bär!

Kram Cece

torsdag 23 oktober 2008

Ett hörn av kärlek

Hm... jag är godissugen. Funderar på om jag ska traska ner till ica och köpa lite. Eller så biter jag ihop och struntar i det. Svårt val...

Har varit i Jönköping idag med Veronica och Ami. Var ute på ikea och a6 och småshoppade lite. En stor glädje med dagen var att vi sprang på Victoria när vi satt och åt. Så mysigt! Var grymt trött när jag kom hem och la mig på soffan och läste lite, men det gick inte så bra - jag somnade. Vaknade en timma senare så nu får vi väl se när det passar att jag somnar i afton.

I morgon ska jag och Pernilla till Hjo på förmiddagen. Och sen är jag helt ledig. Ska väl kolla lite vad jag ska sjunga på söndag - ska sjunga i kyrkan igen. Tycker inte jag gör annat just nu. Men det är ju i och för sig kul att de vill att jag ska göra det.

Fick för övrigt en kommentar angående mitt inlägg igår om prövningar. "Det handlar om hur hårt du kan bli slagen och ändå fortsätta röra dig framåt..."

Nu däremot ska jag ta en stund och placera mina vänner i varsina hörn i mitt hjärta. För om jag gör det kan jag alltid bära er med mig.

Kram Cece

onsdag 22 oktober 2008

Prövningar

Hur ska man hantera när saker och ting inte går ens väg? När jag tycker att livet inte är rättvist mot mig utan det är som att hela världen bestämt sig för att gå emot mig? Eller när man ligger där i sängen, försöker sova och utan förvarning kommer ångesten. Allt blod förflyttas till fötterna och du känner dig helt iskall inombords. Rädslan tar över och man blir alldeles paralyserad och skakig på en och samma gång.

Det första jag vill säga är att livet inte är rättvist. Det är lika bra att du inser det och accepterar det. För när man ser en del personer så är det som att allt bara flyter på för dem. Det är som att de aldrig behöver lägga mer än två fingrar i kors för att lyckas. Och när man ser på en del andra så är det bara slit och inget löser sig av sig självt. Varför ska det vara så?

För ett par månader sedan när jag var i Stockholm så åt jag lunch med min bror Simon och vi pratade en del om hur vi som syskon är väldigt olika. Jag är yngst och den som vill ha trygghet, jag vill veta vad som ligger framför och jag vill väldigt gärna ha ett fast jobb. Simon å andra sidan har inte alls samma behov av trygghet. Den största delen av hans vuxna liv har han varit elitidrottare och har varit beroende av sponsorer och av inspelade pengar för att klara sig. Och han har inte haft problem med det alls. Han tycker bara det är skönt att leva och jag vet inte hur många gånger han sagt att "det löser sig".

Nu är läget att jag har vikariat och han har fast jobb - han som inte ens vill ha det... Smått ironiskt kan man tycka. Och jag kan ibland tycka att han har det så lätt för sig. Han tycker att det löser sig och det gör det ju. Nu missunnar jag honom inte hans jobb, absolut inte. Han är så värd det efter alla år av slit som idrottare. Men jag kan tycka att det är lite orättvist. Jag vill ju ha trygghet och fast jobb och han har inte alls samma behov av det. Så varför får han ha den tillvaron och den tryggheten?

Å andra sidan har jag haft jobb när jag behövt ha det. Det längsta jag gått arbetslös är en månad. Och jag har ju jobb nu, jag har inkomst och jag trivs med det jag gör, så på vilket sätt skulle det vara orättvist? Egentligen? För en del är det enklare än för andra, så är det bara och det är så livet fungerar, så acceptera det och lev ditt liv och gör ditt bästa utifrån de förutsättningar som du har.

Att leva innebär att man får erfarenheter, positiva såväl som negativa. Och det är inte så svårt att hantera det positiva, det är värre med motsatsen. Varje gång något händer som inte är så positivt försöker jag se på det utifrån och fråga mig själv på vilket sätt jag kan ta lärdom av situationen. Och det är det andra jag vill säga. Försök se på det hela utifrån ett annat perspektiv. Se på det som att du kan lära dig något av det. Påminn dig själv om att du blir starkare av det när du tagit dig igenom det.

När det gäller min ångest som dök upp häromnatten så kan jag välja att se på det på två sätt. Antingen ser jag på det som ett misslyckande och som ett nederlag att det dök upp. Jag kan se på mig själv som en sjuk, svag människa som har ett problem som inte försvinner. Eller så kan jag se att det faktiskt var två veckor sedan det hände senast. Jag har ju mått bra ända fram tills nu och jag mår ju faktiskt bra idag igen. Ångesten och oron är borta och jag känner mig lugn och tillfreds med livet.

Jag har ångest och det har jag accepterat och det har jag lärt mig att leva med. Och jag vet ju också nu vad som kan trigga igång min ångest och jag har lärt mig att hantera den. Men hur ska jag se på den? Ska jag se på det som att det är livet? Eller ska jag se på den som en prövning från Gud? Eller kan jag se att det förmodligen är en kombination?

I boken "berörd av himlen redan här" av Darlene Zscech skriver hon "Prövningen är inte för att Gud ska se hurdana vi är; Han känner oss redan innan och utan. Men varje test av tron gör vårt hjärta lite starkare och det växer i mognad och visdom..."

Jag tror nog att jag ser på mitt liv på det här sättet, eller jag försöker göra det i alla fall. Varje motgång, eller om man vill kalla det för prövning gör att jag växer som människa. Varje gång jag tagit mig igenom något jobbigt så känner jag mig starkare och jag känner en annan typ av mognad mot vad jag kände innan. Jag ser det inte som att Gud vill sätta dit mig, utan jag ser på det som att jag kan lära mig något av det. Jag tycker inte att Gud är orättvis som skickar negativa saker på mig, snarare som att Han tillåter att det händer. Han vet vad jag kan hantera och jag vet att jag aldrig blir prövad över min förmåga, även om det ibland känns så.

Men med Guds hjälp och med vänners hjälp kan jag ta mig igenom det och efteråt kan man stå där och känna sig lite starkare. Gud har aldrig brutit sina löften till mig... och Han kommer inte att bryta sina löften till dig heller.

Kram Cece

tisdag 21 oktober 2008

Leeeediiiiig!

Tänk att ett enda ord kan skänka så mycket glädje... Kom hem från jobbet för en timme sen, har ätit kvällsmat och suttit i soffan lite och slökollat på tv. Magda och Veronica är på väg hit om en stund, men jag funderar på att avstyra det hela. Är väldigt, väldigt trött och borde kanske bara va hemma och lägga mig istället.

Orkar inte skriva något långt filosofiskt inlägg ikväll - inte för att jag inte har några tankar, mer att jag inte orkar.

Kram Cece

Delvis klart

Det är märkligt men det stämmer faktiskt. Vargtimmen... De jobbigaste timmarna på natten mellan 02:00-04:00. I alla fall var det så för mig i natt. Jag kom inte till ro, somnade först strax efter 03:00 och när klockan ringde vid 08:00 i morse var jag helt borta. Tycker inte riktigt om när känslorna och ångesten tar över hela min varelse. Å andra sidan har den hållit sig borta i ungefär två veckor så jag har ändå haft det rätt bra.

Fördelen nu är ju att jag förstår och ser vad som triggar igång den. Men ändå var jag inte förberedd på den. Messade en del med L inatt. Vet inte vad jag skulle gjort utan den kontakten. Det var min livlina...

Idag känns det ändå bättre. Är helt slut och vill helst bara hem och sova i soffan, men jag har ju elever så det funkar ju inte. Ska vara här till halv sju. Sen är jag ledig i 12 dagar. 12 hela långa dagar då jag inte behöver åka till jobbet. Förvisso har jag ju pedagogdagarna i Stockholm, men det känns inte som att de räknas...

Kram Cece

mitt i natten...

Kan inte sova. Alla tankar drar åt varsitt håll i hjärnan och de ger mig ingen ro. Det stora grå rullade in över mig med full kraft och vägrar försvinna. Det börjar till och med förvandlas till ett stort svart hål. Förundras varje gång över hur snabbt det kan förändras. Hur något litet kan ge så här stora konsekvenser. Det är väl priset man får betala för att man är känslomänniska gissar jag...

Kram Cece

måndag 20 oktober 2008

Läge att sova

En dag kvar... En enda ynka dag kvar. Sen är jag ledig i 12 dagar. Förstå - 12 dagar! Ska bli så galet skönt. Fast det heter ju inte att jag är ledig. Jag har elevfria dagar... Men jag måste inte va på jobbet så jag förstår inte skillnaden. Nästa vecka åker jag upp till Stockholm och är där hela veckan. Måndag, tisdag och onsdag ska jag till musikhögskolan på pedagogdagar, men sen resten av veckan är jag helt ledig. Ska försöka träffa lite folk som jag inte träffat på länge, men mest ska jag nog bara ta det lugnt och umgås med mig själv.

Hade planer på att plita ihop ett mail nu till L, men jag orkar inte. Är fortfarande småsjuk och nu mår jag dessutom illa igen. Magkatarr... Men jag vet inte för vad. Oftast kommer det när jag är stressad, men jag tycker inte jag är det nu. Skit samma - jag måste inte förstå allt även om jag vill det. Kanske bara ska ta det för vad det är. Mår illa och är snurrig. Punkt. Ska nog gå och sova istället.

Kram Cece

söndag 19 oktober 2008

Att ha modet att gå

Hur kan man vända på en negativ situation och förändra den till det bättre och är det ens möjligt?

Som jag skrev i mitt förra inlägg så kan det ibland bli så att omständigheter och situationer gör att man till slut identifierar sig med sitt problem. Det är inte bara något som finns i ens liv, det blir ens liv.

Det är så lätt att fastna i tanken och i agerandet att man till slut inte ser något annat. Man ser bara ens egna lilla, lilla värld och man blir så trött och slut av att ge näring åt problemet att man inte orkar lyfta upp blicken.

Men vad ska man göra då? Ska man bara acceptera sitt öde och tro att det är meningen att man ska gå omkring och må dåligt? Och det jag funderar över är om man verkligen vill identifiera sig med ett problem.

Men samtidigt så är det ju svårt - det är jag medveten om. För det kan ju vara så att man vill göra något åt det. Man vill må bra, men man vet inte om man vågar. Man vet inte om man har orken att möta "demonerna", det jobbiga som finns i en.

Och jag ska inte ljuga för dig - det kommer förmodligen bli skitjobbigt. Du har ingen aning om vad som väntar och du kommer att känna dig helt skräckslagen många gånger. Det kommer att vara den värsta resa du någonsin har gjort.

Men vet du - det kommer också att vara den bästa resa du gjort. Det kommer att vara värt det. För i slutändan kommer du stå där och känna dig mer hel. Du kommer kunna stå där med rak rygg och säga - det här är jag. Jag har haft en helt bedrövligt jobbig resa, men nu är jag framme. Jag har kommit i mål. Jag är mera hel...

Jag tvekar ofta när jag tar de första stegen, men jag rör mig hellre framåt i fruktan, än jag låser mig i en negativ situation.
(Bill Hybels)

Kram Cece

lördag 18 oktober 2008

Problemorienterad eller handlingsorienterad?

Har man rätt att klaga över sin situation om man inte gör något åt den?

Just nu läser jag en bok av Bill Hybels (när ingen ser dig - vem är du då?) och igår när jag åkte hem från jobbet så läste jag just om hur problem och omständigheter kan ta över. Innan hon har hunnit märka det kretsar hela hennes liv runt problemet. Hon blir handlingsförlamad. Hon har valt att låta problemet styra henne. Hon kan inte längre varken lösa det eller göra något annat på andra områden i livet. Hon är sitt eget problem.

Han fortsätter lite längre fram; Om man tillåter sig att bli överväldigad av svårigheter ser framtiden inte ljus ut. Man kommer att fastna i det ena problemet efter det andra. Man kommer att tillbringa hela sitt liv med att inte komma nånstans och förarga sig över att vägen bara leder dig runt, runt. Man blir bitter (min egen tolkning)

Har jag rätt att klaga över att jag är singel när jag inte gör nåt åt det? Om jag inte på något konstruktivt sätt gör något för att förändra min situation - har jag rätt att klaga då? Om jag tycker att jag är för tjock och vill gå ner i vikt men inte gör nåt åt det utan istället tar en kaka till - har jag rätt att klaga då? Om jag inte trivs på jobbet och inte vill gå dit, men inte söker något nytt - har jag rätt att klaga då? Om jag inte trivs där jag bor, men inte letar efter något nytt - har jag rätt att klaga då?

Jag tror att man måste välja att stanna upp och stoppa tanken. Man behöver reflektera över hur man kan förändra sin tillvaro och vad man kan göra så att situationen förändras åt det håll dit man vill att den ska gå. Man behöver lyfta blicken. Man behöver ändra fokus. Man kan inte bara sitta och vänta på att "någon" ska ändra den åt mig. Jag måste göra det själv.

Kram Cece

fredag 17 oktober 2008

Som kompensation...

Vi var ju lite bleka på bilderna i det förra inlägget - vilket Veronica muttrade över, så här kommer lite andra bilder från i somras när jag och världens bästa Veronica var på roadtrip runt Vättern.

Vi hamnade bland en massa pensionärer vid Medevi brunn.

Veronica sitter och väntar på mig vid Medevi brunn.

Jag och Veronica vid Övralid där Verner von Heidenstam bodde under hans levnad. (Nobelpristagare i litteratur 1916)

Vadstena klostermuseum

Avslutade dagen med ett kvällsdopp och grillning vid Vättersvallen. Magiskt!

Fredag!

Klockan är inte mer än 13:20 och jag har hunnit med en hel del idag. Var i X på morgonen på personalmöte, kom hem lagom till tolv och åkte upp till Sofia och tog en kaffe och en äppelpaj med henne och Veronica. Och nu ska jag och sistnämnda människa åka till Skövde, hämta Magda och äta lunch. Trött, men ändå rätt glad. Vaknade dock i morse med ont i halsen. Säger inte det till Veronica bara för då hävdar hon att det är sångerskenojan som satt in...

Började läsa en ny bok idag på bussen - Bill Hybels, Vem är du när ingen ser? Handlar om karaktär och om hur man kan utvecklas och förändras som människa. Och han skrev en hel del bra grejer. Kommer att kommentera den lite mer i kommande inlägg. Just nu är jag alldeles för snurrig, trött och hungrig för att kunna tänka klart. Nu vill jag bara äta.

Här är för övrigt ett par bilder från höstpromenaden som mina vänner drog ut mig på i söndags.


Veronica & Ami
Jag & Magda

Kram Cece - som lovade att säga att det var Veronica som var fotografen :-)

torsdag 16 oktober 2008

Personalmöte i morgon

Nähäpp - ingen ledig fredag. Men jag ska nog inte klaga. Nästa vecka jobbar jag bara måndag och tisdag. Sen är jag ledig i en och en halv vecka :-) Mina estetelever har temavecka så det är inte någon ordinarie undervisning, så jag kommer inte åka till Lidköping. Nu kommer jag inte vara helt ledig bara för det, men jag slipper åka i alla fall. Har en massa planering att göra... kan inte fatta att det kan ta så lång tid! Idag satt jag i tre och en halv timme och jag kom inte ens halvvägs. Jag gjorde i och för sig det allra viktigaste och det känns bra.

Direkt efter jobbet åkte jag hem till Veronica och åt kvällsmat med henne och Magda. Så mysigt att bara kunna ses så här mitt i veckan. Och särskilt när jag varit lite sjuk och inte varit så social de senaste dagarna. Idag har jag mått bättre som skönt är, men nu har en huvudvärk börjat göra sig påmind...segt. Ska ta och proppa i mig en ipren och gå och sova. Klockan ringer smärtsamt tidigt i morgon 05:45. Alldeles för tidigt för att en liten Beckis ska va nöjd med det.

Kram Cece

onsdag 15 oktober 2008

höst...

Se följande framför er; man vaknar tidigt på morgonen, solen skiner och det är inte ett regnmoln i sikte. Man traskar glad i hågen till bussen - i tjocktröja och dunväst och beger sig mot Lidköping för att jobba. Småsover lite sådär gött på bussen och när man vaknar till liv är man framme i Lidköping och kommer på att de flyttat busstationen till sockerbruket. Innebär att det tar några minuter längre än tidigare att gå till och från jobbet. Det gör inte ett dugg, för det är alldeles fantastiskt fint höstväder. Luften är hög och klar och lite halvsvalt, men ändå helt underbart och man känner mig mest lycklig.

Se följande framför er nu; lagom som jobbet är slut så är himlen invaderad av gråa moln som de senaste timmarna vräkt ur sig vatten (=regn). Inget paraply, ingen regnjacka och det är dessutom längre än tidigare till bussen. Vem var sådär nöjd över det? Inte jag i alla fall. Det tog mig ända till Skövde innan jag var någorlunda torr och jag slutade väl va fuktig för en kvart sen...

Stannade ändå till i kyrkan på bönen och det var riktigt gött. Så kvällen avslutades på ett bra sätt.

Kram Cece

tisdag 14 oktober 2008

Lite piggare nu ikväll

Jaha, då har ytterligare en dag gått utan att något särskilt har hänt. Har tillbringat största tiden i min soffa i horisontalläge och det har varit väldigt välbehövligt. Mår väl inte så jättemycket bättre mot tidigare idag, men jag mår i alla fall inte sämre. Känner mig sliten i halsen och väldigt trött, men den senaste tabletten hjälpte mot huvudvärken.

Och det tråkiga när jag är lite småsjuk - eller mycket sjuk för den delen - är att jag blir så dämpad. Inget känns kul och jag sitter bara här och tycker synd om mig själv. Det jag tidigare skrivit om att fokusera rätt och att välja hur jag ska tänka - det har inte varit i min närhet idag.

Samtidigt kanske man kan få må så här en dag eller två. Man måste nog tillåta sig själv att må lite småsurt ibland, bara man inte fastnar i det. Och det har jag inga planer på att göra. Jag låter mig må så här idag och sen så hoppas jag att jag kan tänka om och fokusera om i morgon.

Nu ska jag återigen placera mig i soffan och kolla på tv. Inte för att det är så mycket vettigt men det är i alla fall något att kolla på.

Kram Cece

Lite synd om mig...

Fast inte så mycket. Bara lite. Var in till jobbet på förmiddagen för att ha ett möte med en kollega, men sen åkte jag hem. Mår fortfarande hur skumt som helst. Känner mig febrig och allmänt hängig. När jag var upp till Brita förut och lånade lite filmer så hade jag jättesvårt att koncentrera mig på vad hon sa. Är rädd att jag är tillbaka i hur jag mådde förra hösten när jag jobbade för mycket. Fast jag jobbar ju inte så mycket nu. Får fortsätta att filosofera lite senare. Nu ska jag äta lite lunch och lägga mig i soffan och kolla på film och hoppas att jag mår bättre om en stund. Jag bara får inte bli sjuk nu...

Kram Cece

måndag 13 oktober 2008

Lite gnölig

Tänk att det kan va så kul att ändra utseende på den här sidan... Vet inte hur många gånger jag gjort det nu, men lite ombyte förnöjer.

Annars då? Jovars (som min bror skulle säga), det är väl helt ok. Inte helt bra, men ändå ok. Varit skitskum hela dan. Huvudvärk, hängig, smått skakig, febrig och har inte varit särskilt hungrig. Nästan så jag mått illa. Inte magsjukilla, men... mer att jag bara inte är hungrig.

Funderar på om jag ska stanna hemma från jobbet i morgon i ett försök att häva det hela innan det bryter ut på riktigt. Måste in till jobbet för ett möte på förmiddagen i morgon, men sen får jag se hur jag gör. Om jag mår som jag gör nu och som jag gjort hela dan så åker jag nog hem efter det. Problemet är bara att jag är så himla snäll. Jag vet att det inte är mitt problem om mina elever inte får sin lektion, och det är heller inte mitt problem att försöka få tag på dem, men ändå så känns det som det. Man vill som inte att de ska åka in till musikskolan i onödan...

Jaja, jag får se hur jag mår i morgon och om det är så att jag inte mår bra så får jag ignorera min duktighet och strunta i eleverna. Det är inte mitt problem att försöka få tag på dem om jag är sjuk.

Nu ska jag ta en ipren och se om värken släpper. Har inte bara haft huvudvärk utan händerna har värkt idag också. En skön konsekvens av att vädret börjar bli kallare och mer ruggigt.

Äh, känner mig som värsta gnällkärringen här nu... Återkommer i morgon.

Kram Cece

söndag 12 oktober 2008

nr 100

Huvudvärken har fortfarande inte släppt så nu går jag och lägger mig.

Kram Cece

Huvudvärk

Har inte mycket vettigt att skriva idag. Kunde bara inte somna igår... sista gången jag kollade på klockan var den 03:42. Lite jobbigt med tanke på att min klocka ringde 07:30 i morse. Har mått skitskumt idag. Mått illa och har en alldeles fantastisk huvudvärk. Tryckt i mig en alvedon nu och hoppas på att den släpper snart.

Efter mötet - som för övrigt gick riktigt bra - så var jag upp till familjen Davidsson och åt lunch och bara hängde några timmar. Softisch värre :) Hamnade med Magda, Ami och Veronica uppe på billingen och drack kaffe och vandrade lite (med betoning på lite). Mina vänner ser det som sin livsuppgift att få ut mig i skogen. Jag har väl egentligen inget emot det, jag bara gillar att sitta inne i en soffa och softa. Men de blev så glada att de fick med mig ut och är de glada så är jag glad.

Kram Cece

lördag 11 oktober 2008

Dags att sova tror jag...

Ja vad säger man egentligen? Har nyss kommit hem från Värsås där jag sjöng på skördefest med temat "min dröm om lustgården". Det var inte fullt så underhållande som titeln... Jag lyssnade hela tiden, men jag minns nog ingenting tror jag. Eller jo det gör jag nog, han gillar maskar. Och man ska vara snäll mot dom för de gör grävjobbet i hans land :)

Men Magda - min fina vän som följde med fällde nog den skönaste kommentaren idag. (Hon är för övrigt bra på det där med kommentarer...) När jag hämtade upp henne och vi var på väg, sa jag att jag tyckte det var roligt att hon var med. Hennes svar lydde; Ja, jag kunde ju inte låta dig åka på det där alldeles själv. Som om jag skulle till nåt hemskt ställe eller nåt. Magda - du är en sån källa till glädje!!

Nu har jag suttit här och förberett mig inför mötet i morgon. Mötesledaren ringde mig förut och han skulle återkomma när han var lite mer genomtänkt. Och när jag hade lagt på där så lyssnade jag av svararen och där hade Jörgen (pastorn) ringt och föreslagit lite ordning på låtar. Kan bli intressant hur det hela blir. Det känns bra i alla fall. Det känns lugnt och det är ett gott tecken. Jag litar på att Gud är med och att Han leder.

Vill förtydliga lite när det gäller tidigare inlägg där jag skrivit om att man kan välja hur man mår. Naturligtvis finns det tillfällen i livet då man inte kan välja hur känslolivet är. Omständigheter kan göra att man mår dåligt oavsett hur man väljer. Det är inte de här tillfällena jag menar. Det jag menar är när tillvaron är rätt så bra, men man fastnar i tänket och man fastnar i de sakerna som är negativa. Man hamnar i en nedåtgående spiral som gör att man inte kan se det som är bra. Det är där jag menar att man kan välja vad man fokuserar på och det leder i sin tur till att man mår på ett annat sätt än vad man kanske gjorde från början. Man väljer hur man mår...

Nu har jag pratat i telefon och sagt grattis, jag har pratat med mötesledaren och planerat mötet och det som nu återstår är att att tvätta bort sminket och gå och sova. Eftersom jag bor i lägenhet så vill jag inte värma upp rösten här för tidigt - tycker inte riktigt det är så schysst mot mina grannar. Så jag brukar försöka vara i kyrkan senast halv nio för att få igång rösten. Sen är det rätt gött att sitta där ensam ett tag och pejla in Gud. Så det innebär att det är dags för den här fröken att gå och sova.

Kram Cece

Hello everybody, wherever you are...

Pigg pigg pigg pigg pigg pigg PIGG! Didirididi... Jag är så begåvad! Har passerat åldern 30 för ett par år sen och man kan tycka att man ska ha utvecklat någon typ av självkännedom, men icke! För lite drygt en timme sen så drack jag en stoooor latte hemma hos Veronica. Och vad händer? Jag blir pigg. Hur pigg som helst dessutom. Så nu sitter jag här hemma - har slösurfat lite och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag är då inte sovtrött - så mycket vet jag.

Är dessutom asmätt. Åt pizza och det var så gott! Och resultatet blev ju givetvis att jag nu sitter här med svullen mage och är så mätt. Känns som om jag inte behöver äta något överhuvudtaget på flera dagar. Men det kommer jag självklart göra. Äta bör man... har jag hört.

En annan grej som jag också vet - förutom att jag inte är sovtrött - är att jag är lycklig. Visst är det saker i mitt liv som jag saknar och som jag önskar såg ut på ett annat sätt, men jag har det bra. Jag mår bra. Jag känner mig lycklig. Väldigt, väldigt mätt, men lycklig.

Jag kommer för övrigt ha en sånghelg nu i helgen. Lördag kväll ska jag sjunga i Värsås missionskyrka på en skördehögtid. En man som heter Börje ska komma dit och berätta om sin dröm om lustgården. Jo det är sant, han har dessutom skrivit en bok om ämnet... Känns mycket underhållande. Magda, min fina och trogna supporter ska följa med och vi försöker övertala Veronica att följa med. Man kan ju bara inte missa detta tillfälle. En särskild inbjudan är skickad till LRF föreningarna i bygden = bönderna... Så man får väl se om det finns nån bonde som söker sig en fru - ha ha.

Och på söndag ska jag sjunga i kyrkan. Jörgen ska predika om att våga tro. När det gäller Gud kan man aldrig veta, man kan bara tro och lita på att det är sant. Skrev en låt förut idag om ämnet - texten kan du läsa i mitt förra inlägg. Blev rätt nöjd med den faktiskt...

Dessutom fyller en riktigt god vän år idag - GRATTIS! Ringer dig senare idag och gratulerar på riktigt. Du är ju en sån upptagen man så det är ju inte säkert att du tar dig tid att läsa min blogg en dag som denna och jag vill ju inte att du ska missa att jag säger grattis :-) Förresten, har du bört bört bört? moahahahaha (förlåt att jag blev lite intern här, men det är min blogg och jag skriver vad jag vill :-)

Nä, kära vänner. Jag skulle kunna sitta hur länge som helst och fortsätta skriva om typ ingenting, men det leder ju inte nån vart. Så det är väl lika bra att jag säger tack och godnatt nu. Inte för att jag kommer att sova än, men ändå :-)

Over and out.

Kram Cece

fredag 10 oktober 2008

Det handlar inte om att veta - det handlar om att tro...

Nu står jag här igen, en liten människa. Och undrar vad som hände, hur kunde det bli så här? För det fanns ingen möjlighet att det skulle ha fungerat. Det kan bara vara Du som är med mig genom allt.

Så jag riktar in min blick mot Dig.

Jag vill tro att det bär. Jag vill lita på att Du alltid är här hos mig. Jag behöver Dig, behöver Ditt andetag.

Gud, Du känner mig så väl. Du vet att jag vill veta. Du vet att jag vill förstå, men nu handlar det inte om det. För att leva helt med Dig, då måste jag släppa taget. Jag kan aldrig veta säkert, det handlar ju om att tro.

Gud, jag vill vara här med Dig. Gud, jag vill tro att Du är med mig steg för steg...

torsdag 9 oktober 2008

Min arbetsvecka är över

Och jag blir lika fascinerad varje gång. Tycker det känns som att jag tänker den tanken så himla ofta och jag inser att det inte är en klyscha - tiden går så sjukt fort.

Så varför ska jag välja att må dåligt? Varför ska jag välja att fokusera på det som är dåligt i mitt liv eller på det som jag inte har?

Som igår kväll - visst kunde jag valt att känna tristess över att jag är singel och satt alldeles ensam i min soffa, men det gjorde jag inte. Istället valde jag att se vad som var positivt. Jag kunde kolla på vilket tv-program jag ville och jag kunde äta upp all glass direkt ur paketet :) Det är ju sån glädje att kunna göra det. Och dessutom veta att all glass är kvar...

Jag kommer tillbaka mer och mer till det här med att välja hur jag mår. Att välja hur jag ser på saker och omständigheter. Jag tror att det ligger mycket i den handlingen.

Kram Cece

trött, snurrig men lycklig

Om fem minuter börjar dagens och veckans sista arbetsinsats. Har hand om gymnasiekören här på musikskolan och vi har övning nu i typ en och en halv timme. Ska bli ruskigt skönt att få åka hem sen.

Stensov på bussen hit idag. Har sovit oroligt i två nätter och att behöva gå upp tidigt gjorde inte mitt status så mycket bättre. Är ljudkänslig och helt snurrig idag. Känns som att jag har lock för öronen och jag behöver inte ens röra mig för att det ska snurra. Lite läskigt... Därför känns det skönt att jag snart får åka hem.

Ledig i morgon och ska göra minsta möjliga. Måste tvätta lite och sen ska jag sjunga både på lördag och söndag så jag måste förbereda lite med det. Sen är det dags för mig att städa kyrkan. Får se om det blir i morgon eller på lördag. Beror på hur jag mår.

Men nu är det dags för kören...

onsdag 8 oktober 2008

Du är älskad

vem du än är
var du än är
hur du än har det
så är du sedd
känd
och älskad
av Gud...

Kram Cece

tisdag 7 oktober 2008

Hopp

Jag har nog fastnat lite i att tänka. Men grejen är att jag tror att jag kommer på saker och ser samband på ett sätt som jag inte gjort förut. Jag hamnar lätt i en cirkel av tänk som bara snurrar runt, jag kommer aldrig ur det. Men de senaste dagarna så har mitt tänkande utvecklats. Typ...

I mitt förra inlägg skrev jag att "meningslösheten får en förlamande effekt" om man låter den ta över. Jag har sedan igår valt att inte låta den känslan ta över och istället fokusera på andra saker. Jag har valt att se det som är positivt i mitt liv och jag har sett att jag har otroligt mycket som jag värdesätter. Saker, omständigheter och personer som ger mig så mycket vilja, kärlek och glädje.

Och jag har insett de senaste dagarna vilken styrka jag har i att jag har en tro på Gud. För det positiva och glädjen i tron på Jesus är att det finns ett hopp, en tanke och en närvaro (citat Jörgen Davidsson). Det jag finner i Gud är total motsats till hur meningslösheten påverkar mig.

Och jag vill välja att vända mig till Honom, det blir så mycket softare då. Jag kan i de stunder då jag inte är helt nöjd med tillvaron ändå känna en glädje och en trygghet, för jag vet att det finns hopp. Livet behöver inte alltid vara så bedrövligt som det kanske känns för stunden.

Allt kanske inte känns roligt och allt känns förmodligen inte bra på en gång, men jag vet att grunden i mitt liv bygger på det här och just därför kan jag känna glädje. Just därför kan jag känna hopp.

Kram Cece

måndag 6 oktober 2008

Att välja rätt

Jag har funderat lite mer på det som jag skrev om i mitt förra inlägg. Just hur påverkad man blir av sin tanke. Eller kanske mer hur påverkad jag blir...

Före sommaren så läste jag en bok som heter "hungrig i själen" skriven av Erwin McManus. Och han hade en hel del bra att komma med. Bland annat så skrev han "Drar du slutsatsen att livet är meningslöst så kommer du snart att upptäcka hur du kämpar med fruktan, ångest och tvivel... meningslösheten får en förlamande effekt."

Och ju fler gånger jag läser den meningen, desto mer inser jag att det verkligen är så. Om man hamnar i den tankegången att det inte finns någon mening med livet, att allt bara är hopplöst och att det är lika bra att ge upp, då kommer du också att ge upp. Du kommer inte kunna se nån ljusning eller möjlighet till förbättring. Du kommer fastna i tanken och det kommer att förlama och förmörka hela din tillvaro.

Om du däremot kan vända den tanken och fokusera på det som är positivt så förändras hela tillvaron. Du kommer märka att livet inte är så mörkt som det nyss verkade som att det var. Du kommer se möjligheter istället för det som är omöjligt. Du kommer att se att livet är värt att leva.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är jag en känslomänniska och det är så himla jobbigt många gånger. Jag måste hela tiden välja att tänka rätt. Jag måste välja att fokusera på rätt saker, för om jag inte gör det så fastnar jag i en negativ spiral. Nu menar jag inte att jag är en negativ människa - eller jag hoppas att jag inte är det, men om jag har en halvbra dag så har jag lätt för att fastna i den tanken.

Jag har den möjligheten att välja hur jag mår. Just för att jag är en känslomänniska. Så idag väljer jag att må bra. Jag väljer att se till det som är positivt med mig själv, mitt liv och min tillvaro. Hur väljer du?

Kram Cece

söndag 5 oktober 2008

Helgen är slut

och jag är så fascinerad över att den har gått så fort...

Har haft en grymt soft dag idag. Somnade galet sent igår och var tveksam till om jag skulle gå på mötet idag eller inte, men jag vaknade och traskade iväg. Var in till Skövde efteråt och åt lunch på Thaihouse med Veronica och Camilla och David. Åkte iväg till biltema och köpte tärningar till min bil. Så nu är den pimpad med rosa tärningar :-)

Hamnade hemma hos Veronica och kollade på bad boys 2, eller jag kanske inte såg så mycket. Småsov i soffan är väl snarare en mer korrekt benämning. Och nu så har jag och Pernilla hängt här hemma hos mig och kollat på tv. Är skittrött nu - som vanligt, och ska nog rätt snart stänga ner datorn.

Har idag tänkt en del på hur mitt känsloliv fungerar. Veckan som varit har varit riktigt bra och jag har tyckt att livet varit gött. Men så igår så fick jag värsta dippen och ville bara dö (smått dramatisk...). För grejen är att jag är en sån känslomänniska. Är det bra - så är det verkligen jättebra, och om det är nåt som inte är bra - så blir jag så påverkad och allt känns jobbigt. Och när jag läste igenom det mail jag skickade till L igår så såg jag att jag inte hade så väldigt ljusa nyanser... Och svaret jag fick... ajdå. Jag fick mig verkligen en tankeställare när jag läste det.

Fick frågan om jag verkligen vill ha ett svensson-liv med knappt några nyanser eller om jag vill ha ett liv där jag gör vad jag tror att Gud vill att jag ska göra och att det då är lite stormigt. Sen så tyckte han att jag skulle skärpa till mig... Och visst är det jobbigt när man inser att man har fel och att någon annan har rätt? Jag tycker det i alla fall. Men i det här läget kunde jag inte göra annat än att kapitulera och se att han har rätt.

Jag har tidigare hört uttrycket "den kreativa ångesten" och idag blev jag påmind om det. Nu är jag i och för sig smått allergisk mot just ordet kreativ, men jag tror att det ligger nåt i det uttrycket. Om man som jag fungerar i kreativa gåvor - i mitt fall sång och musik - så finns det nån slags känslighet i en. Har väl inga tunga belägg för min teori här, men jag tror faktiskt att det är så. Så det är väl lika bra att acceptera det.

Jag har ju tidigare insett och accepterat att jag har ångest så då kan jag ju lika gärna lägga på den här ångesten också :-) Och jag måste nog inse att jag behöver lära mig att leva med det. Ibland går det jättebra och jag kan se relativt objektivt på situationen, men med jämna mellanrum så tar kaos över och jag tycker allt är så himla orättvist och att det är så synd om mig som har ångest.

Det är i de lägena som jag har folk runtomkring mig som kan skälla lite på mig. Som kan se det som jag inte kan se. Som kan säga "skärp dig. " Och det är när nån sagt det som jag kan se att min tillvaro inte är så himla farlig. Det är verkligen inte särskilt synd om mig, jag har det riktigt bra. Jag har bara lite ångest och det går över. Det vet jag. Så jag ska nog helt enkelt bara slappna av lite mer.

Kram Cece

lördag 4 oktober 2008

Grattis lilla hjärtat!

Det här är Johanna - den bästa brorsdotter man kan tänkas ha. Hon fyller 10 år idag och det som stod högst upp på önskelistan var en hund - en riktig. Det fick hon inte. Däremot fick hon en massa annat. Från Simon och mig fick hon Wall.E. Ett spel till ps2. Hon blev helt lycklig...

Nu har jag varit hemma ett tag och försökt ignorera alla tankar som har ockuperat min hjärna och mitt sinne sedan lunchtid. Har väl inte lyckats helt bra med det. Har blivit lite sms med L idag. Plus ett mail. Och lite fler sms. Det är så grymt skönt att bara skriva av sig några rader. Få ur sig tankarna. Inte alltid jag lyckas.

Ibland skriver jag av mig tankarna här, men inte alltid. Just nu är de lite väl personliga för att jag ska vilja sprida dem här. Har väl hyfsad koll på vilka ni är som har fått den här adressen, men jag vet ändå inte riktigt vilka som läser. Minnet sviktar.

Istället blir jag lite flummig och diffus när jag skriver mina inlägg. Hoppas ni har överseende med det...

Kram Cece

En glad en

Veronica gjorde en latte igår och blev jätteglad :-)

Godmorgon blev visst godförmiddag

Hade en skön tanke igår kväll att jag skulle sova länge idag. Den tanken blev till verklighet. Första gången jag öppnade mina ögon och lät dem falla på klockan var den 09:34. Gött tänkte jag, vände mig om och tänkte jag ligger kvar här och filosoferar ett litet tag till. Ganska kort tid efter att jag hade tänkt den tanken ringde telefonen och jag blev medveten om att det inte alls var kort tid efteråt. Klockan hade blivit 10:43. Jag hade lyckats somna om på typ en sekund och stensova i en timme till. Kan ju inte direkt klaga på att jag inte är utvilad idag...

Nu däremot - ska jag äta frukost.

Kram Cece

Ny justering

Kom just hem från Veronica och fortsatte min ommöblering. Vet inte riktigt hur nöjda mina grannar blev när jag tappade ner benen på den här stolen i golvet... Men ingen har klagat hittills så jag tror nog att de hade överseende med det.

Var inte helt nöjd med den förra möbleringen, kändes som om det var alldeles för mycket möblering utmed väggarna. Ställde in min solstol i hörnet och nu känns det lite som att jag fick mig en egen liten relaxavdelning :-) Får väl se om jag blir mer nöjd över detta.

I eftermiddags när jag satt och drack kaffe med Brita så började vi prata lite om vänner. Och vet ni - jag är så glad att jag har er! Det låter som en klyscha, men vad vore livet utan vänner? Förmodligen otroligt tråkigt. Så tack för att ni finns!

Kram Cece

fredag 3 oktober 2008

Så här blev det

Det blev att det lilla bordet hamnade i hörnet

Inga större förändringar här i och för sig

Är grymt osäker på det här hörnet. Får väl bo in mig några dagar och se hur det känns.

Kram Cece

Haft en rätt bra fredag

Tro det eller ej, men jag har haft en helt fantastisk dag. Kanske lite att ta i just vad gäller det fantastiska i att behöva gå upp halv åtta i morse för att bege mig till Tidaholm, men i övrigt har det varit riktigt bra.

Mötet gick förvånansvärt smärtfritt och vi fick en hel del gjort. Fick nyss ett mail såg jag med lite anteckningar - har inte gått igenom det än, sparar det till en annan dag. Tog en kaffe med Nina innan jag åkte till Skövde och köpte present till Johanna. Blev ett spel till deras Playstation. Hoppas det går hem... Fick tag på Simon också som just nu befinner sig i Lausanne på möte med jobbet, och han tyckte det var en alldeles lysande idé. Dessutom slipper ju han handla, jag å min sida får kräva in pengar :-)

Hann till Skövde lagom för att äta lunch med Veronica och Helene - lovely! Och sen blev det eftermiddagskaffe hos familjen Davidsson. Hon hade bakat en äppelpaj som var löjligt god och de hade dessutom glass som jag kunde äta - så snällt! Känns som om jag inte kommer behöva äta nåt mer idag...

Nu däremot, har jag planer på att börja röja på min balkong. Det är den 3 oktober och jag tror inte jag kommer att sitta och sola på min balkong fler gånger. Problemet är att det är fullt i mitt förråd så jag vet inte vart jag ska göra av alla prylar. Kan bli så att jag ställer några i vardagsrummet och möblerar om lite. Har inte klurat färdigt på det där än, men jag återkommer med bildbevis på hur det blev. Om det nu blir nån förändring.

Idag var det för övrigt begravning för en gammal kompis till mig. Vi gick på gymnasiet ihop och förra söndagen så tog cancern hennes liv. Ett tag så tänkte jag att jag skulle gå på begravningen, men samtidigt så har vi inte haft kontakt sedan vi tog studenten för 13 år sen. Jag skickade istället upp en tanke och bön för hennes man och deras två små barn som fortfarande är i livet. Gör gärna det du också.

Kram Cece

torsdag 2 oktober 2008

Tom hjärna

Jag har blivit lite bortskämd med lediga fredagar. Så nu känns det skitjobbigt att jag ska jobba i morgon. Nu är det i och för sig bara ett par timmar på förmiddagen som jag ska till Tidaholm på möte, men ändå... Måste fixa present till kalaset på lördag, så det blir nog en tur in till stan också.

Och mer då? Jo en kaffe hinner man alltid med och i morgon blir det med min fina fina vän Brita. Ska bli så mysigt.

Nu däremot är jag - som vanligt - hur trött som helst. Har plockat fram lite bröd ur frysen och ska äta kvällsmat nu. Lite väl sent, jag vet, men jag kom nyss hem. Får väl se om det är nåt vettigt på tv att slökolla på innan jag somnar för natten.

Hjärnan är helt tom så jag har inget mer vettigt att säga - säger bara gonatt!

Kram Cece

onsdag 1 oktober 2008

Ha ha ha!

Åh kära vänner! Vad jag önskar att ni var här och fick höra vad jag får höra. Och nu menar jag inte Sverker Olofsson och det som händer på plus, utan mer på vad som sägs här i soffan. Veronica - vilken källa till glädje! Hon sitter här i soffan och har kommentarer om precis allting. Särskilt nu när de diskuterar plasma eller lcd-tv. Hon jobbar som områdesansvarig på siba för just tv och dvd och hon har som sagt en massa åsikter...

Och för att förbättra hela situationen så sitter Magda och skuttar och grymtar av skratt. Ni borde va här...

Kram Cece

Plus

Hi hi, här sitter vi. Fyra tjejer sitter i soffan hos Pernilla, har käkat lite kvällsmat, kollat på idol och vad gör vi nu? Jo vi kollar på plus med Sverker Olofsson. Tänk att den killen kunde va så underhållande. Just nu jämför de en massa barnoveraller och de har proppat i några ungar i ett antal overaller och runt får de springa. Och förskollärarna är så lyckliga över praktiska overaller att ögonen lyser som om det vore julafton.

Var dessutom på bönen innan och det skänkte också glädje. Rune 80+ med en något minskad hörsel hade ett skönt inlägg.

Har jobbat idag och känner mig smått febrig idag faktiskt, men jag tycker ändå att jag mår bra. Känner glädje i hjärtat och har nu snart jobbat färdigt för den här veckan. På lördag blir det kalas. Brorsans dotter fyller 10 och hon önskar sig diverse prylar. Det första på listan var en hund - en riktig. Men lite längre ner på listan stod det att hon önskade sig dumlekolor så jag ska nog köpa det. Ska se om jag ska köpa nåt ihop med den andra brodern. Han skulle ringa ikväll när han jobbat färdigt. Får väl se om jag fortfarande är vaken då...

Kram Cece