måndag 31 oktober 2011

Du är värdefull!

Livet har ett okränkbart värde. 

Jag har aldrig tänkt på det på så vis tidigare - att ens värde inte kan kränkas. Men så är det ju.

Det spelar ingen roll vad som händer. Vad du blir utsatt för eller vad någon annan utsätter dig för. Ditt värde kan inte kränkas.

Din person kan bli kränkt. Dina åsikter kan bli kränkta.

Men ditt värde förändras inte. Det kan ingen ta ifrån dig. Du är värdefull bara genom att leva.

lördag 29 oktober 2011

Sanning eller lögn?

Hur kommer det sig att man alltid tror på lögnerna men har så svårt att ta till sig sanningen? Man hittar inte felen hos sig - man letar reda på dem. Många gånger hittar man även fel som inte finns. Man fångar upp ett litet uns av lögnen och sedan växer den tills man tror att det är sant.

Gör man så hos andra? Hittar på fel bara så att man kan låta hatet gro?

Jag tror inte det. Så varför gör man det hos sig själv?

Jesus Du är verklighet och sanningen är starkare än lögnen. 

onsdag 26 oktober 2011

Jag funderar nog alldeles för mycket...

Jag vet inte längre vad det är som sitter i kroppen. Om det är stress, utmattning, depressionen eller livet. Jag kan inte sortera isär vad det är jag känner - jag vet bara att allt inte är som det ska.

Har svårt att tänka. Märker att jag behöver leta efter bokstäverna när jag ska skriva. Det brukar jag inte behöva. Jag märker också att jag lätt tappar fokus. Glömmer vad jag precis ska kolla. Trots att jag tänkt tanken för bara några sekunder sedan.

Allt sätter sig i kroppen. Trött i ögonen - skulle behöva mina glasögon mer än vad jag använder dem. Skuldrorna är fyllda av knutor som värker. Spänningen strålar ut i armarna och jag kommer på mig själv med att dra upp axlarna.

Längtar till nästa vecka. Måndag och tisdag ska jag iväg med jobbet. Sedan är jag ledig. Ska till Uppsala på torsdag. Jesus Culture kommer dit. Det enda jag ska göra då är att fylla på. Andas liv och låta Gud ta plats i mig där det nu ekar alldeles tomt. Jag vet att jag behöver det.

Jag skulle även behöva reda ut mitt liv. Funderar på om det någonsin kommer att bli det. Utrett. Tydligt. Förstå det som nu är så oklart.

Har tänkt mycket på min depression de senaste dagarna. När jag faller ned i de här svackorna blir det så tydligt att jag är sjuk. Fortfarande. Trots medicinering. Skulle nog behöva uppsöka läkare för att se om jag behöver justera medicinen något. Har inte träffat en läkare på över ett och ett halvt år. Det kanske är dags.

Nu har jag ätit medicin i tre år. Jag tror att det här inte är någon övergående depression. Jag tror att den är kronisk. Att jag alltid kommer att behöva medicin för att fungera. Kronisk depression med ångestproblematik - det tror jag att jag har.

Vet inte varför jag alltid känner ett behov av att sätta ord på allt. Förstå. Sortera in livet i olika fack. Kategorisera mig själv. Kan inte minnas att jag någonsin varit annorlunda. Men det har blivit mer ju äldre jag har blivit. Kanske hör ihop med åldern...

torsdag 20 oktober 2011

Någon är starkare

Om man lider av en depression så kan det vara svårt att möta andra människor. Det kan ibland kännas som att man har två helt olika sidor inom sig. Antingen kan man vara bitter. Besviken på livet och på att allt är så orättvist. Varför ska andra få ha det så bra när jag själv mår så fruktansvärt dåligt? Man kan inte unna andra någon glädje utan vänder allt mot sig själv och det blir negativt.

Eller så kan man känna tacksamhet. När de ljusa stunderna finns så är man glad att de dyker upp. Att allt ändå inte är i onödan. Att ens liv inte är i onödan.

Min depression går lite grand som i skov. För det mesta ligger den på en hanterbar nivå. Lite små dippar någon gång ibland när det blir lite för mycket omständigheter som påverkar. Men oftast går det bra.

Men så kommer de där perioderna då allt är svart. Då livet känns helt onödigt. Då jag känns helt onödig. Tanken på att skada sig själv ockuperar hela ens liv. Man vill bara sova hela tiden, men man vill inte vakna igen. Inte det att man vill dö - man vill bara inte vakna till ens liv.

Jag har haft en sådan period nu. Den gjorde som den brukar - smyger sig på ganska så obemärkt till en början. Men allteftersom tar den över. Den styr. Den bestämmer hur jag reagerar och hur jag tänker. Oftast märker jag inte att det har gått så långt förrän jag är längst nere i djupet. Då blir det tydligt. Då förstår jag vad som har hänt. Men ändå kan jag inte vända det. Inte med egen kraft.

Det som vände min nedåtgående spiral den här gången (och förmodligen alla andra gånger också) är Jesus. Det är jag helt övertygad om. Jag har ett fantastiskt bönestöd. En människa som har burit mig igenom det här. Som har skickat sms för att kolla så att jag fortfarande andas. När jag har svarat att "jag lever", så har jag fått till svar - "Bra! Ber <3"

Och någon gång igår så vände det. Jag märkte att orden kom tillbaka när jag åt middag med mina kollegor. Jag fick även i mig mat. Lagad mat. För första gången på flera dagar. Och idag när jag åkte hem från jobbet så lyssnade jag på en sång. En sång vars text är så sann. Den beskriver precis det jag just nu känner. Läs och känn igen dig. Och vet att Jesus är större än allt mörker.


Jesus, Du är världens ljus och ljuset det är starkare än mörkret
Jesus, Du är verklighet och sanningen är starkare än lögnen
Jesus, det är bara Du som räddar från förtvivlan, ångest och betryck
Mitt i motgång och i svårighet kommer Du med liv

Jesus, Du är kärleken och kärleken den övervinner hatet
Jesus, Du är världens hopp och hoppet det är starkare än döden
Jesus, det är bara Du som räddar från förtvivlan, ångest och betryck
Mitt i motgång och i svårighet kommer Du med liv

onsdag 19 oktober 2011

söndag 16 oktober 2011

Mina skyddsänglar

Det spelar ingen roll vad som händer - Gud tar hand om mig ändå. Även i det här tillståndet. Jag ligger i sängen och vill tippa över åt ena hållet, men det sitter någon där. En äldre kvinna sitter där och ler. Kramar om min rygg som skakar av ångest och som får mig att vända mig inåt igen. Lite mindre hotad.

Efter en liten stund försöker jag dra mig åt det andra hållet. Likadant där - en äldre herre sitter där och skrockar över något gammalt skämt. Men han märker att jag är på väg att falla igenom. Snabbt är han där, fångar upp min själ, hjälper mig till mitten igen och får mig lite tryggare än förut.

Jag ligger där, yrar om framtiden, nutiden och dåtiden. Hela tiden med någon av mina skyddsänglar som fångar upp, lägger varsamt om de sår och skador som gör ont. När jag till slut ger upp kampen och lägger mitt huvud på kudden så hör jag hur de säger "lilla gumman, nu är det vi som tar hand om dig. Vi skyddar dig. Vila nu gumman. Det behöver du. "

Och jag märker att jag litar på dem. Jag kan slappna av. Ögonen blir tyngre och tyngre. Det blir även ångesten, men när jag nu blivit så medveten om mitt skyddsnät så kan jag vara trygg. Då kanske jag kan somna. I alla fall värt ett försök.

fredag 14 oktober 2011

Gamla mönster

Orden finns där. Jag vet bara inte hur jag ska förklara. Hur jag ska sätta ihop orden så att de blir till meningar. Så att någon annan förstår.

Jag faller tillbaka i gamla mönster. Bokar in mig på saker. Kan inte ha någon ledig tid. För om jag stannar upp en stund så märker jag hur mitt inre inte är i fas med mig själv.

Undviker att svara i telefon. Orkar inte kallprata. Vet inte vad jag ska säga. Orkar inte ljuga, men orkar heller inte säga sanningen.

Sovrummet skapar inte samma ångest som i min förra lägenhet, men jag kan inte somna i tystnaden. Datorn står på sängbordet och jag somnar till någon film. Bara för att vakna några timmar senare. Mitt i en dröm. Somnar om. Bara för att vakna igen någon timme senare.

Kroppen säger ifrån. Plockade ned tvätt förut. Orkade fem tröjor, sedan pirrade det i armarna. Känner igen känslan från när jag var sjukskriven. Då när jag mådde som sämst. Då när jag inte orkade diska mer än två tallrikar utan att behöva vila.

Jag vet vad jag måste göra. Men jag orkar inte ta tag i det.

tisdag 4 oktober 2011

Du är så mycket mer!

Om jag frågade dig hur många gånger du ser ned på dig själv - vad skulle du svara då?
Om jag frågade dig hur ofta du ifrågasätter din förmåga att klara av saker - vad skulle du svara då? 
Om jag frågade dig hur ofta du tror på alla lögner som du tänker om dig själv - vad skulle du svara då?

Om jag skulle säga till dig att du behöver förstå hur fantastisk du är - hur skulle du reagera då?
Om jag stod framför dig och sade att du är starkare än vad du själv förstår - hur skulle du reagera då?
Om jag sade alla sanningar om dig - hur skulle du reagera då?

För ungefär ett halvår sedan råkade jag ut för det här. Inte av någon människa - utan av Gud. Vid det tillfället blev jag påmind om ett gammalt minne. Ett minne som fortfarande gjorde ont trots att det hände för tjugo år sedan. När jag blundade förflyttades jag tillbaka till min högstadieskola. Jag var utanför matsalen, då det var några killar som kallade mig för något. Något som var negativt laddat och som satte sig i mig som en tagg. En envis tagg som vägrade att försvinna. 

Då när det hände skrattade jag bort det och låtsades som ingenting. Jag gick bara vidare. Men inombords dog jag. 

När jag nu var i det här minnet igen så var det som att jag såg på mig själv som Gud ser på mig. Att jag är fantastisk. Att jag inte alls är den lögnen som de sade om mig. Att jag är så mycket mer än vad de såg i mig då. Det var som att jag vände mig om emot dem, slog ut med armarna och riktigt exploderade när jag sade "ni skulle bara veta vem jag är och vad jag har i mig". Inte av ilska - utan av den känsla och kärlek som bara Gud kan ge. 


Do you ever fell like a plastic bag
Drifting through the wind, wanting to start again?
Do you ever feel, feel so paper thin
Like a house of cards, one blow from caving in?

Do you ever feel already buried deep?
Six feet under screams, but no one seems to hear a thing
Do you know that there's still a chance for you
'cause there's a spark in you?

You just gotta ignite the light and let it shine
Just own the night like the 4th of July

'cause baby, you're a firework
Come on, show 'em what you're worth
Make 'em go, oh, oh, oh
As you shoot across the sky

Baby you're a firework
Come on, let your colors burst
Make 'em go, oh, oh, oh
You're gonna leave 'em falling down

You don't have to feel like a waste of space
You're original, cannot be replaced
If you only knew what the future holds
After a hurricane comes a rainbow

Maybe you're reason why all the doors are closed
So you could open one that leads you to the perfect road
Like a lightning bolt, your heart will blow
And when it's time, you'll know


Boom, boom, boom
even brighter than the moon, moon, moon
It's always been inside of you, you, you
And now it's time to let it through