tisdag 27 oktober 2015

Sorgen

Jag vet inte alltid hur jag ska förhålla mig till saker. Som just nu. Eller rättare sagt, det som blev tydligt igår.

Vi var ute och åt. Jag och nio andra. De andra utom två är småbarnsmammor eller blivande. Boende i hus med allt vad det innebär. Alla yngre än mig. De har många beröringspunkter som de kan prata om.

Inget av det är relevant för mig.

Jag är inte småbarnsmamma. Jag är inte mamma överhuvudtaget. Jag bor inte i hus. Jag lever inte i någon relation. Och nästa år fyller jag fyrtio.

Hur hände det? Hur gick det till? Att snart halva livet har gått och jag bara är i någon slags väntan. I något slags ingenmansland.

Jag trivs i min lägenhet. Ibland tycker jag det är skönt att vara själv. Men jag avskyr att vara ensam. Avskyr det verkligen.

Jag vet inte om det är någon annalkande ålderskris som jag har. En del säger - åh det är så skönt att bli äldre och inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag vet inte riktigt om jag håller med om det.

Just nu mår jag bara dåligt. Jag ser ingen väg ut ur det. Det är som att jag bara ser det som nu är. Det som är ingenting alls.

Och jag känner mig så fel i de där sammanhangen. Jag har inget att tillföra i det som de pratar om. Men samtidigt vet jag inte vad jag ska prata om. För vad ska man prata om när man är i min ålder om man inte pratar om hus, barn och förhållande? Familjeliv och roliga storys om barnen.

Vad ska man prata om? Jag vet inte. Jag blir bara tyst och innesluten. Känner hur allt låser sig. Hur mitt hjärta krampar ihop och hur sorgen blir alldeles förödande. Den allra största sorg jag har. Den att jag inte är mamma. Den att jag förmodligen aldrig kommer att bli mamma. Att mina föräldrar inte kan få bli morföräldrar. Att mina bröder inte kan bli morbröder. Det är min alldeles egna största sorg.

Och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det...

måndag 26 oktober 2015

Den känslan

Känslan som uppstår när man på den där utekvällen med tjejerna inser att man inte har något gemensamt längre.

Man kan inte vara med i samtalet längre för det är inte relevant i mitt liv. Jag har inget att tillföra.

Istället sitter jag där. Tyst. Iakttar och känner hur sorgen kommer över mig. Den enorma sorgen.

Och jag kan inte göra något annat än att sluta mig.