söndag 27 juni 2010

Min midsommar i bilder...








lördag 26 juni 2010

Jag är vem som helst

När jag läste till undersköterska på gymnasiet hade vi vid jämna mellanrum praktik på olika vårdplatser. När vi skulle ut på psykplaceringen var det många som hamnade på något demensboende, men jag och en tjej till hade turen att hamna på en "riktig" psykavdelning. Avdelning 85 tror jag att det var och det var en sluten psykiatrisk avdelning på sjukhuset.

Något som jag lärde mig när jag var där var att depression, ångest och andra psykiska problem kan drabba vem som helst. Det var unga likväl som äldre som var patienter, det var högutbildade och de som inte hade någon utbildning alls. Det var helt enkelt vem som helst.

Men det är först nu som jag verkligen förstår att det kan drabba vem som helst. Det är inga annorlunda människor som blir psykiskt sjuka utan det kan hända vem som helst. Men även om man vet det, så är det ändå så svårt att acceptera och inse att man har en psykisk diagnos. Jag är inte medicinpatient eller kirurgpatient - jag är en psykpatient och det känns helt ärligt lite jobbigt faktiskt.

Mina föräldrars generation säger att man har "dåliga nerver". Man är lite sämre än andra människor. Inte när det gäller värdet, men i vad man presterar så är man inte lika bra och stark.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Jag kände bara att jag behövde få ner på pränt att jag inte har dåliga nerver. Jag är inte svagare och sämre än andra människor. Jag är bara vem som helst.

torsdag 24 juni 2010

Midsommar

Jag har kört på alldeles för hårt idag och jag har ingen annan att skylla än mig själv. Ibland undrar jag om jag verkligen har lärt mig något på den tiden jag var sjukskriven... Känslan och viljan att vara andra till lags är fortfarande så stark och idag kunde jag inte stå emot den. Tänkte att det inte var så farligt och att jag hinner. Det gjorde jag i och för sig, men nu mår jag inte så bra. 

Har känt mig stressad hela dagen och nu när jag äntligen har kommit hem så känner jag hur mitt inre skakar. Det är som att mina armar vibrerar och jag har svårt att slappna av. Det var fantastiskt korkat av mig att göra allt och jag tror att det ligger kvar lite från igår också. Jag vill inte berätta vad som hände mer än att en nära anhörig fick åka med ambulans till akuten. Oro för vad som hände i kombination med att det var rörigt på jobbet var lite mer än vad jag egentligen orkade. 

Allt gick bra och man är hemma igen men oron sitter fortfarande kvar i kroppen på mig. 

Jag vill inget hellre just nu än att gå och lägga mig men jag måste marinera och fixa i ordning kycklingspett nu. Plus att jag måste vattna blommorna på balkongen. Men sen ska jag sova. 

Åh härligt - nu börjar grannen ha fest också. Funderar på om jag ska vara en tjurig gnällkärring som bankar i golvet... Nä det är väl dumt kanske. Fixar med mitt och tar en sömntablett ifall jag inte kan somna. 

Glad midsommar på er alla!

onsdag 23 juni 2010

Trööött

Idag har det varit en rätt jobbig dag. Saker har hänt som ligger utanför min kontroll och jag märkte hur kroppen reagerade. Lock för öronen, skakig, illamående och trögtänkt. Nu mår jag lite bättre och jag var lydig och lyssnade när jag mådde som sämst. Jag gick undan och andades lite. Det fungerade.

Har gått upp 05:30 de tre senaste dagarna och det känns. Jag är helt slut nu. I morgon ska jag bara vila och ta det lugnt. Kanske tvätta en maskin kläder. Lägga upp fötterna på stolen. Vattna blommorna. Umgås med familjen. Det ska bli fantastiskt skönt. 

Nu måste jag sova...

söndag 20 juni 2010

Tack

"Tack för att du är så ärlig och öppen med din sjukdom". 

De orden fick jag höra idag och det värmde ända in i hjärtat. Det var som att jag för första gången förstod att mina ord har betydelse för någon annan. 

Ni är flera som har kommenterat här på bloggen och även skickat sms - men det var som att jag var mottaglig först idag. 

Jag har aldrig tänkt att jag ska gömma att jag har en depression - jag ser ingen anledning till att göra det. Självklart berättar jag det inte för alla och även om jag är utlämnande här på bloggen så håller jag ändå på att vara privat. Jag tycker det själv i alla fall. 

Men när jag fick den där responsen att mina ord och min öppenhet betyder något för någon annan, det var först då jag insåg att det inte är så vanligt att man är ärlig om det här. Trots att depression räknas som en folksjukdom så talas det väldigt lite om det. Det är som att det inte är riktigt okej att vara sjuk i det. Särskilt inte om du är kristen. Då ska ju allt vara på topp.

Men för oss som inte mår så bra då? Hur ska vi hantera tystnaden?

Öppenhet och ärlighet kanske. Att på ett sätt "tvinga" människor att möta oss som har ångest. Att berätta om det och visa på att helt vanliga människor kan bli sjuk. 

"Hej, jag är en helt vanlig människa och jag har en depression".

lördag 19 juni 2010

Just det...

Jag bakade en tårta dagen till ära - det var ju ändå bröllop...

Vågar jag?

Jag vet inte om jag vågar skriva det här, men jag mår rätt bra just nu. Jag fungerar som så att jag glömmer bort/förtränger när jag mår dåligt och i skrivande stund minns jag faktiskt inte när jag mådde dåligt senast. Jag minns inte när ångesten var vidrig. Den egenskapen är jag ganska glad över att jag har. 

Det är som att hela mitt jag lägger det åt sidan och arkiverar det. Jag minns hur jobbigt det har varit och det räcker att jag skriver om det så känner jag det i hela kroppen. 

Men just nu mår jag bra. Jag känner mig lugn. Jag har fått tillbaka min ork. Idag har jag planterat om mina blommor och tvättat mina fönster. I morgon ska jag sjunga på gudstjänst och på måndag och tisdag ska jag jobba på sjukhuset. Och inget av det känns jobbigt. Inget av det stressar mig. Det är som att jag bara konstaterar att så är fallet. Det är rätt skönt!

Hur mår ni?

måndag 14 juni 2010

Han älskar dig

Älskade du – var inte rädd för Gud. Han vill dig inget illa. Känn istället hur Han just nu omfamnar dig och öser av Sin kärlek över dig.

Han håller om dig och viskar ömt i ditt öra hur mycket Han älskar dig. Hur Han önskar att du ska säga det tillbaka till Honom – men Han kräver det inte.

Och även om det skulle vara så att det är svårt för dig att säga det – jag älskar Dig – så kommer Han ändå att säga att Han älskar dig.

Känn hur Hans hand stryker dig sakta och försiktigt över ditt huvud och Han väntar ut din ångest. Han väntar ut din oro.

Så var inte rädd för Gud..

lördag 12 juni 2010

Don't cry

Gråt inte några tårar för vet du - Jesus lever. Han dog för att du skulle få liv - visste du det? Han tog allt, all ångest, all depression, allt självdestruktivt - Han tog allt. Så gråt inte, utan torka tårarna - för Han lever...

fredag 11 juni 2010

Sömnlös

Jag har en känsla av att det kommer att bli en sömnlös natt. Klockan är tio i ett och jag är trött, men ändå inte. Det pågår en märklig konflikt i mig och har gjort det de senaste dagarna. Jag känner av Guds närvaro på ett sätt jag inte har gjort på länge. Den närvaron gör mig lugn. Den gör mig trygg. Den får mig att tro på något bättre. 

Samtidigt är jag orolig. Uppe i varv. Så fort jag stänger av allt runt omkring mig märker jag av alla tankar - alla känslor. Hjärtat bultar i halsgropen och inget jag gör hjälper. Oron finns kvar. 

Det är när jag mår så här som det är meningen att jag ska få hjälp av sömntabletterna, men jag vill inte ta dem längre. Jag mår inte bra dagen efter... Samlar på mig enorma mängder vätska i kroppen och framförallt fötterna och fingrarna svullnar upp och det spänner i dem. Jag vill inte det. Jag är tillräckligt tjock ändå. 

Som det är nu längtar jag efter trygghet, efter stabilitet i mitt liv. Samtidigt undrar jag vad som kommer att hända den dagen allt har fallit på plats. Kommer jag känna mig lugn då eller kommer det vara något annat som pockar på min uppmärksamhet? 

Jag vet inte hur jag ska hantera den konflikt som pågår i mig. Hur jag ska ställa mig till alla känslor som yr omkring. Mitt inre känns som ett slagfält. Det spänner, river och bränner i bröstet på mig. Sammandrabbningen får hela mitt jag att skaka. Allt känns osäkert och jag känner mig mer ensam än på länge. Samtidigt känns Gud närmare än på länge. Blir inte klok på den motsägelsefulla sanningen. 

Jag avskyr alla förfrågningar. Alla frågor. Jag drar mig undan och undviker sammanhang. Håller mig för mig själv - där ingen kan störa eller vara påträngande. Jag får panik på ljud. Telefonen skapar ångest och jag väljer att inte svara alla gånger. Jag blundar och efter bara ett par minuter är ångesten styrande igen. 

Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här och jag avskyr när jag låter så här gnällig. 

Förlåt...

torsdag 10 juni 2010

Total praise

Gud, när allting är jobbigt så vill jag ändå lyfta upp blicken mot Dig, för jag vet att den hjälp jag behöver kommer ifrån Dig. Du är den som ger mig lugn och ro när inget i tillvaron verkar lugnt. Du är källan där jag hämtar min styrka och Du är styrkan i mitt liv. Jag lyfter upp mina händer och ger Dig all ära!
Amen

tisdag 8 juni 2010

Mitt liv - mitt mirakel

Jag tror inte att jag är ensam om att ha gått igenom tuffa perioder i livet - eller jag vet att jag inte är ensam om det. För ett par år sedan upplevde jag panikångest för första gången i mitt liv och sedan ett par år har jag även diagnosen depression. Det gick så pass långt att kroppen protesterade så mycket att jag var tvungen att sjukskriva mig och jag var hemma i fem månader. 

Under den här tiden har jag haft stunder då jag har funderat på om livet verkligen varit värt att leva. Det har gjort så ont och det har varit så jobbigt och jag visste till slut inte om jag orkade längre. Det var inte det att jag ville dö - absolut inte, men jag orkade inte leva. 

En del människor vänder sig till Gud när de har det jobbigt - det gör inte jag. Det är inte så att jag medvetet vänder mig bort ifrån Honom eller att jag blir arg på Honom, jag glömmer bara bort Honom och sakta försvinner Han ur min vardag. 

Men under de här perioderna har jag haft vänner som har trott åt mig, de har bett för mig och de har nog även bett åt mig när jag inte har orkat. De har visat på Gud mitt i allt och de har påmint mig om att det faktiskt har funnits bönesvar i mitt liv. Jag har alltid trott på under och på att Gud kan vända en tillvaro - jag har bara inte trott att det har gällt mig. Det händer andra - inte mig. 

Nu när jag har tagit mig igenom den akuta fasen av min sjukdom och kan säga att jag mår ganska så bra - det är först nu jag kan se att Gud aldrig har lämnat min sida. Han har hela tiden funnits där och lyft upp hakan så att jag är över vattenytan - jag har inte drunknat. Han är den som har andats åt mig när jag inte har orkat. Han är den som har fått mitt hjärta att slå när jag själv upplever att det är för svårt att leva. 

Det är först nu som jag kan säga att det kommer att bli bra och tro på det! Det är först nu som jag verkligen inser att ens liv kan förändras. Mitt liv har varit jobbigt, men det betyder inte att det kommer att vara så för evigt. Det har inte hänt över en natt för mig, eller från ett ögonblick till ett annat. För mig har det varit en process. Men det betyder inte att det inte är ett under. 

Mitt liv idag är ett mirakel. Idag är jag starkare än på länge. Idag känner jag mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Idag kan jag känna ren och skär lycka. Idag kan jag uppleva långa stunder - till och med dagar utan ångest. Idag är jag inte längre styrd av min depression. Visst kan jag sjunka i mitt mående, men det går inte lika djupt längre och framförallt så stannar jag inte kvar där lika länge som tidigare. 

När jag mådde som sämst trodde jag inte att det skulle bli någon förändring. Jag trodde att min depression var kronisk och att jag alltid skulle få kämpa mot ångesten. Idag tror jag någonting annat. Jag tror att jag alltid kommer att ha en tendens att utveckla ångest i situationer då andra inte skulle göra det, men jag har idag verktyg för att hantera den och den styr mig inte längre. 

Just för att jag ser vad som har hänt mig, känner jag att jag kan skriva det här och kanske få dig att förstå och inse - ditt liv kommer inte alltid att vara styrt av ångest. Ditt liv kanske är jobbigt nu - det betyder inte att det kommer att vara så för evigt. Du kanske inte tror på Gud - det gör jag. Så låt mig få skicka upp en bön för dig om förändring. Om lite lättnad för dig. 

Gud har hjälpt mig och därför vet jag att Han kan hjälpa dig. Nu är frågan - vågar du tro på det?

Sjung om studentens lyckliga dar...

Det är studenttider nu. I grannkommunen var det student i fredags, där jag jobbar är det student i morgon och i kommunen där jag bor är det på fredag. Var och varannan människa har firat eller ska fira någon som tar studenten.

Det får mig att minnas tillbaka till min studentdag. Hur vi var tvungna att hålla oss dämpade eftersom skolan låg på sjukhuset. När jag under avslutningsceremonin skulle sjunga och trodde att det var något fel på mig eftersom det var några som skrattade i bänken. Hur jag vrålade av lycka efteråt när jag mötte familjen.

Det är femton år sedan jag sjöng om studentens lyckliga dar... Ibland känns det som att det var igår men på samma gång är det en evighet sedan. Det har hänt så mycket sedan den där junidagen 1995.
  • Två år på bibelskola
  • Ett år i församling
  • Ett halvår i hemtjänsten
  • Första panikångestattacken
  • Ett och ett halvt år arbetade jag på sjukhus
  • Flytt till Stockholm och läste två år på folkhögskola
  • Tre år på musikhögskola
  • Flytt till hemorten
  • Började på alla eviga mammavikariat
  • Ångest
  • Depression
  • Vidbrändheten
  • Sjukskrivning
  • Arbetsträna
  • Mår ganska ok
Och där är jag nu. På ett sätt kan jag känna att jag har lyckats - jag har skaffat mig en utbildning. Men många gånger känner jag att jag har misslyckats. Jag lever ensam och har alltid gjort det. Jag har inte träffat någon man att leva med. Jag har inga barn. Jag har inte ens ett seriöst förhållande bakom mig. Ett längre dejtande har jag med mig, vi träffades på nätet och när vi väl träffades och omständigheterna var bättre så funkade det inte. Jag kanske var lite dramatisk och avslutade det hela för tidigt - jag vet inte, men vi var inte på samma plats i livet och jag mådde inte bra av relationen. Så jag sade tack och hej.

I höst är det återträff för högskolan - jag vet att jag har skrivit om det tidigare och jag har mer eller mindre bestämt mig för att inte åka. Att bli jämförd och granskad - jag orkar inte det. Inte som det är nu och förmodligen inte då heller.

För ett par år sedan var det återträff för oss som gick ut nian samtidigt - jag gick inte då heller. Jag orkade inte med att möta alla frågor om vad som har hänt sedan sist och hur mitt liv såg ut. Jag hörde av mig och sade att jag var sjuk. Det var jag väl på ett sätt också för ångesten var vidrig den dagen.

Märkligt hur känslorna kan sitta i kroppens minne. Bara jag skriver om det gör att oron ökar i mig. Händerna skakar och jag känner hur hjärtat sitter i halsgropen. Så märkligt...

Men i många fall mår jag ganska så bra i dagsläget. Jag jobbar den här veckan, sedan har jag semester. Eller arbetslös kanske är den rätta benämningen. På måndag ska jag gå ner till arbetsförmedlingen och skriva in mig som arbetssökande. Senast jag var det var 1999. Då fick jag ingen hjälp av dem - då ordnade jag jobb själv. Har en känsla av att det blir samma nu. Om det inte hade varit för försäkringskassan hade jag förmodligen struntat i att gå dit. Men eftersom jag är sjukskriven till 1 juli så måste jag göra det. Anmäla mig alltså.

Jag har för övrigt börjat med en gammal huskur - jag dricker äppelcidervinäger varje morgon. Jag har så sjukt mycket vatten i kroppen och framförallt händerna och fötterna märks det på. I förrgår glömde jag bort att dricka och då tyckte jag det var värre än på länge så någon nytta verkar det i alla fall göra. Märker också att dagen efter att jag har tagit en insomningstablett så är det mera svullet. Så nu försöker jag strunta i de tabletterna och även komma ihåg att dricka det.

Usch, jag känner mig inte så välmående idag. Det känns som att det snurrar lite väl mycket tankar och känslor i mig och det blev ett inte särskilt muntert inlägg, men det är det här som rör sig i mig just nu och jag behövde få det ur mig.

Kram på er alla!

söndag 6 juni 2010

Livet är gott!

Livet känns ganska så bra just nu. Har haft en mycket lugn dag tillsammans med goda och fina vänner och nu är jag ensam hemma igen. Men ensamheten är inte jobbig. Just nu i skrivande stund njuter jag av den. 

Balkongdörren står på vid gavel och jag känner hur den friska, lite kyliga luften strömmar in och kyler ned min kropp. Eurosport sänder en repris av damfinalen i franska öppna och det är något välbekant och hemtrevligt med alla ljuden. 

Jag känner hur livet kommer åter för varje andetag jag tar och jag älskar det!

lördag 5 juni 2010

Gott!

Kaffe och glass på moster Elins glassrestaurang - dagens godaste!

onsdag 2 juni 2010

Lite torka

Jag har kommit in i en torka - en nödvändig sådan tror jag. Jag har helt tappat lusten att kolla på tv och jag har minskat ned min tid vid datorn ganska kraftigt den senaste veckan. Det är som att jag är mätt på det. När jag var sjukskriven gjorde jag inget annat - satt i soffan och kollade på tv och hade datorn bredvid mig. Kanske fick i mig min dos då...

Därav min brist på inlägg här. Jag har inte försvunnit - jag lovar, jag har bara lite slut på ord just nu.