tisdag 27 maj 2014

Ibland går det sönder

Ibland känns det som att jag går sönder inombords. Oftast mår jag bra och livet känns fint, men så kommer de där stunderna...

Den här gången triggades allt igång när jag kollade på tv igår.

"Vem ska ta hand om mig när jag blir gammal?"

Det var en som sade detta. Hon hade inga barn och hon var också för gammal för att få barn.

Samma tanke startade hos mig. Vem sjutton ska ta hand om mig när jag blir gammal? Vem ska komma och hälsa på mig? Vem ska jag fira jul hos när mamma och pappa inte längre lever?

Du kommer träffa någon. Du har bara inte träffat den rätta än. Leta inte för mycket för när du minst anar det...

Ja, jag hoppas också på att få träffa någon. Någon som jag kan få dela livet med. Som jag kan åka på semester med. Baka kakor till. Lösa korsord tillsammans med på balkongen. Ta promenader med.

Jag hoppas också det.

Men det finns faktiskt de personer som inte gör det. Som lever sina liv ensamma. Som aldrig möter den där personen att dela livet med.

Jag kanske är en av dem. Jag hoppas inte det, men det kanske är så.

Och den tanken gör att jag går sönder. Bit för bit.

fredag 16 maj 2014

Jesus är i centrum

Mycket har hänt i mig sedan i söndags. Jag förstår nog inte riktigt själv och jag är förundrad. Har svårt att sätta ord på det som händer i mig. Med mig. Jag vet bara att något har hänt och fortfarande händer.

Det är två ord som snurrar i mig sedan i söndags och det är Bara Jesus. Inget annat. Det måste vara Bara Jesus som är det som ska vara i fokus. Vår första prioritet. Det jag gör - det ska jag göra för att jag tror att Jesus vill att jag ska göra det.

Jag ska inte hålla på med en massa saker för att upprätthålla någon slags verksamhet eller fasad. Jag ska inte fatta beslut för att tillfredsställa människor. För att göra dem lyckliga och nöjda. Jag ska fatta beslut utifrån Jesus. Det är det som ska vara det viktiga!

En lovsång som de sjöng i kyrkan i söndags var den här. De sjöng den på svenska och jag hade inte hört den innan. Jag visste att Israel hade en sång som hette Jesus at the centre, men jag hade inte hört den. Nu snurrar den om och om igen i mitt inre. Jag beställde skivan med den svenska översättningen i tisdags och igår kom den.

Lyssna. Låt det landa och förstå att det är Bara Jesus som ska vara i fokus. Att det är Han som är det som är viktigt och väsentligt.



Jesus är i centrum utav allt.
Jesus är i centrum utav allt.
Ifrån början och till slut, är det bara Du,
det har alltid varit Jesus, Jesus.

Inget annat håller, ingenting betyder mer.
Jesus, Du är centrum, allting utgår ifrån Dig, Jesus Dig.

Jesus, kom var centrum i mitt liv.
Jesus, kom var centrum i mitt liv.
Ifrån början och till slut, är det bara Du,
det har alltid varit Jesus, Jesus.

Hjärtats bön upp till himlen: Jesus var mitt centrum!
Det handlar om Dig, ja allt handlar om Dig.

Jesus, kom var centrum bland Ditt folk.
Jesus, kom var centrum bland Ditt folk.
Varje knä ska böja sig,
varje tunga ska bekänna Dig som Herre.

måndag 12 maj 2014

Är det dags nu?

Det har varit tungt ett tag.

Jag har på riktigt betvivlat min egen förmåga och min kapacitet. På om jag verkligen är på rätt plats. Om jag verkligen kan något överhuvudtaget.

Det har varit så tydligt hur lätt jag blir påverkad av omständigheter. När det stormar runt omkring mig så duckar jag. Undviker sammanhangen och diskussionerna. Lyssnar inte. Låtsas som ingenting.

Jag duckar, men jag blir påverkad. Otroligt mycket. Och så startar spiralen av tvivel.

Jag har fått höra att jag är en ledare. En som har förtroende och som ser och får in andra i funktion. Och det är nog sant. Men jag är svag som ledare när det gäller att stå rak när det behövs. Att våga säga sanningen - trots att det är tufft.

Igår var jag och hälsade på ett par goda vänner. Ett par som var ett enormt stöd för mig när jag var sjuk. Som öppnade upp sitt hem och lät mig bara vara där. De har flyttat. Det har jag också. Det var länge sedan vi sågs nu och det var framförallt länge sedan som vi satt och pratade. Så där på riktigt.

Det gjorde vi igår. Vi pratade mycket om ledarskap. Om människors åsikter. Om vikten av att ha ett större ledarskap som backar upp en när det stormar.

Innan jag åkte lade de händerna på mig och bad för mig. Det var länge sedan det hände. De bad så där från hjärtat som man nästan bara kan be när man gör det för någon som man verkligen tycker om. Jag tycker om dem. De tycker om mig också.

Gud var där. Jag kände hur Han berörde mig.

Du behöver hitta lovsången inom dig. Det är din gåva. De tror att de har anställt en musikledare, men har ingen aning om vad de har anställt. 

Det var ord som han sade efter att de bett färdigt. Jag blev helt tagen och det startade igång en massa tankar i mig.

Det kanske är dags för mig att kliva upp. Sträcka på mig och våga gå in i det ledarskap som jag är satt att ha.

Men inte bara det. Även att närma mig Gud. Att ta mig tid att lovsjunga och tillbe. Att väcka lovsången i mig än en gång.

Det känns omtumlande. Svindlande. Men kanske att det är dags att jag vågar...