söndag 18 november 2012

Tillit?

Som så många gånger förr vill jag skriva något här. För det känns som att jag har en massa ord i mig som vill ut.

Tomas Sjödin gav ut en bok för något år sedan "tusen olevda liv finns inom mig".

För min del känns det snarare som att "tusen oskrivna tankar finns inom mig".

Men jag vet också att om jag bara ger det tid. Om jag bara väntar in - så kommer orden.

Men jag mår bra. Mer och mer av mig själv kommer fram och det blir tydligare för var dag.

Jag har börjat baka igen. Bröd. Kakor. Tårtor och pajer. I flera år har ugnen varit oanvänd. Nu har lusten och längtan kommit tillbaka igen.

När jag ser mig själv i spegeln så känner jag igen mig själv. Även när jag är osminkad så ser jag mig. Det "jag" som har väntat där under ytan under så lång tid.

För drygt ett år sedan skrev jag om det här. Att om man låter helandet ske i rätt ordning så blir man till slut tillräckligt stark och man hittar sig själv igen.

Det fascinerar mig när man i efterhand kan se hur tråden löper hela vägen. Hur Guds hand är med i allt. Hur någon annans ord - då för ett år sedan - faller på plats och jag förstår det idag.

Jag tror att det är det man kallar för tillit.

onsdag 7 november 2012

Happy birthday to me!

Jag är tillbaka...

tisdag 6 november 2012

Det är dags nu

Det händer så otroligt mycket i mitt liv.

I mig.

Och jag har haft svårt att formulera det i både ord och tanke.

Jag har behövt ge det tid. Låta det växa fram och formas.

Först nu tror jag att jag förstår vad som händer.

Under så många år har jag gömt mig.

För andra, men också för mig själv.

Jag har alltid varit en som vågat ta plats.

Jag har alltid haft schyssta kläder. En fräsch frisyr. Smink.

Jag har stått på stora scener och sjungit.

Men så under några år försvann jag.

Jag gömde mig bakom alldagliga kläder. Bakom en frisyr som var snäll.

Jag klev av från alla scener. Jag slutade nästan att sminka mig.

Men så hände något.

Gud hände.

Han visade vad som var viktigt. Vad allt handlar om.

När jag började sjunga gospel igen så var det som att Gud berörde mitt innersta väsen.

Han talade till mig och fick mig att prioritera rätt. Han hjälpte mig att fokusera på rätt saker.

Nu är jag redo att ta plats igen.

Häromdagen röjde jag ur en massa "snälla" kläder i min garderob. Jag lyfte på vartenda plagg - tittade på det och om det inte var "jag" så slängde jag det.

För två veckor sedan klippte jag av mig mitt hår. Men det blev en för snäll frisyr. I morgon ska jag klippa det igen och dessutom färga det. Mörkt, mörkt rött och ännu kortare.

Det är dags att jag hittar tillbaka till den jag en gång var. Till mig själv. Till den jag var innan jag blev sjuk.

Nu är det dags att jag blir Rebecca igen. Jo, det är så jag heter.

Skillnaden blir att jag som person inte går tillbaka. Idag har jag med mig helt andra erfarenheter. Helt andra prioriteringar och jag tror mig ha hittat rätt fokus.

Så jag kommer tillbaka till den Rebecca som Gud skapade mig till. Bara några år äldre. Modigare. Något starkare. Förhoppningsvis något klokare.

Och vem vet - kanske att jag tar mod till mig i morgon och presenterar mig på riktigt för er...

torsdag 1 november 2012

Blessings



Vi ber om välsignelse och om frid.
Att vår familj ska få ha det bra och att vi ska känna oss trygga när vi sover.
Vi ber om helande och om framgång.
Vi ber att du med din mäktiga hand ska ta en del av vår smärta.
Och under tiden som vi ber så hör du varje talat behov.
Men du älskar oss så mycket att du ger oss mer än vad vi ber om.

För tänk om det är så att det är genom regnet som vi ser din välsignelse.
Tänk om ditt helande når oss genom våra tårar.
Tänk om det är genom de tusentals sömnlösa nätterna som vi förstår att du är nära.
Tänk om det är just motgångarna vi möter i livet som är dina dolda välsignelser.

Vi ber om vishet och att vi ska höra din röst.
Vi ropar i förtvivlan när vi inte kan känna att du är nära.
Vi tvivlar på din godhet och på din kärlek.
Och det är som att varje löfte som vi ser i ditt ord inte räcker.
Och under tiden som vi ber så hör du varje vädjan.
Och önskar att vi vågade tro,

När vänner sviker oss och när mörkret verkar vinna
så påminner smärtan oss om att det här inte är vårt hem.

Tänk om mina största besvikelser och det här livets smärta
är det som väcker en törst som den här världen inte kan tillfredställa.