tisdag 30 september 2008

Det grå börjar försvinna

Jag vet inte om jag håller på att bli sjuk, eller om jag bara inte orkar hålla för mycket planering i hjärnan. Det jag däremot vet är att jag så ofta är så trött. Ikväll när jag kom hem från jobbet var jag bort till mina föräldrar en sväng och småpratade lite med dom. Riktigt mysigt faktiskt.

Svängde förbi ica och handlade lite, kom hem och satt tio minuter i soffan och kollade på idol samtidigt som jag käkade kvällsmat. Har hittat en laktosfri yoghurt från arla som var riktigt god. Brukar ofta va lite tråkig smak, vilket inte är helt kul med tanke på att alla laktosfria produkter alltid är så löjligt dyra...

Har fixat lunch nu till både i morgon och till på torsdag, diskat och har nu suttit här och slösurfat i nån halvtimme. Kom just på att jag måste komma ihåg att ge mina blommor lite vatten ikväll, såvida jag inte vill att de ska vara ett minne blott.

Men förutom att jag är trött så mår jag rätt bra. Det stora grå som jag berättade om för ett par veckor sedan börjar lätta och det är inte så konstant närvarande hela tiden. Nu är det som att det har vänt och jag hoppas att det håller sig så.

Blev tipsad om ett program på tv igår som handlade om tjejer med självskadebeteende. Nog första gången jag kollar på kunskapskanalen tror jag... I alla fall, det var riktigt intressant och jag kände igen hennes tankegång vid ett tillfälle. Nu har jag inte skadat mig själv - tro inte det, men just hur hon uttryckte sig vid ett tillfälle kände jag igen. Hon sa "jag hade att välja på om jag ville bli frisk eller om jag ville gå tillbaka till det trygga, det destruktiva som jag lärt mig att bli bra på".

Och lite så kan jag känna med hur jag hanterar min ångest. Ska jag välja att göra det på ett sunt och bra sätt, eller ska jag göra som jag alltid har gjort, även om det inte är så bra? Man är så van vid att göra på ett visst sätt så det blir nästan som att man gör så på automatik. Just nu, eller i alla fall i två dagar har jag hanterat min ångest på ett bra sätt. Jag måste tänka betydligt mer än tidigare och jag måste påminna mig om saker så det är lite ovant, men jag måste samtidigt säga att jag mår bättre. Så kanske, kanske har det vänt...

Jag tror inte att det enbart är min tanke som av sig självt förändrats, jag tror att Gud har ett finger med i spelet - TACK för det!


Kram Cece

måndag 29 september 2008

Det var inte så bra...

Jag, mitt tålamod och mina elever i ungdomskören - det var ingen bra kombination... Jag blev arg på dem och skällde på dem. Eller jag skällde väl kanske inte, men jag markerade väldigt, väldigt tydligt att jag inte accepterade hur de betedde sig. Och efter pausen så bad de om ursäkt och var änglar. Tog ett snack innan jag släppte iväg dem och frågade om de förstod varför jag hade förlorat tålamodet och det gjorde dom. Och när jag förklarade för dom att det här var första gången sedan jag blev färdig sångpedagog som jag blev arg på mina elever så tystnade de ännu mer och jag tror att de förstod. Det återstår väl i och för sig att se om så är fallet nästa vecka.

Nu ska jag sätta mig i soffan, kolla på idol och äta lite kvällsmat.

Kram Cece

Noll tålamod...

Trött i kroppen, trött på jobbet och trött på elever. Idag känns ingenting kul med jobbet och jag vill bara få gå hem. Men inte än på ett antal timmar. Slutar 19:30 ikväll. Hur kul är det egentligen?

Fast jag vet att jag inte borde klaga. Det finns dom som inte har något jobb alls och jag älskar faktiskt det jag gör, men kanske inte alldeles översvallande idag...

Skulle haft en elev nu, men hon har inte behagat dyka upp och hon har inte hört av sig. Återstår att se om de två övriga kommer. Sångensemblen har jag ställt in idag, men jag har ungdomskören vid 18. Jag gillar dom - så länge dom inte pratar för mycket. Och jag vet inte riktigt hur mycket jag orkar med dom ikväll. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dom på övningen. Jag tror jag ska köra en del andning och klang. Ibland brölar de mest på och lyssnar inte på varandra och då kan det låta smått spännande faktiskt...

Så fröken Dahl med noll tålamod och med typ 25 pratiga tonåringar känns inte som en helt lysande kombination idag.

Kram Cece

söndag 28 september 2008

Tillbaka i civilisationen igen

Och jag är även tillbaka i cybervärlden.

Kom hem för ett par timmar sen från församlingslägret och har nu packat upp, diskat, betalt räkningar och sen plockat i ordning lite här hemma. Helgen har gått ofantligt fort och jag hade gärna stannat lite till, men samtidigt är det otroligt skönt att komma hem och va lite själv. Bara sitta här i min stol och filosofera och fundera igenom helgen.

Har befunnit mig på en lägergård strax utanför Habo. Den låg alldeles vid Vätterns strand och det var hur mysigt som helst. Golv som knarrade, våningssängar med hårda madrasser, ett ostämt piano, fotbollsplan, en matsal med öppen spis och en altan där man kunde sitta och dricka sitt kaffe. Vädret har varit helt fantastiskt och det kunde knappast ha varit bättre.

Alltså jag är så glad och stolt över min församling! Så fantastiska människor som man får förmånen att vara tillsammans med under en hel helg - så gott. Det blir på ett annat vis när man åker iväg sådär. Man umgås på ett annat sätt än när man ses en gång i veckan i kyrkan.

Nu väntar en ny vecka med jobb och planering. Behöver inte åka till jobbet förrän vid halv elva i morgon så jag var lite nöjd över att jag fick lite sovmorgon. Jag trodde det i alla fall. Såg när jag kom hem att de ska stänga av vattnet från kl 08.00 i morgon - kul... Så antingen går jag upp tidigt eller så åker jag hem till mina föräldrar och gör mig i ordning där. Får se när jag somnar ikväll hur det blir.

Nu ska jag reflektera lite över helgen - så nu lämnar jag er.

Kram Cece

fredag 26 september 2008

Tyst...

Den stora tystnaden sänker sig över bloggen. Jag åker bort över helgen - är åter på söndag.

Kram Cece

torsdag 25 september 2008

Dimman börjar lätta

Ibland undrar jag hur man kan vara så korkad som jag har varit den senaste tiden. Så här i efterhand är det så tydligt, men när man är mitt uppe i det ser man ingenting. Och vad skulle jag göra utan min mentor? Som så vänligt, men väldigt bestämt, talar om för mig när det är dags att se på saker utifrån en annan synvinkel. Och helt plötsligt får man ett helt annat perspektiv på tillvaron.

Ni som följt den här bloggen vet att jag haft "det stora grå" över mig i några veckor och jag har inte förstått varför. Jag har inte kunnat se vad som varit problemet och jag har inte kunnat se vad jag ska göra åt det hela.

Men så idag när jag messade med L på väg hem från jobbet så var det som att dimman lättade och helt plötsligt så var det så självklart. Och jag kände mig nästan lite dum som inte sett det tidigare.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag är kristen och tror på en andlig verklighet. Jag tror också att Gud har gett oss gåvor som Han vill att vi ska använda på ett bra och sunt sätt. Och för några veckor sedan så tog jag ett sådant beslut och genast blir det en motreaktion från den sidan som inte är på Guds planhalva. Allt har varit helt grått och jag har gått som i en dimma de flesta dagarna.

Men nu är det som att det har lättat lite. Livet och tillvaron känns inte lika jobbig längre och jag tror väl att det ska vända nu. Förmodligen kommer det inte bli helt smärtfritt och jag vet av erfarenhet att det kan vara tufft, men nu har jag i alla fall kommit en bit på vägen - jag har ju identifierat källan till problemet.

Kram Cece

onsdag 24 september 2008

Livet

Läste just på aftonbladets hemsida att några japaner har utvecklat en bärbar airbag. Den visades upp på en mässa för äldre och handikappade och om den blir en framgång återstår väl att se. Det fanns dock vissa brister. Man hade bara kudde för nacken och för ländryggen, så min första tanke blev; hur blir det om man faller framåt? Finns det nåt skydd där, eller är man utlämnad åt det egna ödet?

Och kan man egentligen skydda sig mot allt? Jag tror inte det. Visst kan man minska riskerna för att råka illa ut, men man kan ju aldrig skydda sig helt. Man måste helt enkelt vara beredd på att man kan få lite smällar ibland. En del gör mer ont än andra, men oftast så läker man ihop.

Att ibland våga chansa och ta en risk när man egentligen inte vågar, det är nödvändigt tror jag. Och när man har klarat av det så inser man att begränsningen och rädslan bara var något som du själv skapat i din hjärna. Det var inte så farligt när du väl tagit dig igenom det.

Jag är kontrollmänniska och tycker om när jag vet hur saker och ting fungerar och när jag vet vad som förväntas av mig. Men den här hösten har inte riktigt blivit så. Jag blev så smått inkastad i nya arbetsuppgifter och jag hann inte ha den startsträcka som jag tycker om att ha. Jag vill gärna ha en tid då jag förbereder mig mentalt på att en förändring kommer att ske. Så blev det inte nu.

Men nu när jag har jobbat ett par veckor så kan jag se att allt har löst sig till det bästa ändå. Trots att jag inte fick min startsträcka. Nu har det inte varit enkelt och jag har varit hur trött som helst och väldigt många tankar har snurrat i huvudet, men det har funkat. Jag har klarat av det. Och jag inser att jag klarar mer än jag tror.

Det är väl helt enkelt det som är livet. Att leva och se vad som kommer att hända och märka att jag klarar av det.

Kram Cece

tisdag 23 september 2008

Lite off ikväll

Känns som om jag blivit en surkärring som bara klagar och gnäller hela tiden. Vet inte när det förändringen skedde, men det känns som om det är så. Och jag känner mig uttråkad också. Det är som att det enda jag gör är jobbar, jobbar, jobbar och sen är jag så trött på helgerna att jag inte orkar göra nånting. Vill bara sitta hemma hos mig eller hos nån kompis. Känns helt övermäktigt att hitta på något annat att göra. Och jag fattar inte vad som är problemet.

Men jag vill inte tråka ut er med mitt status just nu, så jag skriver inte så mycket mer. Går och kollar på idol istället och hoppas att jag inte är så här i morgon efter jobbet. Då har jag ju suttit på buss drygt en timme så om jag är tjurig över nåt så har det förhoppningsvis runnit av mig innan jag är hemma.

Kram Cece

måndag 22 september 2008

Måndagstrött

Mina änglar i ungdomskören var inte jättemycket monster ikväll. Började övningen med att ha lite förmaning om ordning och reda på övningen. Får väl se om det tjänar nåt till. Till skillnad från förra veckan så hade jag ingen huvudvärk och det underlättade väl mitt status och min tolerans. Men jag gillar dom, så otroligt mycket!

Så nu har jag kommit hem, mailat och surfat runt bland mina vanliga bloggar som jag alltid läser. Hjärnan känns ganska så tömd så nu ska jag sätta mig i soffan och läsa. Är inne på tredje Stieg Larsson-boken. Och fast jag vet hur den slutar så tycker jag den är så sjukt spännande. Man vill bara läsa och läsa och läsa och läsa...

Kram Cece

Skum...

Mitt oförstående vad gäller hur min kropp fungerar håller i sig. Så fort jag vaknade i morse och insåg att det var måndag så kände jag mig stressad och ville helst ligga kvar i sängen och läsa. Gjorde det i och för sig till halv tolv, men hade gärna stannat lite längre.

Och när jag kom hit till jobbet så slår det lock för ena örat och det börjar tjuta - ungefär som det gör när jag är stressad. Det höll i sig förvånansvärt länge innan det släppte, otroligt störande. Och det är som att jag tappat hungern. Jag får hela tiden påminna mig själv om att jag måste äta för jag glömmer bort det. Jag är inte hungrig.

Vet inte riktigt hur jag ska tolka de här tecknen och om det är nåt som ska tolkas. Nu ska jag i alla fall äta lite innan nästa elev kommer. Suck, har ingen lust att jobba idag.

Kram Cece

söndag 21 september 2008

Mer allergisk??

Jag blir inte riktigt klok på mig själv och min kropp. Jag vet sedan tidigare att jag är laktosintolerant, men ibland så undrar jag om det inte är nåt mer som jag inte tål. När jag kom hem från repet så käkade jag lite glass från oatly som är laktosfri, men ändå så har jag reagerat som om jag ätit nåt med mjölk i. Magen kurrade konstant en timme och nu mår jag istället illa. Inte jättemycket, men ändå tillräckligt för att det ska störa mig. Sen kanske jag är hungrig också, men jag ska ju ändå sova snart så det är så onödigt att äta då. Får försöka fundera lite mer på det här och se om jag kan se något samband. Men nu orkar jag inte tänka så jag går och lägger mig istället.

Kram Cece

Söndagkväll och jag är seg

Är helt slut och tom i huvudet. Som bekant så har jag ju repat hela eftermiddagen i kyrkan och kom hem nu för bara tio minuter sedan. Men det har gått riktigt bra så det känns väldigt lugnt inför helgen. Ser fram emot det jättemycket.

Mitt under repet så får jag ett sms från en gammal klasskompis. Gick gymnasiet ihop och har inte haft nån kontakt sen vi tog studenten. Hittade varandra på facebook, har chattat lite på msn och så igår ringde hon och vi pratade i kanske tio minuter. För grejen är den att en tjej vi gick med har varit sjuk i cancer, riktigt dålig och nu idag vid lunch så somnade hon in. Lämnade efter sig man och två små barn.

Det känns så onödigt på nåt vis att någon så ung ska dö. Det finns inget logiskt i det och det finns inget som är rätt i det. Har inte haft nån kontakt med henne på en massa år, men det känns ändå väldigt, väldigt tråkigt. Jag hoppas att hon får vila i frid.

Nu ska jag skicka iväg ett mail - kul för er att veta... och sen ska jag försöka varva ner. Har varit mycket den här helgen och det känns lite surt att jag ska jobba i morgon igen. Men det är ju det som är livet. Vara ledig några dagar och sen så jobbar man. Det är bara till att gilla läget.

Kram Cece

Jo, det blev möte

Det blev så att jag gick till kyrkan ändå. Trots att jag vaknade sent... Och sovit dåligt... Vaknade vid två i natt av att jag fick ett sms - hade glömt stänga av ljudet. Och när jag vaknar hastigt så blir det lätt lite jobbigt och jag får svårt att varva ner, men det gick ändå rätt ok. Det är därför som jag alltid stänger av ljudet när jag ska sova, jag vill inte bli störd. Om nåt hänt och man måste få tag på mig så kan man ringa hem. Än så länge har jag inte varit med om att det varit något akut, så då fortsätter jag att ha ljudet av. När jag kommer ihåg det vill säga...

Snart ska jag vara tillbaka i kyrkan. Klockan tre ska vi börja repa inför lägret, så nu blir det väl bara att käka lite lunch och softa lite. Kanske skicka nåt mail. Surfa runt lite. Men mest bara ta det väldigt, väldigt lugnt.

Kram Cece

Godnatt

Nu sitter jag här, precis när klockan slagit midnatt och funderar på morgondagen. Funderar fram och tillbaka på om jag ska gå på mötet eller inte. Just nu är själva tanken på att gå upp nio för att gå till kyrkan helt bedrövlig. Funderar på om jag ska låta bli att ställa klockan och se om jag vaknar. Kanske dumt men...

Jag ska ju ändå va i kyrkan från tre och framåt i morgon. Sista repet med teamet inför församlingslägret och det skulle va så skönt att bara vara hemma på förmiddagen. Får se hur jag gör.

Ett steg i rätt riktning kan nog vara att gå och lägga mig nu och hoppas på att jag somnar. Det ökar ju möjligheten att jag vaknar och vill gå på mötet i morgon.

Kram Cece

lördag 20 september 2008

Min dag so far

vaknade
läste lite i flickan som lekte med elden
drack kaffe med Veronica
kollade på tv och läste lite till
hem till mamma och pappa och åt lunch
hemma igen

har mest tagit det lugnt idag med andra ord

nu ska jag sova lite i fåtöljen (känner mig lite skum)
ska iväg till kyrkan vid fem och fixa lite
sen vet jag inte vad som händer...

Mitt i natten

Mitt i natten och hur trött är jag? Kanske inte så jättetrött för jag var så begåvad att jag drack kaffe vid halv elva... Men jag ska nog inte sitta uppe så länge ändå.

Haft världens mysigaste kväll med Helene. Kom dit vid åtta och fixade lite mat och det var hur soft som helst. Som jag skrev i mitt förra inlägg så var det jättelänge sen som vi umgicks och det var länge sen som vi pratade med varandra, ni vet så där på riktigt. Och det kändes hur gott som helst.

Hann med att träffa brorsan en kortis också. Missuppfattade tiden så jag kom lagom som de skulle åka, men jag sa hej i alla fall.

Morgondagen ska jag försöka hålla väldigt lugn. Sova länge - i alla fall hoppas jag på det, sen så ska jag hjälpa till med en grej i kyrkan på kvällen. Det är det enda. Så fram tills jag ska vara där tänkte jag nog mest gå omkring här hemma i mina mysbrallor som är tre storlekar för stora och som inte lämpar sig för offentligheten. Länge sen jag hade en sån dag...

Godnatt!

Kram Cece

fredag 19 september 2008

Snurrigt nu igen...

Tänk att ett telefonsamtal kan förstöra nästan en hel dag. Det ringde en människa till mig i förmiddags och det hon sa ledde i sin tur att jag fick bryt på en annan person (har rett ut det nu) och jag var inte det mest trevliga sällskap för Pernilla - förlåt!

Men jag blev så påverkad och uppstressad att det var först vid halv fem som jag lugnat ner mig och jag var som vanligt. Har varit jättesnurrig idag och jag har mått illa och det har slått lock för öronen flera gånger. Ett tecken på att det är lite för mycket...

Och det blir lika tydligt som varje gång tidigare - jag har inga direkta marginaler att ta av när något oförutsett händer. Ända sen jag jobbade för mycket förra hösten så blir jag påverkad så himla snabbt och jag vet inte hur jag ska bygga upp det igen. Jag försöker ta egentid och inte säga ja till allt, men det är som att det inte alltid hjälper.

Nu om några timmar ska jag hem till Helene och äta kvällsmat och bara umgås. Ska bli jättemysigt, vet inte hur länge sen det var bara hon och jag umgicks. Hennes man är borta så det är bara hon och barnen hemma. Får väl se om några fler dyker upp. Men om jag ska orka umgås och vara trevlig så måste jag hinna vila lite. Känner mig helt skakig och det snurrar jättemycket så fort jag rör mig.

Nu ringde dessutom mamma och undrade om jag ville komma förbi där ikväll. Simon och några polare till honom ska stanna till på genomresa och tyckte det skulle va kul om jag kom förbi och sa hej. Ytterligare en sak på agendan och det gör mig inte mindre stressad. Som sagt, inga marginaler. Sa att hon fick ringa när de kommit så får jag se hur läget är hos Helene. Det är ju inte så långt mellan henne och mamma och pappa så jag kanske kan gå dit en kortis bara... Får se lite.

Nu ska jag i alla fall lägga mig på soffan och sova lite. Eller i alla fall blunda och vila ögonen lite, känns väldigt nödvändigt idag.

Kram Cece

torsdag 18 september 2008

Väderkärring

Min mormor sa alltid att hon var en hederlig gammal väderkärring. Det kunde vara hur fint väder som helst ute, men så satt hon vid köksbordet med händerna i knät och så kikade hon ut genom fönstret och sa "jodå, nu blir det snart regn för nu har jag ont i knäna."

Jag fattade inte vad hon menade då, och jag minns inte om hon hade rätt alla gånger, men nu förstår jag. Jag är likadan. Fast jag får inte ont i mina knän, jag får ont i mina händer. Det knakar i lederna och jag blir stel. Nytt för i år är att jag fått ont i lederna som tillhör mina stortår - hur löjligt är inte det.

Varje gång det blir lite kallare ute, eller när det är ruggigt och regnigt ute så får jag ont. Och det ironiska i det hela är ju att jag gillar den här årstiden. Jag tycker om när det blir lite kallare och man måste ta på sig en massa tjocka tröjor och mössor.

Så nu sitter jag här i soffan, en filt virad runt mig och med värkande händer och stortår. Men den molande känslan vinner inte över min kärlek till hösten. Den kommer alltid vinna, för störst av allt är kärleken...

Kram Cece

Lite lagom seg

Det stora grå har hållit sig undan idag. Det var bara en sväng precis innan jag skulle ha kören som det helt plötsligt dök upp och det blev till och med mörkgrått. Nästan från ingenstans. Men det försvann nästan lika hastigt som det dök upp.

Så nu sitter jag här i min fula gröna stol som jag köpt på second hand för 50:- har kollat på idol och är alldeles nyduschad och lite lagom seg. Bävar lite för morgondagen. Eller bävar är väl kanske inte rätt ord. Det är bara att jag är lite trött ikväll och kände att det skulle va skönt med lite sovmorgon. I och för sig får jag det på lördag så jag ska väl kanske inte klaga. Det är ju bara två dagar i veckan jag måste gå upp tidigt.

Är lite fascinerad över att jag redan jobbat klart för den här veckan. Känns som hur nyss som helst som jag började den här arbetsveckan. Helt galet.

Och inte har jag så mycket vettigt att säga heller. Så det är väl lika bra att jag avslutar det här inlägget.

Kram Cece

ps. Jag är faktiskt lite avundssjuk på mina vänner som just nu är på konserten med coldplay i globen. Har inte varit på nån större konsert sen jag såg Christina Aguilera för typ fem år sen. Bedrövelse är vad det är... Men jag är inte bitter.

onsdag 17 september 2008

Det stora grå...

Det gamla gråa spöket har hängt över mig i nästan två veckor nu. Det har inte blivit helt svart som tur är, bara i nyans åt det mörkgråa ibland, men det stör mig att det är mer eller mindre konstant närvarande.

Men om jag är riktigt ärlig mot mig själv så vet jag inte om jag vill bli av med det. Det finns där, jag känner igen det och jag vet hur det uppför sig. Så mitt i all känsla av att det stör mig, så vill jag nog inte släppa det. Det gamla, på ett sätt trygga, men samtidigt obekväma.

Och lite känns det som att jag gör om mitt hjärnspöke till en hustomte istället. Jag avdramatiserar närvaron och gör den mindre destruktiv. Fast destruktiv låter så tungt, men jag hittar inget annat ord.

Fast det kanske är dumt att jag gör det mindre. Ett hjärnspöke låter mer farligt än en hustomte och då tar jag ju det på större allvar. Om jag inte ser det som en hustomte alltså, men hur allvarligt är det egentligen? Jag tycker inte det är så himla farligt...

Kram Cece

Ettusentretton tankar och några till

Hur är det egentligen möjligt att så många tankar bara dyker upp? Jag förstår det inte. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg planerade jag att sova innan 23:00 och det började bra. Släckte lampan kvart i och stängde mina små ögon och inväntade den stora tröttheten.

Och hur gick det? Jo, med tanke på att klockan nu är 00:32 så gick det väl inte helt lysande. För så fort jag släckte lampan så var det som att alla tankar som jag inte hunnit tänka idag dök upp, alla på en och samma gång. Helt galet.

Och det är om allt och ingenting. Om jobbet, om att jag måste sova för att orka gå upp tidigt i morgon, om planering för läsåret, vilka låtar jag måste arra, allt som jag ska hinna med på fredag och i helgen, hur jag ska lägga upp det som jag är ansvarig för på församlingslägret, vilka kläder jag ska ha på mig i morgon, vilken jacka jag ska ta, vilken bok jag ska ta med mig och läsa på bussen, vart mina hörlurar till min iPod är...

Suck, blir trött bara jag läser vad jag just skrev. Men uppenbarligen inte så trött att jag kan sova. Så vad har jag gjort istället? Jo jag tassade in i sovrummet med en kudde och med täcket virat om mig och la mig där framför tvn, insåg att jag var lite hungrig och tassade ut i köket - fortfarande med täcket virat om mig, plockade fram några smörgåsrån som jag nu tuggat i mig. Smörgåsrån utan pålägg är nattmat som helt klart är underskattat.

Och nu som ett sista försök att rensa hjärnan sitter jag här vid datorn och skriver av mig det som jag tänkt de senaste timmarna. Inte alla tankar såklart - lite måste jag få hålla för mig själv, eller till vissa väl valda personer som får stå ut med alla mina tankar i mailen...

Känns nästan bra att jag inte ska köra bil i morgon, då kan jag blunda några minuter på bussen och ändå veta att jag kommer att komma fram utan att hamna i diket. Inte för att jag hamnat där nån gång och det är jag för övrigt väldigt glad över.

Kära tappra vänner som läser denna blogg - nu ska jag göra ytterligare ett försök att sova. Har förhoppningsvis minskat tankeverksamheten ett par hack.

Kram Cece

tisdag 16 september 2008

Fortfarande inte så värst djup

Ungarna i min barnkör är helt bedårande! Tänk er själva - 18 stycken lågstadiebarn som bara är så söta och blir så stolta när jag lyckades med konststycket att lära mig deras namn. Nu återstår bara att jag ska komma ihåg namnen till nästa vecka, och veckan därefter, och veckan därefter. Har tagit kort på dom och skrivit deras namn under så jag har att plugga på.

Dagen idag har varit betydligt bättre än igår. Ingen huvudvärk och jag vaknade pigg i morse. I morgon går min buss vid halv nio så jag måste gå upp rätt tidigt. Fast det finns säkert några av er som inte tycker det är så tidigt att klockan ringer kl 07:00. På torsdag däremot - då är det tidigt på riktigt. Då går bussen från stationen 06:55, vilket innebär att jag måste gå upp senast 05:45. Men om jag känner mig själv rätt - vilket jag tror att jag gör vid det här laget, så kommer jag gå upp strax efter 06:00 och ha smått panik här hemma för att hinna göra mig i ordning och hinna till bussen. Jag får återkomma om mina tidiga morgnar så småningom.

Trodde jag hade en ganska så lugn fredag och lördag framför mig, men idag insåg jag att jag inte har det. På fredag förmiddag ska jag och Pernilla till Hjo och handla lite, vid tolv ska jag träffa Marie för en lunchfika, och på eftermiddagen ska jag träffa Sofia för en promenad och kaffe. Kvällen är inte bokad än och jag har inga större planer på att göra så mycket. Men nåt blir det...

På lördag ska jag och Veronica ev träffa Emma på dan och sen på kvällen har jag lovat att hjälpa till med lite prylar i kyrkan. Och på söndag blir det först möte och sen kl 15:00 blir det rep inför församlingslägret. Kommer nog hålla på hela eftermiddagen och kvällen och sen på måndag är det dags att börja jobba igen...

Känns inte som att jag kommer att känna mig så utvilad efter den här helgen. Får passa på när jag sitter på linje 1 mellan hemmet och jobbet helt enkelt.

Igår kväll somnade jag före 23:00 och jag funderar på att köra samma taktik ikväll. Då kanske jag inte är så bedrövligt trött när klockan ringer tidigt i morgon. Hm, inga större eller djupare funderingar här ikväll märker jag men varför vara djup hela tiden? Det är jag tillräckligt ändå.

Kram Cece

Inga djupa funderingar

För ovanlighetens skull så är jag redan uppe och i ordning. Vet inte när det hände senast en vardag. Har varit ute och fixat lite ärenden och nu är jag tillbaka hemma igen och har mailat lite. Ska kolla på Oprah om en halvtimme tänkte jag och sen vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på.

Känns nästan konstigt att jag är pigg så här dags. Brukar alltid va i koma, kanske har att göra med att jag somnade vid elva igår. När klockan ringde vid nio var jag pigg och utan huvudvärk. Hoppas den håller sig borta hela dan också. Har ju en kör nu ikväll också, mina 20 lågstadieungar... Men de är söta. I alla fall för det mesta.

En tanke slog mig förut... Vad sjutton är det för fel på oss tjejer som hela tiden måste ha toalocket nedfällt? Eftersom jag bor själv så har jag mitt lock som jag vill och vet inte om jag kommer att störa mig på om locket är uppfällt när jag nån dag kommer att bo med nån. Ärligt så vet jag inte ens hur jag har det nu...

Men snälla nån - slappna av lite. Det har inte slagit dig att din sambo/man vill ha locket uppfällt? Vad sägs om kompromiss? Ni kanske kan köra med varannandag principen. En dag får du ha det nedfällt och nästa dag får han ha det som han vill ha det och sen kan ni varva.

Och seriöst, om det nu stör dig så mycket att locket är uppfällt, hur jobbigt är det att fälla ner det? Hur många sekunder extra tar det för dig?

Och förmodligen finns det en del saker som din man stör sig på när det gäller dig, så slappna av lite. Fast det kanske är lätt för mig att säga som är singel...

Kram Cece

måndag 15 september 2008

Huvudvärk? Absolut...

Ibland är mina elever små söta änglar som gör precis som jag vill och de är tysta och fina. Men ibland - läs idag - är de små monster som bara inte vill väl i livet. Ikväll när jag hade ungdomskören så drev de mig till vansinne! Jag hade redan huvudvärk innan och den blev inte direkt bättre efter en och en halv timme med 25 tonåringar. De pratade hela tiden och inte med en normal ljudnivå. Det var till och med så att några av killarna reagerade. Vet inte vad jag ska göra med dem...

Och nu när jag kom hem så ringde jag till supporten på bredbandsbolaget - de hade fel adress till mig på fakturan... Ingen kö överhuvudtaget så jag rekommenderar att ringa till deras support runt åtta.

Har surfat runt på lite bloggar och läst och nu ska jag ta och ikläda mig mina grå mysbrallor, min flanellpyjamaströja och mina duntofflor. Ta två panodil och sen sätta mig resten av kvällen i soffan och kolla på halvtimmeskomedier. Hade tänkt ta en promenad, men med tanke på mitt status så hoppar jag över det. Tar det i morgon istället.

För övrigt så börjar jag åka buss till jobbet från onsdag. Blir en och en halv timme där jag bara kan softa och varva ner - ska faktiskt bli lite skönt. Är grymt trött på att bilpendla nu. Så nu har jag tänkt att jag ska plöja lite böcker. Har börjat om med Stieg Larsson nu, men sen så vet jag inte riktigt. Förslag någon?

Kram Cece

söndag 14 september 2008

Facebook

Ibland funderar jag på fenomenet facebook. Jag är inloggad rätt så ofta och jag tycker det är ett enkelt sätt att hålla kontakt med personer som man inte träffat på länge. Har haft kontakt med folk som jag inte träffat sen högstadiet, eller såna som jag umgicks med för fem år sen, men sen tappat kontakten med.

Så jag tycker i det stora hela att det är positivt med facebook. Men så har jag insett att det är ju värsta skvallerbyttan! Inom loppet av några minuter så sprids den informationen man lagt ut till ett otal människor. Så man får va lite varsam på vad man skriver för ibland vill man inte att alla ska veta allt.

Igår när jag och Victoria satt och drack kaffe hemma hos hennes mamma, klurade vi på vad vi skulle kunna skriva på facebook bara för att se hur snabbt ett skvaller sprids. Så vi får väl se vad som dyker upp på hennes eller min profil...

Fina, fina Victoria! Det var sån glädje att träffa dig igår och jag blev helt varm i hjärtat när du ringde. Förgyllde hela min dag faktiskt. Sen orkade jag inte träffas så länge - blev för mycket intryck och jag blir lite okoncentrerad och rastlös då. Åkte hem och färgade håret istället vilket ni redan vet. Resultatet lade jag ju ut igår :-)

Har haft en halvbra dag. Mår jätteilla just nu och ska nog försöka sova men det är rätt mycket tankar i hjärnan så vi får väl se hur jag lyckas. Somnade på soffan hemma hos mina föräldrar i eftermiddags - hur skönt som helst! Och jag är fortfarande lika slut så det kanske är en bra idé att försöka sova nu. Ska ju upp och jobba i morgon och vara sprudlande och inspirerande fröken. Börjar med en sångensemble i morgon och jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Får lösa det i morgon när jag kommer dit. Orkar inte tänka på det nu.

Kram Cece

lördag 13 september 2008

Ego? Absolut !

Jag vet att det är lite ego att lägga in en massa bilder på sig själv. Å andra sidan är det min blogg :-)









Grattis!

Världens bästa Petra fyller år idag och jag hurrar det allra högsta jag kan! Tycker om dig hur mycket som helst och hoppas du har en alldeles fantastisk födelsedag - trots att jag inte är där.

Kram i massor!!!

Våga vägra sova

När klockan var 21:00 var jag så sjukt trött. Gick och lade mig, trots att det kändes smått löjligt att gå och sova så tidigt. Jag behövde kanske inte va så orolig... klockan är nu 00:40 och jag har fortfarande inte somnat.

När jag hade släckt lampan och stängt igen ögonlocken till mina gröna ögon, drog hjärnan igång. Varken vet eller förstår hur så många tankar kan ploppa upp på så kort tid och vägra ge sig av.

Efter en timme gav jag upp och gick upp igen istället. Lade mig i soffan och såg slutet av nån dålig film, messade lite med L, spelat lite poker på facebook, men inte är jag tröttare för det.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Sätta mig i soffan eller lägga mig i sängen igen. Förslag någon?

Kram Cece

fredag 12 september 2008

Fredagkväll

Undrar när man kom till den tidpunkten att man tyckte det var ok att vara hemma en fredagkväll. När man inte längre fick panik över att ingen hörde av sig och undrade om man ville göra nåt. Ikväll är en sån kväll. Sitter hemma i mina myskläder och såvida ingen hör av sig efter att jag skrivit det här, förblir kvällen sådan.

Mår lite skumt idag. Ont i huvudet och mår lite illa. Kanske bra att jag bara är hemma och softar...

Kram Cece

torsdag 11 september 2008

Vänner

Tänk vad livet skulle vara tomt utan vänner. Har precis avslutat en lång konversation på msn med en av mina närmsta och äldsta vänner. Vi har känt varandra i 18 år nu och det är inte mycket som vi inte har pratat om. Han är som min bror och ikväll var han den som lyssnade på min fajt.

När jag har den konversationen igång säger en annan vän hej på msn. En som jag känt i 8 år nu. Hon bor kvar i Stockholm och vi hörs inte lika mycket längre, men jag saknar henne så oerhört mycket! Vi träffas inte så ofta, men varje vi gång vi hörs eller ses, är det som att ingen tid har förflutit. Vi plockar upp där vi var och pratar om allt.

Och när jag sitter här och skriver med de här två, så piper det i mobilen och jag får ett sms. Det enda som står är gonatt! Kommer från den person som jag känt i snart 2 år, men som på den korta tiden betytt så mycket för mig. Är min vän, min mentor och mitt bollplank.

Och helt plötsligt är ångesten inte lika jobbig längre. Jag känner mig inte lika ensam och det känns inte lika tungt längre. För jag vet att jag har vänner som älskar mig, som bryr sig om mig och som tänker på mig.

Tack för att ni finns! Kärleken är i allra högsta grad besvarad...

Kram Cece

jobbat färdigt för den här veckan

Vet inte riktigt om det går att kortfattat förklara vad som har hänt på jobbet, men jag ska göra ett försök. På grund av vissa problem med en del chefer så har vi nu hamnat i ett läge då vi inte har någon chef... Omorganisation heter det tydligen med ett fint ord.

Nu ska vi istället ha två kontaktpersoner som vi som kollegium ska vända oss till och de i sin tur ska vända sig till kulturchefen. Känns smått spännande. Vi har fått höra att det är på obestämd framtid, men om det är sant så känns hela situationen som konstgjord andning och snart är det nedlagt. Men samtidigt så kan jag inte annat än att ge det en ärlig chans och hoppas på det bästa. Smått rörigt är det i alla fall.

Då känns det betydligt bättre på mitt andra ställe. Nu har jag träffat alla elever där och så smått kommit igång. Finns mer noter nu än tidigare och pianot kommer att stämmas nästa vecka vilket är stooooor glädje. Man mår fysiskt illa när man tar vissa toner.

I morgon är jag ledig och det ska bli så skönt! Har några smågrejer bara som jag måste fixa med, annars ska jag nog mest bara ta det lugnt och filosofera över livet. Kanske kolla på Oprah - det var grymt länge sen.

Undrar om det är fler än jag som har gamla spöken som man med jämna mellanrum måste fajtas med. Jag vill i alla fall tro att jag inte är ensam om det, man bara inte pratar så mycket om det. Och det kanske är korkat av mig att "berätta" om det här - jag vet inte, men om jag kan underlätta för nån som tror att du är ensam om att bråka med din hjärna, så är det värt det.

Kram Cece

onsdag 10 september 2008

Tvåsamhet vs ensamhet

Har funderat lite mer på det här med att vara singel, eller ensam som en del kallar det. Vad är det som säger att man är ensam bara för att man är själv? Ibland har jag känt mig som mest ensam när jag är i en folksamling. Ibland till och med när jag är bland mina vänner.

Och vad är det som styr egentligen? Vem bestämmer vilken mall som är det rätta? Vad är det som säger att det är rätt att leva tillsammans med någon? Om jag nu inte träffar nån att leva med - lever jag då fel bara för att jag inte faller in i mallen?

För en tid sen så träffade jag en gammal klasskompis när jag var och handlade mat. Vi hade inte träffats på flera år så det var hur kul som helst att prata lite och uppdatera om hur livet hade blivit sen sist. Hon var gift och hade två barn och när jag på hennes fråga om jag var gift eller hade barn, svarade nekande så var hennes respons "jaha, men det går ju lika bra ändå" !?!?!?! Det är klart att det går lika bra ändå!

Det var som att hon inte visste vad hon skulle säga eller som att hon skulle trösta mig eller nåt. Jag behövde inte bli tröstad. Och jag behövde verkligen inte höra att det går lika bra ändå, trots att jag är singel, för det vet jag att det gör.

Tro nu inte att jag planerar att leva singel hela livet för det gör jag inte. Jag vill verkligen träffa nån som jag kan prata med om allt, nån som jag kan skratta tills jag gråter med, nån som jag kan älska. Men om det nu skulle dröja tills jag är 40 - har jag levt fel då fram tills då? Eller har livet helt enkelt bara blivit så här och det är ok...

Kram Cece

ps. Jag har inte glömt det jag skrev igår om förändringen på jobbet. Skriver mer om det en annan dag.

tisdag 9 september 2008

förändringar...

Har varit med om en mycket intressant och händelserik dag på jobbet. En anings omtumlande också. Orkar inte utveckla mer nu, gör det i morgon när jag har smält det hela...

Nu ska jag flytta mig själv till sängen. Ska upp tidigt i morgon.

Kram Cece

måndag 8 september 2008

älskad

Tänk dig att du går på en väg. Inte så bred, men heller inte särskilt smal. Du går där och ser på hur det ser ut runtomkring dig. Du hör några fåglar som kvittrar i nåt träd lite längre bort och du ser hur vinden får träden att vaja lite lätt. Det är så där lite lagom kallt. Du måste egentligen inte ha en mössa på dig, men det har du ändå, bara för att det är lite mysigt.

Allt känns helt ok, men så plötsligt så händer det. Nånting får dig att rycka till, du tappar fotfästet och inom loppet av några sekunder så finner du dig själv liggandes på marken nere i diket. Du tittar dig omkring och du förstår inte riktigt vad det var som hände, för du ser inte vad det var.

Du reser dig upp och det är först då som du märker hur djupt diket är. Du börjar kravla dig uppför kanten för att nå vägen igen, men det är inte så lätt som du tror. Det är lite blött i gräset så du slirar mest. Men så när du nästan är uppe på vägen igen, du känner gruset mot händerna så händer det igen. Och du faller tillbaka ner i diket...

Lite känns det som att du vill ge upp och ligga kvar, för det var ju så jobbigt att klättra och försöka ta sig upp igen. Samtidigt vet du att det inte är något alternativ. Du kan ju inte tillbringa ditt liv nere i ett dike, men uppgiften som ligger framför, att klättra upp igen, känns så övermäktig och du vet inte hur du ska klara av det. Du vet inte om det är värt det.

Men så hör du någon som ropar på dig och du tänker i ditt stilla sinne; jag kanske kan få hjälp att komma upp. Och precis när du tänkt tanken öppnar du dina ögon. Och när du lyfter blicken så ser du din räddning. Precis i rätt tid. Han står där och ler mot dig och tanken som du nyss tänkt, att stanna kvar i diket, känns helt plötsligt väldigt främmande.

Du reser dig upp och sträcker upp din hand och möter Hans hand. Det är fortfarande ganska jobbigt, men sakta och säkert närmar du dig vägen. Och när du är tillbaka uppe på vägen pustar du ut en stund och han hjälper dig att borsta av dig löven som fastnat på din tröja.

Du står där, lite skitig och trött och möter Hans blick. En blick som säger; du är älskad och jag saknar dig. Jag tror på dig och jag vet att du klarar av mer än vad du själv tror att du gör. Och om du nån gång skulle känna dig ensam och tro att du är övergiven, säg mitt namn och du ska se att jag är precis bredvid. Jag lämnar inte din sida, för jag älskar dig.

Och du vet inte vad du ska säga, orden känns så fattiga. För hur ska man kunna förklara sin kärlek, sin tacksamhet till någon som har gjort och gör allt för dig. Och du har inte gjort något för att förtjäna det, du får det ändå, bara för att du är människa.

Och du står där, med ett enda ord som upprepas i ditt inre. Du lyfter din blick och möter Hans och du viskar; Tack!

...

det var inte bara jag som var vaken inatt - tack för sällskapet!

Missnöjd

Jag blir inte förvånad längre. Det är som det har varit de senaste dagarna. Överlag så har jag en bra dag, men så kommer det en stund när känslorna bara väller över mig. Och jag vet inte hur jag ska hantera dem. Jag sitter bara här - lyssnar på surret från datorn och funderar på vad jag ska göra.

Skicka ett sms och hoppas på att nån är vaken så jag inte känner mig så ensam? Gå och lägga mig och se om jag kan sova? Klockan är ju ändå halv ett...

Ska inte upp jättetidigt i morgon. Åker till jobbet vid tolv tänkte jag så jag kan sova till elva om jag så vill. Och med tanke på att jag sover som en liten kecko så kanske det är bra. Eller så är det inte bra - orkar inte riktigt bry mig just nu, så förlåt för detta misärinlägg...

Kram Cece

söndag 7 september 2008

Söndagkväll

Nyss kommit hem från kyrkan. Det tog betydligt längre tid än vad jag trodde. Vi kom inte igång riktigt vid sju och sen var de inte vana vid att jag var med. Och jag vill gärna vara effektiv och kör på i ett rätt så bra tempo och de blev nog lite rädda först. Men jag tror de vande sig. Nästa söndag börjar vi en halvtimme tidigare för det var rätt många låtar vi inte hann köra igenom.

Men det känns bra. Det funkade riktigt bra och det var kul. Tråkigt bara att vi inte har någon trummis som ska med. Blir lite tamt utan... Men vi kör med ägg och tamburin - inte tråkigt det heller.

Nu höll jag på att göra som jag gjort tidigare - skjuta på framtiden det som jag lika gärna kan göra nu. Är lite lat och skulle helst bara vilja softa nu, men antingen så arrar jag låtarna nu eller så får jag göra det i morgon förmiddag. Ska även fixa några skivor med låtar till lovsångsteamet. Fast undrar om jag inte kan använda skickafilen.se istället... Blir lite smidigare än att bränna skivor. Värt att kolla upp.

Nu mina kära vänner - ska fröken Dahl sätta sig och arra Stevie Wonder.

Kram Cece

lugn söndag...

Har inte gjort många knop idag. Först möte och sen lunch med Camilla och David. Sov dåligt i natt så jag mådde lite märkligt på förmiddagen, så när jag väl kom hem och satte mig i soffan somnade jag framför tvn. Otroligt skönt och nu i efterhand märker jag att det verkligen var nödvändigt. Nu är jag lite mer människa än vad jag var innan.

Vet du - det finns en del ord i vårt språk som jag inte tycker om att använda. Det är orden "måste" och "borde". Varje gång jag hör dem så blir det så betungande. I fredags till exempel så borde jag ha arrat lite körnoter till mina körer. Det gjorde jag inte - jag städade och tvättade istället, vilket har gjort att jag måste göra det ikväll. Inte helt rutinerat - jag vet, men så är det. Och genast känns det hur jobbigt som helst och jag bara skjuter det framför mig.

Om en liten stund ska jag åka ner till kyrkan och repa inför församlingslägret med ungdomarna och efter det ska jag öva inför nästa söndag då jag ska spela till två tjejer som ska sjunga. Vilket gör att jag kommer att vara hemma igen vid nio... Och då blir det till att sätta sig vid datorn och jobba.

Kram Cece

lördag 6 september 2008

Singel och lycklig?

Nyss hörde jag en kommentar som gjorde att mina tankar drog igång. Satt och kollade på tv och en tjej - som var singel - sa att stan inte är det bästa stället att vara singel på. Och det fick mig att börja fundera. Vart är då bästa stället där man är singel? Finns det ens?

Hon menade att i stan så är alla killar så ytliga och det finns så mycket valmöjligheter att man inte vill binda sig till någon, för det kan ju finnas någon som är bättre. Men om man ser till motsatsen då - om man tar en mindre ort, är det då bättre? Där finns det inte så mycket valmöjligheter och det är väl kanske det som är problemet. Det finns inga vettiga killar kvar.

Utbudet av singelkillar minskar drastiskt med åren och är man som jag är över trettio, blir det bara svårare och svårare. Jag som är uppvuxen i en liten ort träffade ingen där. Och jag träffade heller ingen efter fem år i Stockholm. Så vad ska man göra? Vart ska man leta? Visst har man större möjlighet att träffa nån om man bor på en större ort, man träffar i alla fall fler människor, men skulle jag valt att bo kvar i Stockholm bara för att ha en möjlighet att träffa nån att leva med? Jag tror inte det.

Jag ångrar inte att jag har flyttat ifrån Stockholm, eller att jag bor här. Jag trodde för några år sen att jag var en storstadstjej, men jag är nog inte det. Visst trivdes jag där och tyckte om möjligheten att kunna göra saker, men jag älskar att bo här! Att kunna ringa nån och dricka en kopp kaffe innan man åker till jobbet. Eller att man har fem minuter till kyrkan. Att man har fem minuter hem till en god vän. Jag tycker om det lugna tempot som är och att man blir igenkänd när man handlar i charken åt ens mamma. Jag tycker om det.

Så jag bor hellre ensam i en liten ort där jag mår bra och har frid i själen, än ensam i en storstad där jag känner mig stressad och mår dåligt. Och om man nån gång kan få bo tillsammans med någon på en plats där man mår bra - det vore nog det ultimata...

Kram Cece

Godmorgon!

Har egentligen ingen aning om vilka ni är som läser den här bloggen - har glömt bort vilka jag har gett adressen till. Och inte vet jag om ni tycker den är intressant heller. Men å andra sidan så skriver jag inte för någon annans skull - bara min egen.

Det är ett märkligt fenomen egentligen det här med att blogga. Man skriver sin dagbok så att alla kan se... Förvisso så väljer man ju själv hur mycket man skriver och vad man skriver om, men ändå. Skumt det där.

Vaknade för en halvtimme sen och det kändes som att klockan var åtta. Grått och molnigt ute och det regnar, rätt mycket faktiskt. En perfekt dag att bara sitta i soffan, kolla på tv och käka godis. För idag får jag äta godis - det är ju lördag!

Känns för övrigt fortfarande gott i själen att jag har rent här hemma. Allt är på sin plats - förutom kläderna som fortfarande ligger så fint här i de blåa IKEA-kassarna. Hm, undrar om man kanske skulle åka till IKEA idag... Fast jag har ändå inga pengar att handla grejer för så det är lika bra att inte åka. Även om man inte planerar att handla nåt så blir det alltid en massa småplock som man får med sig och helt plötsligt så var det inte så billigt längre. Nä, det är nog bättre att jag går på min första tanke - stanna hemma i soffan och lyssna på regnet...

Kram Cece

Snart dags att sova

Två blå IKEA-kassar står här bredvid mig fulla med ren tvätt. Var ner förut efter vi hade käkat och i princip allt var torrt. Men jag har varken lust eller ork att styra upp det där nu ikväll. Måste bara bädda rent i sängen men de sängkläderna lade jag överst i ena kassen. Se - jag har mina ljusa stunder :-)

Veronica & Magda har varit här ikväll. Gjorde lite mat - kycklingspett och potatissallad och sen hamnade vi framför Ice age. Lättsmält film och jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men den är lika underhållande varje gång.

Jag ska försöka somna lite tidigare idag än igår. Tror klockan hann bli närmare tre innan jag kom i säng. Nu är hon snart ett och jag börjar bli lite trött faktiskt. Så jag ska nog bädda rent och borsta tänderna och sen försöka sova.

Har i och för sig inget planerat i morgon men man behöver ju inte sova bort halva dan bara för det. Skulle behöva arra lite till körerna och jag borde ha gjort det idag, men så blev det ju inte så jag får väl göra det i morgon. I alla fall börja lite. Sen så ska vi ha första repet på söndag inför församlingslägret så jag ska nog kolla igenom noterna lite och så smått bestämma vilka sånger vi ska ha på vilka samlingar. Jag ska leda på fredag och lördagkväll och på söndagförmiddag. De övriga samlingarna har jag tänkt lägga över helt på ungdomarna.

Hm, nu tog tankarna slut så jag säger tack och godnatt!

Kram Cece

fredag 5 september 2008

Kom på en sak...

Jag har inte ätit godis sedan i söndags. Och inga kakor heller för den delen... Är lite stolt över det. Och då har jag ändå godis här hemma. Min tanke är att jag bara ska äta lördagsgodis. Och det innefattar även kakor och onyttig mat. Fast i onsdags åt jag i och för sig pizza... Men man kan ju inte lyckas på en gång.

Kram Cece

Rent hus!

Eller hus är väl inte den helt korrekta benämningen på mitt hem. Lägenhet är väl det rätta ordet... Men rent är det i alla fall. Hade tvättid från lunch och tänkte att jag skulle städa samtidigt. Men när jag var hem till Veronica på förmiddagen och drack kaffe kändes det väldigt, väldigt avlägset att städa. Och tvätta också för den delen.

Tänkte att jag kan ju plocka i ordning lite grann och tvätta några maskiner. Ja tjena... Nu är jag färdig med städningen - har hållit på sedan ett. Har plockat i ordning, dammat, dammsugit, skurat golvet, badat mina blommor, skubbade badkaret, slängde gamla blommor, slängde tidningar, diskade... och allt samtidigt som jag sprang upp och ner till tvättstugan. Där nere hänger det sex maskiner ren tvätt. Har tvättat alla mina sängkläder och handdukar, plus en del kläder. Förra gången jag tvättade så skulle jag kört en del sängkläder, men det var något ljushuvud som hade tagit nyckeln till torkrummet så det var lite svårt att få det torrt.

Men nu är det rent och det är så skönt! Jag tycker verkligen inte det är kul att hålla på och städa, men det är grymt skönt när det väl är gjort. För det är ju nödvändigt. Man mår på nåt vis bättre. Jag gör i alla fall det.

Och lite så är det nog med en själv också. Man behöver rensa ur lite gamla grejer med jämna mellanrum för att man ska må bra i själen. Det blir bara unket och det blir så tungt att släpa på en massa bagage som man kanske egentligen inte behöver ha med sig.

Men vissa saker blir man ju inte av med. Skadan är gjord och det kan ha varit ett jättestort sår. Men om man får rätt hjälp, läker såret ihop och kvar blir bara ett ärr som påminner om det som har varit. Det finns kvar, men det gör inte lika ont längre...

Kram Cece

torsdag 4 september 2008

Trofasthet

Vi lägger våra liv i Dina trygga händer
Din trofasthet kan vi lita på
Du leder våra steg
Din omsorg är beständig
Din kärlek kommer alltid bestå

Även om vi inte ser vägen
Kan vi tro och hoppas på Dig

Allt som Du har sagt
Allt som Du har lovat
Kommer att ske
Förr eller senare
Allt som är bestämt
Det som står skrivet
Kommer att ske
Förr eller senare...


Tack !

onsdag 3 september 2008

Svårt att välja??

Undrar varför man ska ha valmöjligheter. På ett sätt är det väl bra att man har en egen vilja och att man kan välja, men om man inte visste annat... skulle man va missnöjd då?

Ganska många gånger kommer jag på mig själv med att fundera på vad konsekvenserna blir av att man gör ett val. Man kan ju faktiskt välja hur man ska reagera och hantera en situation. Inte fullt ut - det är jag medveten om, men jag tror att man till viss del kan styra det.

Jag har en tendens åt det negativa valet, i alla fall när det handlar om hur jag ser på mig själv och de resultat som jag presterar. Och när jag blir påmind om att det kanske inte är så farligt som jag målar upp det till, så känner jag mig lite lagom fånig och korkad. Nyss fick jag ett mail från en god vän och återigen blev jag påmind om hur jag valde att hantera en situation tidigare idag.

Vi hade första körövningen idag i L-köping. Vi har delat upp ungdomskören i en högstadie och en gymnasiekör och jag ska ha gymnasiekören. Och idag på första övningen kom det 13 stycken. Ganska ok ändå för att vara första för terminen och med tanke på att vi har ändrat konceptet lite. Men jag kände mig ändå misslyckad. Jag kände mig oförberedd, tråkig och jag kände mig osäker på gruppen.

Nu har jag förvisso haft alla utom en förut, men ändå... Och det var ett par som såg så uttråkade ut och jag insåg nyss att det var dem jag fokuserade på. Inte på de elva som tyckte det var kul. Så jag kanske ska slappna av lite och inte va så rädd för vad folk - läs de två eleverna - tycker utan gå på sunt förnuft. Jag missar lätt det ibland. Tur att man har vänner som kan vikariera som mitt förnuft med jämna mellanrum - TACK!

Kram Cece

Nån som är trött??

Inte jag i alla fall. Och jag förstår inte hur det är möjligt. Den senaste veckan har jag totaldäckat redan vid tio och det är inte vanligt för att vara mig. Trodde i min enfald att nu äntligen har mina sömnproblem vänt. Men med tanke på att klockan nu är 01:00 och jag knappt har gäspat de senaste timmarna så...

Igår natt så somnade jag i soffan framför tvn. Vaknade kvart över fyra och var lite lagom stel i nacken. Förflyttade min kropp till sovrummet och stensomnade inom en minut och vaknade inte förrän klockan ringde vid nio. Kanske sovit för mycket? Ja, inte vet jag. Jag vet bara att jag borde sova snart, helst nyss.

Som tur är har jag inte så många elever i morgon. Bara kören vid halv sex till sju. Gymnasieeleverna har friluftsdag så deras undervisning startar på torsdag. Men jag ska ändå förbi gymnasiet och droppa av lite noter och få schemat och lite sånt. Gör väl en del planering också skulle jag tro. Kan ju va bra att va lite förberedd när eleverna kommer.

Nä - nu ska jag stänga av datorn, för andra gången ikväll och istället för att lyssna på datorns surr, ska jag lyssna på regnet som strilar ner på träden utanför mitt fönster. Jag tycker om när det regnar - i alla fall så länge man slipper gå ut.

Kram Cece

tisdag 2 september 2008

Duktig eller inte duktig

Upplägget på kvällen blev som följer. Åkte bort till mamma och pappa direkt efter jobbet och hämtade några matlådor med pannkakor, käkade lite med dom, hem och donade och sen en promenad och nu sitter jag här - pratar med Karla på msn och ska snart sätta mig vid tvn.

Och när jag var ute förut så funderade jag lite. Det var faktiskt lite svårt med tanke på att jag lyssnade på ljudbok samtidigt, fast kanske nyttigt för mig... I alla fall - det som slog mig var att jag tyckte jag var så duktig. Har inte ätit godis eller kakor på två dar och nu ikväll var jag ute och gick i 45 minuter, och bara för det tyckte jag att jag var duktig.

Och varför ska man höra att man är duktig bara för att man är ute och går? Eller bara för att man inte äter godis? Det är ju upplagt för att man ska få dåligt samvete för att man äter kakor. Kakor är gott och inte så värst farligt - i alla fall inte om man äter det med måtta.

Vet inte om min tanke är så tydlig eller om ni förstår vad jag menar - ni tappra läsare av denna blogg... Resonemanget i min hjärna är helt logiskt, men det är inte alltid jag får fram det på ett vettigt och konkret sätt. Så jag ger upp nu.

Kram Cece

eh...

Sitter och funderar på hur jag ska lägga upp min kväll. Det lutar åt att det i alla fall blir en promenad efter att jag har ätit kvällsmat. Men jag behöver också städa och diska. Fast städa gör jag nog på fredag - har ändå tvättid då. Skulle ju kunna plocka i ordning lite bara...

Så egentligen är det ju inte så mycket som jag ska göra, men ändå sitter jag och planerar. Vilket ska jag göra först? Äta och sen ta en promenad? Eller ska jag äta och plocka i ordning och sen ta en promenad? Eller ska jag ta en promenad först och sen äta och plocka i ordning?

Inte lätt att va en liten beckis som hela tiden vill vara genomtänkt och planerande...

Kram Cece

måndag 1 september 2008

Fortfarande lat...

Mina elever kan vara helt förtjusande små varelser. Men ibland driver de mig till vansinne. Ungdomskören... det är några som tjatar hål i huvudet på mig! Och det känns ju sådär kul att behöva skälla på dem första övningen för terminen. Vet inte hur jag ska hantera dem för inget hjälper. Måste klura på det där.

Det blev ingen promenad. Kom hem strax efter åtta, svarade på lite mail, käkade kvällsmat och nu är klockan snart halv tio. Blir kvar hemma i soffan istället. Får ta den där promenaden i morgon. Slutar dessutom ett par timmar tidigare då.

Mår fortfarande skumt. Ska nog lägga mig tidigt ikväll.

Kram Cece

Fortfarande på jobbet

Sitter och väntar på att första körövningen med ungdomskören ska starta. Har ingenting att göra - eller jag tror inte jag har nånting att göra. Förmodligen har jag en massa, men jag kommer inte på nåt så jag låtsas som ingenting.

Det är alltid lika intressant att ha en kör för första gången. En del är kvar sen i våras så de känner jag och vet hur de låter och fungerar. Men det kommer förmodligen en hel del nya - eller jag hoppas det i alla fall. Så det känns lite spännande att se hur gruppen kommer att fungera.

Vet inte om jag håller på hela tiden idag. Tänkte mjukstarta lite. Gå igenom några gamla låtar och sen har jag en ny som jag tänkte börja med. Kommer inte jobba ihjäl mig direkt ikväll. Känner mig inte lika snurrig som jag gjort i helgen, däremot skakig. Skriver fel hela tiden...

Ikväll när jag kommer hem ska jag ta tag i mitt liv. Ska käka lite först och sen ska jag ta en promenad. Har inte varit ute och gått på evigheter - jag är så lat! Men nu är det fint väder, jag har en bok i min iPod och det finns egentligen inget som hindrar mig. Bara min egen lathet...

Kram Cece