Det gamla gråa spöket har hängt över mig i nästan två veckor nu. Det har inte blivit helt svart som tur är, bara i nyans åt det mörkgråa ibland, men det stör mig att det är mer eller mindre konstant närvarande.
Men om jag är riktigt ärlig mot mig själv så vet jag inte om jag vill bli av med det. Det finns där, jag känner igen det och jag vet hur det uppför sig. Så mitt i all känsla av att det stör mig, så vill jag nog inte släppa det. Det gamla, på ett sätt trygga, men samtidigt obekväma.
Och lite känns det som att jag gör om mitt hjärnspöke till en hustomte istället. Jag avdramatiserar närvaron och gör den mindre destruktiv. Fast destruktiv låter så tungt, men jag hittar inget annat ord.
Fast det kanske är dumt att jag gör det mindre. Ett hjärnspöke låter mer farligt än en hustomte och då tar jag ju det på större allvar. Om jag inte ser det som en hustomte alltså, men hur allvarligt är det egentligen? Jag tycker inte det är så himla farligt...
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar