Jag har de senaste dagarna funderat ganska mycket på döden. Inte så att jag längtar efter den - långt ifrån, men jag kommer tillbaka till den i tanken. Framförallt är det debatten som går just nu om dödshjälp eller inte som engagerar mig.
Det är ett svårt och känsligt ämne att beröra och jag kommer inte att skriva så långt om det just nu - är alldeles för trött för det, men jag tycker att det är ett viktigt och nödvändigt ämne att prata om. Ska man ha rätt att själv avsluta sitt liv? Ska man till och med kunna få hjälp att göra det?
Många svårt sjuka människor får nu åka utomlands för att ta hjälp för här i Sverige är det inte lagligt. Men ska man legalisera det och om man gör det - vilka sjukdomar ska man ha för att få rätt till det?
Det hela aktualiseras just nu i och med att det här beslutet har fattats av socialstyrelsen. Kim - som hon kallar sig - har fått rätt att med sina assistenters hjälp avsluta sin livsuppehållande behandling. Rätt eller fel? Vem avgör egentligen?
Jag vet själv inte vart jag står i den här frågan men jag funderar mycket på det och jag läser det som skrivs om det. En del bloggare har helt skrämmande åsikter och rubbar dem inte för något, medan andra har mer - i alla fall i mina ögon - vettiga funderingar och argument.
Ett av dessa som jag ofta läst är "vi ska inte leka Gud - bara Han vet när ens liv är slut". Det intressanta i det resonemanget är att man inte verkar ha några problem med att man leker Gud när det handlar om liv. Läkarvetenskapen har gått framåt enormt och till exempel kan man rädda barn som föds två veckor efter den lagliga gränsen för sen abort. Men är det rätt att göra det? Är det rätt att återuppliva en gammal människa vars hjärta har slutat slå? Är det rätt att han/hon dör på en brits på en akutmottagning istället för i sitt hem?
Varför kan man "leka Gud" när det handlar om livets början, men inte när det handlar om slutet?
Jag har under några år av mitt vuxna liv arbetat på sjukhus och har träffat många svårt sjuka människor, deras anhöriga och jag har sett både frid och ångest vid slutskedet. Att ha träffat så många döende och svårt sjuka har gjort att jag kanske mer än vissa andra i min omgivning har funderat på de här sakerna. Att få vara med när en människa tar sitt sista andetag och lämnar den här världen - det är en väldigt märklig upplevelse. Den första gången var jag rädd, jag visste inte vad jag skulle möta, men för varje gång kändes det lite lättare.
Framförallt kändes det bra när det handlade om en människa som hade hela kroppen full av sjukdom och det fanns ingen möjlighet till bot. Att som vårdpersonal få höra att det inte var några åtgärder på en viss patient gjorde att man var lite extra mån om dem. I alla fall var det så för mig. Vi var noga med att de skulle ha det bra, vara smärtfria och slippa den värsta ångesten. Det betyder ju inte att jag gjorde ett dåligt jobb gentemot de övriga patienterna men det hoppas jag att du förstod.
När sedan det slutgiltiga kom, visste man att det blev en lättnad för personen ifråga. Det fanns ingen möjlighet att bli frisk, men nu var han/hon inte längre plågad av sjukdom - man visste att det var över. I vissa fall kände jag till och med att jag skulle vilja hjälpa dem lite mer - den sista tiden kunde bli lång och utdragen och det blev bara en enda lång väntan på det oundvikliga.
Ska man i de fallen kunna hjälpa till att avsluta livet? När ska man i så fall göra det? Vilka sjukdomar ska behövas? Är det moraliskt rätt att göra det? Var finns värdigheten?
Många frågor och som jag skrev tidigare vet jag inte själv vart jag står i frågan och det här inlägget blev visst lite längre än vad jag tänkte från början.
Hur tycker ni?
