lördag 23 mars 2013

Den där känslan av förändring

Det är så himla häftigt. Livet. Hur allt faller på plats. När rätt tid är inne - då faller allt på plats.

Den artonde februari förra året skrev jag hur det kändes som att det var dags nu. Att Gud väckte något i mig. Jag visste inte vad, känslan fanns bara där. 

Under konserten - då jag mest satt och skakade och hade hjärtklappning av all ångest, så var det som att Gud kramade om mig. Viskade stilla att "det ordnar sig. Lita bara på mig för jag är med." Och jag visste att det var sant. Jag kände hur mitt hjärta ställde in sig på bön och i samma stund sjöng han låten Show me.
Och även fast den texten är en bön, så blev den i kväll en bekräftelse på att jag har tagit rätt beslut. Att den förändring jag står inför är en förlängning av den bön som jag bett - att jag ska vara där Gud vill att jag ska vara.
 Den nittonde maj skrev jag:
Det lugn som jag känner inför framtiden är något som jag aldrig har känt. Jag har kastat mig utför klippan - just nu flyger jag och jag har ingen aning om vart det landar. Men skillnaden mot så många gånger förut är att jag älskar den här känslan! 
Ytterligare några månader senare - den nionde oktober, skrev jag det här inlägget. I det sista stycket skrev jag:
Om Gud hade velat att jag skulle se allt - då hade Han tänt en massa strålkastare. Låtit livet bada i ljus. 
Men Han gör inte så. Istället visar Han vägen. Lite i taget. 
Jag har mycket i mitt liv just nu. Mycket tankar som snurrar. 
Och det känns lite märkligt. Känslan är att jag har en massa nytt framför mig. Stora förändringar. Jag vet bara inte vad det handlar om. Det bara känns så. 
Märkligt. 
Men ändå rätt fantastiskt.
Ser ni den röda tråden i det jag just länkat till och hänvisat till? Den där känslan jag hade om förändring. Att något var på väg att hända - jag visste inte bara vad. Redan för ett år sedan hade jag den här känslan.

Först nu förstår jag vad det handlar om. Att Gud redan för ett år sedan var med i mitt beslut att sluta jobba som lärare på gymnasiet. Beslutet att börja jobba som barnledare och kanslist.

Vad som händer nu är fascinerande.

Jag står än en gång inför något nytt. Men den här gången tror jag att det är det som Gud har förberett för mig. Det är det här som jag är kallad att göra.

Det känns så sjukt häftigt!

torsdag 14 mars 2013

Skyddsängel vid min sida

Hängsmycke som finns att köpa på argument.se
Igår kände jag verkligen hur Gud beskyddade mig på ett väldigt konkret sätt.

Jag och två av mina kollegor skulle på kurs och jag körde bilen. När jag skulle bromsa in vid en rondell kände jag hur jag helt tappade kontrollen över bilen.

Jag körde inte särskilt fort, men jag kunde ingenting göra för att hindra det som hände.

Bilen krängde först åt diket - det lyckades jag häva, men inte resten. När allt stannat av så har jag hamnat mitt i rondellen. På den gräsplätt som är där.

Vi fick putta ut bilen ur rondellen och jag kände hur adrenalinet rusade i kroppen på mig. Vi stannade till vid en busshållplats och jag tittade över hur bilen såg ut. Inga tydliga skador och det verkade som att allt var ok.

Min kollega frågade om jag fixade att köra och det kände jag ändå att jag gjorde. Även om det var obehagligt. Varje gång jag var tvungen att bromsa in kändes det som att samma sak skulle hända igen. Det gjorde det inte.

Efter ett litet tag började jag må illa. Förstod att det var en reaktion på det som hände. Vid det laget tackade jag Gud i mitt inre över att det gick bra. Att vi inte hamnade i diket. Att jag inte hade någon bil framför mig eller bakom mig. Att det inte kom någon bil från vänster samtidigt som min bil rusade rakt över körfältet. Över att det inte fanns någon refug utan att det bara var en låg kant. Att vi inte körde in i lyktstolpen som stod i rondellen. Att bilen inte var skadad.

Vi kom tryggt fram till kursgården och dagen kändes helt ok. Men när vi skulle åka hem kom obehaget igen. Men det gick bra. Vi kom hem tryggt också.

På kursen köpte jag det smycke som är på bilden. Som en påminnelse om att Gud har sina änglar som vakar över oss.

fredag 1 mars 2013

Finns du på riktigt?

Vad svarar man på det?

Finns du på riktigt?

Jag kunde inte svara annat än ja. För jag finns ju. Jag lever, andas och har mina värderingar.

För mig är det inte så mycket mer. Jag är ju bara jag.

Att då få höra att man är allt det som de söker - det känns konstigt. Overkligt.

Men väldigt, väldigt värmande i hjärta och själ.

Att få höra från sina nuvarande kollegor att det är en stor förlust för dem att förlora mig - det känns väldigt, väldigt konstigt. Tänker att "kan verkligen lilla jag betyda så mycket för någon annan?"

Tydligen gör jag det.

Och jag kan inte tacka någon annan än Gud för det.