torsdag 30 april 2009

Jag är starkare

Jag vet inte hur många gånger jag de senaste åren känt att jag inte orkar längre. Alla känslor och alla omständigheter tar över mitt liv och jag undrar om det verkligen är värt det. Varför fortsätta leva om man bara åker på smällar hela tiden? Kommer jag någonsin känna att livet är lätt och smidigt?

Förmodligen inte.

Men jag vet i alla fall att livet är värt att leva. Oavsett erfarenheter, oavsett bakgrund så är ditt liv värt att leva. Det kan ingen ändra på. Inget du eller någon annan gör kan minska ditt värde eller ta bort din rätt att leva.

Men hur ska man orka då?

Jag har inga svar på det, för ärligt talat så vet jag inte hur jag orkade när jag mådde som sämst. Men det jag vet är att jag är envis - något alldeles fantastiskt. Och en god vän till mig sa att det handlar om hur hårt du kan bli slagen men ändå fortsätta framåt.

Han har väldigt rätt i det och jag blev faktiskt påmind om det idag. Efter lunch åkte jag ned till hamnen, tittade på Vättern och tog lite kort. Det blåste ganska mycket men det enda det gjorde med mig var att håret yrde omkring i ansiktet. Det störde mig lite men det hindrade mig inte i det jag var där för att göra.

Omständigheterna vann inte över mig för jag var starkare än vinden.

onsdag 29 april 2009

Ett annat perspektiv

Även om det inte alltid blir som man vill så kan det bli bra ändå. Jag har skrivit om det förut och jag blir mer och mer säker på det för varje dag. Många gånger hoppas man att det ska vara på ett visst sätt och om det nu inte blir så, då blir man besviken.

Om jag fick välja skulle jag självklart vara utan min ångest och min depression. Det finns nog ingen som önskar sig något av det. Men nu har jag det, det är något som hör till mitt liv så hur ska jag hantera det? Vara sur över det eller lära mig något av det istället?

De senaste dagarna har jag märkt att jag är starkare än vad jag trodde. När allt ställdes på sin spets - då var det jag som orkade. Det var jag som bar de andra. Och jag tror att jag har min ångest att tacka för det. Jag har lärt mig att leva trots min rädsla, trots att det känns som att hela mitt inre håller på att gå sönder.

För varje gång jag har det riktigt jobbigt så märker jag att jag har blivit starkare efteråt. Jag klarade ju av det - jag tog mig igenom det, alltså har jag en styrka i mig. Och det är likadant med dig. För varje gång du tar dig igenom en depression eller en panikångestattack - efteråt är du starkare.

Och om du klarar av att se på det hela utifrån ett annat perspektiv - då kan du se att det blev bra ändå. Det blev bara inte som du hade tänkt dig.

tisdag 28 april 2009

Det blev så ändå

Helt objuden dök du upp för några dagar sedan. Ingen ville ha dig där och det enda du skapade var ångest och förvirring. Jag har aldrig känt sådan rädsla inför något tidigare. Jag har aldrig känt mig så svag tidigare, men jag har nog heller inte känt mig så stark.

Jag bad inte om det - det blev så ändå

Jag blev den som alla lutade sig emot. Den ni vände er till för att få stöd. När ni rasade så klamrade ni er fast vid det som var stadigt - det var tydligen jag. Det gjorde mig förvånad. Jag som är yngst. Jag som har ångest och depression. Var det jag som var den stadiga? Den ni fick er trygghet ifrån?

Jag bad inte om det - det blev så ändå.

Och jag märkte att när det väl behövdes - då fanns styrkan där. Trots att jag var livrädd, trots att jag stod öga mot öga med döden så klarade jag av det. Jag var den som behöll lugnet och som höll er uppe.

Jag bad inte om det - det blev så ändå.

På något märkligt sätt så bortsåg jag från min egen ångest och rädsla när ni behövde någon stabil. När jag var ensam - då rasade jag. Men när det väl behövdes - då var jag starkare än er. Det trodde jag inte...

måndag 27 april 2009

Samuel Ljungblahd

Jag är stolt över min vän Samuel. Köp hans skiva!!!



söndag 26 april 2009

Inte ensam

obeskrivligt trött
ögonen svider och armarna är helt slut
huvudet har aldrig känts så tungt
magen värker men jag mår inte illa längre
alltid något

trodde aldrig att jag kunde må så här
så utslagen
så förstörd
trodde inte jag mådde så dåligt

men jag har lurat mig själv

sanningen kom ikapp i helgen
när jag inte behövde vara stark
när jag inte behövde lyfta alla andra
när jag i min ensamhet rasade

det var då jag förstod
det var då verkligheten kom ikapp

jag saknar kraft
jag saknar ork
när något händer
då rasar jag

vet inte vad jag skulle gjort
om det inte varit för
all omsorg jag mött
alla ord
alla kramar
alla sms
det har varit ovärdeligt

det har hjälpt mig
för jag har förstått
att jag inte är ensam

Så svag & sårbar

Som den finaste, sprödaste glasskulptur ser jag dig sitta framför mig. Du blinkar sakta, som om du egentligen inte riktigt orkar. Du är så svag - men du gör allt för att det inte ska synas. Du tror inte att det märks - men jag ser.

Minsta lilla stöt emot dig skulle få hela ditt inre att brista. Minsta lilla grej som rubbar din värld skulle krossa dig i tusen bitar. När du lyfter din hand mot ansiktet för att stryka undan en hårslinga som stör dig ser jag att du skakar. Dina muskler är så trötta så den enkla rörelsen tar slut på din ork. Du tror inte att det märks - men jag ser.

Du rör ditt huvud sakta för att se vad som händer lite längre bort och jag ser hur hela ditt inre skälver. Hela din tillvaro snurrar och du blundar för att få lite stabilitet. När du öppnar ögonen så skakar allt och du försöker fästa blicken. Din yrsel gör att du mår illa och du tvingar i dig lite mat. Du tror inte att det märks - men jag ser.

Du undrar när det ska vända och när du ska orka igen. Du tycker inte att du gör annat än vilar och lyssnar på dig själv. Du har börjat tröttna på det. Du undrar om det någonsin ska förändras eller om du alltid ska känna dig så här svag. Ingen annan förstår för hur ska man kunna förklara något som man själv inte förstår?

lördag 25 april 2009

Kom hem!

Trött. Hela jag är utmattad. Mina armar vilar tunga i mitt knä. Får anstränga mig så att mina muskler kan jobba. Går med ständig huvudvärk och knakande nacke. Ögonen svider och jag måste medvetet hålla dem öppna - annars somnar jag. Varje blinkning vill stanna vid stängda ögon.

Anspänningen häromdagen tog all min kraft och jag vill bara sova. Vila. Vill inte stå bredvid och känna att jag inte kan göra något. Har aldrig känt mig så hjälplös. Inget jag gör kan förändra hur du mår. Du vet att jag älskar dig. Att jag inte vill att du ska försvinna ifrån mig och mitt liv.

Men det ligger utanför min kontroll. Till och med utanför din egen kontroll. Det enda vi kan göra är att lita på läkarna och på Gud. Det är det enda vi kan göra. Men jag avskyr det - att inte kunna göra något.

Förvirringen börjar släppa, du är piggare och du känner igen oss. Du anar nog inte så lättad jag blev när jag fick veta det. Det var som att stenen som tyngde mitt inre sprängdes. Min oro finns kvar, men jag vet nu att du mår bättre och det gör mig lite lugnare.

Så därför - sov mycket, vila och bli frisk igen. För mitt hjärta brister när jag ser dig ligga där sjuk... Kom hem!

torsdag 23 april 2009

Är Du kvar?

Gud...är Du kvar? För jag behöver Dig verkligen. Jag känner mig helt förtvivlad, så utlämnad, så rädd. Min ångest har helt styrt mig idag - är helt fascinerad att jag ens orkade vara på jobbet. När hjärtklappningen höll mig fången i över en timme - var Du där då?

Jag känner mig så liten, så sårbar, så utsatt. Ingen ork finns kvar nu. Allt försvann på vägen mot sjukhuset och jag vet inte ens hur jag tog mig dit... Jag skulle dit och vara stark, stabil, vara den trygghet som hon behövde. Min egen rädsla styrde mig och jag bara skakade, men jag var tvungen att lägga undan det för en stund. Gud - var Du där då?

Att se dig ligga där med tom blick, utan ord och utan att känna igen mig - det krossade mitt hjärta. Jag har nog inte bett så ärligt till Dig på länge som jag gjorde då. Min värsta farhåga fick bara inte hända. Det får bara inte hända. Du får inte lämna mig. Gud - var Du där då?

Gud - jag är så beroende av Dig nu. Min ärligaste bön går från djupet av mitt hjärta direkt till Dig och jag hoppas på att Du hör mig. Att Du svarar på bön. För jag är så rädd. Så obeskrivligt rädd.

Nu när det bara är Du och jag Gud - då behöver jag inte vara stark längre. Jag behöver inte hålla någon annan uppe och då rasar allt. Tårarna stiger i bröstet på mig för att till slut falla ned för mina kinder. Jag är så rädd och undrar bara; Gud - är Du kvar?

onsdag 22 april 2009

Bara minnen

tänker på dig ibland
blundar och hör din röst
minns hur du såg på mig
hur du log
hur dina ögon glittrade

men det är bara minnen
du finns inte kvar

inte i mitt liv i alla fall
du fanns där ett tag
sedan försvann du
med en förklaring som jag förstod
men ändå inte

ville inte förstå
ville inte acceptera
ville inte att det skulle hända
inte en gång till

det verkade ju så bra
jag trodde
jag hoppades
jag tänkte att kanske
kanske nu
kanske den här gången

men jag hoppades förgäves
även denna gången

du lämnade mig med minnen
med tårar som brände sönder mig
du märkte det inte
men dom fanns där

du lämnade mig och jag föll
längre
och längre
och längre ned

allt blev svart
allt blev kallt
smärtan blev total

trodde inte det kunde göra så ont
känslan var overklig

räddningen kom när du ringde
mitt i natten
ville höra hur jag mådde
vart jag tog vägen i det här

då rasade allt
mina murar maldes ned till stoft
mitt försvar försvann
och tårarna föll
föll ned på min gråa tröja

din röst värmde mitt kalla inre
dina ord torkade mina tårar

jag kom till ro
men ibland minns jag
minns allt
och smärtan kommer tillbaka igen

tisdag 21 april 2009

Så vacker

Jag såg hur du satt där - helt ensam. Ingen såg dig, ingen hörde dig - trodde du. Mitt ibland alla människor satt du, mitt ibland allt prat fanns du. Ensam. Ingen såg, ingen hörde - trodde du.

Du sparkade av dig skorna, drog luvan över ditt huvud och kröp ihop ännu mer i soffan där du satt. Du tog upp fötterna under dig och skakade till - som om du frös. När du sträckte dig mot ditt kaffe såg jag hur dina händer skakade. Du höll dina händer runt muggen för att du inte skulle spilla något. Du slöt ögonen och höll muggen nära ditt ansikte - jag såg hur du andades in och drog in doften.

Du satt där - helt ensam och drack ditt kaffe. Din blick var fäst på något på golvet en liten bit ifrån dig. Jag försökte se vad det var, men jag såg inget. Bilden fanns bara i ditt inre.

Du gömde händerna i ärmen efter att du ställt tillbaka den tomma muggen på bordet. Som om du ville göra dig själv mindre - osynlig. Du blundar och går in i dig själv. Försöker glömma allt. Men rädslan skär sönder din själ. Ångesten tar över och tar långsamt död på dig. Ingen ser, ingen hör - tror du.

Men jag såg dig, såg dina sorgsna ögon. Så mörka, så vackra, men så sorgsna. Jag såg hur tårarna rann utmed dina kinder och hur du försökte torka bort dom med din tröjärm. Men det var förgäves för snart rann det nya tårar. Ditt smink var sedan länge borta - ditt inre hade tvättat bort det.

Om du bara kunde se dig själv - för du har aldrig varit så vacker som du är just nu...

Trött

Det drar och spänner i hela huvudet. Ryggen värker och händerna skakar på tangentbordet. All kraft går åt till att vara koncentrerad, trevlig mot eleverna. Hitta på rätt saker att jobba med.

Orkar inte nu. Trött på alla ljud, alla intryck. Vill bara hem - vill inte jobba. Vet att det blir bättre, men just nu vill jag bara försvinna...

Nära mitt hjärta


Det är svårt att fokusera, att se skärpan. Ögonen värker av kontrasterna när jag försöker få bilden att bli hel. Det vita är kritvitt. Det svarta är mörkt som kol. De gråa nyanserna smälter samman och skapar en dimma.

Jag rör ögonen över bilden, men ser bara fragment av helheten. Känner hur paniken kommer, hjärtat slår snabbare och snabbare. Känner mig värdelös som inte ser, som inte förstår.

Letar desperat inom mig själv efter lösningen. Vet att den finns där - nånstans. Måste bara hitta rätt nyckel, hitta rätt plats, för lösningen finns där nånstans.

Flyttar blicken lite längre upp på bilden. Ser något som blänker till. En ljusare nyans som inte bländar mina ögon. Anar konturerna av ett kors.

Hjärtat lugnar sig och paniken minskar när jag inser att jag just hittade nyckeln. Jag hittade det som är lösningen.

Och plötsligt består inte bilden bara av diffusa konturer. Den består inte bara av bländande vita nyanser och kolsvarta bitar. Jag ser helheten. Jag ser bilden av en sorgsen kvinna - bilden av mig själv när allt var som mörkast. När bara hopplöshet fanns, meningslöshet och oro.

Jag ser bilden och med ens förstår jag. Jag såg det inte då. Jag kände det inte då. Jag trodde att hoppet var ute med mig. Att det inte ens var lönt att försöka

Men nu kan jag se - jag var aldrig ensam. Nu först förstår jag att jag inte var ett hopplöst fall. Räddningen var närmare än vad jag trodde. Nära mitt hjärta fanns den - korset.

måndag 20 april 2009

Idag är jag stark

jag är så trött
trött på dina lögner
trött på hur du förstört mitt liv

kan inte förstå
hur jag nånsin kunde tro på dig
hur jag kunde låta dig
få den makt som du hade över mig

jag trodde jag var smartare än så
men jag var nog inte det

för jag trodde på dig
jag var naiv och sa
"hej och välkommen"

jag litade på dig
jag trodde du ville mig väl
men du lurade mig
du ljög för mig
du svek mig

du var aldrig ärlig mot mig
aldrig någonsin
men jag var så hungrig på bekräftelse
jag sökte något
någon
så jag trodde på dig

det borde jag inte ha gjort
för det ledde mig bort från källan
bort från kärleken
bort från allt
allt som var bra

jag trodde på dig
men du ljög för mig
du lurade mig
ända ifrån början

du drog mig nedåt
in i den mörka spiralen
den snurrar
längre ned
djupare ned
snabbare
och snabbare

tills jag slutligen nådde botten
där inget ljus fanns
ingen glädje fanns

bara meningslöshet
hopplöshet
totalt mörker

bara ångest
rastlöshet
panik
oro

du ljög för mig
jag trodde på det du sa
men du bröt ner mig
sakta men säkert
du bröt ner mig

men jag genomskådade dig
dina lögner
dina vidriga lögner

för jag är starkare nu
du kan inte lura mig längre
du kan skrika dig hes
du kan viska för att få min uppmärksamhet

men jag lyssnar inte längre
för jag vet att du ljuger
jag vet att jag är bättre än så

idag är jag stark
idag mår jag bra
idag vet jag att du ljuger

vet inte hur det blir i morgon
men idag är jag stark

söndag 19 april 2009

Långa nätter

Har återigen en sömnlös natt. Ingen ångest. Ingen oro. Ingen hjärtklappning. Ingen stresskänsla som vägrar låta mig komma till ro. Jag kan bara inte somna.

Funderar på om jag ska byta - gå och lägga mig i soffan istället. Brukar vara lättare för mig att somna där. Hungrig dessutom. Äta? Vet inte om det är smart. Blir man piggare av det? Eller blir man tröttare? Vet inte vilket.

Tycker det känns lite tråkigt att jag inte kan somna. Har ju ändå mått så bra idag. Fått massor gjort. Kunde ju varit skönt om man kunde somnat i rimlig och normal tid.

Samtidigt vet jag att jag inte har så mycket inbokat i morgon. Ingenting rättare sagt. Kan ta det lugnt hela dagen. Känns ruskigt skönt...

Det går att förändras

Jag läste just det du skrev. Med stora bokstäver och med eftertryck skrev du att du inte orkar längre. Att det inte är värt det. Att det inte finns någon mening med att du lever. Att ditt liv bara är en enda lång mardröm som du aldrig vaknar ifrån.

Dina ord fick det att värka i bröstet på mig, som om alla muskler krampade ihop sig. Tårarna vällde upp inom mig och brände i mina ögon.

Du skriver att det inte spelar någon roll vad jag säger eller vad jag gör, du har redan bestämt dig. Du har bestämt dig för att ditt liv inte har någon mening och att det inte spelar någon roll om du lever eller om du dör. Ingen skulle sakna dig. Det är vad du säger.

Du kunde inte ha mer fel. Det finns många som älskar dig och som skulle sakna dig. Och oavsett du tror det eller inte så har ditt liv en mening. Du har ett värde och det är ingen slump att du lever. Det finns en tanke med ditt liv, men ibland kan det vara svårt att hitta den. Tro mig - jag vet.

Efter många turer så har mitt liv börjat vända. Jag märker att jag känner igen mig själv mer och mer och jag har hittat tillbaka till livsglädjen. Jag har börjat förstå att jag har ett värde, att mitt liv har en mening och att det inte är en slump att jag lever.

Och det är därför jag tror att ditt liv kan förändras. Det är därför jag inte tror att ditt status är för evigt och omöjligt att förändra.

Om det nu kunde ändras för mig - vad är det då som säger att inte samma sak kan hända dig?

fredag 17 april 2009

Alltid nära


För en tid sedan fick jag den här bilden mailad till mig av en god vän. Jag har sett den flera gånger tidigare, men han gjorde mig uppmärksam på en sak som jag inte lagt märke till tidigare. Handen till höger tillhör Gud och handen till vänster tillhör Adam och den illustrerar hur Gud ger liv åt Adam.

Kolla på handlederna - ser du att de är olika? Ser du slappheten i den vänstra till skillnad mot sträckningen i den högra?

Många gånger tror vi att det är tvärtom. Att vi desperat måste sträcka oss så långt vi bara kan för att nå Gud medan Han är lite slö och väntar på att vi ska göra jobbet. Så är det ju inte riktigt.

När vi är som tröttast, när vi mår som sämst - det är då som Gud sträcker sig emot oss. Vi behöver inte anstränga oss över vår förmåga för att nå Honom, Han sträcker sig mot oss. Han gör det mesta av jobbet. Det vi behöver göra är att lyfta blicken, lyfta upp handen och säga "hjälp".

Då sträcker Han sig emot dig och rör vid dig. Du kanske inte märker skillnaden direkt och det kanske inte blir som du har förväntat dig, men Han är nära, Han rör vid dig och Han lämnar aldrig din sida - för det har Han lovat.

torsdag 16 april 2009

Imagine me

This song is dedicated to people like me
Those that struggles with insecurity, acceptance and even self-esteem
You did never felt good enough
You never felt pretty enough
But imagine God whispering in your ear
That even though He knows everything that has happened
It’s now gone…



Imagine me
Loving what I see when the mirror looks at me
Cause I imagine me
In a place of no insecurity
And I'm finally happy
Cause I imagine me

Letting go of all of the ones who hurt me
Cause they never did deserve me
Can you imagine me?
Saying no to thoughts that try to control me
Remembering all You told me
Lord, can You imagine me?

Over what my mama said
And healed from what my daddy did
And I wanna live and not read that page again

Imagine me, being free, trusting You totally
Finally I can imagine me
I admit it was hard to see
You being in love with someone like me
But finally I can imagine me...

Being strong
And not letting people break me down
You won't get that joy this time around
Can you imagine me?
In a world where nobody has to live afraid
Because of Your love fears gone away

Letting go of my past
And glad I have another chance
And my heart will dance
'cause I don't have to read that page again

onsdag 15 april 2009

Värt ett försök

Hej… Vill bara säga att jag gillar dig, du är bättre än du fattar själv! Puss

Det fick jag höra i ett sms av en god vän för ett par månader sedan. Jag har sparat det där och nu ikväll när jag fick syn på det så blev jag alldeles varm i hjärtat.

Men samtidigt undrar jag - är det så att man egentligen är bättre än vad man själv förstår? För när det gäller hur man ser på sig själv - då har man en förmåga att vara väldigt kritisk och inte alls se det som är positivt.

Varför är det så? Man är ju inte lika kritisk och hård mot andra, ens vänner - så varför är man det mot sig själv? Man vinner ju ingenting på det, man trycker bara ner sig själv.

Undrar vad som skulle hända om man skulle stanna upp varje gång man ser sig i spegeln, ta en sekund extra, titta sig själv i ögonen och säga "jag gillar dig". Undrar hur lång tid det skulle ta innan det skulle sluta kännas märkligt och att man istället började tro på det...

Om du är i det läget att du känner dig ensam och som att ingen tycker om dig - varför inte börja tycka om dig själv. Att säga till dig själv att du är ok. Att du duger. Att du inte är så dålig som du har intalat dig. Vem vet - det kanske kan funka. Det är i alla fall värt ett försök för det kan ju inte bli sämre i alla fall.

Kram Cece

tisdag 14 april 2009

Känner glädje

Sitter i min soffa och märker att jag har ett leende på mina läppar. Jag sluter mina ögon och tillåter mig själv att njuta av stunden. Tillåter mig själv att tro att jag kan få vara lycklig. Tillåter mig själv att se livets små glädjeämnen.

Som att jag har en bukett blommor på mitt bord. Som att jag köpt nya böcker som bara väntar på att bli lästa. Som att jag hann äta lunch med en kompis innan jag började jobba. Som att jag fick ett sms av en god vän förut som skänkte mig glädje.

Just nu väljer jag att fokusera på de sakerna. För stunden väljer jag bort det andra - min depression, min ångest och min utmattning. Jag väljer att fokusera på det som är bra för mig och för tillfället fungerar det. Just nu kan jag se lyckan i de små sakerna och därför lägger jag min energi på det.

För jag har rätt att vara lycklig. Jag har rätt att må bra. Mitt status är inte omöjligt att förändra och just nu tror jag verkligen att det kommer att bli bra.

Så jag blundar och tillåter mig själv att tro på det och känna glädjen...

måndag 13 april 2009

Så liten


Vad funderar du på egentligen? Jag ser hur du står där, tittar ut på de andra samtidigt som du stannar i steget. Du tvekar.

Du stannar upp - ingenting kan få dig att lämna din tankes värld.

Så liten, så oförstörd, så omedveten om det som kallas för livet. Om dess glädjeämnen, dess smärtor och besvikelser. Du bara lever - trygg i din lilla värld.

Känslan i mig är märklig. Kan inte sätta ord på den. Lycka. Vemod. Glädje. Sorg.

Jag blundar och ser bilden av dig framför mig.

Tomhet...

söndag 12 april 2009

Älskade lilla du

Tänk om du kunde se mig, se att jag är dig så nära
Tänk om du kunde känna mig, känna att jag är dig så nära
Jag är här - precis som jag alltid har varit

Jag har hört dig
Hört alla dina funderingar
Hört all din frustration och ilska

Jag har sett dig
Sett all din ångest och oro
Sett all din rädsla och osäkerhet

Jag har känt med dig
Känt din ensamhet
Känt hur du tycker att du inte duger

Jag har varit dig så nära hela tiden

Och jag är nära dig nu

Jag är här
Det är min beröring du känner
Det är min kärlek du kan ana
Det är min närvaro som ger dig värme

Jag håller mina armar om dig och omfamnar dig
Mina händer är kupade och fångar upp dina tårar
Jag andas mitt liv över dig
Stryker bort håret från ditt ansikte

Inget du gör
Inget du säger
Inget du tänker
Kan få mig att lämna dig
Eller få mig att älska dig mindre

Jag är alltid nära dig för jag älskar dig

Lyft bara upp blicken och se att jag är här
Öppna upp din hand och sträck ut den
Känn att jag är där

Jag är den som ger dig frid
Den som ger dig liv
Den som är din trygghet

Det finns inte en chans att jag skulle lämna dig
Tro aldrig det

Jag bara vet

Jag är så trött på att varje dag behöva ta hänsyn till mitt tillstånd. Att behöva undvika större sammanhang eller att behöva vila en stund på dagen för att orka. Och ändå hjälper det inte alltid. Utmattningsdepression - blir trött bara jag tänker på det.

Men så kommer de där dagarna då man känner att livet är rätt bra. Det mesta funkar och man har överseende med det mesta. De positiva sakerna överväger.

Idag är en sådan dag. Jag har plockat och fixat hemma, bytt blommor, diskat, lagat mat och bakat. Och det gick faktiskt riktigt bra. Jag var helt slut efteråt och behövde vila, men jag är så glad över att jag orkade så mycket som jag ändå gjorde.

Och när de där dagarna kommer och jag känner så här - det ger mig tro på framtiden. Det gör att jag ändå tror att det blir bättre. För jag vägrar tro att det ska vara så här för evigt. Det är inget alternativ för mig.

Det kommer bli bättre - jag bara vet det!

lördag 11 april 2009

Så stilla

stilla
så stilla
vill jag vagga dig
till sömns
till vila
till ro

stilla
så stilla
vill jag få dig att förstå
att du är värdefull
omsluten
älskad

stilla
så stilla
vill jag tala om för dig
att du är värd så mycket mer
mer än vad du någonsin kan ana
eller förstå

stilla
så stilla
vill jag ge dig livet

Jag är bättre än så

Få mig inte att tro att jag är någon annan än den jag verkligen är. Jag har lyssnat tillräckligt länge på dina ord, på dina lögner. Det är bara en enda sak du är bra på och det är att ljuga. Kan inte förstå att jag någonsin kunde tro på dig. Hur dina ord kunde få ett sådant starkt fäste i mig. Märkligt...

Jag vet att jag är smartare än så, jag är bättre än så. Jag vet att jag är stark, att jag klarar av mer än vad du tror. Du har under så lång tid fått mig att tro att jag är svag, att jag inte klarar av någonting, att jag är värdelös. Du har fått mig att tro att jag inte duger till något, att alla andra är så mycket bättre, så mycket finare, så mycket smartare.

Du har under så lång tid tryckt ner mig. Bit för bit har du raserat min tro, mitt liv. Du har förstört mig. Du har utan min tillåtelse tagit över mitt liv med ångest, med rädsla och med osäkerhet. Du har tagit min sömn och istället gett mig utmattning. Du har tagit min glädje och istället gett mig en depression.

Men jag är trött på dig nu. Jag vill inte att du ska känna dig som hemma hos mig längre. Jag vill att du ska försvinna, att du ska sluta försöka få mig att tro på dina lögner. För jag vet att jag är bättre än vad du säger att jag är...

fredag 10 april 2009

Blundar för en stund

jag blundar
känner solen värma mitt vinterbleka ansikte
en stilla bris smeker mina kinder
tar med sig en doft av närhet
av frid

jag blundar
känner solens värme minska
molnen drar in över himlen
mitt hjärta flyttar sig
orsakar kyla även i mitt inre

jag blundar
hör musiken
hör rösterna
glömmer ångesten för en stund

jag blundar
allt är tyst
det rör sig runt mig
tvingar mig att se vad som händer
allt blir som ett snurrande hjul
plötsligt hör jag allt ljud igen
blir bara högre och högre

ser mig omkring
undrar om det bara är jag som hör
hör hur allt bara ekar
alla skratt
allt prat
väggarna rör sig inåt

jag får panik
måste ut
måste få luft
jag dör snart
ut

måste ut

plötsligt känner jag solens värme igen
vet inte hur det gick till
men jag har tagit mig ut
försöker andas lugnt
djupt

jag blundar
känner hur händerna skakar
känner hur tårarna blöter mina kinder
rör mig fortare
vill inte att någon ska se
vill inte att någon ska märka

känner mig ledsen
uppgiven
vill ha närhet
någon som älskar mig
någon som ger mig lite trygghet

din närhet gav mitt oroliga hjärta lite vila
din omsorg fick min rädsla att försvinna
din kärlek fick mig att känna mig mindre ensam

jag ville aldrig släppa dig

Sömnlös igen...

Ligger återigen här - sömnlös. Ingen ångest, ingen panik, ingen direkt hjärtklappning - kan bara inte somna. Lägger ned huvudet på kudden och blundar. Tvingar tankarna att lugna sig. Anstränger hela mitt jag - allt för att jag ska koppla av och lyckas somna.

Känner mer och mer att jag borde sova nu. Ska ju snart upp igen. Upp på möte. Måste sova så jag är pigg i morgon.

"Inte kan du vara hemma i morgon från kyrkan. Det är ju långfredag och allt. Den största högtiden för dig som är kristen. Då kan du inte vara så lat att du är hemma. Då kan du inte skylla på att du är trött. Se till att pallra dig dit."

Tankarna överröstar allt i mitt inre. Varje gång jag blundar studsar tankarna på baksidan av mina ögonlock, de studsar tillbaka och bränner hål på mitt inre. Tar död på det lilla uns av trygghet som jag byggt upp.

Jag borde gå dit - jag vet. Men jag vet inte om jag orkar. Vill inte träffa alla som är glada och lyckliga - i alla fall verkar de vara det. Orkar inte träffa de som är hemma över helgen och vill umgås precis som vi gjorde när vi var yngre. Jag orkar inte förställa mig och låtsas - samtidigt orkar jag inte vara ärlig. Det räcker nu.

Vet inte längre hur jag ska göra. Vet inte vart jag ska åka för att hitta lugnet. Vet inte vart jag ska leta för att hitta mig själv. Eller det kanske är det här som är jag. Jag kanske inte behöver leta längre. Jag kanske bara får lära mig att leva med det jag har... Det kanske är så det är.

torsdag 9 april 2009

Varför?

Jag förstår inte hur det kunde bli så här. Jag ser inte några orsaker till det så jag förstår verkligen inte hur det kunde bli så här. Försöker tänka tillbaka och komma fram till när det började, om det finns något som hände då, men jag är osäker. Vet inte om jag fortfarande kan skylla på det.

Andra har det så mycket värre, så varför ska jag klaga? Jag har det ju ändå rätt så bra...

Men varför mår jag så dåligt då? Varför får jag sån ångest så jag bara skakar och känner paniken krypa under skinnet på mig? Varför skakar min kropp - helt utan anledning? Varför mår jag illa så jag knappt får i mig mat ibland? Varför är det som att jag inte kan fokusera omgivningen och det är som att det bara darrar?

Det finns som ingen anledning. Men antagligen är det väl så att mitt i allt så finns det en tydlig orsak, jag ser det bara inte från mitt håll...


onsdag 8 april 2009

Kan du se mig?

Är det bara jag eller är det svårt att se klart just nu? Det är som att jag betraktar mig själv utifrån. Jag ser spegelbilden men det är något i vägen. Det är som att ett filter hindrar mig att se mig själv, se mitt riktiga jag. Se den jag verkligen är.

Jag kan ana hur det egentligen ska vara, men det är långt ifrån någon klar bild.

Kan du se mig? Trots allt det dammiga. Trots att det är något i vägen. Kan du ändå se mig? Kan du se det som finns i mig? För om du gör det - kan du inte berätta för mig vad du ser...

din villkorslösa kärlek














jag vill hoppa av
det snurrar alldeles för mycket
går inte att fokusera blicken
är som att omvärlden tiltar
skakar

händerna darrar
som om jag fryser

huvudet värker
nacken knakar

vet inte om jag är mätt
eller om jag är hungrig
spelar ingen roll hur mycket jag äter
efter en timme vill jag äta igen

är trygg där jag är
känner mig hemma
känner mig lugn

men ändå så ledsen

förstår inte varför

men så lyfter jag blicken och ser dig
din närhet som gör mig varm
din villkorslösa kärlek som rör mitt inre till tårar

du andas på min kind
jag blundar
vill inte ändra något
vill alltid ha dig nära
hos mig

din närvaro mjukar upp mitt inre
river ner mina barriärer

är det vad jag behöver?

någon vars kärlek jag inte behöver förtjäna?
någon som med sin kärlek suddar ut mina masker?

är det vad som är vägen till frid?
är det vad som är vägen till mitt helande?
är det vad som är vägen till att hitta mig själv igen...

tisdag 7 april 2009

Du ser mig alltid...

måndag 6 april 2009

frid...

söndag 5 april 2009

Min retreat

Tänk om man kunde stanna tiden, om så bara för en liten liten stund. Tänk om man kunde stanna hela karusellen och hoppa av. Tänk om man bara kunde bromsa allting, plocka bort sig själv och få en stund till att andas lite. Kunna blunda, stänga av alla intryck, allt ljud och allt som vill ha ens uppmärksamhet. Bara stänga ute allt och få möjlighet att återhämta sig utan att någon stör.

Tänk dig in i det för en stund - visst vore det skönt?

I fyra dagar nu ska jag åka iväg. Lämna datorn hemma, ha mobilen på ljudlöst och åka till ett ställe där jag bara känner en enda person. Det enda jag ska göra de här dagarna är att vila när jag är trött, äta när jag är hungrig, ta en promenad och sitta vid havet och bara andas.

Jag har sett fram emot den här resan ända sedan det blev bestämt att jag skulle åka. Det är min möjlighet just nu att hoppa av mitt livs karusell som bara snurrar snabbare och snabbare.

Det här blir min retreat...

Orkar inte

sluta klaga

jag trodde du skämtade
men så hör jag att du fortsätter prata

men jag hör inte längre vad du säger
dina ord ekar i mig

alla har dåliga dagar
alla är trötta
det är inget speciellt med dig

är det så du tänker?
är det så du ser på mig?

att jag överdriver
överreagerar

funderar på om du kan ha rätt
om jag bara är känslig
att jag bara tänker och känner efter för mycket

men för varje kommentar
för varje ord
så kommer jag närmare kanten
och du märker det inte ens

du märker inte att jag tystnar
att jag blir ledsen
att jag håller på att dö

till slut tappar jag balansen
jag faller ner

det går fortare
och fortare

det börjar flimra för ögonen
sorgen lägger sig som en sten
rakt över min bröstkorg
gör det svårt att andas
att tänka klart

paniken kommer
hela min varelse anstränger sig
allt för att det inte ska synas
vill inte att det ska märkas
märkas att jag inte har något försvar

orkar inte slåss
orkar inte säga emot

vet att jag inte längre kan vara ärlig mot dig
för du tycker ju att jag bara klagar...

lördag 4 april 2009

Lägg av!

Jag blir så otroligt trött på alla borden som finns. Du borde göra si eller så och inte kan du väl göra sådär när du borde göra så här.

Som idag. Klarblå himmel, fåglarna kvittrar som om de väntat hela vintern på att få komma fram och det är nästan vindstilla. Och så fort det blir soligt så ska man ut. "Inte kan du sitta inne när det är så fint väder... ut med dig."

Du kan nog inte ana så trött jag är på den frasen...

Varför måste man ut bara för att det är fint väder? Man är väl ingen varelse som varit i ide och som vaknar till liv bara för att solen tittar fram eller!?

Jag är definitivt mer vintermänniska än sommarmänniska. Har inga problem alls om det skulle vara -30 grader och blåsigt. Det är ju bara till att ta på sig lite mer kläder. Men är det varmt... man kan bara ta av sig ett visst antal plagg innan det blir oanständigt.

Och om det nu är fint väder och jag har lust att sitta inne i min soffa och läsa en bok eller kolla på tv, ska då inte jag få göra det utan att få dåligt samvete? Måste jag tycka om solen och värmen bara för att det verkar som om de flesta gör det?

Sluta ge mig dåligt samvete för att jag inte vill sitta ute i solen eller för att jag inte fyller den norm som samhället har satt! Förstå att jag kan må bra och vara lycklig ändå!

Nu tänker jag ta min kopp kaffe och sätta mig i skuggan på altanen och det är jag stolt över!

good song

fredag 3 april 2009

Jag såg Dig gå

En helt vanlig dag
Jag såg ut över stan
Hörde barnen som lekte bredvid
Jag blundade en stund
Drog ett djupt andetag
Kände frid och tacksamhet

Det var som om allting var nytt
Dina ord hade läkt min själ

Jag väcktes ur min dröm
När jag hörde folkets rop
Jag gick dit för att se vad det var
Min kropp frös till is
Som om allt blod försvann
När jag slutligen trängt mig dit

Jag tänkte på det som Du sa
På den kärlek som Du gav

Jag såg Dig gå vägen mot korset
Du valde att lyda Din Far
Jag såg Dig gå, såg den bördan Du bar på
Hur Ditt blod färgar marken röd

Jag förstod inte då att det måste va så
Att Du skulle dö på ett kors
När jag såg Dig gå

Steg för steg så släpade Du Dig fram
Du visste vad som skulle ske
Men så lyfter Du Din blick
Möter min för en sekund
Jag kan ana den smärtan Du bär

Du gör det av kärlek till mig
För Din död ger mig liv

Jag såg Dig gå vägen mot korset
Du valde att lyda Din Far
Jag såg Dig gå, såg den bördan Du bar på
Hur Ditt blod färgar marken röd

Jag förstod inte då att det måste va så
Att Du skulle dö på ett kors

Du valde att ta all vår synd på Dig
Du valde att ta all vår ångest och skam
Du valde att dö för att ge oss frid
Du valde att ge oss liv

Jag såg Dig gå vägen mot korset
Du valde att lyda Din Far
Jag såg Dig gå, såg den bördan Du bar på
Hur Ditt blod färgar marken röd

Jag förstod inte då att det måste va så
Att Du skulle dö på ett kors

När jag såg Dig gå...

onsdag 1 april 2009

Glöm inte

Ibland kan jag sitta i över en timme innan jag kommer på vad jag ska skriva. Det är som att jag inte kan sortera alla tankarna. Jag gillar att strukturera och dela in saker i olika mappar, men när det gäller tankarna går det inte. De bara snurrar runt... Inte alltid, men just nu är det så.

Det finns så mycket som jag vill säga till dig, men just nu känns det som om jag bara upprepar mig. Men det är så viktigt för mig! Jag vill verkligen att du ska förstå.

Jag vill att du ska förstå att du är så älskad. Att det liv du har är så viktigt och att det inte finns någon annan som är som just du. Du är unik i allt du är och jag vet att det låter som en klyscha, men det är ju så det är. Du och ditt liv har en mening och du måste förstå att du inte är en slump.

Kom ihåg att ditt värde sitter i vem du är - inte i vad du gör. Glöm aldrig det...