Ligger återigen här - sömnlös. Ingen ångest, ingen panik, ingen direkt hjärtklappning - kan bara inte somna. Lägger ned huvudet på kudden och blundar. Tvingar tankarna att lugna sig. Anstränger hela mitt jag - allt för att jag ska koppla av och lyckas somna.
Känner mer och mer att jag borde sova nu. Ska ju snart upp igen. Upp på möte. Måste sova så jag är pigg i morgon.
"Inte kan du vara hemma i morgon från kyrkan. Det är ju långfredag och allt. Den största högtiden för dig som är kristen. Då kan du inte vara så lat att du är hemma. Då kan du inte skylla på att du är trött. Se till att pallra dig dit."
Tankarna överröstar allt i mitt inre. Varje gång jag blundar studsar tankarna på baksidan av mina ögonlock, de studsar tillbaka och bränner hål på mitt inre. Tar död på det lilla uns av trygghet som jag byggt upp.
Jag borde gå dit - jag vet. Men jag vet inte om jag orkar. Vill inte träffa alla som är glada och lyckliga - i alla fall verkar de vara det. Orkar inte träffa de som är hemma över helgen och vill umgås precis som vi gjorde när vi var yngre. Jag orkar inte förställa mig och låtsas - samtidigt orkar jag inte vara ärlig. Det räcker nu.
Vet inte längre hur jag ska göra. Vet inte vart jag ska åka för att hitta lugnet. Vet inte vart jag ska leta för att hitta mig själv. Eller det kanske är det här som är jag. Jag kanske inte behöver leta längre. Jag kanske bara får lära mig att leva med det jag har... Det kanske är så det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar