Ibland önskar jag att jag kunde berätta allt för er. Visa vem jag är och sluta gömma mig bakom de skrivna raderna. Tala om för er vad det är jag brottas med just nu. Den förändring som jag står inför. Ibland vill jag berätta allt. In i minsta detalj.
Men jag är inte där. Inte än. Kanske inte någonsin.
Att vara personlig, men inte privat har hela tiden varit min tanke med den här bloggen. Det har på ett sätt varit min räddning. Att kunna skriva alla mörka, destruktiva tankar som har snurrat i mig utan att jag riskerar att möta frågor när man ses. Jag har kunnat välja mina stunder då jag är helt ärlig.
Men det är också väldigt svårt. Särskilt nu. Vill berätta allt - men ingenting är klart. Snart ska jag berätta. I alla fall lite grand.
5 kommentarer:
Kanske jag känner igen mig...tror det.
Du är den du är och jag finns här iaf och läser det du skriver.
Varma kramar messan
förstår lite vad du menar, det är samma här, man kan berätta lite men inte alls och så känns det som om man inte är riktigt sann.
mår inte hundra bra jag heller nu och orkar inte skriva alls, det blir bara fel känns det som. sorgligt...
hoppas det ordnar sig för dig med allt!
kram mia
Känner igen mig i att inte veta hur mycket man törs lämna ut.
Särskilt i en öppen blogg.
Jag har en kompis som jag kan maila och skriva allt som jag är tveksam om att lämna ut.
För det är skönt att få berätta och formulera hur det känns och vad som är på gång.
Hoppas du hittar ett sätt att ventilera och få ur dig det som trycker dig utan att du behöver få ångest efteråt om du sagt för mycket till för många.
Stor kram från Tolmia
Var rädd om dig.
Tänker på dig och hoppas att du har andra oaser där du kan berätta allt det du behöver få berätta.
Kram
Åh det önskar jag med att du kunde göra. Hoppa in här och vi kunde sitta och prata i timmar:).
Vad härligt det låter.
Stora kramar till dig
Skicka en kommentar