tisdag 31 augusti 2010

Farmor, förändring och sömn

Jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet idag. Hade ont i magen och mådde illa och så visste jag ju att farmor var dålig. Jobbade bara lite drygt fyra timmar - förvisso ganska effektivt, men jag hade kunnat vara kvar längre. Men jag orkade inte. 

Åkte till farmor istället och satt hos henne i lite drygt tre timmar. Idag var hon lite piggare. Vi fick kontakt med henne och hon pratade lite grand, men hon är orolig. Mycket ångest och rädsla. Vi tror också att hon har biverkningar och abstinens efter ett par mediciner som hon nu inte kunnat ta. Stackars farmor. Jag satt hos henne och klappade henne på kinden och fick henne att titta på mig istället för på det otäcka som bara hon såg. Lilla lilla farmor - hur ska det gå?

Själv är jag mitt uppe i en ganska stor förändring. Jag har bestämt mig för att flytta och letar lägenhet på orten där jag jobbar. Nu när jag ska jobba heltid så orkar jag inte pendla. Det tar mig två timmar om dagen i bilen och så kul är det inte att åka den vägen. Har varit lite missmodig några dagar för det är svårt att få tag på lägenhet och nu börjar jag fundera på om jag kanske ska köpa en. 

Hela min vakna tid pågår funderingarna i mig. Köpa eller inte? Hyra eller inte? Annonsera eller kontakter? Hur många steg ska man ta och våga gå innan det bara blir korkat och oansvarigt?

Jag vet inte. Först nu i kväll känns livet lite lättare. Jag mår inte illa längre utan nu börjar hungern komma tillbaka. Den har varit som bortblåst i flera dagar. Fått tvinga i mig mat. 

Jag är fantastiskt trött nu, men inte så mycket sovtrött egentligen. Men kanske ska ignorera den känslan och istället lägga huvudet på kudden och försöka sova. Det är ju en dag i morgon också. 

måndag 30 augusti 2010

Älskade lilla farmor

Jag är medveten om att det är få förunnat att ha kvar mor eller farföräldrar när man är i min ålder. Min farmor fyllde 93 i februari och har varit hyfsat pigg rätt länge. Det är jag glad över. Men nu är hon dålig. Pappa och hans syster vakar hos henne och i kväll åker jag, mamma och min yngsta storebror dit. 

Den här gången reder hon nog inte upp det. Nu sover hon och hon kommer förmodligen vara sovandes ända tills sista andetaget. 

Och även om jag är glad över att jag har haft henne så länge, känns det konstigt att det snart är slut. Hon har ju alltid funnits. Farfar minns jag inte. Jag var bara fyra när han dog. Mormor slutade leva när jag var femton och morfar dog när mamma var sexton. Farmor är den sista kvar. 

Det känns väldigt, väldigt konstigt...

fredag 27 augusti 2010

T A C K ! ! !

Det blev skrämmande verkligt när jag mötte dig. Livet. Allt som är på riktigt. Allt som är viktigt. Det var som att det var först då jag började leva. Det var då jag mötte livet. 

Det var då jag mötte smärtan. Den vidriga, rena smärtan. Som tar död på allt onödigt. Allt som ska lämnas bort. 

Den tar livet av det som måste släppa taget. Det som har funnits där och skapat en unken doft. Halvruttet och äckligt. Det som hade bitit sig fast i själen och som förgiftade mig. Det som hindrade mig från att leva. 

När du såg på mig och sa; jag kan hjälpa dig, vägrade jag. 

Jag. Kan. Själv. 

Trodde jag. Jag var stark. Behövde ingen som tyckte synd om mig. Jag mådde inte dåligt. 

Trodde jag...

Om jag hade vetat den decemberdagen vad jag vet idag - då hade jag valt att göra samma resa. Om jag hade vetat att det skulle ta så här lång tid - då hade jag varit mer tveksam. Om jag hade vetat att det skulle göra så ont - då hade jag aldrig gjort det. 

Då hade jag aldrig skickat det där meddelandet till dig där jag frågade om erbjudandet fanns kvar. Om du fortfarande ville hjälpa mig. 

Idag är jag glad att jag inte visste vad det skulle innebära. För idag känner jag hur livet fyller mig för varje andetag jag tar. Idag förstår jag den verkliga innebörden av att vara stark. Idag kan jag säga att jag mår bra och verkligen känna det. Idag kan jag säga att jag inte bara har tagit mig igenom det värsta, utan jag har tagit mig igenom. Idag kan jag säga att jag är så nära frisk som jag någonsin har varit. Idag känner jag mig inte rädd längre. 

Förändring betyder inte längre något skrämmande. Det är bara något som hör till livet och är vad det är - en förändring. 

Idag är jag stark - på riktigt. För jag har insett att styrka är att våga visa sig svag.

måndag 23 augusti 2010

A little longer

Glad

Jobbet upptar mer och mer min tillvaro, men det känns ok - jag lovar. Jag känner mig starkare än på länge och jag är inte längre rädd för framtiden. 

Det blir även mer och mer tydligt för mig att jag är lugnare och tryggare än vad jag tidigare varit - kanske någonsin. 

Det gör mig glad. 

torsdag 19 augusti 2010

Tro

Just nu står jag inför ett val. Ett val som - ju längre dagen har gått - inte känns lika skrämmande längre. Livet är fullt av förändringar och vägen som man går på, blir inte så rak eller tydlig som man en gång trodde. Men det behöver ju inte betyda att det blir dåligt eller sämre på något vis.

När jag svängde in på min gata för en timme sedan mötte jag en bil i korsningen. Inget nytt i sig, men mina ögon föll på registreringsskylten och jag kunde inte låta bli att le. TRO stod det. Tre enkla bokstäver som bildade det fantastiska ordet TRO.

Det kanske är därför som jag känner mig så mycket lugnare nu. Jag behövde bli påmind om att jag behöver luta mig tillbaka och tro. Tro att det blir bra. Tro att Gud har sin hand med i allt. Tro att den här förändringen leder till det bättre.

Tro att det är dags nu.

Ett val

Hela mitt liv har förändrats inom loppet av några timmar. Förutsättningarna har blivit ändrade och jag står inför ett val. Ett val jag inte trodde att jag behövde ta just nu. 

Tankarna slutar inte att snurra och jag vill bara hoppa av karusellen för ett tag. 

tisdag 17 augusti 2010

You'll come


Jag har beslutat ja, jag står fast
Jag väntar på Dig Gud
Min trofasta klippa, mitt liv, mitt beskydd
Jag väntar på Dig Gud

När solen stiger upp var dag så är Du där
När natten kommer likaså

Kom
Låt Din härlighet falla över oss igen
Helig Ande
Vi längtar att få se mer av Dig här
Kom
Kom

Inget kan få oss att tvivla på Dig
Vi väntar på Dig Gud
Mäktig att frälsa och skydda Ditt folk
Vi väntar på Dig Gud

Du bryter bojor
Du helar oss
Öppnar ögon
Vi ser Dig Gud

sv. text: Ida Möller

måndag 16 augusti 2010

Jag sover inte

Det är få saker som jag finner så frustrerande och stressande som att inte kunna sova. Att sova är så basalt och grundläggande för att fungera som människa och när det behovet rubbas - då rubbas hela tillvaron.

Ikväll fick jag ingen som helst effekt av sömntabletten. Ingen överhuvudtaget. Väldigt, väldigt frustrerande. Ögonen sved av trötthet redan vid nio men jag har ändå inte kunnat somna.

Nyss gav jag. Jag gick upp, tog ett varv i lägenheten och lade mig i soffan istället. Öppnade balkongdörren och hoppas på att jag känner mig mer lugn här. Att ångesten som sömnlösheten skapar ska försvinna och istället ge rum åt vila.

Jag ska upp och jobba i morgon. Klockan ringer 06:00 - det är fem och en halv timme tills dess...

fredag 13 augusti 2010

Trött - som vanligt

Har haft några jobbiga och omtumlande dagar. Har börjat jobba igen efter semestern och det känns i både kropp och själ. Igår mitt på dagen var jag så trasig - jag trodde att jag skulle gå sönder, bokstavligt talat. Efter några panik-sms till L och efter att ha gått undan några minuter lugnade det sig och jag kunde fortsätta jobba. 

Jag har blivit smärtsamt medveten om hur skör jag är och hur smal linan är som jag går på. 

På ett sätt känner jag mig mer trygg i mig själv än på länge. Samtidigt känner jag att jag inte räcker till. Vill så mycket mer än vad jag verkligen orkar och jag får dåligt samvete över mina nekande svar. Men jag måste göra det för att överleva. Jag går sönder annars. Jag dör annars. 

Livet känns inte så mörkt som det här inlägget låter. Jag är bara otroligt trött. 

Trött och trasig. 

torsdag 12 augusti 2010

Trasig

Hur lång tid tar det att läka en trasig själ?

måndag 9 augusti 2010

Tänker fel

Jag har fallit tillbaka i ett lite felaktigt sätt att tänka. Jag tycker inte att jag borde göra det - jag mår ju ändå bättre nu. Men jag har kommit på mig själv med att i flera dagar ha svårt att särskilja på mig och min sjukdom. Jag tänker att jag är min depression. Istället borde jag tänka att det är något jag har.

Man kan tycka att det är en väldigt liten skillnad, men så är det inte. Jag är ju inte min depression, det är ju något som jag har. Om det beror på att det är sjukdom som är psykisk, eller om det handlar om någon typ av sjukdom som är kronisk - jag vet inte. 

Jag tror att jag kommer att bli frisk från min depression, men jag tror att jag kommer att ha lättare att bli sjuk igen. Min ångest tror jag inte att jag kommer att bli helt fri ifrån - men jag kommer att lära mig att leva med den. 

Nu ska jag bara lära mig att tänka rätt igen.

Vem?

När jag var liten fanns det en saga som hette "vem kan trösta knyttet?". Jag kom att tänka på den nu ikväll. Inte så att jag behöver tröstas för min egen del. Känner mer bara "vem kan älska mig?".

Jag. En överviktig kvinna strax över trettio. En som varit sjukskriven. Som har en depression och ångest på det. Som äter antidepressiva tabletter varje dag - 40 mg på morgonen och 15 mg på kvällen. Plus 10 mg sömntablett. Jag. Ett psykfall. Som har en psykanamnes. Vem kan tänkas vilja älska mig? 

Vissa dagar är det jobbigare än andra att vara singel. Vet inte varför. Det kanske är så bara. Vill inte erkänna det men den biologiska klockan tickar. Obönhörligt och högre för varje dag. Försöker att inte lyssna på den utan istället se till vad jag har. Vad jag kan vara lycklig över. Det funkar inte alltid. Just nu är det en sådan stund. Jag vill bara vara ifred. Ensam. Vill ha tyst.

fredag 6 augusti 2010

Tack Gud

Det som igår skapade panik är under kontroll. I alla fall för stunden. Jag har fått distans till det hela och jag kan inte göra annat än att lägga det i Guds händer. Så enkelt, men samtidigt så svårt. 

Andra saker faller på plats på ett sätt som jag knappt själv förstår. Jag kan bara le och skaka på huvudet. 

Jag borde inte bli förvånad längre, men det blir jag. Saker och ting bara löser sig och den här gången kan jag inte annat än tänka att det är Gud. Den här gången ser till och med jag det. 

Tack Gud att Du hör våra böner och ger oss svar i rätt tid
Tack Gud att Du tar våra bördor och ger oss av Din frid 
som övergår allt förstånd...

Ibland så...

Jag skrev ett inlägg igår som jag efter ett par timmar ångrade. Jag fick panik och i det anfallet raderade jag inlägget. Det blev för privat. Alldeles för ärligt. 

Det är möjligt att jag kommer att skriva om det lite längre fram, men inte nu. Nu är det för nära. 

I tisdags skrev jag om min lillasyster. Det kanske lät märkligt att vi inte har setts på två år... Hon är inte min biologiska syster. Men hon är en så pass nära vän att jag ser henne som det. Så nu behöver ni inte fundera på märkliga familjeförhållanden där man inte ses på flera år. 

Jag önskar att de tankar jag har inte riktigt fanns där. Hjärnan går på tomgång känns det som. Samma destruktiva tankar snurrar om och om och om igen. Jag försöker att sätta stopp för hjulet - ibland går det bra, ibland inte. 

tisdag 3 augusti 2010

Älskade vänner!

Något som har förändrats sedan jag blev sjuk är att jag har mer eller mindre slutat att prata i telefon. Jag får panik så fort det ringer och i många lägen väljer jag att inte svara. Om jag har något ärende eller om jag vet vad det handlar om - då kan jag svara eller ringa, men i andra lägen väljer jag sms eller mail.

Jag vet helt ärligt inte varför det har blivit så. Men det är som att jag inte klarar av att småprata med någon.

Men det finns undantag. Idag ringde min älskade lillasyster och vi pratade en halvtimme. Hon kan vara så där jobbigt ettrig och störande som bara en syster kan vara. Men jag älskar henne så djupt. Hon är nog den som står mig allra närmast - trots att vi nu inte har setts på snart två år.

Hon och jag har både skrattat och gråtit ihop och hon är en av få där jag känner att jag kan vara helt och totalt ärlig. Vi pratar om allt och hon är helt, helt underbar.

Jag vet att det är få förunnat att ha vänner och jag är så tacksam för att jag har flera stycken. Jag vet att jag har flera som jag kan ringa till, när som helst på dygnet om det skulle behövas.

Sedan finns de vännerna man har som man inte har träffat någon gång. De här på nätet. Ni som läser min blogg och kommenterar och jag blir lika glad varje gång. Ingen nämnd, ingen glömd - men jag uppskattar er otroligt mycket.

Jag älskar er allihop!!