söndag 26 maj 2013

...

Brudens BFF (best friend forever). Skönsjungande citytjej som på ett mycket ödmjukt sätt alltid låter bruden dra med henne på diverse utflykter i naturen, bara det finns kaffe med. Det här är vänskap på den nivån när man kan hänga i var sitt hörn av soffan en hel kväll och inte behöva säga nånting. 

Behöver jag säga att en tår föll när jag läste detta?

fredag 24 maj 2013

Jag vill också...

I morgon gifter sig en av mina närmsta vänner. Hon - som hör till min utökade familj. Den som jag kan lita på in till döden.

Jag är så otroligt glad för hennes skull.

Men ändå rinner tårarna i kväll. Tyvärr inte av glädje.

Idag när jag var hemma hos en god vän fick jag frågan "hur känns det för dig?"

Jag älskar när mina vänner är raka och jag känner att jag kan vara både rak och ärlig tillbaka. Där - på deras altan kunde jag ge uttryck för den sorg som jag samtidigt känner. Det handlar inte om min vän som ska gifta sig. Det handlar enbart om mig och min situation. Egoistiskt kan det kanske tyckas...

Men för varje bröllop jag går på - så är det ännu ett bröllop jag går på som singel.

Jag vet att jag har sagt att det känns helt ok att vara singel och att mitt liv är bra ändå - och det är det. MEN.

Jag längtar också efter någon. Någon som jag ska välja tapeter tillsammans med. Någon som jag kan laga mat tillsammans med. Någon jag kan sitta på min balkong med, dricka kaffe och prata tills solen går ner. Någon som kan påminna mig om att jag behöver vattna mina blommor.

I morgon är det brudparet som står i centrum. Men även jag. Jag har hand om all musik på vigseln. Alla kommer att se och höra mig. Och jag kommer att tro att de tycker synd om mig som är singel. Att de kommer att undra om det någonsin blir min tur.

De kanske inte alls tänker så. Men jag kommer tro att de gör det.

Jag kommer att känna väldigt många i morgon. I princip alla mina vänner sedan barndomen kommer att vara där. Alla är gifta. Alla har barn. Jag har bett om att inte behöva sitta med dom och jag både tror och hoppas på att jag inte gör det. För jag orkar inte. Jag vill inte bli påmind om det.

Det räcker att hela dagen är en enda stor påminnelse om det. Så låt mig få sitta med några som jag vet att jag är trygg med. Som kan få mig att glömma det för en stund.

Det räcker att jag gråter nu...

måndag 20 maj 2013

När det blir så här...

Ibland blir det bara för mycket. Idag var det nära att det rann över.

Kroppen känns svag. Orkeslös. Skakig och utom kontroll.

Körövningen jag var på fick jag lämna när det var en halvtimme kvar. Kände hur blicken inte kunde fästa. Flackig. Okoncentrerad. Stod och tänkte på annat samtidigt som vi sjöng. Det är aldrig en bra kombination.

Har varit trött, trött, trött idag. I bilen innan övningen satt jag och slumrade till. Det gick inte att hålla sig vaken.

Så fort jag vaknar startar tanken igång. Jag som är mästaren av snooze... Nu ligger jag klarvaken från att klockan ringer första gången.

Nu när jag snart ska sova startar allt igång igen. Hjärtklappningen. Känslan av att jag har glömt något. Att jag gör ett dåligt jobb. Att jag inte räcker till.

Jag vet att jag inte har glömt något. Jag vet att jag inte gör ett dåligt jobb och jag vet att jag räcker till.

Men det är inte alltid helt enkelt att resonera med stressen när den sätter sig så här i kroppen.

Längtar tills i morgon efter jobbet. Då ska jag bara andas. Ta en promenad. Diska. Plocka undan kläderna i sovrummet.

Men framförallt - andas...

söndag 12 maj 2013

You didn't give up on me

Allt är klart. Eller... i alla fall det stora beslutet.

Församlingen har kallat mig. Jag har tackat ja. Efter sommaren börjar jag mitt nya jobb som musikledare.

Inte i min hemförsamling. Men i min hemstad.

Jag flyttar hem igen.

Hem.

Jag älskar det ordet.

I flera månader har jag sagt att "jag åker hem till ...". När jag åker till platsen jag bor på säger jag att "jag åker tillbaka till ...".

Redan där borde jag ha förstått.

I nästan lika många månader har jag känt att jag åker åt fel håll när jag åker till platsen där jag bor.

Men nu, nu flyttar jag hem.

Allt har landat i mig nu.

Och jag känner en tacksamhet och en förundran. När jag går tillbaka i min blogg och läser hur mitt liv har varit de senaste åren. Hur sjukdomen tog över och försökte ta död på min själ. Hur jag inte orkade med livet.

Till att nu må bra. Till att nu vara helt medicinfri sedan nästan två månader.

Till att nu vara redo att gå in i det som jag tror att Gud vill.

Jag har lite svårt att greppa det. Att på riktigt förstå det.

Att Gud inte gav upp. Han fortsatte tro på mig och Han fortsatte att mana på mig att inte ge upp.




Lord I thank you for another chance
You didn't give up on me