fredag 29 oktober 2010

Trött fredag

Den där sjuka tröttheten - jag är trött på den. Det känns inte som att jag har vaknat på riktigt idag. Har småångest och vill bara försvinna för ett ögonblick. Hjärtat har återigen förflyttat sig till halsgropen och minsta lilla djupa andetag ger mig hjärtklappning. 

Jobbade från 8 - 23.30 igår. Det kan ha gjort sitt till att jag mår som jag mår idag. Jag får väl skylla mig själv. Tur mitt i allt var att jag var kompledig idag. Har mest legat på soffan och inte har jag blivit piggare för det. Snarare tvärtom. 

Vill gå och lägga mig nu fast klockan är inte ens halv åtta. Tror jag struntar i det...

torsdag 28 oktober 2010

Snart så

Jag lever och jag mår för närvarande ganska så bra. Min nedräkning går på sista versen och jag har bara 3 dagar kvar att pendla. I morgon är jag kompledig eftersom jag jobbar från 8-22 idag, så då har jag tänkt att packa det sista. Nästa lördag går flyttlasset och jag längtar!!!

lördag 23 oktober 2010

Jag har en plan

Jag har lagt upp en strategi för att överleva de här veckorna. Nu i helgen packar jag ned sovrummet, under veckan packar jag ingenting och sedan nästa helg och vecka packar jag resten. Det känns bra för då får jag tillfällen då jag kan återhämta mig. 

onsdag 20 oktober 2010

Mår sådär...

Det är mycket just nu - lite för mycket. Den där sjuka tröttheten börjar göra sig påmind igen och det spelar ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag är ändå lika trött. Igår på jobbet var jag tvungen att stänga in mig på mitt kontor och vila i en timme mellan två grupper. Det har jag inte behövt göra på bra länge.

Det retar mig lite. Fast samtidigt vet jag att det är övergående. Jag vet att det kommer att bli bättre. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv och när det blir för mycket går jag undan.

Jag vet också att man inte ska tänka att "om bara det löser sig så blir allt bra". Men jag tror faktiskt att det är lite så just nu för mig. Om jag bara får flytta så kommer jag inte vara lika trött. Det är jag helt övertygad om. Det är därför som jag inte är så orolig över mitt status just nu. För jag vet att det kommer att gå över.

I natt kunde jag inte sova så bra. Vaknade vid tre och kände mig pigg. Samtidigt var jag så trött att jag mådde illa. Det var en märklig kombinationskänsla. Jag gick upp, satte fingrarna i halsen för att slippa illamåendet och sedan kunde jag somna om. Var osäker på om jag skulle åka till jobbet eller om jag skulle vara hemma idag, men jag kände att jag behövde åka. Samtidigt visste jag att det inte var magsjuka, utan det var av trötthet som jag mådde illa.

Nu mår jag ganska så bra. Förutom att jag gör allt som om jag hade bråttom. Påminner mig själv om att ta det lugnt. Att andas. Att stanna upp.

Man behöver det ibland.

tisdag 19 oktober 2010

Det är något

L har flera gånger sagt till mig "du tar död på dig själv när du åker så mycket". Jag har inte hållit med. Istället har jag viftat bort det och menat att det är annat som tar min ork.

Men nu förstår jag. Först nu förstår jag vad han menar och jag kan inte annat än att hålla med. Att sitta i bilen två timmar om dagen och vara koncentrerad - det tär på hela mig. Jag känner mig tröttare för varje dag. Marginalerna minskar och tålamodet tryter. Jag blir stressad av telefonen och vill bara stänga in mig själv i min egna trygga bubbla.

Jag vill vara ifred. Vill inte att någon ska störa. Vill inte att någon ska bry sig. När jag kommer hem vill jag stanna där och varken vill eller orkar åka ut.

Igår kväll gjorde jag det ändå och efteråt kände jag att det var värt det. Träffade L en kvart på en parkering tio minuter från mitt hem. Vi pratade lite strunt och sedan bad vi. Eller ja... han bad. För mig. En bön som gick rakt in i hjärtat. En bön som så nära fick mig att gråta. En bön som fortfarande idag påverkar mig.

Det är något som rör sig inom mig. Något som berör min själ. Det är något som stryker mig över kinden och säger "jag älskar dig".

Jag tror att det är Gud...

lördag 16 oktober 2010

Förändring

Ibland bara det kommer över mig att jag ska flytta. Längst inne i hjärtat känns det att jag gör rätt sak, men det är ändå en ganska stor händelse. Jag kommer på ett sätt att förändra hela min situation och ibland sköljer det bara över mig. 

Mentalt har jag redan flyttat och jag vet inte hur många gånger som jag har möblerat hela min lägenhet... Nu vill jag bara komma dit och få se med mina egna ögon hur mitt liv kommer att se ut. Om jag kommer att känna att jag är hemma. Om jag kan känna att jag har landat. 

Som det är nu är det som att jag lever mitt emellan. Jag lever här - men jag är ändå inte här. Jag är någon annanstans och det skrämmer mig. Jag försöker att inte tänka för mycket på det, för när tankarna får fritt spelrum skapar det ångest. Jag känner hur kylan börjar krypa sig på i mitt inre och jag avskyr den känslan. 

Så jag vill blunda för en stund och påminna mig om att Gud är med och att det kommer att bli bra. Jag behöver bara släppa tankarna lite. 

onsdag 13 oktober 2010

Lite resonemang med ångest

Igår kväll kom den - ångesten inför min flytt. Jag har väl inte riktigt väntat på den, men jag har samtidigt varit förvånad över att den lyst med sin frånvaro. Men så igår kväll gav den sig till känna. Stannade över hos min kollega som bor i samma hus som jag ska flytta in i och när vi hade varit uppe på vinden och hämtat en madrass och landat igen i hennes vardagsrum så kom det över mig och allt blev så verkligt. 

Vinden i det huset är något av det läskigaste jag har upplevt faktiskt. En gammal, gammal trävind med mörka träplankor som har sett sina bättre dagar och det kändes som en sådan vind där synska människor får upplevelser av att något traumatiskt har hänt. Vet att jag förmodligen inte riktigt är balanserad eller nyanserad i min tanke där... Men det är den känslan man får när man är där och det får faktiskt min kollega också. 

Och det fick mig att fundera på om jag har tagit rätt beslut. Gör jag rätt som flyttar dit? Borde jag ha kollat på lite fler lägenheter innan jag sade ja till den här? Hade jag för bråttom? 

När jag tar ett steg tillbaka och ser på det på ett lite mer objektivt sätt så kan jag faktiskt se att det finns underliggande orsaker till att jag reagerar så här. I hela mitt vuxna liv har jag blivit lärd hemifrån att jag inte ska bo i ett trähus. Särskilt inte när det handlar om lägenheter, för man vet aldrig vad det är för grannar man har och det kan börja brinna. Till saken hör att det här huset (eller i alla fall vinden) känns snustorrt och skulle brinna som fnöske ifall det skulle ta sig. 

En av mina största rädslor är just att jag skulle råka ut för en brand och att jag inte kan ta mig ut. Men samtidigt - om man skulle ta och se på det på ett lite mer rimligt vis... Hur skulle det bli då? Om jag tar ett steg ifrån mig själv och resonerar lite med mina ångesttankar. Visst - det kan börja brinna, men om jag har ett par fungerande brandvarnare i mitt hem så ökar det min chans att klara mig. Om jag själv är noga med att släcka alla ljus så är jag ju ingen risk för mina grannar och förhoppningsvis tänker de likadant om  mig. 

Vad som helst kan hända. Man är inte skyddad nånstans - så enkelt är det. Och min första magkänsla över det här beslutet är att jag gör rätt. Att jag om 25 dagar kan börja ett nytt liv. Nu har jag hittat vem jag är i mig själv. Nu ska jag hitta mig själv i förhållande till andra. Det känns spännande. Det känns bra och jag ser fram emot det. 

Jag vet att jag gör rätt. Jag vet att det är dags för mig att ta det här steget fullt ut nu. Det är dags att jag prövar mina vingar som har fått träna upp sig de senaste åren och jag tror att de är redo. Att de med full kraft kan få mig att lyfta. Att de med full kraft kan få mig att bli buren. Jag älskar den känslan. Känslan att det blir bra och rätt!

lördag 9 oktober 2010

Jag vet vem jag är

Varje dag när jag åker hem från jobbet lyssnar jag på samma skiva i bilen - Melissa Horn. Denna fantastiska kvinna som skriver texter som berör ända in i hjärtat. På hennes skiva från förra året finns ett spår som heter "Jag vet vem jag är när jag är hos dig". Hon skriver utifrån aspekten man och kvinna, men jag kan inte komma ifrån tanken att den lika gärna handlar om mig och Gud. 

Under tiden som jag har varit sjuk har jag allt som oftast glömt bort Gud. Jag räknar inte med Honom i min vardag och jag tror inte att Han kan hjälpa mig med någon förändring. Det är inte så att jag medvetet vänt Honom ryggen - jag har bara inte tänkt på Honom. 

Men nu, nu när jag mår bättre - till och med bra, det är först nu som jag ser att Han har varit med mig hela tiden. Det är först nu som jag inser att jag inte skulle varit den jag är, om det inte var för Honom. Det är först nu som jag är den jag är tänkt att vara. Jag är hel. Jag har hittat mig själv för första gången i mitt liv. 

Det är först nu som jag vet vem jag är...

måndag 4 oktober 2010

Höst

Jag mår bättre idag - betydligt bättre. Gissar att det var en kombination av flera saker i helgen som gjorde att det till slut rann över och ångesten gjorde sig påmind igen. Jag utsatte mig för lite för många situationer som var stressiga och det fungerade inte. Men nu idag är jag tillbaka på banan igen. 

Förut när jag åkte hem från jobbet tittade jag ut över landskapet som bredde ut sig framför mig. Det var så vackert. Så otroligt vackert! Jag älskar verkligen hösten och allt som hör till. Regn, blåst, kall luft, färgade löv och mörka kvällar. 

Jag! Älskar! Det!

Det är som att jag blir påmind om att man själv ibland behöver gå i dvala. Låta sig själv gå som på sparlåga en tid för att sedan vakna till liv och man kan börja om på nytt. Min personliga höst är över. Jag börjar vakna till liv igen. Jag börjar mogna till den människa som det är tänkt att jag ska vara och det är faktiskt spännande varje dag. För jag lär mig saker om mig själv som jag inte visste innan. 

Det är lycka det!

söndag 3 oktober 2010

Off

Känner mig splittrad i kväll. Mår inte riktigt bra...