Igår kväll kom den - ångesten inför min flytt. Jag har väl inte riktigt väntat på den, men jag har samtidigt varit förvånad över att den lyst med sin frånvaro. Men så igår kväll gav den sig till känna. Stannade över hos min kollega som bor i samma hus som jag ska flytta in i och när vi hade varit uppe på vinden och hämtat en madrass och landat igen i hennes vardagsrum så kom det över mig och allt blev så verkligt.
Vinden i det huset är något av det läskigaste jag har upplevt faktiskt. En gammal, gammal trävind med mörka träplankor som har sett sina bättre dagar och det kändes som en sådan vind där synska människor får upplevelser av att något traumatiskt har hänt. Vet att jag förmodligen inte riktigt är balanserad eller nyanserad i min tanke där... Men det är den känslan man får när man är där och det får faktiskt min kollega också.
Och det fick mig att fundera på om jag har tagit rätt beslut. Gör jag rätt som flyttar dit? Borde jag ha kollat på lite fler lägenheter innan jag sade ja till den här? Hade jag för bråttom?
När jag tar ett steg tillbaka och ser på det på ett lite mer objektivt sätt så kan jag faktiskt se att det finns underliggande orsaker till att jag reagerar så här. I hela mitt vuxna liv har jag blivit lärd hemifrån att jag inte ska bo i ett trähus. Särskilt inte när det handlar om lägenheter, för man vet aldrig vad det är för grannar man har och det kan börja brinna. Till saken hör att det här huset (eller i alla fall vinden) känns snustorrt och skulle brinna som fnöske ifall det skulle ta sig.
En av mina största rädslor är just att jag skulle råka ut för en brand och att jag inte kan ta mig ut. Men samtidigt - om man skulle ta och se på det på ett lite mer rimligt vis... Hur skulle det bli då? Om jag tar ett steg ifrån mig själv och resonerar lite med mina ångesttankar. Visst - det kan börja brinna, men om jag har ett par fungerande brandvarnare i mitt hem så ökar det min chans att klara mig. Om jag själv är noga med att släcka alla ljus så är jag ju ingen risk för mina grannar och förhoppningsvis tänker de likadant om mig.
Vad som helst kan hända. Man är inte skyddad nånstans - så enkelt är det. Och min första magkänsla över det här beslutet är att jag gör rätt. Att jag om 25 dagar kan börja ett nytt liv. Nu har jag hittat vem jag är i mig själv. Nu ska jag hitta mig själv i förhållande till andra. Det känns spännande. Det känns bra och jag ser fram emot det.
Jag vet att jag gör rätt. Jag vet att det är dags för mig att ta det här steget fullt ut nu. Det är dags att jag prövar mina vingar som har fått träna upp sig de senaste åren och jag tror att de är redo. Att de med full kraft kan få mig att lyfta. Att de med full kraft kan få mig att bli buren. Jag älskar den känslan. Känslan att det blir bra och rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar