fredag 21 december 2012


torsdag 20 december 2012

If not for your grace

När jag för några år sedan blev sjuk så hade jag väldigt svårt för Gud. Jag tyckte att Han var fånig och frånvarande. Att Han helt struntade i mig - för om Han verkligen brydde sig om mig, då hade jag inte blivit sjuk.

Jag var ju kristen. En som är kristen kan ju inte få någon depression och ångest. Så slutsatsen var att Gud inte brydde sig. Eller att jag inte var kristen nog.

Det tog ganska lång tid innan jag verkligen förstod att det inte hänger ihop. Jag var kristen och jag hade ångest. Gud var nära, men jag drabbades av en depression ändå.

Idag - när jag mår ganska så bra - så kan jag se tillbaka på den här perioden med väldigt blandade känslor. På ett sätt känns det väldigt främmande, som om det inte har hänt mig. Samtidigt tänker jag tillbaka på det med tacksamhet.

Tacksamhet över den jag är idag. Den jag har blivit genom det här.

Nu kan jag se - och jag tror att jag har skrivit om detta tidigare, att Gud var nära hela tiden. Och om det inte var för Hans nåd - då vet jag inte vad som hade hänt.


fredag 14 december 2012

Ibland fastnar orden.

Samtidigt som hjärtat sjunker.

söndag 2 december 2012

1:a advent!

Jag är mitt uppe i en omtumlande tid. Jag trodde att den här perioden innan jul skulle bli lugnare när jag slutade som lärare - det blev den inte.

Jag är mitt uppe i en tid av konserter. Förra söndagen var den första, idag den andra, nästa lördag är det dags igen och den sista är helgen efter det. Plus att jag ska sjunga på en gudstjänst på annandagen.

Det är roligt! Otroligt roligt, men det tar både tid och ork. Mycket övning blir det och det i kombination med en tuff period på jobbet gör att jag känner mig slut.

Jag kan inte riktigt hantera mina känslor. Å andra sidan kanske det är bra. Jag har ju aldrig kunnat gråta. Den här veckan har jag gråtit två gånger. Det förvånar mig.

Samtidigt har det varit skönt. Det känns som att känslorna kommer tillbaka.

Men mitt i allt så känner jag ett lugn i mitt inre och även i mitt hem.

Mitt hem är min oas. Jag känner att det är min plats att återhämta mig och det känns så otroligt skönt!

I förrgår kväll adventspyntade jag här. Tog ett rum i taget och det var så mysigt! Har ju inte bott här någon jul så jag var ju tvungen att hitta nya platser för mitt pynt.

Igår förmiddag gjorde jag rätt på tvätten och plockade undan lite prylar.

Idag sov jag länge, har druckit kaffe och njuter av den fantastiska vinter som vi har här. Vi har säkert 60 cm snö och så är det -10 grader ute. Helt fantastiskt!



Fötterna ligger på soffbordet och jag lägger just nu sista handen vid en julklapp. Har stickat en poncho till min brorsdotter. Att jag sedan är klar med mina julklappar redan är ett underverk. Brukar alltid handla dagen innan julafton annars.

Idag är det också 1:a advent och jag ska medverka på en konsert i kväll. Men nu är jag nyfiken - vad ska ni hitta på idag?

söndag 18 november 2012

Tillit?

Som så många gånger förr vill jag skriva något här. För det känns som att jag har en massa ord i mig som vill ut.

Tomas Sjödin gav ut en bok för något år sedan "tusen olevda liv finns inom mig".

För min del känns det snarare som att "tusen oskrivna tankar finns inom mig".

Men jag vet också att om jag bara ger det tid. Om jag bara väntar in - så kommer orden.

Men jag mår bra. Mer och mer av mig själv kommer fram och det blir tydligare för var dag.

Jag har börjat baka igen. Bröd. Kakor. Tårtor och pajer. I flera år har ugnen varit oanvänd. Nu har lusten och längtan kommit tillbaka igen.

När jag ser mig själv i spegeln så känner jag igen mig själv. Även när jag är osminkad så ser jag mig. Det "jag" som har väntat där under ytan under så lång tid.

För drygt ett år sedan skrev jag om det här. Att om man låter helandet ske i rätt ordning så blir man till slut tillräckligt stark och man hittar sig själv igen.

Det fascinerar mig när man i efterhand kan se hur tråden löper hela vägen. Hur Guds hand är med i allt. Hur någon annans ord - då för ett år sedan - faller på plats och jag förstår det idag.

Jag tror att det är det man kallar för tillit.

onsdag 7 november 2012

Happy birthday to me!

Jag är tillbaka...

tisdag 6 november 2012

Det är dags nu

Det händer så otroligt mycket i mitt liv.

I mig.

Och jag har haft svårt att formulera det i både ord och tanke.

Jag har behövt ge det tid. Låta det växa fram och formas.

Först nu tror jag att jag förstår vad som händer.

Under så många år har jag gömt mig.

För andra, men också för mig själv.

Jag har alltid varit en som vågat ta plats.

Jag har alltid haft schyssta kläder. En fräsch frisyr. Smink.

Jag har stått på stora scener och sjungit.

Men så under några år försvann jag.

Jag gömde mig bakom alldagliga kläder. Bakom en frisyr som var snäll.

Jag klev av från alla scener. Jag slutade nästan att sminka mig.

Men så hände något.

Gud hände.

Han visade vad som var viktigt. Vad allt handlar om.

När jag började sjunga gospel igen så var det som att Gud berörde mitt innersta väsen.

Han talade till mig och fick mig att prioritera rätt. Han hjälpte mig att fokusera på rätt saker.

Nu är jag redo att ta plats igen.

Häromdagen röjde jag ur en massa "snälla" kläder i min garderob. Jag lyfte på vartenda plagg - tittade på det och om det inte var "jag" så slängde jag det.

För två veckor sedan klippte jag av mig mitt hår. Men det blev en för snäll frisyr. I morgon ska jag klippa det igen och dessutom färga det. Mörkt, mörkt rött och ännu kortare.

Det är dags att jag hittar tillbaka till den jag en gång var. Till mig själv. Till den jag var innan jag blev sjuk.

Nu är det dags att jag blir Rebecca igen. Jo, det är så jag heter.

Skillnaden blir att jag som person inte går tillbaka. Idag har jag med mig helt andra erfarenheter. Helt andra prioriteringar och jag tror mig ha hittat rätt fokus.

Så jag kommer tillbaka till den Rebecca som Gud skapade mig till. Bara några år äldre. Modigare. Något starkare. Förhoppningsvis något klokare.

Och vem vet - kanske att jag tar mod till mig i morgon och presenterar mig på riktigt för er...

torsdag 1 november 2012

Blessings



Vi ber om välsignelse och om frid.
Att vår familj ska få ha det bra och att vi ska känna oss trygga när vi sover.
Vi ber om helande och om framgång.
Vi ber att du med din mäktiga hand ska ta en del av vår smärta.
Och under tiden som vi ber så hör du varje talat behov.
Men du älskar oss så mycket att du ger oss mer än vad vi ber om.

För tänk om det är så att det är genom regnet som vi ser din välsignelse.
Tänk om ditt helande når oss genom våra tårar.
Tänk om det är genom de tusentals sömnlösa nätterna som vi förstår att du är nära.
Tänk om det är just motgångarna vi möter i livet som är dina dolda välsignelser.

Vi ber om vishet och att vi ska höra din röst.
Vi ropar i förtvivlan när vi inte kan känna att du är nära.
Vi tvivlar på din godhet och på din kärlek.
Och det är som att varje löfte som vi ser i ditt ord inte räcker.
Och under tiden som vi ber så hör du varje vädjan.
Och önskar att vi vågade tro,

När vänner sviker oss och när mörkret verkar vinna
så påminner smärtan oss om att det här inte är vårt hem.

Tänk om mina största besvikelser och det här livets smärta
är det som väcker en törst som den här världen inte kan tillfredställa.

onsdag 10 oktober 2012

Don't let go


God is always on your side
He surely will provide
He'll keep you as His child
With a love so strong that He died

So don't ever let go of that first love
Don't ever let go of that heart of worship
That keeps you close to Jesus Christ

Don't you ever let go

tisdag 9 oktober 2012

Vägskäl

Man brukar säga att livet är som en resa. Inte alltför sällan avbildar man livet som en väg.

Ibland som en grusväg. Med kantiga stenar som känns genom sulorna. Miljön runtomkring är mörk. Dyster och karg.

Ibland är grusvägen lite mjukare. Utan det mörka. Istället är den kantad av grönska. Ljus och värme.

När man har gått en bit kommer man till ett vägskäl. Det kan vara en tvär korsning. Det är omöjligt att svänga utan att bromsa. Man måste nästan stanna. Sedan kan du köra antingen höger eller vänster. Du måste välja.

Ibland kan den där korsningen komma helt obemärkt. Den enda skillnaden man kan ana är att vägen blir lite bredare. Efter ett tag märker man att man behöver ta åt höger eller vänster. Först då märker man skillnaden.

Jag ser på mitt liv på ett annat sätt.

Mitt liv är EN väg. Inga korsningar där jag måste bestämma åt vilket håll jag ska gå - utan jag har EN väg. Jag behöver inte ta ställning till höger eller vänster när jag kommer till ett "vägskäl". Jag väljer helt enkelt om jag ska stanna på min väg eller fortsätta gå vidare.

Det kan låta märkligt kanske. Som att jag helt kapitulerat inför det faktum att jag inte kan styra mitt liv.

Så ser inte jag det.

Jag ser det som att Gud har stakat ut mitt liv. Han vet redan vad som ska ske.

Vägen - mitt liv, är lite krokigt. Det går upp och det går ner. Många gånger är det så mörkt och så krokigt att jag inte har en aning om vad som ska ske eller vad som ligger framför.

Men Gud vet och det räcker.

Jag försöker kika i förväg, men jag ser inte så långt.

Det står i Bibeln "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."

Lykta.

Har du sett en lykta någon gång? Den lyser inte så starkt. Den lyser så jag ser lite grand framför mig. Tillräckligt för att ge mig en hint om var jag sätter fötterna.

Om Gud hade velat att jag skulle se allt - då hade Han tänt en massa strålkastare. Låtit livet bada i ljus.

Men Han gör inte så. Istället visar Han vägen. Lite i taget.

Jag har mycket i mitt liv just nu. Mycket tankar som snurrar.

Och det känns lite märkligt. Känslan är att jag har en massa nytt framför mig. Stora förändringar. Jag vet bara inte vad det handlar om. Det bara känns så.

Märkligt.

Men ändå rätt fantastiskt.

lördag 29 september 2012

Rädslan finns där...

Jag vaknar. Tänker att det är väldigt tyst. Har svårt att uppfatta tiden. Kollar på telefonen. 10:40. Känner mig varken trött eller pigg. Jag bara är.

Går på toa.

Lägger mig igen och sätter på en film på datorn.

Somnar om.

Nästa gång jag kollar på klockan är den 13:20.

Jag. Måste. Gå. Upp.

In i duschen. När jag fönar håret känner jag hur stresskänslan gör sig påmind.

Känner mig uppgiven. Kan jag inte ens få duscha utan att den kommer?

Gör mig i ordning. På med kläderna och leta fram ett paraply.

Iväg till Åhléns. Köpa lösnaglar. Ett försök att känna mig fin.

Iväg till kyrkan för att öva. Öva. Öva. Öva.

För att några timmar senare stå på en scen och leverera i nästan två timmar.

Det kändes trögt. Tungt. Som att jag inte var riktigt närvarande. Glädjen fanns inte.

Men jobbet blev gjort. Fick mycket uppmuntran efteråt. Tänker att Gud ändå kanske fanns där.

Känner tacksamhet. Blandat med uppgivenhet.

Är livrädd för att bli sjuk igen.

Men just nu balanserar jag på en väldigt skör tråd.

Och med den här känslan kommer skammen. Igen.

Den att jag inte borde må så här. Jag har det ju så bra.

Jag har ett hem. Ett hem där jag kan andas. Där jag är helt själv och kan välja hur jag vill ha det.

Jag kan sitta i tystnaden med bara en liten lampa tänd. Med balkongdörren öppen. Lyssna på klockorna som tickar. Sekund för sekund.

Höra hur vinden susar i träden utanför på gården. Någon enstaka bil på avstånd.

Jag borde inte klaga.

Jag borde inte må så här.

Ändå gör jag det.

Och jag är livrädd...

fredag 28 september 2012

Vad kommer det sig?

"Om du blir sjukskriven igen så kommer du inte komma tillbaka." 

Ingen fara. Jag känner igen varningssignalerna och lyssnar på mig själv. 

Jag är ärlig mot mig själv nu. 

Jag säger nej. 

Jag funderar igenom saker innan jag ger ett besked. 

Jag tar mig sovmorgon när jag kan. 

Jag stänger av mobilen ibland. 

Är hemma mycket. 

Använder mig av avslappningen som jag fick då. 

Då. När jag var sjukskriven. 

Jag har ju dessutom slutat jobba som lärare. Det som höll på att äta upp mig. 

Nu gör jag något helt annat. 

Plus att jag flyttat. Nu har jag ett hem. Där jag trivs och känner att jag kan koppla av. 

Min oas. 

Om jag nu gör allt detta. Vad kommer det sig då att jag satt 25 minuter i min bil på parkeringen till coop innan jag orkade ta mig ur den och in i affären?

Vad kommer det sig då att jag är trött oavsett hur mycket jag sover?

Vad kommer det sig då att musklerna börjar protestera?

Vad kommer det sig då att jag en fredagskväll ligger i min soffa klockan åtta och funderar på att gå och lägga mig?

Vad kommer det sig då att jag inte har någon ork till att plocka i ordning här hemma?

Vad kommer det sig då att det känns som att jag kommer få hjärtklappning om jag tar ett djupt andetag?

Vad kommer det sig?

lördag 22 september 2012

Min underbara vän...
"Vill bara säga att du är en helt fantastisk, underbar vän!! Du gör mig till en bättre människa och du är så stark, så modig, så enastående!! Du är en förebild!!! Tusen kramar"

Jag...
"TACK!! Du anar inte vad detta betyder för mig. Är helt ofattbart att du tycker så om mig. Tack!! Det värmer verkligen. Är så störd över att min depression fortfarande kan ta över. Men tack! Dina ord bär mig just nu och de lyfter mig."

Min underbara vän...
"Jag menar det verkligen!! Om alla hade en vän som du skulle världen annorlunda ut!!"

Min sjunkande dipp vände efter att ha haft den här konversationen med min underbara syster. Inte min biologiska - för det har jag ingen, men hon är min närmaste. Min syster. Tack för att du finns! Du bär mig!

...

Den där känslan när man inte riktigt orkar längre... vad gör man då?

söndag 2 september 2012

För varje dag som går

Klicka på bilden för att lyssna på sången i Spotify
När tystnaden är total
När förvirringens klor tar tag
När hjärtat gråter och stannar ett slag
När allting är upp och ner
När jag ingen ljusning ser
Då är Du nära och för mig ber

När livet har sin gång
När själen stelnat utav sorg
När frågorna aldrig tar slut
När jag inte förstår vad som sker
När jag bara enkla ord kan be
Då är Du nära och mitt liv Du ser

Gud Du är alltid vid min sida
Var jag än går och vad jag gör
Älskar med en gränslös kärlek
Känner varje steg som jag tar
Jag vill alltid va nära Ditt hjärta
Var jag än är och hur jag mår
Älska Dig med djupare kärlek för varje dag som går

När nåden har sköljt mig ren
När friden sakta sänkt sig ned
När livet börjar om igen
Och när tiden har läkt alla sår
Och när hjärtat börjar slå
Då är Du nära och jag min framtid ger till Dig

Gud Du är alltid vid min sida
Var jag än går och vad jag gör
Älskar med en gränslös kärlek
Känner varje steg som jag tar
Jag vill alltid va nära Ditt hjärta
Var jag än är och hur jag mår
Älska Dig med djupare kärlek för varje dag som går

söndag 26 augusti 2012

På tal om drömmar...

"Jag har alltid drömt om att driva en gårdsbutik på landet och nu är jag här. Jag är i min dröm."

"Jag har alltid drömt om att resa runt jorden, så jag tog alla mina sparpengar och gjorde det. Jag är i min dröm."

Jag vet inte hur många gånger jag har läst artiklar eller reportage om människor som har storslagna drömmar och som har kommit till ett vägskäl i livet. Ett vägskäl där man antingen blir kvar i det man är eller så följer man sin dröm.

Varje gång jag har läst om sådana människor så börjar jag fundera - vad har jag för dröm? Vad vill jag uppnå i livet?

Och det är som att det inte spelar någon roll hur länge jag tänker - jag kommer aldrig på något. Jag har ingen dröm. Det är som att jag är helt nöjd med det jag lever i. Jag har ett jobb som jag trivs med, vänner som jag älskar, jag lever i ett land som gör mig trygg. Jag strävar inte efter något mer.

Men så i fredags slog det mig. Jag har faktiskt en dröm. Jag har alltid velat åka till USA och besöka en svart kyrka. Få delta i deras gudstjänst och få komma till gospelns vagga. Det har jag alltid drömt om.

Nu finns möjligheten. En möjlighet att dela den här drömmen med en riktigt god vän. Plus några till som jag inte känner än. I april åker jag till Chicago. Till gospelns vagga. Det känns helt fantastiskt!

söndag 19 augusti 2012

Balansgång

I takt med att jag mår bättre - desto mindre blir mitt behov av att skriva här. Det är som att det är lättare att hantera livet utan att behöva sätta ord på saker och ting när jag mår bra.

Därav min tystnad. För att jag mår ganska så bra.

Jag flyttade ju för en månad sedan som ni kanske vet. Den märkliga känslan av att ha kommit hem är ibland alldeles överväldigande. Jag känner ett lugn som jag inte känt på länge. Jag känner mig mer hemma här än vad jag någonsin känt. Jag har kommit mer i ordning än vad jag någonsin gjorde i min förra lägenhet.

Men min sjukdom ligger och lurar i bakgrunden. De senaste dagarna har jag velat ha kontakt på mina villkor. Jag blir störd när telefonen ringer och jag undviker att svara. Jag vill inte prata med någon. Vill vara i fred.

Jag tappar lite lusten till att göra saker. Som att ett grått dovt filter läggs på allt. Igår sov jag nästan hela dagen. Inte bara för att jag var lite sjuk tror jag. Jag orkade bara inte göra något.

Jag tappar hungern. Mår mest illa. Har svårt att få i mig mat. Äter för att jag måste och först när det har gått så långt att jag mår illa av hungern.

Det stör mig när det tippar över så här. För jag har ju egentligen ingenting att klaga på. Jag har det bra. Inget särskilt som har hänt. Min familj är friska. Jag trivs med mitt jobb och mitt hem. Jag har vänner som jag tycker om och som tycker om mig tillbaka.

Jag känner igen de tidiga symtomen. Och trots att jag varit sjuk i flera år så vet jag inte hur jag ska hantera det...

lördag 11 augusti 2012

Kluven

Jag har i flera dagar känt att jag vill skriva något. Men det är som att jag inte kan samla ihop mina tankar till ett inlägg.

Tankarna spretar åt alla håll. Som tentakler som sträcker sig utåt. Vill vidare. Söker efter något, men famlar i blindo. Vet inte vad den stöter på. Vad det är som den söker efter.

Det känns märkligt.

Men jag mår bra. Känslorna bara kommer över mig ibland. Känslan av lugn. Ro. Frid. Lycka.

Jo, det är sant. Jag känner mig lycklig. Lättad. Hemma.

Ibland kommer dock rädslan. Att bubblan ska spricka. Att jag snart ska störta. Det har ju hänt förut så varför skulle det inte hända nu?

Men när den där känslan vill ta över - då vänder jag mig om. Fokuserar på något annat och vet att jag har rätt att vara lycklig.

Det är min tur nu...

söndag 22 juli 2012

Äntligen hemma

På min dörrmatta står det två ord - äntligen hemma. Precis så känner jag. Jag är äntligen hemma. Trots att jag inte har några möbler här mer än köksbord och stolar. Jag sover på en madrass på golvet. Alla mina kläder är i väskor som ligger på golvet.

Men ändå känns det som att jag har kommit hem.

Jag har i ett par veckor känt av min kvällsångest igen. Jag har inte kunnat komma till ro och jag har inte riktigt vetat varför. Jag vet bara att det har stört mig.

Men i kväll är första natten som jag sover i mitt nya hem och jag har ingen ångest. Jag känner mig bara helt lugn.

Jag är äntligen hemma!

söndag 15 juli 2012

Allt är nytt - ändå som det alltid har varit

Lägenheten är min. I fredags hämtade jag nycklarna och helgen har gått åt till att riva tapeter. Känns som att jag är ett enda stort dammoln... När vi satt på balkongen tidigare idag så kände jag mig så där löjligt lycklig. Som att allt har fallit på plats. 

Men nu i kväll kommer ångesten. Den som sätter sig i kroppen. Där känslan av att hjärtat slår lite för hårt och sitter lite för högt i kroppen. Där känslan är att man mår illa, men ändå hungrig. Där känslan är att man vill stänga in sig, samtidigt som man vill ut och andas. 

Där känslan är att jag skulle tagit en sömntablett för att somna ifrån allt finns. Men jag har inga. Så jag får genomlida det. Det borde gå. Det har i alla fall gjort det förut. 

onsdag 11 juli 2012

All tid i världen

Det är någonting i mitt liv som har förändrats. Markant. Och det blir väldigt tydligt nu när jag är mitt uppe i min flytt.

Jag som tidigare nästan krampaktigt hållit kvar vid saker. Oväsentliga saker som inte har någon betydelse. Som bara åkt med i kartongerna med varje flytt. Den här gången gör de inte det. Jag slänger och rensar ut. Böckerna som jag haft så svårt att skilja mig ifrån - nu är det fyra papperskassar fulla med böcker som ska till second hand.

Papper och annat som jag så ofta tänkt att det kan vara kul att spara - nu slänger jag. Helt osentimentalt och utan ånger. För ett ögonblick skrämmer det mig. Det är som att mina känslor stängts av. Känslokall. Jag kanske har blivit det. På riktigt.

Men rädslan finns där i bara några sekunder. Sedan försvinner det. Det kanske är så att i och med mitt steg att sluta som lärare så har så mycket annat släppt. När jag släppte den kontrollen, när jag vågade ta steget ut i det okända - det var då som jag blev fri. På riktigt.

För så känns det. Som att jag är fri. Känslan är så överväldigande och jag känner ett lugn som jag inte känt tidigare. Jag som alltid vill vara förberedd och ute i god tid - nu känns det som att jag har all tid i världen.

Jag får nyckeln på fredag förmiddag. Halva köket är kvar att packa. Likaså vardagsrummet och sovrummet. Men det känns lugnt.

För jag har ju all tid i världen...

lördag 7 juli 2012

Hm...

Jag vet inte vad det är, men ibland vill jag bara sätta mig ned och gråta. Som bekant kan jag inte det. Tårarna sitter fortfarande kvar i mitt inre och kramar så hårt om hjärtat att jag ibland får svårt att andas.

Och mitt i all frid och lycka över hur saker och ting har fallit på plats så är det som att känslorna är bedövade. Som att det ligger en mörk slöja över mitt inre. Skjuter det mesta på framtiden. Har bara börjat packa ytterst lite, men det är som att jag inte orkar just nu. Jag måste ringa och prata med min bror om när han kan hjälpa till att köra prylarna, men tänker varje dag att "det gör jag i morgon".

Jag vet inte riktigt varför det känns så.

onsdag 27 juni 2012

Lugn och trygg

Det var evigheter sedan jag gav ifrån mig något livstecken här på bloggen. Men jag ser att ni är några som tittar in här ändå - TACK! Det gläder mig!

Mitt liv är i en enda stor förändringsfas. Det känns som att jag lever mitt i en karusell - nya saker dyker upp hela tiden och jag vet inte riktigt när den ska stanna. När ska förändringen sluta.

Men det märkliga är att jag älskar det! Jag som känner mig trygg med ramar och när jag vet vad som förväntas av mig - jag lever i det motsatta just nu, men jag älskar det! Och det förvånar mig att jag gör det.

Jag mår otroligt bra. Jag är lugnare än vad jag någonsin har varit. Gud känns närmare än på länge. Jag vet vem jag är och jag har börjat älska mig själv - på riktigt. Den känslan är oslagbar!

tisdag 5 juni 2012

Illusionen


Vad jag trodde om livet...
  • Om jag bara får fast jobb så blir allt bra.
  • Om jag bara går ner i vikt så kommer jag känna mig lycklig.
  • Om jag bara träffar någon man så hittar jag den trygghet som jag behöver.
  • Om jag bara får långt hår så kommer jag trivas med mig själv.
Hur det är just nu...
  • Jag har sagt upp mig och har ett 10 månaders vik framför mig - sedan har jag ingen aning.
  • Jag väger lika mycket nu som för ett år sedan.
  • Jag är fortfarande singel
  • Håret är i och för sig på utväxt...
Hur mår jag då?
  • Jag känner mig lugnare än på länge.
  • Jag känner mig lyckligare än på länge
  • Jag är mer trygg i mig själv än vad jag någonsin har varit.
Undrar vad som skulle ha hänt om jag hade släppt kontrollen för länge sedan...

onsdag 30 maj 2012

Lycka

Lägenheten är uppsagd. Kontraktet är påskrivet. Nu är den min på riktigt!


lördag 19 maj 2012

Mitt inres fokus har förändrats

För var dag som går så inser jag mer och mer hur mycket jag älskar Jesus. Hur tacksam jag är över allt som Han har gjort för mig. Och det märkliga har skett den senaste tiden.

Jag har ju berättat att jag ska byta jobb och att det är en stor förändring för mig, men jag har inte berättat i vilken omfattning det påverkar mig. Jag har de senaste sju åren arbetat som sångpedagog - först på olika musikskolor och nu de senaste åren på en gymnasieskola. Allt har sett jättebra ut. Jag verkar kompetent och jag har fått elevernas förtroende. 

Men inom mig har det pyrt något. Ni vet den där känslan av att det är något som inte stämmer, men man kan inte sätta fingret på vad det är. Den där känslan ökade under hösten och när jullovet kom så hände det saker som jag inte tror var slumpen. 

Jag tittade på filmer, serier på tv och jag mötte människor som sade samma sak - "jag var tvungen att gå. Jag kunde inte stanna kvar i det sammanhanget för det var inte där jag skulle vara. Det är ganska osäkert i människors ögon, men jag visste att jag inte hade något val". 

... de där orden fastnade i mig. Jag började tänka att det kanske var mig det handlade om, men jag vågade inte riktigt formulera det. När jag sedan satt i min soffa kvällen innan jag skulle börja jobba igen så vågade jag säga det som inte stämde - jag ville inte gå tillbaka till jobbet som lärare. Jag orkade inte längre. 

Jag delade detta med ett fåtal nära vänner. Jag ville inte dela det med så många för jag var rädd för reaktioner. Vad folk skulle säga. I tysthet sökte jag annat jobb och fick det. Men det där jobbet i tystnaden gjorde också att jag kände att jag ljög för människor. Mina vänner, min familj och framförallt mina kollegor. Men jag kände att jag inte hade något val. Jag var tvungen att gå. 

Jag har redan börjat på det nya i den mån jag kan jobba. Mitt jobb på gymnasiet är ju kvar terminen ut och det gör att jag är på det nya så mycket jag kan. Det blir långa dagar och mycket att lära, men det är så roligt! Jag vet att jag har tagit rätt beslut, för jag är helt övertygad om att jag hade blivit sjuk igen om jag hade varit kvar. 

Det lugn som jag känner inför framtiden är något som jag aldrig har känt. Jag har kastat mig utför klippan - just nu flyger jag och jag har ingen aning om vart det landar. Men skillnaden mot så många gånger förut är att jag älskar den här känslan! 

Den lovsång och tacksamhet som finns i mitt inre är helt oslagbar. Nu när jag har släppt sången och musiken som yrke - så flödar istället friheten och Guds Ande på ett helt annat sätt när jag tillber. Den här sången ska jag och två goda vänner sjunga på en gudstjänst i morgon och även om musikstilen inte tilltalar min personliga smak, så älskar jag den ändå. För mitt inre tillber. Och det är det som allt ska handla om...



I could never praise Him enough
for the cross of Calvary
I could never thank Him enough
for salvation full and free
I could never do anything
to deserve such perfect love
Oh for everything He's done
I could never praise Him enough

For many years I've served the Lord
the best that I know how
Giving unto Him my time
and telling of His power
But if I were to spend 
unending hours on my knees
Praising Him for everything
He's ever done for me

A thousand tongues could never tell
just what the Lord has done
As if He hadn't done enough
He sent His only Son
To hang upon a rugged cross 
and bear the load of sin
That explains why I can't express
the love I have for Him

I could never praise Him enough
for the cross of Calvary
I could never thank Him enough
for salvation full and free
I could never do anything
to deserve such perfect love
Oh for everything He's done
I could never praise Him enough

tisdag 15 maj 2012

Det faller på plats

Det är så märkligt allting. Jag är helt förundrad - samtidigt är jag inte förvånad.

Saker och ting faller på plats. Nästan som av sig själv. Det är dessutom nästan mer eller mindre utan kamp. Som att händelserna bara klickar i varandra. Passar ihop med det som just hänt och så givet för nästa.

Känner en enorm tacksamhet till Gud. Glad. Lycklig. Tacksam.

Men framförallt - oerhört lättad!


fredag 11 maj 2012

Lite jobbigt idag

Nu vet alla. Min familj vet. Min chef och mina kollegor. Jag har nästan blivit upplärd färdigt på det nya jobbet. Och idag gjorde jag det värsta... Jag berättade för mina elever att jag inte fortsätter nästa år. Fruktansvärt jobbigt var det. Ångesten och oron rev i mig, men jag ville att de skulle få veta av mig att jag ska sluta.

Reaktionen blev tårar och mitt hjärta brast. Skulle vilja krama om hela bunten, för jag älskar verkligen de där tonåringarna!

Jag vet längst inne att jag har tagit rätt beslut, men de senaste dagarna har osäkerheten kommit. Gör jag verkligen rätt? Överdriver jag inte och överreagerar? Har det verkligen varit så jobbigt egentligen?

Det nya jobbet är fantastiskt roligt. Jag älskar att sitta med papper och strukturera. Jobba med layout och registrering. Jag skulle kunna jobba för evigt med det, så jag vet att jag tagit rätt beslut.

Det är bara det att det idag känns lite jobbigt.

torsdag 26 april 2012

Nu är det klart

Ibland så märker man hur viktigt det är att stanna upp och andas. Och när man gör det så blir det så tydligt hur länge man hållit andan.

Så har det varit för mig. Jag har haft några månader som varit otroligt omtumlande för mig. En tid då stora saker har legat i mig, men som jag inte kunnat dela. Men nu när allt är klart så märker jag hur trött jag är.

Samtidigt är min själ lättare än på länge. Även om det varit ett jobbigt beslut så vet jag att jag har gjort rätt. Den känslan är överlägsen!

Vad jag har gjort? Jo, jag har sagt upp mig och ska byta jobb.

fredag 13 april 2012

Visdomsord


torsdag 29 mars 2012

Förändringens ansikte

För några år sedan började jag läsa en bok som provocerade mig enormt. Jag vet att jag läste något kapitel, men så blev jag så arg att jag ställde tillbaka den i bokhyllan.

I söndags började jag läsa den boken igen. Nu har jag läst ett kapitel och jag har ingen aning om vad som provocerade mig så enormt förra gången. Kanske är det så att jag är på en annan plats i livet och är mer mottaglig för dess innehåll. Eller så har jag helt enkelt förändrats.

Det här med förändring och att utmana sig själv är inte lika jobbigt längre. Jag tycker fortfarande om trygghet och när jag vet vad som förväntas av mig, men jag är inte i lika stort behov av det.

Tänk att det kan förändras så. Att något som skapat irritation och ångest istället kan ge frid och inspiration...

Fear is just a feeling and you can get over it...

lördag 24 mars 2012

Visa mig Gud!


Det har varit en märklig dag idag. Ångesten har suttit i kroppen och jag hade helst av allt bara stängt in mig i mitt hem. Struntat i att svara i telefon och isolera mig.

Men jag gjorde inte det. Istället blev dagen och kvällen helt annorlunda.

Jag skulle bara åka förbi kyrkan en sväng och säga "hej" till en god vän som gästade en konsert här. Vi har inte setts på två år och egentligen är det hans fru som jag känner mest - men jag ville ändå sitta och prata lite.

Det blev att vi satt länge. Pratade om sådant som jag aldrig pratat med honom om. Om Gud. Familj. Förväntningar och trovärdighet.

Under konserten - då jag mest satt och skakade och hade hjärtklappning av all ångest, så var det som att Gud kramade om mig. Viskade stilla att "det ordnar sig. Lita bara på mig för jag är med." Och jag visste att det var sant. Jag kände hur mitt hjärta ställde in sig på bön och i samma stund sjöng han låten Show me.

Och även fast den texten är en bön, så blev den i kväll en bekräftelse på att jag har tagit rätt beslut. Att den förändring jag står inför är en förlängning av den bön som jag bett - att jag ska vara där Gud vill att jag ska vara.



All of the things that I've shared with you
Given me joy
I'm proud to say that I know you

Let me see
Let me know what awaits me

Show me what You want to
Show me where You want me
What can I change?
I'm still the same
But I'll give anything for you to
Show me where You want to
Lead me closer to Your heart

Because You're all
That I'm living for

To compromise
Never crossed my mind
You are the one that I turn to

Give me a chance to see more of who You are

onsdag 21 mars 2012

Brottningskampen

Ibland önskar jag att jag kunde berätta allt för er. Visa vem jag är och sluta gömma mig bakom de skrivna raderna. Tala om för er vad det är jag brottas med just nu. Den förändring som jag står inför. Ibland vill jag berätta allt. In i minsta detalj.

Men jag är inte där. Inte än. Kanske inte någonsin.

Att vara personlig, men inte privat har hela tiden varit min tanke med den här bloggen. Det har på ett sätt varit min räddning. Att kunna skriva alla mörka, destruktiva tankar som har snurrat i mig utan att jag riskerar att möta frågor när man ses. Jag har kunnat välja mina stunder då jag är helt ärlig.

Men det är också väldigt svårt. Särskilt nu. Vill berätta allt - men ingenting är klart. Snart ska jag berätta. I alla fall lite grand.

söndag 11 mars 2012

Jag är fortfarande ett barn


Det finns något fridfullt över bilden. Lugnet. Värmen. Vilan. Den påminner mig om min barndoms fönster. Det som fanns i taket på vindsrummet. Där jag låg på golvet och tittade ut. Drömde mig bort när jag såg molnen röra sig i vinden. Tänkte att det var huset som rörde sig och att molnen stod still. 

Det fascinerade mig. Att jorden snurrar men att vi inte trillar av. 

Ibland kommer längtan tillbaka - längtan att vara barn igen. Den tid då man bara levde. Omedveten om alla beslut som man skulle ställas inför som vuxen. Alla svårigheter och sorger. 

Men det hör ju till livet att man växer. Att bli vuxen handlar ju om att ha blivit förberedd på att ta just beslut. Att möta de situationer som hör till livet. 

Och när jag tänker efter så inser jag att jag även nu känner mig trygg. Lugn. Orädd inför framtiden och vad den kommer att innebära. Jag är vuxen i mina föräldrars ögon, men i Guds ögon är jag fortfarande ett barn. 

tisdag 6 mars 2012

Hjärtat gör lite ont

Ibland liksom livet stannar upp för en stund. Något händer som gör att hjärtat värker av smärta. Det är inte mitt hjärta som är trasigt - det är någon annans. Men det som gör mest ont är att jag inte kan göra något för att underlätta. Hur mycket jag än vill.

Men jag finns här. Jag försvinner inte. Även om det gör ont hos mig också.

söndag 4 mars 2012

...

Jag har inte skrivit på länge - jag vet. Men jag finns här - det är bara lite mycket just nu...

söndag 26 februari 2012

Vänskap

Ibland blir jag så medveten om vänskapens betydelse. Hur den både kan förändras och vara som den alltid har varit.

Det finns de i mitt liv som jag har hittat tillbaka till. De som jag inte haft kontakt med på flera år, men som när man träffas uppdaterar vad som hänt sedan sist och sedan är man tillbaka där man en gång var.

Det finns personer i mitt liv som jag alltid trott ska vara kvar. En vänskap som känns trygg och som sträcker sig långt tillbaka. Men den visade sig inte hålla. Livet har kommit emellan och förändrat förutsättningarna. Den insikten väckte en stor sorg i mig.

Sedan finns det de som kommit till på senare år. De som man inte trodde skulle ha så stor betydelse men som visat sig vara så otroligt värdefulla.

Det finns människor som man förstår redan när man träffas första gången att de här människorna kommer att ha en speciell plats i hjärtat. En vänskap som fördjupas samtidigt som livet förändras. Vänner som visar sig vara ovärdeliga.

Att vara någons vän är en gåva. Man blir på ett sätt inbjuden att dela någons liv. Möta både svårigheter och glädje tillsammans. Det är helt fantastiskt, samtidigt som det kan vara oerhört svårt. Man vet inte om man verkligen vågar visa att det är svårt. Att man har en tung period.

Men man kan inte veta om det håller om man inte vågar. Antingen rinner vänskapen ut i sanden eller så fördjupas den. För mig har det oftast visa sig hålla. Vänskapen har vuxit och den har blivit något som jag värdesätter högt.

Jag hoppas att du också får vara med om det.

lördag 25 februari 2012

Vaken natt

Först kunde jag inte sova för att grannen hade fest. Nu kan jag bara inte somna.

Tycker inte om sådana här nätter...

lördag 18 februari 2012

Det är dags nu!

He's calling wake up child - it's your time to shine. You were born for such a time as this.
Det är någonting med den frasen som berör mig, som talar så starkt till mig.

Det är som att jag blir påmind om min kallelse. Kallelsen att leva mitt liv fullt ut. Att inte förminska mig själv och min betydelse utan förstå att det är dags nu.

Det är som att Gud vill locka fram mig och det som finns i mitt inre. Det som jag själv knappt förstår finns där.

Och jag tror att Han vill säga det även till dig. "Det är dags nu. Det är ok att du tar plats. Det här är stunden som du var född till att vara med om." 


I can hear the footsteps of my King
I can hear His heartbeat beckoning
In my darkness He has set me free
And now I hear the Spirit calling me

He's calling 
Wake up child
It's your time to shine
You were born for such a time as this

I can hear a holy rumbling
I've begun to preach another King
Loosing chains and breaking down the walls
I want to hear the Father when He calls

This is the anthem of our generation
Here we are God, shake our nation
All we need is Your love
You captivate me

I am royalty
I have destiny
I have been set free
I'm gonna shape history

onsdag 15 februari 2012

Trött i både kropp och själ

Det har varit en jobbig dag idag. Mina tankar har varit på annat håll och oron över någon nära har tagit alla krafter. Positiva besked nu i kväll gjorde att kroppen slappnade av och själen kom ikapp. 

Jag gick och lade mig redan vid strax efter nio och kommer snart att somna - är helt slut. 

Men jag är glad och tacksam. Mitt i allt så är Gud god.

tisdag 14 februari 2012

Alla hjärtans dag

Först när jag vaknade kände jag mig smått anti den här dagen. En dag som har gått från att vara jag-ska-vara-snäll-mot-de-jag-tycker-om till att vara något som handeln tjänar en massa pengar på. En dag som förmodligen dessutom skapar ångest hos många - oavsett man är i ett förhållande eller inte.

Jag lever i ett så kallat ensamhushåll. Jag har ingen som kommer hem med en bukett rosor till mig bara för att det är alla hjärtans dag. Men det betyder inte att jag är ensam. Jag är själv - men långt ifrån ensam.

Jag är välsignad med vänner som jag tycker om och jag vet att de tycker om mig också. Jag behöver ingen kärlek från någon man för att känna mig älskad och sedd. För jag vet att mitt värde inte hänger på det.

Så bra som jag mår just nu - det har jag aldrig gjort. Någonsin. Jag känner mig lugn. Trygg. Lycklig. Jag vet vem jag är och vad jag tror på. Livet just nu - är väldigt gott emot mig.

Jag vet att det kan sticka en del i ögonen när man säger att man är nöjd med livet. Men helt ärligt så bryr jag mig inte om det. Jag är lycklig. Jag mår bra. Jag trivs med livet. Och just nu finns det inget som kan rubba det.

Den anti-känsla som jag hade när jag vaknade försvann i samma ögonblick som jag fick den här bilden av min svägerska. Deras hund fyller år idag - hur kan man fortsätta vara tjurig när man ser hennes lycka?


söndag 12 februari 2012

Säg något snällt

Whitney Houston var fantastisk. Det finns ingen kvinnlig sångerska som vunnit så många priser och haft så många listettor som hon. Hon var överlägsen och jag har sällat mig till så många andra på facebook och gjort en statusuppdatering om henne.

Men det som jag finner rätt tragiskt är att hyllningen kommer nu när hon inte kan uppleva den. Var fanns alla fina ord när hon som mest behövde det? När hon fastnade i drogerna som antagligen tog hennes liv? Var fanns alla då?

Jag skulle önska få höra fina ord om mig nu när jag lever, för det är ju nu jag kan känna glädje över det - inte sen. Då är jag ju död. Jag tror inte att jag är ensam om att tänka så.

Så kan vi inte komma överens om att vi idag talar om för någon hur mycket den personen betyder? Vore inte det en bra grej så här en alldeles vanlig söndag i februari?

tisdag 7 februari 2012

Du och jag

Vinden rörde sig runt henne. Fick hennes stora lockar att dansa en oförutsägbar dans framför hennes ansikte. Men det bekom henne inte. Hon bara satt där. Blundade. Lät det hända.

Hon älskade den där sjön. Doften av den. Hur vågorna som lekte fram skvalpade till mot stenarna som hon satt på. Någon enstaka fiskmås ville ha uppmärksamhet men den fick inget gensvar.

Hon drog lite i filten som hon hade runt sig. Kände hur den behöll solens värme lite längre.

Hon kände sig trygg. Lugn. Ingenting kunde störa henne här. Här var allt bra.

Det hade varit stormigt ett tag. Under så många år hade ångesten varit hennes närmaste följeslagare. Som en ovälkommen gäst som vägrar att gå. För varje steg hon tog, var det som att själen krasades sönder under hennes fötter. Bit för bit av hennes inre föll sönder tills hon bara bestod av enstaka spillror.

Hon tog ett djupt andetag. Kände hur livet fyllde hennes lungor.

I hennes inre fortsatte filmen från dåtiden att spela. Hon kände igen varenda scen. Hon mindes hur allt hade känts. Den gången hon fick höra att hon inte skulle vara så kräsen - att det var därför hon var singel. Den gången hon var vaken hela natten för att ångesten klöste sönder hennes själ. Den gången hon passerade gränsen för vad hon egentligen orkade och hur panikångesten fick henne att kippa efter andan.

Hon mindes den där gången när hon kände att hon inte orkade längre. När hon kollade upp det otänkbara. Hon mindes hur rädslan slog till när hon insåg vad hon just hade gjort. Skammen när hon erkände det.

Hon mindes allt. Hon kände allt än en gång.

Men trots allt så letade sig ett leende fram på hennes läppar. Allt som hon just hade återupplevt - det var som att det aldrig hade hänt. Som att det hade skett i ett annat liv. Hon visste att det var hennes egna minnen - ändå kändes allt så främmande.

Hon var på en helt annan plats i livet nu. Alla år av smärta, av ångest, av depressionen - det var något som hade hänt. Det var inget som hände nu. Det värsta var över. Hon hade tagit så många steg och för varje steg hon tog kom hon närmare och närmare sin frihet.

Det var så tydligt. Hon kände sig inte osäker längre. Hon var trygg i den hon var. I hennes roll och plats på jorden. Rollerna var ombytta nu. Nu var det hon som var stark. På ett sätt var det ovant - men ändå så självklart.

Hon tog ytterligare ett andetag och när allt var stilla kunde man ana de orden som viskades från hennes läppar: Det är Du och jag nu Gud. Bara Du och jag. 

torsdag 2 februari 2012

Hur tacklar man livet egentligen?

Varje gång jag möter motgångar i mitt liv så tänker jag "jaha, då var det dags igen. Självklart att det ska hända och det är lika bra att lägga sig ned och sova så kanske det försvinner". 

Men om någon nära en drabbas av något jobbigt - hur reagerar man då? Med samma likgiltighet? Nej, jag tror inte det. 

Min första instinkt är "vad kan jag göra för att underlätta? Hur kan jag hjälpa till?". Det är som att jag är beredd att gå igenom eld för att på något vis göra livet lite enklare att möta. Jag vänder ut och in på mig själv helt frivilligt - för jag vill inte att någon som jag älskar ska må dåligt. 

Tänk om man kunde möta sina egna svårigheter på samma sätt. Med samma beslutsamhet. Undrar vad som skulle hända då. 

tisdag 31 januari 2012

Våga tro på friheten

Det är få saker som kan vara så befriande som när man känner av Guds kärlek. Så där på riktigt.

Oftast behöver jag inte göra någonting för att det ska ske. För om jag tänker att "nu ska jag möta Gud", då anstränger jag mig så mycket att ingenting händer. Det blir bara en krystad kamp från min sida.

Istället sker det när jag som minst anar det. När jag sitter i bilen eller om jag sitter på jobbet och planerar - då kan det hända. Och den där känslan skapar ett sådant lugn. Det är en känsla av både frihet och trygghet på en och samma gång.

Jag är just nu i en fas i livet då jag står inför några förändringar. Ganska stora sådana och om du har följt mig ett tag så vet du att jag avskyr just förändringar. Jag älskar det trygga, det invanda och jag vill vara i ett sammanhang där jag vet vad som väntas av mig.

Men det som jag står inför - där vet jag inte så mycket. Och det märkliga är att jag känner mig lugnare än på länge. Jag känner en förvissning om att allt kommer att bli bra - trots förändringen. Eller kanske tack vare den.

Och när jag funderar igenom mitt liv och vad det är som är skillnaden nu - så är det bara en enda sak som jag kan komma på. Det är min relation till Gud. Hur den har förändrats över tiden. Mina erfarenheter har gjort mig tryggare för jag vet att Han stannar kvar vid min sida.

Jag har även varit med om flera under. Jag kunde inte riktigt se det när jag var mitt uppe i det, men nu med lite perspektiv på tillvaron så ser jag det.

Det lättnad mitt inre känner - jag kan inte beskriva den på något annat sätt än att de kedjor som förut band mitt inre har fallit ned för mina fötter och Gud har satt mig fri. Det kan låta som en klyscha, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Och det gör mig så lycklig! Det får mig att tro att även andra kan vara med om det. Hur mörkt det än ser ut, så är jag övertygad om att det kan hända även dig. Våga bara tro.

söndag 29 januari 2012


I am chosen, I am free
I am living for eternity
Free now forever
You picked me up
Turned me around
You set my feet on solid ground
Yours now forever

And nothing's gonna hold me back

My chains fell off
My heart was free
I'm alive to live for you
Amazing love, how can it be?
You gave everything for me

You washed my sin and shame away
The slate is clean: a brand new day
Free now forever
Now boldly I approach Your throne
To claim this crown through Christ my own
Yours now forever

I'm free to live
Free to give
Free to be
I'm free to love You, Lord

onsdag 25 januari 2012

Jag orkade...

Jag somnade strax efter fyra i natt. Det innebär att jag var tvungen att klara mig på ungefär 3 timmars sömn idag. Jobbdag från 8.30-16.30... När jag gick upp i morse så fick jag ett så sjukt blodtrycksfall att jag var tvungen att sätta mig ned igen. Ibland har jag fått så att det svartnar för ögonen, men den här gången var det verkligen som att trycket föll. Så läskigt.

Det har ändå gått förvånansvärt bra att jobba idag. Har inte haft så många lektioner utan har haft mycket planeringstid och jag har faktiskt fått en hel del gjort. Hann dock inte färdigt med allt utan fick sitta hemma ett par timmar och fortsätta jobba.

Nu har jag lagt jobbet åt sidan, ätit mat och nu har jag krupit ned i sängen. Hoppas och tror att jag somnar tidigare idag.

Tack för er omsorg och era kommentarer! Det värmer mitt hjärta.

tick tack tick tack

Klockan har passerat 03. Mitt alarm för onsdagen står på 07. Mindre än fyra timmar tills dess. Känns sådär.

Det är i de här lägena som jag funderar på om jag ska hålla mig vaken medvetet. Tänker att jag bara blir tröttare om jag får sova några få timmar.

Förutom natten i förra veckan var det länge sedan det var så här. Har glömt hur jag hanterade det då...

tisdag 24 januari 2012

Jag är så trött...

Det är först när jag bromsar som jag märker hur hårt jag kör på. Tisdagar är jag ledig och fast jag inte har gjort någonting idag - förutom lagat mat, så har min puls legat högt. När jag satt i soffan förut så kollade jag och då låg den på 90. Det är inte normalt. Nu efter 4 timmar liggandes i soffan ligger den på 80. Fortfarande högt, men det går åt rätt håll.

Kroppen är helt slut och jag känner mig skakig. Försökte sätta mig med min stickning förut (håller på med en kofta) men jag kunde bara sitta i ett par minuter. Sedan var det som att hjärnan inte klarade av rörelsen. När jag blundade var det som ett flipperspel innanför ögonen.

Huvudvärken spänner ned i nacken och det är som att axlarna vill avlasta smärtan och de dras uppåt.

Jag står inför en tid av förändring i mitt liv och hur jag har mått idag bekräftar de beslut jag har tagit - det känns märkligt. Hur en del saker inte är vad jag alltid har trott.

fredag 20 januari 2012

Andas liv

Vänta - och se att jag finns kvar.
Lyssna - och hör hur jag talar kärlek in i ditt liv.
Andas - och vet att jag är den som blåser liv in i dina lungor.

Du behöver inte göra mer. Jag gör resten. Det är jag som öser av min kärlek till dig. Som vill få dig att förstå hur mycket jag älskar dig - om så bara för en kort sekund. Det räcker. För om du någon gång har känt min kärlek, så tror jag att du vill vara kvar hos mig.

När du andas - så andas du ut din ångest, din rädsla och dina mörka stunder. För att sedan andas in min kärlek. Att du är min.

Underbara barn - jag älskar dig! Med en så stor kärlek att du inte kan greppa den. Den är så mycket större än du någonsin kan förstå. Men vet en sak - jag älskar dig!

onsdag 18 januari 2012

Att våga


Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
/Kirkegaard

tisdag 17 januari 2012

Ett steg tillbaka

Hon var inte riktigt förberedd på reaktionen. Något som egentligen var en alldeles vanlig vardagsgöra, påverkade henne.

Det var visst inte så bara, hann hon tänka innan symtomen slog igång med full kraft. Hon mådde illa, orken försvann och hon förflyttades två år tillbaka i tiden. Då när hon var sjukskriven på heltid. Allt kom tillbaka. 

Men hon blev inte rädd. Hon visste att det kommer att gå över. 

fredag 13 januari 2012

Jag är lugnare än någonsin

Det händer mycket i mitt liv. I mitt inre. Saker och ting har fallit på plats och insikterna gör mig lugnare än på länge. Det förvånar mig.

När jag häromdagen var hemma hos en god vän så kom vi att prata om livet och att det inte alltid är så lätt. Jag önskar att jag inte hade lärt mig den hårda vägen vem jag är som person, men vi kom fram till att det är ju de här erfarenheterna som formar en. Att man kanske måste gå igenom vissa saker.

Jag har en del erfarenheter. En del är lättsamma, men väldigt många har gjort ont. Men jag har lärt mig så mycket. Så otroligt mycket. Idag kan jag säga att jag är tacksam för min depression och min ångest. Inte över det jobbiga, men över den jag har blivit igenom den.

Och det är så skönt att känna förändringen!

söndag 8 januari 2012

Hon måste...

Blickarna fanns där - redan från början. Hon var inte så medveten om dem och det kanske var tur. För hon satt där. Stilla, på ett gammalt cykelställ satt hon. Händerna låg i knäet och hon var helt innesluten i sig själv. Lite för mycket skulle en del säga. "Ja du förstår hon är inte riktigt som alla andra". Man nickar, men man har ingen aning om vad som skulle vara den stora skillnaden. Hon är ju också en människa - eller hur?

Plötsligt reser hon sig upp, tittar rakt framför sig och så börjar hon att gå. Sakta till en början, men alltmer beslutsamt. Efter bara några steg märker man att det går hål på den där bubblan som har inneslutit dem under så lång tid. Den har funnits där och ingen har ifrågasatt dess existens. Men nu gick hon bara. Ett litet hål till en början blir till slut flera små hål och äntligen! FRIHET!

Den unkna gamla luften har ersatts av den fräscha luft som hela tiden funnits utanför. Hon sträcker sina armar upp mot luften, lägger huvudet bakåt och tar ett så djupt och långt andetag att man riktigt tror att hon inte kommer att andas igen. Luften fyller hennes lungor, ut i blodomloppet, ger liv i kroppen och till slut andas hon ut igen genom en enda lång lycklig suck. Sedan börjar det om.

Vad var det hon var så rädd för? Just nu känns rädslan främmande, som att den aldrig funnits där. Men osäkerhetens tvång har påverkat henne så länge att det finns kvar ett uns av tvivel hos henne. Hon vet inte om den någonsin kommer att försvinna. Hon vet bara att hon måste våga gå.

fredag 6 januari 2012

Jag finns här

Jag har haft ledigt över både jul och nyår. Nu är jag hemma igen och hjärnan går på högvarv. Den analyserar och processar en massa intryck och tankar. Försöker reda ut vad som bara är tankar och vad som är sanning.

Jag vet i alla fall att det har varit skönt att ha jullov.