I takt med att jag mår bättre - desto mindre blir mitt behov av att skriva här. Det är som att det är lättare att hantera livet utan att behöva sätta ord på saker och ting när jag mår bra.
Därav min tystnad. För att jag mår ganska så bra.
Jag flyttade ju för en månad sedan som ni kanske vet. Den märkliga känslan av att ha kommit hem är ibland alldeles överväldigande. Jag känner ett lugn som jag inte känt på länge. Jag känner mig mer hemma här än vad jag någonsin känt. Jag har kommit mer i ordning än vad jag någonsin gjorde i min förra lägenhet.
Men min sjukdom ligger och lurar i bakgrunden. De senaste dagarna har jag velat ha kontakt på mina villkor. Jag blir störd när telefonen ringer och jag undviker att svara. Jag vill inte prata med någon. Vill vara i fred.
Jag tappar lite lusten till att göra saker. Som att ett grått dovt filter läggs på allt. Igår sov jag nästan hela dagen. Inte bara för att jag var lite sjuk tror jag. Jag orkade bara inte göra något.
Jag tappar hungern. Mår mest illa. Har svårt att få i mig mat. Äter för att jag måste och först när det har gått så långt att jag mår illa av hungern.
Det stör mig när det tippar över så här. För jag har ju egentligen ingenting att klaga på. Jag har det bra. Inget särskilt som har hänt. Min familj är friska. Jag trivs med mitt jobb och mitt hem. Jag har vänner som jag tycker om och som tycker om mig tillbaka.
Jag känner igen de tidiga symtomen. Och trots att jag varit sjuk i flera år så vet jag inte hur jag ska hantera det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar