onsdag 30 december 2009

Nytt år - nya möjligheter

Om bara några timmar är det ett nytt år. Vi skriver 2010 och man brukar säga "nytt år, nya möjligheter". Men vad innebär det då? Är det att man ska blunda för det som har varit? Att se på det som något gammalt? Eller är det att man hela tiden ska sträva efter nya saker - nya lösningar på situationer?

För min del så innebär det att jag kan se på framtiden med tillförsikt. Att det som kommer inte behöver vara som det alltid har varit.

Jag vet inte hur många nyårslöften som jag avlagt bara för att bryta dem några dagar senare med en unken känsla av att jag har misslyckats - än en gång. Men för Gud är ingenting omöjligt och om man tar med sig Honom i sina beslut så kanske man kan få lite hjälp på traven. Löftet, eller kanske önskan man har om ett bättre liv - kan infrias. Det är ingen omöjlighet även om det kanske kan kännas så.

För när det är som mörkast - kom ihåg att för Gud är inget omöjligt.

tisdag 29 december 2009

fortsatt sjukrivning

Mitt inre är något lugnare. Har träffat min läkare nu och jag blev sjukskriven ytterligare en månad. I slutet av januari blir det vårdplanering och om det känns ok så går jag tillbaka på några procent annars blir det fortsatt sjukskrivning ytterligaren en månad.

Är helt slut nu. Nacken knakar och värker. Men någonstans känner jag mig lättad. Jag blev tagen på allvar. Jag kan luta mig tillbaka på hennes ord att hon inte tyckte att det var tillräckligt ok. Hon var glad att se mig för hon såg en förbättring och hon var imponerad över det, men hon tyckte inte jag skulle tillbaka till jobbet nu.

Och ändå tror jag att jag förskönade mitt status lite. Jag sa inte de allra värsta stunderna. Jag berättade lite, men inte allt. Men det känns ändå bra.

måndag 28 december 2009

jag. orkar. inte.

Tänk att du ställer dig vid starten. Du är mer redo än någonsin. Du tar sats och när du sätter ned fötterna så känner du hur du glider fram längs isbanan. Inget grus i vägen. Inga stenar eller små grenar som ligger där och stör. Du kanar fram och det känns som om det aldrig ska stanna. Den iskalla kylan biter i kinderna och du älskar känslan av vind i håret som sticker fram under mössans kant.

Jag skulle vilja att livet kunde kännas så. Lite smidigt. Som att det flyter på bra utan något som är i vägen och fäller krokben. Jag orkar inte slåss längre. Jag. Orkar. Inte. Varför sätta sig själv först när det ändå inte blir någon större förbättring? Jag är sjukskriven och mår dåligt. Då kan jag lika gärna jobba och må dåligt. Det blir ju ändå ingen större skillnad i mitt mående. Jag kanske inte blir friskare av att vara sjukskriven?

Eller är jag otålig? Borde jag ge det mera tid? Jag vet att det kan ta flera år innan man kan vara tillbaka i arbetslivet igen och jag vet att det kan ta rätt lång tid innan man accepterar sitt status. Men det gäller bara andra - inte mig. Jag vill att det ska vara bra nu. Jag kan tycka att det är helt ok att andra mår dåligt och är hemma och är sjukskrivna länge - men inte jag. Det här händer inte mig. Jag är inte sjuk på riktigt. Jag är bara känslig.

Vet inte längre vad som är smart eller vad jag ska göra. Får råd och tips från alla möjliga håll och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på. Ibland undrar jag vad som ska behöva hända för att omgivningen ska förstå hur jag verkligen mår. Att jag är sjuk och inte bara hittar på. Men i samma stund som jag tänker det så funderar jag på om det kanske egentligen är jag som behöver förstå allvaret. Hela tiden hittar jag bortförklaringar till hur jag reagerar. Hittar alltid en logisk förklaring.

Vissa stunder får jag panik bara jag tänker på jobbet. Andra stunder känner jag att jag vill tillbaka och tror att jag kan klara av det. De kanske har rätt - det kanske bara är till att bestämma sig. Att välja vad man fokuserar på. Att bestämma sig för att man ska klara av det och inte utgå ifrån att man rasar ihop längre fram på vårterminen.

Trodde det var idag jag skulle till läkaren - jag hade fel. Det är i morgon förmiddag jag ska dit. Och innan dess ska jag ut och handla lite med min pappa. Det blev jättejobbigt när han föreslog det för det rubbade min rutin. Det var inte vad jag hade tänkt mig. Det är de stunderna som jag betvivlar att jag kan jobba nu om ett par veckor.

Har haft huvudvärk de senaste dagarna. Tror det har med morgondagens besök att göra. Jag är så spänd och hjärtat går på i hundraåttio hela tiden och det känns som att mitt huvud ska sprängas. Min kropp är inställd på fara. Minsta lilla får mig att lägga an och jag skjuter på allt som rör sig. Allt blir till hot och jag är i ständig försvarsposition. Samtidigt som jag är längst fram vid frontlinjen och har full koll på allt som är runt mig. Jag är ensam - ingen annan är med mig där jag är. Det ekar och jag hör vartenda ljud. Min kropp är på helspänn och jag är redo. Det är bara det att jag inte vet vad det är som jag är redo för...

lördag 26 december 2009

Jag kan bara leva...

Jag vill inte längre vara ledsen. Jag vill inte längre vara rädd när det blir mörkt runt mig. Jag vill inte längre ha ångest. Det räcker nu. Det får vara nog nu.

Tänk om det vore så enkelt. Att man bara kunde bestämma sig för att må bra. Att man inte längre blev påverkad av all stress, all prestation, allt som trycker på utifrån.

Om det var så lätt - då hade jag mått bra för länge sedan. Då hade jag inte haft min ångest. Då hade jag inte haft mina tankar på att ge upp. Då hade jag inte känt mig stressad och fått hjärtklappning när jag är bland för mycket folk. Då hade jag inte haft en ständig känsla av oro och rastlöshet i mig.

Men det är som att omgivningen tror att det bara är att bestämma sig. Ta ett beslut och känn inte efter så mycket. Problemet för mig är dock att jag har gjort just det. Jag kände inte efter utan jobbade på precis som vanligt och det ledde till en sjukskrivning.

Och visst - jag orkade följa med min bror på rea idag. Det var inte så mycket folk som jag hade trott och det gick riktigt bra. Just då. Men ett par timmar senare kände jag hur paniken kom krypandes. Jag märkte hur jag bet ihop käkarna så hårt att jag fick huvudvärk. Jag märkte att jag bara ville bort - försvinna ifrån allt och alla. Stänga ute omvärlden och bara få vara ifred.

Men hur förklarar man det för någon som tycker att det bara är att bestämma sig? Hur hanterar man oron inför läkarbesöket på måndag? Hur blir det? Vad kommer läkaren att säga och vad kommer omgivningen att säga beroende på vad som sker då?

Jag vet inte. Jag känner mig helt tom. Jag har inga svar. Jag har ingen kontroll. Och jag avskyr att inte veta och ha kontroll. Jag kan bara leva och lita på Gud. Lita på att Han ändå är med. Att Han har kontroll när jag inte har det.

För jag vet att jag är trygg med Honom. Jag vet att Han aldrig lämnar mig oavsett vad som händer. Och längst inne i hjärtat känns det väldigt väldigt skönt...

torsdag 24 december 2009

god jul!




onsdag 23 december 2009

tusen och fjorton råd...

Bestäm dig bara. Gå inte så mycket på känslor utan ta ett beslut. Det är bara du som har makten över ditt eget liv så bli inte påverkad av andra människor. Se det som är bra istället för att känna efter så mycket. Säg inte nej om dina vänner eller din familj vill göra saker med dig - sådant är ju roligt så det är ju inte så jobbigt. Vila inte på dagen för då sover du inte på natten. Ha inte så dåligt samvete hela tiden. Sätt upp mål med ditt liv och jobba emot dem.

Några av alla råd som jag fått höra de senaste dagarna. Jag vet att de bara menar väl. Jag vet att det är av omsorg. Jag vet att de är oroliga för mig och hur jag mår. Men om det bara vore så enkelt som att bestämma sig - då vore jag inte sjuk. Det kanske till och med är det som har gjort att min situation är så här. Att jag har kört över hur jag mår och tänkt att det bara är att bestämma sig för att må bra.

I flera dagar har jag behövt gå upp vid halv nio - sent för en del, men väldigt tidigt för mig. Jag behöver sova till tio om jag ska orka en hel dag. Och de här dagarna har jag inte tillåtits att vila mitt på dagen - jag har blivit aktiverad känns det som. Först idag kunde jag rymma undan till mitt hem i några timmar. Behövde städa och slå in julklappar. Det blev inte så. Istället däckade jag och sov i två timmar. Min räddning för min överlevnad tror jag.

I morgon ska vi fira jul här hemma hos mig. Ska bli skönt för mitt hem är min trygghet just nu och det är det som jag behöver - trygghet och vila.


måndag 21 december 2009

walking in my winter wonderland...

















osäker

Det har varit en omtumlande och märklig dag. Tankarna har snurrat runt mer än någonsin och jag får ingen rätsida på någonting känns det som. Det blir bara mer och mer förvirrat. Mer och mer knutar.

Läste några inlägg i en blogg av tjej tidigare idag och orden hon skrev kunde lika gärna vara mina. De känslor hon beskrev kunde lika gärna ha varit mina. Hon har också haft en utmattning - sjukskriven i sexton månader, men mår nu bättre. Och det var så märkligt att läsa det hon skrev. Läste om orden om och om och om igen. Jag satt helt stum samtidigt som alla känslor yrde omkring i mitt inre.

Jag fick en känsla av att jag inte är ensam. Att jag inte hittar på. Det finns i alla fall någon mer som känner och reagerar som jag. Men ändå blir de orimliga tankarna till verklighet. De blir till sanning. Och det skrämmer mig.

Är osäker på hur ärlig jag ska vara i det jag skriver. Hur utlämnande jag ska vara. Jag vet inte om det blir bättre av att jag skriver det jag tänker och känner. Har min mentor som får "stå ut" med mig och allt som rör sig i mig - det kanske får räcka med det. Jag vet inte. Ibland vill jag bara skriva precis det jag tänker - det jag känner. Ibland vill jag vara så ärlig som jag bara kan. Men jag vet inte om det är rätt. Om jag kanske ångrar mig sedan.

Tröttheten har legat som ett täcke över mig hela dagen. Sov hela förmiddagen och har bara varit hemma och fixat med en massa saker. Har inte kunnat stanna upp och bara vara. Har inte ens orkat ta någon längre promenad idag, gick bara runt kvarteret. Har inte vågat lyssna på mina tankar idag. Har varit rädd för hur det verkligen känns. Vad jag verkligen tänker.

Känner att stressen som finns i mitt inre ökar för varje stund. Tror att jag oroar mig för att min sjukskrivning snart är slut. Känner att jag "borde" må bra och orka gå tillbaka till jobbet. Men jag tror inte att jag gör det. Men hur ska jag kunna förklara det, eller rättare sagt hur ska jag kunna försvara det när det inte är jobbet i sig som är orsaken till hur jag mår?

Är så rädd för vad som kommer att hända. Hur det kommer att bli. Vet ingenting. Känner ingenting. Orkar ingenting. Känner mig uppgiven. Less. Frustrerad och arg. Men mest ledsen. Är som att min framtid är som ett grått töcken där jag inte ser någonting. Det bara är. Det finns där. Men det är mörkt. Segt. Märkligt.

Vet inte längre hur jag ska hantera livet. Önskar att det fanns en färdig mall man kunde följa. "Gör så här så blir det bra". Tänk vad skönt det skulle vara. Om det fanns ramar. Tydliga svar. Struktur.

Men det finns inte. Det är bara flummigt. Suddigt och diffust. Allt det som jag inte vill att det ska vara.


söndag 20 december 2009

mitt inre är trasigt...

Det känns som att min kropp lägger av. Värken förflyttar sig och placerar sig på olika ställen varje kväll. Nu är det nacken och käken som värker och det hjälper inte vad jag gör. Försöker hitta ett läge där jag är helt avslappnad men det går inte. Det spänner och knakar ändå.

Orken finns inte längre. Eller det är väl fel att säga så egentligen för den finns där ibland. Jag hade några dagar när jag mådde bra. Kände att jag orkade saker utan att jag helt tömde slut på mig. Men så kommer de här stunderna då det bara är kortslutning.

Försöker se från ett positivt perspektiv - det går ibland. Försöker tänka att jag ändå höjer min lägsta nivå hela tiden. Att det ändå går framåt - att jag blir bättre. Men det tar sådan tid. Tid som jag inte tycker att jag har. Tid som tas ifrån mitt liv. Ett liv som bara springer ifrån mig.

Idag kände jag mig lycklig för en stund. Lugn. Tillfreds. Frisk. Men ett par timmar senare sjönk jag igen. Det är så frustrerande. Tror att jag omedvetet oroar mig för att min sjukskrivning snart är slut och för vad läkaren kommer att säga när jag träffar henne igen. Om hon tycker att jag ska tillbaka till jobbet - hur kommer jag att klara det? Om min sjukskrivning fortsätter - hur hanterar jag det?

Jag känner lite att jag borde må bra. Har ju ändå varit hemma i snart två månader. Jag borde vara frisk. Men det är jag inte. Jag sade till en vän för ett par veckor sedan att jag mår ju i alla fall inte som S som har varit hemma i fem år. Nej, du mår sämre svarade han. Det golvade mig. Har hela tiden tänkt att jag inte är så sjuk ändå. Att jag inte mår så dåligt egentligen.

Men det verkar som att han hade rätt. Jag mår inte bra. Jag mår bättre än vad jag gjorde för ett par månader sedan - men jag är inte frisk. Det blir så tydligt när allt tystnar. Då kommer ångesten. Oron. Skakningarna. Det är då jag märker hur stel jag är. Hur trött min kropp är.

Och det är så märkligt. Hur kan kroppen vara trött när det är mitt inre som är trasigt?



fredag 18 december 2009

dålig dag

Jag önskar att jag kunde skriva något vettigt och genomtänkt. Men det är en dålig dag idag. Känner mig bara tom...


tisdag 15 december 2009

Du är värd bättre!

Under tiden som jag har varit sjukskriven har jag funderat ganska mycket. På mig själv, hur jag reagerar i vissa situationer, varför just jag har blivit sjuk och vad det är i mitt inre som har gjort att jag har de krav på mig som jag har. Jag har många dagar haft dåligt samvete över att jag blivit sjuk och jag känner att jag har svikit mina kollegor, min chef och mina elever. Men framförallt har jag känt att jag svikit mig själv. Jag tänker "vad är det för fel på mig som gör att jag inte orkar jobba medan andra gör det - jag måste vara en dålig människa".

Det märkliga i mitt resonemang är att jag inte har tänkt att andra som är sjukskrivna är dåliga människor - bara jag. Och även om jag ser det orimliga i det så har jag ändå inte kunnat ändra på mitt sätt att se på mig själv.

Men så igår kväll när jag pratade med min bror på telefon så sa han "varje gång du tänker så om dig själv så ska du också tänka så om någon annan du känner som är sjukskriven - då kommer du se att det inte håller".

Och han hade rätt. Först när jag fick det perspektivet förändrades min tanke. Först då hörde jag hur orimligt det lät.

Så varje gång du trycker ner dig själv - testa att vänd tanken mot någon annan. Se om du fortfarande tycker att din åsikt håller eller så märker du precis som jag att du är värd bättre...


en vändpunkt

För första gången sedan jag blev sjuk känner jag att det kommer att ordna sig. Sedan några timmar tillbaka är hopplösheten borta. Meningslösheten lyser med sin frånvaro och jag känner mig lugn. Vet att det kommer att bli bra. Vet att jag inte behöver oroa mig i förskott utan att jag kan ta det som det kommer.

Det sägs att man måste nå botten innan det kan vända. Jag tror att det ligger en sanning i det. Och jag tror även att jag har nått min botten. Så tufft som det har varit de senaste veckorna - det önskar jag ingen.

Men idag är första dagen som jag har kunnat prata om mitt jobb utan att känna mig pressad och stressad. Istället har jag idag känt att jag saknar dem. Idag är också första dagen då jag inte har känt mig hotad när jag har fått råd. Jag har inte gått in i försvar utan jag har kunnat ta till mig det som de har sagt.

Jag tror inte att allt kommer att gå spikrakt från och med nu. Men jag tror att jag har nått en vändpunkt.


söndag 13 december 2009

förlåt

Har en sömnlös natt. Trodde att jag skulle kunna somna utan tabletter i natt men jag hade tydligen fel. Och tar jag en nu blir jag dåsig hela förmiddagen så det är bara att uthärda.

Var på julbord ikväll med några vänner. Det gick över förväntan faktiskt. Orkade inte följa med hem till ett par efteråt - åkte hem istället. Sa inte ens hej då. Känner mig så himla dum för det. Men jag orkade inte förklara. Klockan var ju inte ens halv tio så vad skulle jag säga? Kan ju inte direkt skylla på att man gjort mycket på dagen och var trött.

Det är som att jag har två lägen. Antingen går jag i försvar och försöker förklara hur jag mår och hur jag känner. Eller så undviker jag folk. Undviker deras frågor. Det gjorde jag ikväll. Höll mig till de som verkligen vet hur jag mår och satte mig långt ifrån de som jag inte pratat så mycket med.

Och även om jag vet att de tycker om mig och att de uppskattade att jag var med så är rädslan ändå där. Rädslan att jag ska vara tråkig. Den som tar död på en partystämning. Jag orkade inte prata så mycket. Ville bara stänga ute alla ljud ett tag och försvinna in i mig själv. Till min egen trygga värld dit ingen når.

Vet inte vad jag vill längre eller hur jag ska göra. Känns som att jag gör fel hur jag än gör. Om jag bara är hemma och vilar - då gör jag för lite. Om jag är ute och gör saker - då gör jag för mycket. Tycker verkligen inte om när jag inte vet hur man ska göra. Jag vill veta. Jag vill förstå. Jag vill göra rätt saker.

Förlåt - men jag vill bara att allt ska vara bra igen...


fredag 11 december 2009

det är så svårt

Jag tog några steg tillbaka - eller rättare sagt, jag var tillbaka på ruta ett. Jag borde inte ha åkt till jobbet förra torsdagen för jag orkade det inte. Men det är lätt att vara efterklok. Det är lätt att i efterhand säga hur man borde ha gjort. Men just då såg jag det inte. Eller det kanske var så att jag inte ville se det.

Det har tagit mig över en vecka att varva ner. En vecka då jag inte har klarat av att sova i min säng - har sovit i soffan. En vecka då jag haft en ständig ångest, en ständig känsla av rastlöshet.

Det var först idag som jag kunde sitta i min soffa utan att göra något. Först idag kunde jag vila mitt på dagen. Först idag har jag kunnat äta normalt.

Det har blivit så tydligt den senaste veckan att jag inte har några marginaler överhuvudtaget. Pratade i telefon idag i fyrtio minuter och jag märkte hur luren skakade av mina darrande händer. Inte av ångest - kroppen säger bara ifrån.

Ibland önskar jag att jag hade varit med om en olycka eller något där skadorna syns. Då hade det varit enklare att förklara. Då hade jag inte behövt gå i försvar så ofta. Men hur förklarar man när man är trasig i själen? Jag vill ju inte att folk ska tycka synd om mig - jag vill inte att de ska behöva vara oroliga för mig, samtidigt vill jag inte ljuga. Det gör det hela så svårt.

Och det är svårt att acceptera det här. Svårt att förstå och inse sina begränsningar. Men det är precis det som jag behöver göra. Annars kommer jag aldrig att må bättre. Det är bara väldigt svårt...


mitt liv är i Dina händer



att släppa kontrollen
att våga lita på någon annan
det finns inget som är så befriande
samtidigt som det är så skrämmande
att inte veta vad som ska hända
att inte förstå det som sker
det är frustrerande
och svårt
men ändå
försöker jag
jag släpper taget
hoppas att Du bär mig
för Du har sagt att Du gör det
så nu får Du mitt liv i Dina händer


tisdag 8 december 2009

De torra tårarnas kavalkad

Har alltid tänkt att jag inte mår så dåligt - att det inte är så farligt egentligen. Visst har jag ångest, men det är ju inte så att jag har hyperventilerat någon gång. Jag har ju inte ångest på riktigt. Jag överdriver bara och letar efter anledningar till att må dåligt. Jag är bara känslig.

Fick höra igår att jag inte skulle gå på mina känslor utan på beslut. Att jag måste tänka på att jag riskerar att förlora jobbet när jag inte är där.

Som att jag inte redan vet det... Jag mår redan dåligt över att jag mår dåligt - jag behöver inte bli påmind om det.

Detta ständiga pendlande i måendet tar död på mig. Får mig att vilja ge upp. Kämpar dagligen med det dåliga samvetet över att jag är sjukskriven. Tänker att andra klarar ju av att jobba inom mitt yrke så varför gör inte jag det?

Allting blev på allvar i fredags. Jag ställdes inför sanningen - den sanning jag inte vill acceptera. Att jag är sjuk. Att jag är långt ifrån att börja jobba igen. Att jag mår sämre än många andra.

Jag kunde inte hantera det. Jag kippade efter andan och märkte hur händerna började domna bort. Allt snurrade och jag visste att jag var på väg att svimma om det fortsatte. Nu vet jag vad den typen av panikångest betyder.

Nu kan jag inte blunda för sanningen även om jag vill och försöker göra det. Vet bara inte hur jag ska hantera det...


lördag 5 december 2009

det är sant

Det finns ingen som har rätt säga till dig att du inte duger.
Det finns ingen som har rätt att säga att du inte är värd att vara lycklig.
Det finns ingen som har rätt att säga att du inte är värdefull.

Det finns de som kanske har sagt så till dig - men det betyder inte att det är sant.

Du duger.
Du får vara lycklig.
Du är värdefull.

Det borde du få höra - för det är sant...


Finaste...






onsdag 2 december 2009

My first day of winter




















tisdag 1 december 2009

lycka

Lycka är att sitta på golvet - känna doften av nybakt bröd och märka att man har krafter kvar...

måndag 30 november 2009

Lite starkare

Det är märkligt hur fort det kan vända. Förra veckan visste jag inte hur jag skulle orka andas. Idag mår jag rätt bra. Var hos sjukgymnasten på morgonen och hon var jättenöjd över att jag kunde komma ned i djup avslappning redan andra gången jag är där. Det får mig att tro att jag har bromsat i tid. Det kanske innebär att min sjukskrivning inte behöver bli så lång.

Måste förvisso alltid vila ett par timmar på eftermiddagen för att komma ner så pass i varv att jag kan somna i rimlig tid. Men just nu har jag den möjligheten. Nu måste jag inte vara på jobbet när jag behöver vila. Nu kan jag släppa allt och ligga på soffan.

Och det är ok. För jag har insett och accepterat att det är nödvändigt för min läkning. Och nu när jag ser tillbaka några veckor så märker jag att jag är lite starkare. Jag mår lite bättre. Men framförallt så är jag mer sann och ärlig emot mig själv.

Och det tror jag är det viktigaste...

söndag 29 november 2009

Det var inte meningen

Allt känns så overkligt. Som att det inte är på riktigt. Det jag känner - det är inte mina känslor. Hur jag mår - det är någon annans upplevelser. Hur jag tänker - det är någon annans tankar.

För det här skulle inte hända. Inte mig. Andra kan må och känna så här - men inte jag.

Jag som alltid fått höra att jag är så stark. Stabil. Glad. En som klarar av allt. Jag borde inte må så här. Jag är förmodligen bara känslig och överdriver. Ja, så måste det vara. Jag överanalyserar allt hela tiden. Jag får helt enkelt sluta känna efter så mycket. Det är väl bara till att leva. Eller?

Det var inte meningen att det skulle bli så här.

Men nu är det så här det är. Jag kan inte blunda för det. Jag kan inte springa ifrån det. Jag kan inte gömma mig för det. Jag måste acceptera det. Jag måste lära mig att hantera det.

Jag måste lära mig att leva igen. På rätt sätt den här gången...

lördag 28 november 2009

Det känns annorlunda

Jag har så mycket tankar och känslor inom mig. Men jag kan inte sätta ord på dem. De bara finns där och får mig att känna mig annorlunda. Det känns inte fel - bara annorlunda.

Jag önskar att den här känslan kunde stanna för evigt. Att inte rädsla och oro ska få styra mig. Utan att jag istället kan känna mig lugn. Tillfreds med tillvaron och livet.

Men det funkar ju inte så. Det vet jag sedan tidigare. Är rädd att jag inte ska orka det som ligger framöver. Vet att jag inte borde oroa mig i förskott, men jag gör det ändå. Det sägs att det är vanligt när man är sjuk som jag.

Men just nu - just idag - har jag mått rätt så bra. Och det är jag väldigt glad för.

Fixat & donat

Som ni ser har jag bytt layout på bloggen - hoppas ni gillar den. Numera kan man skriva kommentarer i en liten chattbox i sidomenyn till höger och gör gärna det. Alltid roligt att få ett avtryck av er som läser.

För övrigt är jag ruskigt stolt över mig själv som lyckats klura ut det här med html-koder alldeles själv. Mycket stolt!

Kommentarer

Jag är fullt medveten om att man inte kan kommentera just nu. Jag jobbar på det. Vet bara inte hur man gör...

fredag 27 november 2009

You are



Jesus You are my joy within
You are the shelter from the wind
You are the forgiver of my sins
Jesus You are yeah
Where can I go
Who can I call
Who's there to catch me when I fall
Your hands they hold me through it all
Everything I need You are

Jesus You are my cornerstone
You are my friend when I'm alone
You're the convictor when I'm wrong
Jesus You are yeah
You're the peace within my storm
You are the shelter from all harm
I love it when You hold me in Your arms
Everything I need You are

Jesus You are my joy within
You are the shelter from the wind
You are the forgiver of my sins
Jesus You are yeah
Where can I go
Who can I call
Who's there to catch me when I fall
Your hands they hold me through it all
Everything I need You are

When I was sick
You are my healer
Open up your moth and say
Thank You Jesus

When I didn't had a place to stay
You are my shelter
Thank You Jesus

When I found my self in trouble
You are my laywer
Thank You Jesus

When my money ran out
You are my provider
Thank You Jesus

torsdag 26 november 2009

Jesus

Vad är det för speciellt med det namnet egentligen? Ett namn som vilket annat, bestående av fem helt vanliga bokstäver. Men i kombination blir det något mäktigt.

Jesus

Varför är det så svårt att säga det namnet? Jag har ju inga problem med att säga Gud. Gud - hur enkelt som helst. Men Jesus - det tar liksom emot. Det är svårare på något vis. Har du märkt det?

Det kanske är sant det som jag har hört så många gånger. Det är kraft i namnet Jesus. Namnet över alla andra namn. There's something about that name Jesus.

Undrar om det är därför som så många har åsikter om Honom. Namnet som inte lämnar någon oberörd.

Märkligt...

Men även om det ibland är svårt att säga det - namnet Jesus alltså - vill jag ändå göra det. Och det kanske är så att när det är som svårast att säga det - det är då man behöver Honom som mest.

onsdag 25 november 2009

...


tisdag 24 november 2009

Trött, tröttare, Cece


Känner mig helt slut idag. Kroppen värker och lederna knakar. Känns som att jag har ett kugghjul i nacken som flyttar mitt huvud bit för bit. Det spänner och drar i musklerna och jag orkar ingenting. Ligger mest i soffan hela tiden. Rör jag mig så snurrar allt.

Har i alla fall fått i mig mat idag - alltid något. Haft svårt med det de senaste dagarna. Har bara mått illa hela tiden.

Den grop jag föll ned i häromkvällen var djupare och mörkare än någonsin. Blev på allvar riktigt rädd för mig själv och mina tankar. Om jag inte hade fått hjälp av L vet jag inte vad som hade hänt. För de timmarna det höll i sig var vidriga. Önskar ingen att må så.

"Gud. Lämna mig inte. För jag fixar inte det här själv. Verkligheten kommer ikapp för varje minut och jag är så rädd. Så lämna mig inte..."

måndag 23 november 2009

Jag har slut på ord...

söndag 22 november 2009

När?



jag sjunker
längre och längre ned
i det bottenlösa
ned i det mörka
det ångestfyllda
det okända
hade glömt
att det kunde vända
så här fort
inom loppet av några minuter
allt vände
när ska det sluta?
när ska jag sluta göra våld på mig själv?

Jag vet inte riktigt längre

Hade en bra dag igår. Kände mig lugnare och tryggare än på länge. Förvissningen om att allt kommer att bli bra fanns och jag trodde verkligen på det. Men den känslan kanske fick mig att göra mer än vad jag egentligen orkade och idag får jag betala priset.

Har en sämre dag än på länge. Hela kroppen värker. Små ljusblixtar syns i ögonvrån. Det susar i huvudet. Jag mår illa och det pirrar i musklerna. Känner mig så sjukt ledsen. Vill bara gråta hela tiden, men tårarna stannar inom mig och skapar ångest istället.

Jag finner mig själv sittandes i soffan. Stirrar rakt framför mig. Lyssnar på tv:n men hör inte vad de säger. Har fullt upp med att andas. Att leva.

Jag kör över mig själv hela tiden. Jag har inte lärt mig vart mina gränser går. Jag märker bara när jag har passerat dem.

Vet inte hur länge jag orkar...

lördag 21 november 2009

Lördag

Idag är dagen då allt kan förändras...

fredag 20 november 2009

Tankar är tankar

Ibland blir jag så trött på alla tankar som styr och ställer i mitt inre. Tankar som säger mig hur dålig jag är. Att jag är tråkig. Att jag inte duger. Att jag är tjock. Att jag är jobbig.

Men har ni tänkt på att tankar - det är bara tankar. Bara för att du tänker något om dig själv - det betyder inte att det är sant.

tisdag 17 november 2009

på ett ögonblick

allting kan förändras
känslan kan förändras
jag känner mig lycklig

och jag älskar den känslan...

måndag 16 november 2009

Jag är redo

Jag står på startblocket och allt är klart. Jag är redo. Mitt livs resa kommer snart att påbörjas. Jag vet att det inte kommer att bli enkelt, att det förmodligen blir några bakslag. Men jag är mer redo än någonsin. Jag känner mig starkare än någonsin. Min tro på mig själv är större än på länge.

Jag tror verkligen att jag kommer att klara av det här. Jag vet att jag kommer att klara av det. Något annat alternativ finns inte.

Däremot vet jag inte hur lång tid det kommer att ta. Att acceptera hur jag mår och sedan gå vidare in i mitt tillfrisknande. Det jag vet är att jag måste låta det ta den tid det tar. Och det kommer jag göra. För jag vet att jag inte är ensam.

Jag vet...

Ligger här i min säng och tankarna mal inne i mig

Jag vet att jag inte borde vara rädd för min behandling i morgon
Jag vet att det är för mitt eget bästa
Jag vet att min rädsla är väldigt obefogad

Men har du försökt att resonera med ångest någon gång?

söndag 15 november 2009

Du får mig...

Du får mig att tro
Du får mig att hoppas
Du får mig att ta det där extra steget när jag egentligen inte vågar

När Du är nära - då vet jag att allt blir bra
då vet jag att jag kan andas lugnt
ta några extra andetag och vila

Du gör så att jag känner mig trygg
Du gör så att jag känner mig speciell
Du får mig att känna mig värdefull

Du får mig att vilja måla hela världen med mina ord
Du får mig att sitta stilla alldeles mållös

Du får mig att tro på mig själv
för med Dig är jag allt jag någonsin kan vara

Hoppas på frid

Det är någonting som inte stämmer. En malande oro för befälet i mitt inre. Märker hur hela jag är inställd på fara. Hela tiden i beredskap. Vetskapen om att jag ska påbörja min behandling i morgon gör mig livrädd. Samtidigt vill jag må bättre så det är ju något positivt.

Men allt som innebär en förändring skapar ångest. Jag vet inte hur jobbar. Jag vet inte vad som kommer att "krävas" av mig. Jag vet inte vad som kommer att hända i morgon. Allt det i kombination skapar oro i mig.

Minsta ljud får det att dra i mig. Musklerna är helt slut och jag skakar. Vill inte vara ensam, men klarar inte av något sällskap. Har lust att bara ställa mig upp och skrika och svära och leva om. Få ur mig all ångest. Allt som bara ligger och pyr i mig.

Men jag orkar inte. Orkar inte ens resa mig ur soffan. Istället blundar jag ett par sekunder och ber en bön. Hoppas på lite frid...

lördag 14 november 2009

Märklig, men ok dag

Har varit en märklig dag. Drömde i natt att jag var tillbaka på jobbet och hade ensamt ansvar för närmare 150 barn på den stora adventskonserten. Precis som det var tänkt att jag skulle ha om jag inte blivit sjukskriven. Vaknade helt sönderstressad och det tog flera minuter innan jag kunde skilja på dröm och verklighet. Men även om jag förstod att det bara varit en dröm så har känslan av att inte räcka till funnits kvar. Känslan av att jag borde försöka lite mer.

Varit enormt trött på ljud idag. Varit med ett par goda vänner hela dagen och när de gick ut på en promenad lade jag mig på soffan och sov istället i en timme. Så skönt att slippa allt. Stänga ute alla ljud. Bara jag och mina andetag.

Men även om det på ett sätt har varit en jobbig dag och inte alls lika bra som igår, så är jag ändå nöjd med tillvaron. Det finns alltid ljusglimtar som man kan fokusera på och det försöker jag göra. Idag har jag skrattat mer än vad jag har gjort på länge. Sedan så ringde sjukgymnasten och jag har fått en tid redan på måndag. Och nästa fredag ska jag träffa kuratorn för första gången. Känns skönt att allt äntligen startar igång - samtidigt är det läskigt. Vet ju inte vad som väntar.

Men jag tänker som så här - det borde ju inte blir sämre i alla fall.

torsdag 12 november 2009

Ganska bra

Stressen är inte nära. Ångesten lyser med sin frånvaro. Spänningarna är inte så farliga och huvudvärken har aldrig dykt upp.

Är jag lat som är sjukskriven? Nej
Har jag överdrivit när jag känt efter hur jag har mått? Absolut inte.
Har allting vänt? Förmodligen inte.

Men jag har en dag när jag har mått ganska bra och det är jag väldigt glad över. Det visar att allt inte är nattsvart hela tiden. Det visar att det kommer att bli bra igen. Det ger mig en tro och en hopp inför framtiden.

I morgon kanske det är jobbigt igen. Men just nu spelar det ingen roll - för idag har det varit ganska bra!

Alltid något



Det är inte alltid man ser det uppenbara
Det är inte alltid man ser hela bilden

Men man kan alltid se något...

Förlåt!

Det känns som att jag bara klagar hela tiden. Det var länge sedan jag skrev något muntert inlägg här - förlåt.

Det är bara det att jag inte mår så himla bra just nu. Jag visste att jag förmodligen skulle må sämre nu de första veckorna av sjukskrivningen, men jag trodde att jag mest skulle känna mig trött. Inte att jag skulle ha så här mycket ångest.

Hoppas ni förlåter mig...

onsdag 11 november 2009

Feelgood


Trött dag

Idag är en trött dag. Kroppen värker och det drar i mig. Minsta ljud får mitt inre att skaka. Märker att jag spänner mig och allt känns dovt. Alla ljud är dämpade - samtidigt stör de mig mer än någonsin.

Ångesten blir värre och värre ju mörkare det blir. Denna vidriga, oförklarliga rädsla skapar tankar bortom allt förnuft. Får mig att känna mig mer och mer otrygg.

Har en ständig känsla av oro i mig. Hela mitt inre går på högvarv och gör mig rastlös.

Handlederna knakar. Fötterna är stela och värker. Inget jag gör hjälper. Känner mig uppgiven och frustrerad på en och samma gång.

Vill ju bara må bra - är det för mycket begärt?

tisdag 10 november 2009

Alldeles alldeles ensam...

Jag är rädd. Kroppen värker och hjärtat gör sitt bästa för att spränga bröstkorgen på mig. Alla tankar växer till orimlighet. Ångestens oförnuft får allt större proportioner och får både kropp och själ att krampa ihop.

Jag skulle behöva en hand som jag kan få sticka in min hand i. Få känna någon annans värme. Få höra någon annans lugna trygga andetag. Kanske skulle det få mig lugnare. Kanske skulle det få min ångest att minska. Men det får jag inte veta. Inte i natt i alla fall.

Har nog aldrig känt mig så ensam som just nu...

måndag 9 november 2009

Don't cry

Det här är min vän Samuel Ljungblahd som sjunger Don't cry i globen igår. Låten är skriven av en av USA:s största gospelstjärnor Kirk Franklin som också sitter vid keyborden.

Det är nästan så man blir lite stolt över att jag fick sjunga på hans bröllop... Samuels alltså.

söndag 8 november 2009

Trött


jag längtar så efter frid
att alla tankar
att all förvirring
ska få reda ut sig
mitt inre är som trassligt garn
försöker reda ut det
men fastnar
knut
på knut
kommer en liten bit på vägen
sedan tar det stopp
jag vill inte dö
jag vill orka leva
men
just nu
är det lite mycket
försöker smälta allt
försöker förstå
försöker lära mig
vad orkar jag?
var går min gräns?
vill vakna i morgon
utvilad
glad
lugn
vill att allt förändras
helst på ett ögonblick
men det funkar ju inte så
försöker tänka
jag lär mig nog något av det här
jag hoppas det i alla fall
för annars vet jag inte
om det är värt det...

lördag 7 november 2009

Well...


Happy birthday to me!

fredag 6 november 2009

Svårt att förstå

Jag kan inte förstå. Tankarna mal ständigt i min hjärna. Kan inte komma till ro. Kan inte slappna av. Vet inte om jag har gjort för mycket idag.

Det är en hårfin gräns mellan att göra det man orkar och att göra för mycket. Jag har inte lärt mig än. Jag tänker att det inte är så farligt och kör på i samma tempo som innan - bara att jag inte jobbar. Inte så smart - jag vet. Men jag vet inte var min gräns går. Jag märker bara att jag passerar den mest hela tiden.

Fick mitt sjukintyg idag. "Patienten har försämrats i sin depression trots medicinering. Har kognitiva problem och har utvecklat en stressreaktion". Är det verkligen jag? Är jag så dålig? Har svårt att tro det. Har framförallt svårt att acceptera det.

Men det jag läser är ju sant. Det är ju så jag mår. Det låter bara så allvarligt. Fast det kanske är det - allvarligt alltså. Jag har bara inte förstått det själv...

torsdag 5 november 2009

Inte ensam

Jag tvekade. Jag visste inte om jag skulle ta ett steg framåt eller om jag skulle stanna kvar där jag var.

Att gå framåt innebar ovisshet. Jag visste inte vad som väntade. Hur det såg ut. Hur det skulle kännas.

Det var inget alternativ att gå bakåt - även om jag egentligen ville göra det. Där visste jag i alla fall vad som väntade för jag hade varit där förut.

Att stå still var det mest lockande alternativet. Jag visste vad jag hade. Samtidigt fanns rädslan där. Rädslan att fastna. Att sluta utvecklas. Att bli mossig.

Jag kände hur vinden tog tag i mig. Rufsade om mitt hår och det fick mig att kippa efter andan. Någonstans långt borta hörde jag hur något rullade längs med gatan - fick fart av vinden och dess framfart.

Plötsligt när jag står där i mörkret känner jag hur en hand läggs på min rygg. Jag vänder mig om för att se vem som stört mig i min ensamhet, men det är ingen där. Märkligt. Jag kände det så tydligt. En hand som strök mig över ryggen och jag märkte att min osäkerhet minskade. Jag kände hur jag fylldes av förtröstan och tillit. En tro på framtiden.

För även om jag inte vet vad som ligger framför mig - så vet jag en sak. Jag är inte ensam...

onsdag 4 november 2009

Dag ett...

Sjukskriven.

Jag har blivit sjukskriven. Det känns märkligt att säga. Igår när jag skulle sova så snurrade ordet runt i min hjärna. Och varje gång det kom fram till medvetande så fyllde rädslan min kropp. Skapade ångest och kyla.

Idag har jag inte känt samma rädsla - mer bara att det känns väldigt konstigt. På ett sätt känns det som att jag har haft en ledig dag - bara att jag har varit rätt trött och jag har faktiskt suttit eller legat på soffan precis hela dagen. Funderade ett tag på om jag skulle orka mig ut på en promenad men jag slog undan tanken.

Chattade med en kollega förut och han sa att jag var saknad på jobbet. Det värmde att höra det. Men efteråt var jag helt slut. Blev väldigt tydligt att jag inte har så mycket marginaler längre.

Pratade med äldsta brorsan förut på telefon. Han är bra han. Han var orolig för mig och tyckte det var bra att jag nu skulle få hjälp. Även min andra bror är orolig för mig. Jag tycker inte de behöver vara det.

Idag har tankarna kommit att jag bara överdriver - att jag bara är lat. Samtidigt vet jag att det inte är så. Men tankarna finns där i alla fall. Gnagandes på mitt inre.

I morgon ska jag in till stan och dricka kaffe med ett par goda vänner. Jag hoppas bara att jag orkar. Får mjölksyra bara av att skriva...

tisdag 3 november 2009

Och nu då?

Allting är som det alltid har varit - men ändå har allting förändrats. Sakta men säkert sjunker det in och jag börjar förstå mer och mer.

Min oro idag var egentligen helt obefogad. Jag mötte enbart förståelse och önskan om att jag ska må bra. Men jag har hört att oro och rädsla hör till min sjukdom. För det är vad jag har - en sjukdom.

Jag har en utmattning. Nu står det på papper till och med. Och nu är jag sjukskriven för det. Borde nog ha blivit det för länge sedan men jag är lite för envis för att acceptera det. Men nu har det tagit slut. Jag har passerat min gräns och nu har jag en diagnos - depression som patienten har försämrats i och har utvecklat en stark stressreaktion.

Så vad händer nu?

I morgon

Jag önskar att jag kunde skriva av mig alla tankar som cirkulerar i mig. Det brukar inte vara ett problem - men ikväll känner jag mig bara tom. Orden vill inte formuleras i meningar. De stannar kvar i mig - studsar runt och får mitt huvud att värka.

Jag önskar att jag kunde få ur mig alla känslor som finns i mig. Att jag kunde få ner dem i ord. Men jag kan inte förstå vad det är jag känner. Jag känner inte igen dem.

Försöker göra saker hela tiden. Allt för att inte ge mina tankar det spelrum som de vill ha. Kampen är hård och jag slår mig blodig när jag desperat försöker vinna. Men det känns orättvist. Det känns som att jag är i underläge. Att jag inte har någon chans. Vill bara lägga mig ned och ge upp.

På ett sätt känns det som att allt har förändrats. Det känns nytt på något vis. Samtidigt känns det som att jag alltid har mått så här. Som att jag känner igen allt.

Men i morgon kommer allt ha förändrats...

söndag 1 november 2009

Förlåt...

Jag kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan. Inga små skiftningar utan jag flyger som en liten vante mellan de två dikena. Rufsig i håret och alldeles yr och omtumlad försöker jag komma på fötter och jag stapplar fram. Bara för att i nästa ögonblick åka omkull igen. Hela mitt jag spänner sig för att återfå och behålla balansen. Jag biter ihop käkarna och värken sprider sig bak i nacken.

I mina desperata försök att få kontroll över mitt liv glömmer jag bort att äta. När jag gör det som jag behöver allra mest - vilar, då får jag ångest. Paniken kryper sakta men säkert närmare när tystnaden sprider sig. Om jag inte har något att göra så får tankarna fritt spelrum och ångesten gör entré.

Rädslan över att inte bli sjukskriven på tisdag skapar skräck och ren och skär panik. Det sköljer över mig i vågor och får blodet att frysa till is. Känner mig smått dramatisk. Tänker att M kanske har rätt ändå. Att sjukskrivning kanske inte är det rätta för mig. Att jag inte ska prata med folk om hur jag mår utan hålla det för mig själv. Tänker att jag överdriver. Att jag inte mår dåligt - jag är bara lat som inte vill jobba.

Samtidigt vet jag att jag inte mår bra. Jag vet att sjukskrivning är det enda rätta för mig just nu. Jag vet att jag behöver prata och vara öppen mot folk om hur jag mår. Det är mitt sätt att hantera mitt liv och mitt mående. Jag skäms inte för hur jag mår och jag har bara mött förståelse när jag har berättat. Jag vet att jag inte överdriver. Jag mår dåligt och jag är inte lat.

Men ändå finns osäkerheten där. Gnager sig längre och längre in i min själ. Får mig att tveka. Får mig att tvivla på mig själv och hur jag känner.

Nu vet jag att jag snart måste stänga ner här och sova och genast biter jag ihop käken mer och ångesten kommer krypande. Vet inte vad det är jag är så rädd för. Tystnaden? Mörkret? Jag vet inte...

Ställer datorn bredvid sängen och startar igång en serie. Då somnar jag inte till tystnad. Brukar gå lättare då. Ger inte tankarna det utrymme som de vill ha. Trycker undan det jag känner i ett desperat försök att få frid. Går väl sådär. Det blir ju inte bättre - jag skjuter bara på problemet.

Men just nu - innan jag vet vad som ska hända så gör jag så. Jag kan inte hantera det på något annat sätt just nu. Jag orkar inte det. Kan du förstå det? Kan du förlåta mig för det?

lördag 31 oktober 2009

Min eftermiddag i bilder...


















There's no place like home...