torsdag 29 mars 2012

Förändringens ansikte

För några år sedan började jag läsa en bok som provocerade mig enormt. Jag vet att jag läste något kapitel, men så blev jag så arg att jag ställde tillbaka den i bokhyllan.

I söndags började jag läsa den boken igen. Nu har jag läst ett kapitel och jag har ingen aning om vad som provocerade mig så enormt förra gången. Kanske är det så att jag är på en annan plats i livet och är mer mottaglig för dess innehåll. Eller så har jag helt enkelt förändrats.

Det här med förändring och att utmana sig själv är inte lika jobbigt längre. Jag tycker fortfarande om trygghet och när jag vet vad som förväntas av mig, men jag är inte i lika stort behov av det.

Tänk att det kan förändras så. Att något som skapat irritation och ångest istället kan ge frid och inspiration...

Fear is just a feeling and you can get over it...

lördag 24 mars 2012

Visa mig Gud!


Det har varit en märklig dag idag. Ångesten har suttit i kroppen och jag hade helst av allt bara stängt in mig i mitt hem. Struntat i att svara i telefon och isolera mig.

Men jag gjorde inte det. Istället blev dagen och kvällen helt annorlunda.

Jag skulle bara åka förbi kyrkan en sväng och säga "hej" till en god vän som gästade en konsert här. Vi har inte setts på två år och egentligen är det hans fru som jag känner mest - men jag ville ändå sitta och prata lite.

Det blev att vi satt länge. Pratade om sådant som jag aldrig pratat med honom om. Om Gud. Familj. Förväntningar och trovärdighet.

Under konserten - då jag mest satt och skakade och hade hjärtklappning av all ångest, så var det som att Gud kramade om mig. Viskade stilla att "det ordnar sig. Lita bara på mig för jag är med." Och jag visste att det var sant. Jag kände hur mitt hjärta ställde in sig på bön och i samma stund sjöng han låten Show me.

Och även fast den texten är en bön, så blev den i kväll en bekräftelse på att jag har tagit rätt beslut. Att den förändring jag står inför är en förlängning av den bön som jag bett - att jag ska vara där Gud vill att jag ska vara.



All of the things that I've shared with you
Given me joy
I'm proud to say that I know you

Let me see
Let me know what awaits me

Show me what You want to
Show me where You want me
What can I change?
I'm still the same
But I'll give anything for you to
Show me where You want to
Lead me closer to Your heart

Because You're all
That I'm living for

To compromise
Never crossed my mind
You are the one that I turn to

Give me a chance to see more of who You are

onsdag 21 mars 2012

Brottningskampen

Ibland önskar jag att jag kunde berätta allt för er. Visa vem jag är och sluta gömma mig bakom de skrivna raderna. Tala om för er vad det är jag brottas med just nu. Den förändring som jag står inför. Ibland vill jag berätta allt. In i minsta detalj.

Men jag är inte där. Inte än. Kanske inte någonsin.

Att vara personlig, men inte privat har hela tiden varit min tanke med den här bloggen. Det har på ett sätt varit min räddning. Att kunna skriva alla mörka, destruktiva tankar som har snurrat i mig utan att jag riskerar att möta frågor när man ses. Jag har kunnat välja mina stunder då jag är helt ärlig.

Men det är också väldigt svårt. Särskilt nu. Vill berätta allt - men ingenting är klart. Snart ska jag berätta. I alla fall lite grand.

söndag 11 mars 2012

Jag är fortfarande ett barn


Det finns något fridfullt över bilden. Lugnet. Värmen. Vilan. Den påminner mig om min barndoms fönster. Det som fanns i taket på vindsrummet. Där jag låg på golvet och tittade ut. Drömde mig bort när jag såg molnen röra sig i vinden. Tänkte att det var huset som rörde sig och att molnen stod still. 

Det fascinerade mig. Att jorden snurrar men att vi inte trillar av. 

Ibland kommer längtan tillbaka - längtan att vara barn igen. Den tid då man bara levde. Omedveten om alla beslut som man skulle ställas inför som vuxen. Alla svårigheter och sorger. 

Men det hör ju till livet att man växer. Att bli vuxen handlar ju om att ha blivit förberedd på att ta just beslut. Att möta de situationer som hör till livet. 

Och när jag tänker efter så inser jag att jag även nu känner mig trygg. Lugn. Orädd inför framtiden och vad den kommer att innebära. Jag är vuxen i mina föräldrars ögon, men i Guds ögon är jag fortfarande ett barn. 

tisdag 6 mars 2012

Hjärtat gör lite ont

Ibland liksom livet stannar upp för en stund. Något händer som gör att hjärtat värker av smärta. Det är inte mitt hjärta som är trasigt - det är någon annans. Men det som gör mest ont är att jag inte kan göra något för att underlätta. Hur mycket jag än vill.

Men jag finns här. Jag försvinner inte. Även om det gör ont hos mig också.

söndag 4 mars 2012

...

Jag har inte skrivit på länge - jag vet. Men jag finns här - det är bara lite mycket just nu...