lördag 31 oktober 2009

Min eftermiddag i bilder...


















There's no place like home...

fredag 30 oktober 2009

Om jag kunde kliva åt sidan för ett ögonblick

Gud...

Jag skulle så gärna vilja kliva ur mig själv för ett ögonblick. Att ta ett steg åt sidan och se på mig själv utifrån. Jag skulle så gärna vilja ta hand om den där lilla människan som finns i mig. Den som längtar efter kärlek. Efter bekräftelse. Efter att få bli ompysslad.

Jag skulle sätta mig ned med benen i kors - sträcka ut min hand emot den där lilla människan och låta henne sitta i mitt knä. Jag skulle vira en filt runt hennes frusna darrande kropp och så skulle jag hålla om henne. Vagga henne fram och tillbaka och viska i hennes öra "var inte rädd, du är inte ensam".

Jag skulle nynna de sånger som hon älskar att höra. Och jag skulle tala om för henne hur vacker hon är. Hur fantastisk hon är i allt vad hon är. Att hon är en ögonsten som är värd det allra bästa som finns.

Jag skulle torka hennes tårar med ärmarna på min gamla slitna gråa tröja. Den luktar trygghet och kärlek.

Jag skulle tala om för henne att det är okej att hon vilar. Att hon inte måste prestera en massa saker för att bli älskad. Att det räcker att hon bara är den som hon är skapad till att vara.

Jag skulle stanna där tills tårarna har tagit slut. Jag skulle stanna tills ångestens sista skakning försvinner ifrån henne. Sedan skulle jag stanna en stund till. För att verkligen försäkra mig om att hon förstår att hon kan vara lugn. Att de ord jag har viskat till henne har gått in - ända in i hjärtat.

Det är vad jag skulle göra om jag fick kliva åt sidan ifrån mig själv för ett ögonblick. Men jag kan inte göra det. Gud - kan Du göra det istället?

torsdag 29 oktober 2009

Rädd...

Försöker varje stund att intala mig att det inte är så farligt ändå. Att jag inte mår så dåligt egentligen. Jag drar mig undan människor men är inte i tystnad och vila. Antingen sitter jag vid datorn. Eller så sitter jag framför min tv. Eller både ock samtidigt. Allt för att inte hamna i tystnaden.

För det är då jag märker hur jag verkligen mår. Det är då jag märker hur det slår lock för örat och det börjar tjuta. Det är då jag märker hur jag skakar. Det är då jag märker hur hjärtat rusar. Det är då jag märker hur hela min kropp spänner sig - redo för flykt. Det är då jag märker hur nacken knakar.

Jag bokar in något varje dag för jag får panik av att inte veta vad jag ska göra. Samtidigt känner jag mig stressad över det jag har att göra. Något paradoxalt - jag vet.

Känner mig tjatig. Upprepar samma sak om och om och om igen. Men det här är min blogg, min ventil för att få ur mig hur jag mår och hur jag känner.

Önskar bara att det kunde vända snart...

onsdag 28 oktober 2009

Det känns så...

Jag vet inte hur mycket längre till jag orkar. Kastas dagligen mellan hopp och förtvivlan. Mellan tilltro och meningslöshet. Mellan ork och trötthet. Det finns ingen stabilitet kvar.

Märker hur förmåga efter förmåga försämras. Får leta efter ord när jag ska förklara något. Måste tänka efter när jag skriver så att jag stavar rätt. Det har jag aldrig behövt göra förut. Det gör mig rädd.

Telefonsamtal skapar panik. Kroppen reagerar som på hot och jag känner mig bara sämre och sämre.

Jag tror inte att jag alltid kommer att må så här - men hoppet minskar mer och mer. Tron på en förändring för mig minskar för varje dag. Jag vill inte förlora hoppet - men jag märker att det minskar.

Jag tror att det alltid kommer att vara så här. Inget kommer att förändras. Så känns det.

Jag vill inte alltid ha det så här. Men det känns så...

måndag 26 oktober 2009

Sjuk

det börjar sjunka in nu
för varje andetag
längre och längre in
närmare och närmare hjärtat

jag inbillar mig inte
jag hittar inte på
det är så här det är

jag vill det inte
men vad har jag för val?

ju mer jag slåss
ju mer jag vägrar acceptera

desto värre blir det

jag borde bara vila
andas i samma takt som Gud
sluta tänka att jag måste prestera

först nu förstår jag

jag är sjuk

söndag 25 oktober 2009

Var?

Det jag behöver mest just nu är vila - att bara vara i tystnaden. Men jag klarar inte av den. Jag får panik när jag vet att jag måste stänga av alla ljud, släcka alla lampor. Ångesten kryper sig sakta men säkert på. Paniken gnager i mitt inre och rädslan äter upp min själ.

Alla ljud förstärks. Hör varje sekund som går. Det börjar susa och världen snurrar. Får mig att bli yr och illamående.

Det enda jag vill just nu är att hitta en plats där jag kan vara i tystnaden utan att känna panik. Att min kropp och själ kan få vila så att jag blir hel igen. Vet bara inte var jag kan känna det.

Det enda jag känner just nu är tröttheten som har tagit över...

Är du beredd?

Du kom tillbaka - det trodde jag inte. Någonstans längst inne i mig hoppades jag fortfarande, men jag blev ändå förvånad när du sa "hej, jag har tänkt på dig ofta, hur har du det?"

Det var inte meningen att mina krav på mig själv skulle få dig att försvinna. Få dig att tro att du inte var tillräckligt bra. Du tyckte att jag var för bra för dig. Jag tänkte aldrig den tanken. I mina ögon var du den bäste.

Du är den ende jag grät över när du drog. Ingen annan - bara du. Jag var aldrig arg på dig, jag var bara ledsen. Besviken över att vi aldrig gav det chansen. Nu förstår jag att min strävan efter att alltid visa ett starkt, stabilt yttre fick dig att försvinna. Det var inte meningen. Kan du förlåta mig för det?

Jag mådde så bra när jag var med dig. Du fick mig att känna mig trygg och avslappnad.

Så hur blir det nu?

lördag 24 oktober 2009

Kanske

Vaken - men inte orolig.
Utan ångest - trots allt som snurrar i huvudet.

Känner mig lugnare än på länge. Tryggare. Vet att min oro inte kan förändra något som ska komma. Det som ska hända kommer att hända ändå. Jag kan bara luta mig tillbaka i Guds famn och veta att Han bär. Att Han leder.

Han har redan tagit min oro, min ångest och i detta nu känner jag mig för första gången på flera dagar lugn. Fridfull.

Kanske tårarna för några timmar sedan släppte ut lite av det som hållit mig fången de senaste dagarna. Jag vet inte riktigt. Vet bara att det just nu känns ganska ok.

Och det tycker jag känns väldigt skönt...

fredag 23 oktober 2009

Trasig & rädd

Rädslan från igår finns kvar. Ångesten i natt drev mig ur mitt sovrum och jag tog min tillflykt till soffan. Där i den tryggheten och med hjälp av tabletter kunde jag till slut somna.

Nu idag ligger tröttheten som ett tungt täcke över mig. En fika på förmiddagen med en god vän tog slut på mina krafter. Jag vill inte att det ska vara så. Att bara sitta med en kopp kaffe och prata - det borde väl inte vara så jobbigt... eller?

Rädslan över vad som ska hända håller mig fången. Kyler ner mitt inre. Får hela min rygg att spänna sig och när smärtan ilar igenom mina muskler sköljer illamåendet över mig.

Får panik över att inte vara på jobbet - samtidigt vill jag inte vara där. Men då har jag i alla fall något att göra. Nu är jag bara hemma och väntar. Tankarna får fritt spelrum och mina desperata försök att få ordning och struktur på mitt inre faller sönder.

Jag ställs inför situationer och sammanhang som jag i vanliga fall klarar av utan problem - men nu går jag sönder. Min själ splittras i tusen bitar och jag försöker med alla krafter jag har att samla ihop bitarna. Men jag hittar inte alla bitar och jag känner mig trasig.

Trasig och rädd...

torsdag 22 oktober 2009

Orkar inte...

Just nu har jag en sådan ***** ångest. Det bara drar och river i kroppen på mig. Vill bara försvinna ifrån allt.

Minnen kommer tillbaka och river upp oavslutade känslor. Skapar ännu mer oreda i mitt inre. Visste inte att det gick.

Ångesten kyler ner min själ - tar död på mitt liv. Tror att det kan vara så här det känns när man ska gråta. Det var så länge sedan så jag minns inte hur det ska kännas.

Sorgen kommer med sitt mörka täcke och slänger det över mig. Färgar min omgivning i svartvita nyanser. Jag känner mig så sjukt ledsen.

*** vad jag hatar det här.

Jag vill inte längre.

Jag orkar inte längre.

Jag orkar inte...

onsdag 21 oktober 2009

Rädd

I morgon ska jag jobba. Börjar vid elva och håller på fram till halv sju ungefär. Sedan har jag sju lediga dagar innan jag ska till min läkare. Två dagar senare jobbar jag några timmar på eftermiddagen. Men sen då? Vad händer då? Blir jag sjukskriven eller måste jag jobba?

Tanken kommer allt oftare - tänk om hon inte vill sjukskriva mig? Vad gör jag då? Nu när jag börjar inse hur allvarligt läget är - måste jag övertala henne till att sjukskriva mig eller kommer hon förstå?

Är livrädd för att inte blir trodd. Samtidigt tänker jag att jag överdriver. Att det inte är så farligt egentligen. Men eftersom jag nu har pratat med mina chefer så är stenen i rullning och det gör mig skräckslagen...

Vet inte vad som väntar, vad som kommer. Vill veta. Vill ha kontroll. Det har jag inte nu.

Jag är rädd...

Ledsen

Idag är jag bara ledsen - sorgsen. Verkligheten kommer ikapp mig mer och mer. Nu vet mina chefer om hur jag mår och hur det ser ut framöver för mig. Kanske det är därför jag känner mig så ledsen. Nu finns det ingen återvändo...

tisdag 20 oktober 2009

Vidrig dag

Idag har det varit en s k i t j o b b i g dag. Rent ut sagt - helt vidrig. Jag vet att jag kört till jobbet, men jag minns inte att jag har passerat en del korsningar. Vägarbetet som sträcker sig över närmare fem kilometer - jag minns inte att jag körde där.

Spänningarna i nacke och axlar är värre än någonsin. Tålamodet har legat på minus hela dagen. Har varit kort och tvär. Det värker i hela kroppen och huvudet spränger. Jag minns inte när jag spelade så mycket fel som jag gjort idag. Det kopplade inte. Hjärnan var redan överbelastad.

Orkade inte ta in det som mina kollegor pratade med mig om. Försökte lyssna och förstå - men efteråt minns jag inte vad vi pratade om.

Pratade idag med två av mina chefer. Berättade hur jag mår och att jag förmodligen blir sjukskriven efter nästa vecka. Nu är det bara den tredje kvar - får ta det i morgon. Lika bra att få det gjort.

Vet inte vad jag gör om inte min läkare vill sjukskriva mig. Då dör jag. Så känns det idag...

måndag 19 oktober 2009

Tack Gud

Tack Gud för att Du har skapat Din värld så vacker!


Vad är jag rädd för?

Vad är det jag är så rädd för egentligen? Människors reaktioner? Men tror jag verkligen att de kommer att se ner på mig bara för att jag mår så här? Vore det inte enklare om jag helt enkelt bara bestämde mig för att vara ärlig.

Jag har berättat för några enstaka om hur jag mår - på riktigt, och jag har inte mött något annat än förståelse. Ren och skär omsorg och önskan om att jag ska ta hand om mig och vara rädd om mig. En jag pratade med idag kramade om mig och grät en skvätt när jag berättade.

Så vad är det jag är så förtvivlat rädd för?

Uppgiven

Det känns inte som att jag lever - jag existerar bara. Mitt liv är som en enda lång väntan, jag vet bara inte vad det är jag väntar på. Fast jobb? Man? Stabil ekonomi? Trygghet? Jag vet inte vad.

Jag lever som i perioder. Nu är det tolv dagar fram tills jag ska träffa min läkare (bara det känns konstigt att säga - min läkare) - då ska jag be om sjukskrivning året ut och om en remiss till en sjukgymnast. Men sen då? Kommer jag klara av att gå tillbaka till mitt jobb, eller rättare sagt mina jobb då? Eller blir det någon typ av arbetsträning någonstans?

Och om jag nu skulle fixa att komma tillbaka till mina vanliga jobb - då handlar det ändå bara om en termin innan jag måste hitta ett nytt jobb igen. Sedan jag tog min examen för lite drygt fyra år sedan har jag haft sju arbetsgivare. Som mest har jag haft tre arbetsgivare samtidigt men aldrig bara en. Jag har hela tiden varit splittrad mellan olika platser. Och nästa höst är det dags igen.

Jag orkar snart inte längre. Det känns bara som att min strävan mot perfektion är meningslös. Funderar på om jag verkligen ska vara lärare - är ofantligt less på det just nu. Kanske att jag ska gå tillbaka till vården - där mådde jag i alla fall inte lika dåligt som jag gör nu och har gjort de senaste åren.

Känner mig trött, men kommer inte till ro. Det går inte att somna. Istället vankar jag fram och tillbaka genom min mörka lägenhet. Lyssnar på avslappning men det hjälper inte. Oron drar i mig. Uppgivenheten tar över. Meningslösheten bankar i mitt inre.

Pratade med M förut idag. Berättade som det var och att jag inte mådde så bra. Hon tog det förvånansvärt bra. Har varit rätt orolig för att berätta det för dem. Rädd att de ska se på mig som en svag människa. Istället blev det tvärtom.

Har inte klarat av att vara ensam idag. Samtidigt får jag panik på alla ljud. Får inte ihop det. Får inte ihop särskilt mycket alls egentligen om jag ska vara ärlig. Det mesta känns bara onödigt...

söndag 18 oktober 2009

Orkar inte!

Tröttheten genomsyrar hela min tillvaro. Får mina muskler att darra, mitt huvud att värka och mitt inre att snurra runt.

Jag vill hoppa av! Jag orkar inte längre!

Det enda jag har i åtanke nu är att det bara är tre arbetsdagar kvar tills jag ska till läkaren. De övriga dagarna är jag ledig. Det är det som gör att jag orkar.

fredag 16 oktober 2009

Längtan

Tänk om du såg mig precis som jag är - vad skulle du då få se?
Vore jag den som du tror att jag är - eller skulle du se mina fel?

Bakom mina masker
Bakom mina dolda svar
Bakom allt mitt eget
Där är Du

Det är längtan som bär mig
Längtan som får mig att tro att det finns något bättre än det här
Det är längtan som bär mig
Längtan som lyfter min själ och som får mig att tro att Du Gud är här...

onsdag 14 oktober 2009

Även om...

Jag blev förvånad när jag hörde hur det knackade på dörren. Det var sent på kvällen och jag var trött och orkade egentligen inte med något besök - inte för att jag väntade något för den delen. Jag öppnade och såg Dig stå där. Kände mig osäker på om jag skulle bjuda in Dig eller inte, men det kändes som att jag inte hade något val. Du tvingade Dig inte in, men jag kunde ju inte gärna skicka iväg Dig.

Vi satte oss i soffan och jag orkade inte möta Din blick. Jag visste inte vad jag skulle säga. Du såg alltid rakt igenom mig och jag var livrädd för att tappa kontrollen. Jag märkte hur Du tog Din hand och sakta lyfte upp mitt huvud. Jag mötte Din blick och jag hörde hur Du började tala;

"Jag har saknat dig", sa Du med tårar i ögonen. "Varför drar du dig undan? Du vet att jag älskar dig och att jag inte vill något annat än att få vara nära dig, men ändå stöter du bort mig."

Jag vek undan med blicken och kände hur det dåliga samvetet började krypa i mig. Han hade rätt. Jag hade väl inte direkt sagt nej till Honom, men jag hade dragit mig undan. Jag orkade inte.

"Även om du inte tror det så är jag nära dig. Det är jag som stryker dig över ryggen när du inte orkar längre. Det är jag som fångar dina tårar och som väntar tills gråten tagit slut. Det är jag som vaggar dig till sömns. Och alla nätter då du legat vaken och ångesten har rivit i dig - då är det jag som andas min frid i dig. När meningslösheten tar över så tror jag åt dig. När hopplösheten dyker upp - då hoppas jag åt dig. Kan du lita på det?"

Jag nickade svagt och jag visste att Han hade rätt. Och på en hundradels sekund kände jag hur oron försvann. En värme jag inte tidigare känt fyllde mitt inre.

Jag lutade mig fram emot Honom, kände hur tårarna föll utmed mina kinder och lät mig omfamnas av Hans armar...

måndag 12 oktober 2009

Du är nära..

vila
hos Dig får jag vila
så stilla i Din närhet
hos Dig är jag trygg

Gud Du är helig
Gud Du är

nära
Du är så nära
nära mitt hjärta
hos Dig är jag trygg

********************

nära
närmare än något annat
nära
närmare än någon annan

Du som känner mitt inre och älskar mig ändå
Du som stannar kvar när andra har gått
Du som håller om mig och viskar ömt mitt namn
Du har alltid älskat mig först

söndag 11 oktober 2009

Fina underbara du!

Vad jag önskar att du kunde luta dig tillbaka, lita på mig och känna att du kan vila. För du får det. Du behöver det och det vet du om. Men ändå stretar du emot. Du kämpar, du slåss och du är alldeles fantastiskt enveten. Du tänker att ensam är stark.

Jo tjena. Hur tycker du att det går?

Du vet att jag finns här - alldeles bredvid dig och håller mina armar om dig. Jag står bakom dig och jag lovar att jag tar emot när du faller. Jag går framför dig och leder dig på rätt väg. Det är ju inte alltid som du ser vart du är på väg och det är ju för att jag skymmer sikten - men lita på mig. Jag kommer inte gå någonstans dit du inte vill. Du kommer inte hamna där du inte är trygg.

Jag är alltid med. Jag håller dig i handen och jag släpper inte. Jag håller dig om ryggen och låter dig känna min värme.

Så kan du inte stanna upp ett tag - bara för ett litet ögonblick och andas. Stäng ute all stress, all oro, all prestation och låt istället min frid få fylla dig.

För jag älskar dig!

/Gud

lördag 10 oktober 2009

Så många dagar

Jag har påbörjat min nedräkning på tjugo dagar.
Så många dagar är det tills jag ska träffa min läkare.

Så många dagar som jag måste klara av att arbeta.
Så många dagar som jag måste klara av att umgås med människor.
Så många dagar som jag måste påminna mig om att andas.
Så många dagar som jag måste lära mig att hantera livet.

Så många dagar som jag måste orka...

fredag 9 oktober 2009

Utdrag ur mitt liv...

Jag trodde att det skulle vara bra för mig att jobba. Jag har något att komma upp till och jag har något annat att fokusera på än bara mig själv. Men nu när jag har jobbat några veckor så känner jag mig osäker. På kvällarna när jag kommit hem från jobbet och de dagar jag är ledig är jag helt slut. Kroppen känns helt matt och jag känner mig svag i musklerna. Huvudvärken kommer ungefär en timme efter jag slutat och adrenalinet gått ur kroppen. Jag kommer på mig själv med att dra upp axlarna och spänna mig när jag sitter i soffan eller vid bordet. När jag blundar åker ögonen omkring och följer tankens flipperspel. Jag drömmer mycket nu igen och jag sover rätt ytligt. Har lättare för att somna, men vaknar flera gånger varje natt.

Det känns som att hjärtat sitter i halsgropen mest hela tiden och jag är skakig mer eller mindre hela tiden nu. Igår när jag var hemma hos mina föräldrar på kvällsmat så ringde det en man till mig och pratade lite jobb och jag kände direkt hur jag gick på högvarv. Hjärtat drog igång och jag kände mig jättestressad. Tog nästan två timmar innan jag hade varvat ner igen. Det sticker i händerna när jag suckar och bröstkorgens muskler krampar ihop sig på kvällarna när jag har lagt mig.

Det värker i musklerna och jag är stel i lederna. Har tappat hungern nu igen. Förut när jag satt vid tv:n snurrade allt. Bara en kort sekund i och för sig, men ändå. Känner mig febrig, hängig. Försöker göra allt sakta. Orkar inte vara sprallig körfröken. Är mer stillsam. Lugn. Samtidigt som jag på insidan känner mig überstressad.

Höll mig undan mina kollegor idag och satt och jobbade istället. Satt vid datorn och inne på mitt rum och skrev och arrade. Kom på mig själv med att gå snabbt så fort jag var tvungen att hämta något. Småsprang i trapporna, ökade på stegen mellan rummet och kopiatorn. Försökte tänka att jag skulle lugna ned mig, men nästa gång var det likadant. När jag satt ned så bet jag ihop käkarna och jag blev inte förvånad när jag kände huvudvärken komma.

Ungefär en timme efter jobbet kommer huvudvärken. När jag stod inne på rummet och väntade på min sista elev så fick jag lock för örat. Kände hur det först började trycka lite lätt och sedan var det som att jag fick lock för öronen - men bara det ena. Stannade upp med det jag höll på med och andades lugnt och då började allt snurra. Satte mig ned och då gick det över. Men jag fick göra allt sakta när jag hade min elev - annars snurrade det.

Samma när jag hade kören det sista innan jag slutade. Brukar alltid gå fram och tillbaka och gå fram till eleverna och hjälpa till med stämmorna, men det gick inte ikväll. Det räckte att jag vände på huvudet så snurrade det. Det var skitjobbigt med alla ljud och det är ju lite svårt att undvika det med tanke på vad jag jobbar med.

Tröttheten ligger som ett täcke över mig samtidigt som tankarna snurrar som aldrig förr. På vägen hem funderade jag lite på hur jag egentligen mår och hur jag ska göra med mitt liv. Hur ska jag kunna sätta ord på hur jag mår när jag inte förstår? Hur ska jag kunna sätta ord på känslor som jag inte känner igen? Mitt inre är så skört. Det känns som om min bröstkorg är en uppblåst plastpåse - uppspänd och vid minsta stöt sjunker jag ihop. Huvudet sitter fast på spända trådar och vid minsta rörelse knakar det och värker. Märkligt...

Jag kan läsa på sidor på internet om mitt status. Jag kan se att jag inte är ensam om att må så här. Jag kan bocka av symtom efter symtom där det står om utmattningsdepression. Jag kan berätta för folk att jag har en utmattning. Men däremot kan jag inte acceptera det för min egen del. Jag vägrar göra det. Antagligen är det därför jag inte ringt läkaren. Jag vill inte vara sjukskriven. Jag. Vill. Inte. Det. Jag vill orka. Jag vill klara av mitt liv. Jag vill visa att jag är stark. Men till vilken nytta? Jag förstör ju bara för mig själv.

När jag är ledig är jag helt slut. Orkar ingenting och orkar inte ens svara i telefon. Vill bara ligga i soffan och vara ifred. Jag går sällan ned till personalrummet när jag har rast eller när jag har elever som är sjuka. Stannar istället kvar på mitt rum för där kan jag vara ifred. Där är det ingen som pratar eller stör. Ingen som frågar. Ingen jag måste vara trevlig mot.

Jag drar mig undan mina vänner och stannar hemma i min soffa i tystnaden istället. Där kan jag styra hur mycket intryck som finns. Igår hade jag tre kompisar här och invigde min nya soffa men redan efter en halvtimme ville jag att de skulle gå hem. Jag tyckte bara det var jobbigt att höra dem prata och jag tyckte mest det var jobbigt med alla ljud. Jag höll mig utanför konversationen för jag kunde inte sortera informationen. Jag kunde inte ta in det som de pratade om.

När jag skriver har jag svårt med stavningen - något jag aldrig har haft problem med tidigare. Jag litar inte på att jag säger rätt saker. Jag litar inte på att jag räknar rätt.

Jag förstår att jag inte mår så bra. Jag kan se att jag inte mår bra. Jag kan läsa mig till mina symtom och se på listor att jag inte mår bra. Men jag vill inte acceptera det. Jag förstår - men jag vill inte acceptera. Jag gissar att det är det som är mitt problem just nu...

Det här är utdrag ifrån mail till en god vän. Och detta är bara hur jag har mått de senaste veckorna - jag ser att jag inte mår bra...

torsdag 8 oktober 2009

Den kom idag

Så kom den då idag - kallelsen. Det trodde jag inte. Fick en tid om tre veckor. Så nu ska jag bara klara av mitt liv fram tills dess. Det innebär två veckor av jobb och en vecka höstlov - det borde funka...

onsdag 7 oktober 2009

Sur...

Idag är jag inte uppgiven över min situation och mitt mående. Idag är jag skitsur. Frustrerad. Arg. Less.

Varför ska jag må så här? Varför ska jag vara så himla känslig? Varför kan inte jag lära mig att säga nej? Varför har jag så sjukt höga krav på mig själv? Varför känner jag att jag måste prestera mitt bästa hela tiden? Varför? Varför? Varför?

Trött på det.

Nu sover jag dessutom dåligt igen. Säg den lycka som varar för evigt. Det har gått rätt bra - till och med riktigt bra ett tag med det där. Men nu i en vecka ungefär har jag somnat sent. Sover ytligt och vaknar massor av gånger varje natt. När jag väl sover drömmer jag. Känner mig aldrig utvilad. Men även om jag sovit lite på natten så är jag inte trött när kvällen kommer. Och så somnar jag sent igen.

Samtidigt känner jag mig slut i kroppen. Matt. Musklerna producerar mjölksyra vid minsta ansträngning. Men när tystnaden kommer - då kommer den inre stressen. Hjärtat slår hårdare och hårdare. Händerna skakar. Ögonen flackar fram och tillbaka. Tankarna irrar runt i min hjärna.

Känner mig så ledsen. Tårarna kryper längre och längre upp. Men jag gråter inte. Den spärren har inte släppt än. Istället får jag ångest. Alltid. Denna. Vidriga. Ångest. Hatar den.

Har lovat att jag ska ringa till läkaren på måndag. Jag hoppas innerligt att jag ska få en kallelse innan dess. Inte för att jag tror det men... Då slipper i alla fall jag ringa och försöka förklara varför jag ska få en tid hos min läkare.

För även om jag inte vill acceptera mitt status så förstår jag att jag inte mår bra och att det inte är ett alternativ att gå omkring så här längre.

tisdag 6 oktober 2009

Jag vet inte

Hösten är här. Jag hör hur det blåser, hur vinden tar tag i något som någon har glömt där ute. Själv är jag inne i stillheten, i det som kallas för tryggheten.

Jag har släckt ned. Det enda som sprider ljus är datorns sken.

Jag skakar till och känner hur mitt inre fryser. För varje slag mitt hjärta slår sprider sig kylan - bit för bit. Vet vad jag borde göra men gör det inte.

Istället klamrar jag mig fast vid repet som håller mig flytande. Knogarna vitnar och jag håller på att tappa taget. Försöker andas lugnt, men paniken kommer sakta men säkert krypandes. Får blodsmak i munnen av ansträngningen.

Vet inte hur länge till jag orkar hålla kvar. Vet att jag inte får ge upp. Jag kan inte ge upp. Livet är alldeles för värdefullt för det. Men jag vet inte hur länge till jag har orken kvar...

söndag 4 oktober 2009

Jag ser på Dig



As I lay me down
Heaven hear me now
I'm lost without a cause
After giving it my all

Winter storms has come
And darkened my sun
After all that I've been through
Who on earth can I turn to?

I look to You
I look to You
After all my strength is gone
In You I can be strong

I look to You
I look to You
And when melodies are gone
In You I hear a song, I look to You

About to lose my breath
There's no more fighting left
Sinking to rise no more
Searching for that open door

And every road that I've taken
Led to my regret
And I don't know if I'm gonna make it
Nothing to do but lift my head

I look to You
I look to You
And when all my strength is gone
In You I can be strong

I look to You
I look to You
And when melodies are gone
In You I hear a song, I look to You

My levees are broken
My walls have come
Tumbling down on me
The rain is falling
Defeat is calling
I need you to set me free

Take me far away from the battle
I need you, Shine on me

I look to you
I look to you
After all my strength is gone
In you I can be strong

I look to you
I look to you
And when melodies are gone
In you I hear a song, I look to you

I look to you
I look to you

lördag 3 oktober 2009

Varför?

Jag vet inte om jag vågar skriva det jag tänker. Det känns på nåt vis allvarligare när jag ser mina tankar i skrift. För egentligen mår jag inte så dåligt - eller?

För ett år sedan sa jag att jag aldrig mer skulle gå på min brorsdotters kalas som singel. I morgon är det dags igen. Hon har blivit ett år äldre - jag är lika mycket singel. Jag vill inte dit, men i samma ögonblick som jag tänker den tanken får jag dåligt samvete. Känner mig otacksam. Jag har ju ändå syskon och föräldrar som älskar mig. Som bryr sig om mig.

Känner mig likgiltig inför tillvaron. Varför jobba? Varför försöka? Livet förändras ju ändå inte. Jag mår ju bara sämre...

torsdag 1 oktober 2009

Jag föll

Luften var klarare än någonsin. Solen lyste strax ovanför horisonten och jag hörde hur vinden lekte ibland trädens alla löv. Det var alldeles fridfullt och stilla. För varje andetag kände jag hur livet fyllde mina lungor - fyllde min själ.

Jag stod allra längst upp. Balanserade på kanten men kände mig trygg. Visste att jag ändå stod stadigt.

Därför var jag så oförberedd. Plötsligt fann jag mig trevandes efter fotfäste. Jag hade fallit framstupa och jag föll längre och längre ned. Smällen kom obarmhärtigt närmare. Jag landade inte mjukt, utan jag splittrades som krossat glas.

Nu försöker jag samla ihop bitarna av mig själv. Problemet är att jag inte vet om jag orkar.