onsdag 29 september 2010

Att vara eller inte vara...

Åh vad tappra ni är som fortfarande tittar in hos mig och ser vad som står! Tror nog inte att det har dröjt så här länge mellan två inlägg någonsin. 

Jag funderade på det här med bloggen så sent som igår kväll faktiskt. Om det är så att jag ska ta en paus ifrån den och lägga den i ide under en tid, eller om jag ska stänga ner den för gott, eller om jag ska låta den vara som den är nu - inlägg som skrivs lite nu och då. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra. 

Den här bloggen skapade jag i period i mitt liv då jag mådde väldigt, väldigt dåligt och jag kände att jag hade ett enormt behov av att få ur mig all ångest och allt mörker som tog över mitt liv. Allt eftersom har livet blivit enklare och man har trott att man är igenom. Då kommer nästa smäll och man kraschar ihop totalt igen. 

Men nu, efter några sådana eftersmällar känner jag att jag har rest mig upp igen. Jag står stadigare än någonsin och jag känner mig stark - på riktigt. Jag mår bra - på riktigt. 

Jag ser hur sak efter sak klickar i varandra och jag ser under tiden som jag går hur vägen läggs tillrätta framför mig. Mitt liv och de beslut jag just nu tar känns väldigt rätt och jag känner, ända in i hjärteroten att nu är det min tur. Nu är det min tur att må bra. Det är min tid nu!

måndag 20 september 2010

Glad

Jag har en annorlunda känsla i kroppen. Jag känner inte riktigt igen den. Ändå finns den där. 

Den påverkar hela min dag och genomsyrar hela min varelse. 

Det är känslan av total frånvaro av ångest. 

Jag tycker om den känslan!

onsdag 15 september 2010

Nytt liv

Jag har ju tidigare berättat att jag lever i en ganska så stor förändring just nu. Jag har fått mer jobb. Jag ska flytta i december. Jag märker att jag mår bättre och bättre och det går allt fler dagar mellan mina ångestgenombrott. 

Ytterligare en sak när det gäller att förändra mitt liv har tillkommit. Jag tog beslutet i mitten av sommaren, men jag har inte sagt något än - förrän i mitt förra inlägg. Jag ska nästa år springa tjejmilen. Jag gjorde det för fyra år sedan och nästa år är det dags igen. 

Att säga att jag har börjat träna är en liten överdrift. Jag har kört ett zumbapass här hemma framför min tv och så tar jag en del promenader - men det är också det enda. Men nu idag tog jag vägen förbi intersport på väg hem från jobbet och köpte träningskläder. Jag gick förbi feelgood och fick en prova-på-vecka där jag får träna gratis. 

Så i morgon eftermiddag, efter begravningen, ska jag åka in och träna. Min bror och hans tjej kommer sent i kväll och de tränar en del och jag tror att de kommer att följa med. Kan kännas lite skönt att ha lite support första gången man är där. 

Så nu vet även ni. Jag har bokstavligt talat startat ett helt nytt liv och det känns väldigt bra!

tisdag 14 september 2010

Award

Fick en så fin award av fina fighter. Hennes motivering till utmärkelsen var; 
För jag gillar att läsa hur hon försöker vända de negativa tankarna till något positivt.
För igenkänningsfaktorn med depression och vidbrändhet.
För hennes trasiga själ på väg att bli friskare.
För att hon mötte en bil med registreringsnumret TRO.
Å för att en kollega till henne sa några väl valda ord som vi behöver ta till oss.
Tiden går så fort att själen inte hinner med.
När man får en sådan här fin award så ska man berätta 7 saker om sig själv som ni inte redan vet om. Oj, det känns verkligen som att ni redan vet allt... Men jag ska göra ett försök. 

1. Tycker det är vansinnigt tråkigt att borsta tänderna, men gör det ändå. 
2. Jag har börjat träna och ska springa tjejmilen 2011.
3. Älskar att titta på dokumentärer på tv och lyssnar på P4 dokumentär på podradio innan jag somnar. 
4. Menar att man inte kan ha för många böcker. 
5. Har upptäckt att jag gillar att ha barnkörer.
6. Är stolt lillasyster till två bröder. 
7. Impulsköpte min sprillans nya bil för tre år sedan. 

Åsså var det min tur att skicka vidare. Jag väljer att ge den till Messan
För att hennes varma hjärta lyser igenom i det hon skriver. 
För hennes underbara bilder som förmedlar liv. 
För hennes behagliga layout som skänker ro när man tittar in. 
För att hon hittar guldkornen genom både ord och bild. 

Så nu Messan - nu är det din tur att skicka vidare. 

söndag 12 september 2010

Glad

Ligger i sängen och ska alldeles strax sova, måste bara få ur mig lite ord först. Som jag tidigare har sagt så ska jag flytta under hösten. 1 december får jag nycklarna till min nya gigantiska lägenhet på 79 kvm. Det ska bli så skönt! Så otroligt skönt.

Först idag var det som att allt blev på riktigt. Mina kära föräldrar var förbi med ett gäng flyttkartonger som nu står i min hall. Jag vet att det är några månader kvar innan själva flytten men det var bra pris på dem. Och så kan jag börja plocka lite nu o då.

Så nu blir allt på riktigt. Både roligt och skrämmande på en o samma gång. Fast mest roligt.

Tack Gud!

Jag lägger upp fötterna på fotpallen, lutar mig tillbaka och känner hur lyckan får mina mungipor att rycka. Det är inte bara något påklistrat leende den här gången, utan det är på riktigt. Ända inifrån hjärtat.

För varje dag som går känner jag hur mitt liv faller på plats. Bit för bit klickar det samman och jag kan nu se hur mitt livspussel ska se ut. Bilden framträder mer och mer och jag känner mig trygg. Jag känner mig lugn. 

Dörren står vidöppen och jag känner hur förändringens vind blåser in och fyller mig med liv. 

torsdag 9 september 2010

Känner mig trygg

Mitt liv förändras för varje dag som går. Men det känns bra. Märkligt nog. Jag tycker om trygghet, det som jag är van vid och jag har väldigt svårt för förändringar. Särskilt under tiden som jag har varit sjuk. Då har den känslan varit otroligt stark. Minsta lilla sak som frångår min vanliga rutin skapade ångest. 

Men nu är det som att det har försvunnit. Jag är lugnare än på länge, trots att jag har tagit ganska stora beslut som påverkar både mig själv, mitt liv och min närmaste omgivning. 

Jag har nyss varit sjukskriven och nu smäller jag på med heltid från och med den här terminen. Först var jag lite osäker på om jag skulle orka, men efter att ha pratat med de närmaste tackade jag ja till tjänsten. I och med det behövde jag förändra min övriga situation. Som det är nu bor jag åtta mil ifrån där jag jobbar. Det tar mig en timme enkel väg att ta mig till jobbet. När jag börjar med lektioner klockan åtta behöver jag åka hemifrån halv sju på morgonen. I längden är det väldigt, väldigt jobbigt. 

Så jag började kolla efter lägenhet och i tisdags blev det klart. Kontraktet finns hos mig och väntar på att bli påskrivet. 1 december får jag nycklarna till min nya lägenhet. En stor tvåa på 79 kvm och jag är så glad! Igår kväll gick det upp för mig att jag nu ska flytta in i min drömlägenhet. Högt i tak, djupa fönster och en stor hall. Jag kommer kunna sätta upp den där feta spegeln i hallen som jag bara har drömt om. Jag kan ställa en vikvägg i sovrummet för att dela av sovdelen och jobbdelen. Jag kommer kunna köpa den där stora golvlampan som jag suktat efter under så lång tid. 

Jag kommer helt enkelt att få mitt drömhem. 

Och det märkliga är att jag inte känner mig rädd. Jag känner mig inte ens orolig. Det känns bara som det mest självklara i mitt liv just nu. 

Det gör mig väldigt, väldigt glad och mer och mer övertygad om att jag mår bättre än på länge. Kanske någonsin. 

tisdag 7 september 2010

historia

De senaste kvällarna innan jag ska sova har jag suttit vid datorn och läst. Läst igenom hela min blogg. Jag är nästan klar och det känns nästan lite märkligt att läsa de ord jag har skrivit. Se hur jag formulerat ned mina känslor på papper. Känslorna blir till ord. Ord som blir till meningar. 

När jag nu läser i efterhand, blir det så tydligt hur min sjukdom har gått i vågor. Hur mitt mående har skiftat. 

Det blir också skrämmande tydligt hur dåligt jag har mått. Hur jag så många gånger trott och hoppats på att det hade vänt. 

Men nu kan jag säga att det har vänt. På riktigt. Nu mår jag så mycket bättre. Jag mår till och med bra. 

Tack gode Gud för det! 

fredag 3 september 2010

Sov i ro

Kvart över åtta i kväll somnade farmor in för gott. Ett långt och lyckligt liv tog slut och hon var lugn i slutet. Mamma, pappa och min faster var där och de berättade att hon andades svagare och svagare och efter ett litet tag var hon tyst.

Jag sade mitt hej då till henne två timmar innan det var slut. Jag tog omvägen dit efter jobbet och var hos henne en timme. Det känns väldigt bra att jag gjorde det. Jag såg även då att hon inte hade långt kvar. 

Nu har hon det bra. Nu har hon fått träffa Birger - sin man, som hon inte träffat på trettio år. Det är hon värd. 

Älskad och saknad är hon, men jag vet att hon är värd den vilan hon nu får. 

Vila i frid älskade farmor Stina!