torsdag 25 juli 2013

Tårar - nu igen...

Det är lite ovant.

Det här att jag numera kan gråta.

Visst har jag känt mig ledsen ibland. Ofta till och med. Men det har aldrig kommit några tårar.

Men nu kommer de desto oftare.

Igår när tjejerna i fotbollen förlorade semifinalen - då grät jag.

I kväll såg jag ett program på tv där en kvinna dog i cancer.

Det fick mig att tänka på min moster. Hon som för ett par veckor sedan frågade om jag kunde sjunga på hennes begravning.

Jag vet inte om jag kommer att klara av det. Måste se till så att jag har spelat in den ifall det inte går.

Den tanken fick mig att gråta ännu mer.

Nu har tårarna stannat av för den här gången.

Och det känns faktiskt lite lättare.

onsdag 17 juli 2013

En annorlunda känsla

Det här att få bolla saker med någon. Tankar. Känslor. Förvirring.

Det är mer läkande än man kan tro.

Har som bekant sovit dåligt ett tag. Smått rörigt på jobbet och dessutom smått kaos i mitt liv.

Men så idag på jobbet kom min kollega som jag vikar för. Vi skulle gå igenom lite grejer och hon fick vara min slask idag. Hon och en pensionerad kollega lyssnade. Tog min frustration. Min ilska. Alla mina känslor.

När jag åkte från jobbet kände jag att jag ändå mådde rätt så bra.

Var till mäklaren och skrev och fick träffa köparen. Och trots den besvikelse som jag känt så kände jag inget annat än lugn när jag satt där. Gick igenom en massa saker och jag är genuint glad för hennes skull. Hon gjorde en jättebra affär. Det gjorde jag också när jag köpte den för ett år sedan.

Självklart är det surt att förlora den summan pengar som jag hade möjlighet att få, men samtidigt var de aldrig mina. Och det är också lätt att vara efterklok. Om jag hade vetat vad jag vet idag, så hade jag stannat förra veckan och godtagit ett bud och stoppat budgivningen.

Men jag gjorde inte det.

Men jag kan inte ångra mig. Jag kan inte ändra det som har varit. Mitt beslut baserades på vad jag trodde var bäst utifrån den kunskap jag hade just då. 

Den känslan har nu landat i mig. Och det blev så tydligt hur viktigt det är att få möjligheten att prata av sig. Att få lätta på trycket med någon som kan ta det.

För stannar alla tankar inom en så spinner de bara runt. Fastnar i en dålig och negativ spiral som tar död på själen.

Det är fortfarande rörigt på jobbet.

Men just nu känns det som att det är hur lugnt som helst.

Mitt i natten

Jag känner mig gnällig just nu. Har så många runt mig som mår dåligt - på riktigt. Känner att jag borde sluta klaga.

Men det här att jag inte kommer till ro. Det gör att jag mår dåligt.

Det är sant som de säger om vargtimmen. Än är jag inte där, men inte långt ifrån.

På dagen när allt är ljust, solen skiner och man både hör och ser att världen är vaken - då känns det ok. Eller det är i alla fall lättare att hantera allt.

Men nu när klockan återigen är halv två. När staden sover och allt är mörkt och tyst... Det är då allt kommer upp.

Oron. Rädslan. Ilskan. Stressen. Sorgen. Tankarna.

Det finns inget som stoppar tankarna. De bara flödar fritt och skapar ytterligare oro.

Det här mönstret gör mig fundersam.

Är livrädd för att bli sjuk igen.

Risken finns. Det kommer den alltid att göra.

Jag har verktyg som jag använder mig av och ibland fungerar det bra. För jag måste komma ner i varv.

Känna att jag kommer i balans. Där är jag inte nu. Inte nånstans.

Jag slutade med alla mina mediciner i slutet av februari och det går bra. Men nu i natt kom tankarna för första gången på länge att jag skulle behöva en sömntablett. För om jag bara får sova så blir dagen lättare att hantera.

Jag har inte skrivit regelbundet här på länge. Nu är det tredje inlägget på lika många dagar.

På ett sätt känns det ledsamt att jag behöver skriva. Samtidigt är det väldigt skönt att kunna göra det. Mina ord har aldrig försvunnit helt. Jag har alltid kunnat formulera mig och sätta ord på mina känslor och mitt mående.

I vissa lägen tror jag att det har varit min räddning.

Sedan är det väl kanske inte den mest muntra blogg att läsa. Men jag skriver för min egen del och sedan om någon annan läser så är det ok.

Det här - det är min ventil för att orka och klara av mitt liv. Ett nödvändigt ont ibland. Ett sätt att hantera mina ältande tankar. För ibland fastnar jag. Kommer inte ur tanken utan bara snurrar.

På natten är det så. Men jag hoppas att jag nu fått ur mig i alla fall några ord och tankar.

Vill och behöver sova nu...

tisdag 16 juli 2013

Perspektiv

Det är en tuff period just nu.

Det skrämmer mig.

Förra året hade jag bara två veckor semester. Jag hade behövt mer. De veckorna gick åt till att packa, renovera lägenhet och flytta.

I år blir det två och en halv vecka semester. Jag behöver mer. De veckorna kommer jag att packa lite, men inte flytta. Får inte nästa lägenhet förrän första september.

Nu är den här lägenheten såld. En affär som inte gick så bra. Jo, jag gick med vinst men inte så mycket som det kunde ha blivit. Den som lade högsta bud drog sig ur dagen innan vi skulle skriva. Det gjorde att budet rasade 90 000. Det är mycket när man är runt 2-300 tusen.

Jag blev så besviken. Tårarna har runnit och ilskan gentemot den som drog sig ur påverkar hela mig.

Jag går fortfarande med vinst mot när jag köpte den så egentligen kan jag inte vara besviken. Men det blev jag.

Nu känns det ok. I morgon skriver jag med den som nu ska köpa den. Fast lite besviken är jag ändå.

Men så pratade jag nyss med mamma på telefon. Fick veta att min moster har haft en jobbig natt. Att hon var rätt dålig idag.

Det gör att jag får lite perspektiv på saker och ting. Pengar är bara pengar.

måndag 15 juli 2013

En hjärna som går på högvarv

Jag känner igen symptomen.

Ett är att jag inte kan somna.

Tankarna snurrar och jag ältar allt. Formulerar mail och resonemang fjorton och tusen gånger i min hjärna.

Försöker använda mig av verktygen jag fick av kuratorn. Då, när jag var sjukskriven. Ibland fungerar det. Men inte i kväll.

Det har varit lite för många faktorer som triggar igång mitt inre. Stressen påverkar hela mig. Sätter sig i kroppen.

Tappar hungern och mår mest illa. Susande, dunkande huvudvärk. En hjärna som inte kan koppla av. Rastlösheten. Tröttheten. Sömnlösheten. Eller snarare bristen på att kunna komma till ro. Den ständiga känslan av att jag har missat något. Oron. Att hela tiden vara i hjärtklappningens gränsland.

I morgon innan jag kommer till jobbet är jag helt övertygad om att jag kommer att få ett samtal från en kollega att en sak inte fungerar. Jag har insett det nu i helgen. Några datakunniga människor fixade lite i vårt nätverk i fredags. Idag slog det mig att ett program krockar med ett annat och gör att jag inte kommer åt viktiga sidor.

Det påverkar inte bara mig. Det påverkar även min kollega. Hon kommer att ringa - jag lovar. Och jag blir den som måste bemöta datamänniskorna. Ta tag i problemet.

Jag. Har. Annat. Att. Göra.

Men det resonemanget, eller snarare argumenten ligger jag nu och formulerar. Tänker att jag kan maila dem nu så ser de det, det första de gör i morgon bitti. Samtidigt känns det lite löjligt. Klockan är halv två. Då ska man inte skicka jobbmail.

Det är så sjukt rörigt just nu och jag klarar inte av att hantera det. Privat mår jag bra. Eller i alla fall ok. Jag blir ju påverkad av allt på jobbet.

Jag behöver lite lugn och ro nu. Men det kommer jag inte få förrän... ja, jag vet inte när.

Jag jobbar i 17 dagar till. Sedan har jag två och en halv vecka semester innan jag börjar på mitt nya jobb. Min nuvarande chef undrade i förra veckan om jag kunde jobba lite längre. Nej, sa jag. Ja, men bara veckan ut (nu ska jag sluta på onsdagen), bara till fredagen. Nej, sa jag igen. Jag behöver min semester. Det förstod han och accepterade. Han visste det redan sedan innan så jag förstår inte ens varför han frågade.

Jag har trivts otroligt bra där. Sköna kollegor och go stämning. Men just nu känns det väldigt skönt att jag ska sluta. Det är för mycket oro och kaos för att jag skulle orka i längden.

Det är knappt jag orkar nu...

lördag 6 juli 2013

Så märkligt

Idag har jag varit hemma hos min kusin och hennes familj. Även min ingifta moster var där.

Egentligen var det henne jag skulle träffa. Min moster alltså.

För inte så länge sedan fick hon veta att hon hade cancer. Sitter i bukspottkörteln och har förgrenat sig som ett spindelnät över de vitala organen i magen.

Jag har inte träffat henne sedan diagnosen. Bara pratat på telefon. Har tänkt att vi ses i sommar.

Igår fick jag ett sms av min mamma att min moster ville att jag skulle kontakta henne. Mamma trodde att det berodde på att hon planerar sin begravning.

Idag var jag hos henne och mycket riktigt. Hon planerar och frågade om jag ville sjunga Amazing grace för henne på begravningen.

Hon är inte i slutskedet av sin sjukdom - på torsdag får hon sin första behandling, men jag tror att det här är hennes sätt att förbereda sig och hantera situationen.

Det slog mig så märkligt det måste vara. Att sitta och planera sin egen begravning. Hur man vill att det ska vara för de som är kvar. När man själv inte är närvarande längre.

Det måste vara så märkligt.

Hon hade blivit lite smalare. Hon hade blivit mer stel. Liksom stapplade lite när hon gick. Hon hade blivit mer gulblek i ansiktet. Hon såg helt enkelt sjuk ut. Fast det kanske inte alla ser.

Men jag såg. Jag har i rätt många år arbetat på sjukhus. Mycket cancerpatienter. Hon såg ut som de jag brukade ta hand om.

Flera gånger sade hon att en sten fallit ifrån hennes hjärta i och med att hon nu pratat med mig och att jag hade tackat ja. Hon klappade mig på handen. Pussade mig på kinden och kramade om mig.

Jag kommer att sakna henne den dag hon inte finns kvar...