lördag 31 juli 2010

Varm i hjärtat

Ibland händer det oväntade saker. Ord sägs från någon som går rakt in i hjärtat och jag tror att det är när det är otvunget som det blir så ärligt. Det blir äkta. Ikväll har jag varit med om två sådana tillfällen - båda värmde lika mycket. 

Först var det en 70-årig kvinnlig patient som hejdade mig mitt i en rörelse, tittade på mig och sade; "Jag har tänkt på det hela kvällen och det är att du är så otroligt söt". Jag blev så paff att jag knappt visste vad jag skulle säga men till slut fick jag fram; "tack, du gjorde min dag".

En timme senare fastnade jag även då mitt i en rörelse av en kollega som sade; "Du är alltid så himla go och glad, har du inte mött några svårigheter än?" Hon är en sköterska som jag jobbade med för tio år sedan och vi hade så roligt tillsammans då, så jag sade som det var - att jag hade varit sjukskriven i vinter och att jag fortfarande åt medicin. 

Hon lyssnade och sade; "Ja du, det kan verkligen hända vem som helst. Men nu vill jag säga till dig att jag blev så glad när jag såg att vi skulle jobba tillsammans ikväll. Man blir så glad av dig och man mår bra i din närhet. Du är så genomgo och god i dina tankar och ditt sätt att vara, både mot oss kollegor och mot patienterna. Sedan är du väldigt duktig också." 

Jag kände hur jag blev alldeles varm ända in i hjärtat och jag blev så glad att hon berättade det. Hon och jag har alltid fungerat bra ihop, men jag visste inte att hon kände det så. Vi fortsatte jobba och efter ett tag hejdade hon mig igen. "Jag kom på en sak", sade hon. "Sist jag såg dig så var det som att det inte var du. Man nådde inte riktigt ända fram till dig, men nu är du den jag minns sedan vi jobbade tillsammans första gångerna. Nu är du tillbaka." 

Sist hon och jag träffades var en vecka innan jag blev sjukskriven i höstas... Jag trodde inte att det märktes så tydligt att jag var sjuk, men det gjorde visst det. 

Att jag fick höra det här nu ikväll gör att jag kan gå och lägga mig med ett leende på läpparna. Varm i hjärtat och varm i själen. I morgon ska jag jobba igen, det känns helt plötsligt inte lika jobbigt längre.

fredag 30 juli 2010

Själen hinner inte med

Vissa stunder kan jag känna mig frisk, som att jag kan klara av vad som helst. Men så kommer de där stunderna då det blir lite lite för mycket. Då krackelerar hela jag och det är då jag märker hur skör jag fortfarande är. Jobbade på sjukhuset igår kväll och när jag kom dit fick jag bara höra hur mycket det var och hur rörigt det var. 

Det räckte för att jag skulle känna hur allt i mitt inre drog igång. Hjärtklappning, illamående, yrsel, skakningar och ångest. Orkade inte med pratsamma kollegor utan drog mig undan och gjorde mitt jobb. Först efter ett par timmar på plats lugnade det sig för mig. Jag märkte att det var ganska lugnt på jobbet ändå. Trots vad mina kollegor hade sagt. 

Jag hann till och med sitta ned och prata med en god och klok kollega ett litet tag. Vi pratade om livet - hälsan och kärleken och en sak hon sade dröjde sig kvar. Hon sade; "Livet går så fort att själen inte hinner med"

Och visst är det så...

tisdag 27 juli 2010

Är lite tyst för närvarande

Jag har inte skrivit här på några dagar och det är jag medveten om. Jag har lite tröttnat just nu på att skriva. Eller inte att skriva i sig, mer om det som jag måste få ur mig. 

Jag mår inte så jättebra just nu. Ångesten finns kvar men det har förändrats - vilket har gjort att jag inte vet hur jag ska hantera den. Om jag ska låta den härja fritt i mig eller om jag ska ignorera den. Oavsett hur jag gör så blir det jobbigt. Jag orkar inte alltid möta den och då trycker jag undan den genom att ta en sömntablett och gå och lägga mig. Jag kan heller inte ignorera den för länge för till slut kommer den upp till ytan med full kraft. 

Jag vet som sagt inte hur jag ska göra för att hantera den och det gör mig frustrerad, enormt frustrerad. 

Jag vill heller inte klaga. Jag vill inte att det här ska bli en ångestblogg där man bara kan läsa om hur dåligt jag för tillfället mår. 

Därför är jag tyst.

lördag 24 juli 2010

All skillnad i världen

Tisdag 15:57

Jag ligger på en filt i slottskogen. Hör hur vinden susar i de stora träden som omringar min varelse. Jag blundar och är närvarande i nuet. Samtidigt är jag någon annanstans.

Livet blir påtagligt när det är så här. Livet blir levande.

Tystnaden är inte tryckande, den är stilla, läkande. Jag har de närmsta runt mig. Mina vänner som vet allt. Som förstår. Som sett all min ångest och tagit den i sina utsträckta händer. De har sett när depressionen fått mig att ligga tyst och ihopkrupen i soffan. De har varit där. Andats sitt lugn i mig. Bara varit nära med sig själva. Inga krav. Bara kärlek.

Ingen av oss har sagt något på länge. Det behövs inte. Vi är trygga i oss själva. I varandra. I det umgänget som bara är vårt.

Jag känner hur ångesten ligger nära och vill ha uppmärksamhet. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den. Om den ska få utrymme eller om jag ska trycka undan den.

Samtidigt känner jag - helt ärligt, att den kan få göra som den vill. Om den håller sig undan, om den klingar bort av sig självt vore det bara väldigt skönt. Men skulle den bryta ut i full kraft så är det inte världens undergång. Jag är trygg med mina vänner.

Det gör all skillnad i världen.

måndag 19 juli 2010

Mår lite bättre

Mår bättre idag. Det är som att när jag kan få göra som jag vill så blir tillvaron lättare att hantera. När umgänge och relationer blir på mina villkor så går det bra. Låter egoistiskt, jag vet. Men just nu mår jag bra av det.

I morgon åker jag iväg med några vänner. Är lite orolig över om jag verkligen orkar och hur det ska gå. De vet i och för sig om att jag är sjuk och de förstår, men ändå vet jag inte hur ärlig jag kommer att vara. Vill inte vara till besvär. Kör hellre över mig själv än gör någon annan besviken - det är kuratorns ord om mig. Hon har rätt. Jag måste fortfarande lära mig att sätta mig själv i första rummet.

Men hur gör man det? Vet inte. I väntan på att jag ska komma på det och i väntan på att lusten till att packa ska starta igång, sätter jag mig på balkongen. Tittar på tomatplantorna och funderar på när jag ska kunna skörda mogna tomater.

söndag 18 juli 2010

Ett förlorat löfte

Det är något som inte är som det ska. Det är som att det är något vasst, en envis klo som krafsar i nacken på mig. Lämnar mig ingen ro och jag kan inte fly ifrån den. Ju mer jag springer, ju längre bort jag försöker komma - desto mer gräver den sig in i mitt inre. 

Den genomsyrar mina tankar. Mina känslor. Mina reaktioner. Skickar allting åt motsatt håll och där exploderar det i ett självförakt - större och mer destruktivt än på länge. 

Du är avskyvärd. Vidrig. Vem tror du att du är? Någon betydelsefull? Haha haha ha!!! 

Hånskrattet ekar i mitt tomma inre och jag mår illa. Allt vänder sig ut och in och det kryper under skinnet på mig. 

Vill tillbaka till tystnaden. Till stillheten. Till ron. Till platsen där jag slöt en överenskommelse med själen. Jag hade några bra dagar. Nu får jag betala priset för - jag vet faktiskt inte vad. Jag vet inte när eller vad det var som gjorde att det gick snett. Varför det eskalerar just nu. 

Jag tar tillbaka mina gamla försvarsmekanismer. Ler åt när någon gråter på tv, tycker att de är känsliga. Löjliga. Jag blir hård. Stänger av. 

En konstig känsla har ockuperat min kropp, mitt inre och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Istället ger jag mig hän åt föraktet. Tänker att jag är värd att må så här. Att jag får skylla mig själv. Att inget kommer att förändras. Det spelar ingen roll vad jag gör - jag kommer alltid ha en depression. Ångest. Sömnproblem. Jag kommer alltid att behöva äta medicin och det finns ingen lösning på mig och mitt problem. 

Ett hopplöst fall. Ett uppgivet hopp. Ett förlorat löfte.

Delaktig

Idag har det varit en sådan där dag. Då det känns som att livet som man lever inte är på riktigt. Man lever egentligen i en annan värld och det är som att tillvaron är på låtsas. 

I några dagar har det känts skitjobbigt att vara singel. Jag blir inte yngre och jag längtar efter barn. Inte så att jag går sönder, men jag skulle gärna vilja ha barn någon gång. Men för att få barn behövs en man, vilket jag inte har. Jag hör även till dem som vill vara gift innan jag får barn... Det går ju sådär med den saken. 

Ibland har jag dagar då jag tänker, hoppas och drömmer om ett annat liv. Ett liv med man och barn. Idag har det varit en sådan dag. Jag har drömt om mitt bröllop och jag har vissa stunder känt mig lycklig, för det har varit som att drömmen har varit på riktigt. 

Jag har drömt om hur klänningen ska se ut, hur frisyren ska vara, blommorna, en del gäster och om de bekväma skorna. Det enda jag inte har fått någon tydlig bild av är mannen. Vem är han? Hur ser han ut? Hur är han? 

Jag vet att det är ganska fånigt och naivt att drömma om de här sakerna, men jag måste få göra det. Jag måste få vara lite löjlig. Jag måste få drömma om det här när jag inte har det i verkliga livet. Jag vet också att livet inte blir strålande och perfekt bara för att man lever tillsammans med någon - det är jag fullt medveten om. 

Min dröm handlar inte om det - ett perfekt liv. Den handlar om att få känna sig delaktig i något större. Delaktig i någon annans liv.

torsdag 15 juli 2010

Var inte rädd - det kommer att bli bra.

Tisdag 18:06

"Var inte rädd, det kommer att blir bra", var den katolska prästens ord på mässan ikväll. Han sa det flera gånger och jag upprepade det för mig själv om och om igen. Var inte rädd, det kommer att bli bra.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Hade ingen aning om vad som skulle hända. Det kanske var det som gjorde att jag kunde höra det han sa. Var inte rädd, det kommer att bli bra.

Är man inte katolik får man inte delta i deras nattvard. Men man kan få gå fram och få Guds välsignelse istället. Så med handen på hjärtat stod jag där och kände hur Gud kom. Kom och berörde mig. Rörde vid mitt bultande hjärta.

Det var det jag ville. Det var det jag hoppades på. På Gud. Det var inget himlastormande mirakel. Snarare som en stilla beröring av mitt inre. En minskning av ångesten. Av oron. Det är inte borta. Både oron och ångesten finns kvar. Men den är mindre.

Kom, Herre kom!


Det som var

Tisdag 16:00
När allt stängs av runt mig. När det inte finns någon tv eller dator. Då kommer allt ikapp. Alla känslor. Allt jobbigt. Samtidigt ökar min kreativitet. Orden formas och meningar formuleras. Det är som att allting blir så mycket mer.

Man kunde tycka att jag borde veta bättre. Att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men jag har inte gjort det. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera en del känslor och tankar. Och när allt annat har skalats bort, kommer det andra nära. Känslor. Tankar. Minnen. Förhoppningar.

Allt exploderar som i ett stort fyrverkeri. Lämnar mig kvar. Bränd. Uttömd. Rykande.

Hm...

En del av mig vill få ur mig alla tankar och känslor nu. Inte vänta tills i morgon eller till någon annan dag. En del av mig vill sova. Ögonen svider av trötthet men känslan av att allt inte är som det ska mal i mig.

Dagarna har varit nödvändiga för mig. Jobbiga, men nödvändiga. Har man ingen tv eller dator har man inget val. Man måste möta sina känslor. Sitt inre.

Rastlösheten och ångesten har varit vidrig vissa stunder. Paniken har legat på lur och under en guidad tur på hospitalmuseét kom paniken upp till ytan. Mycket folk, små rum och berättelser om den tidiga psykvården blev för mycket. Det blev för nära. Det kunde lika gärna ha varit jag.

Jag gick därifrån. Tittade inte på så mycket som jag egentligen ville. Jag klarade inte av det. Tog istället min tillflykt till ett café. Andades och intalade mig själv att det inte var någon fara. Att jag kunde vara lugn.

Jag hatar när det blir så. När jag inte kan ta in det som sägs. När hjärtat bultar så hårt att man tror att det syns.

Kvällen blev lugnare. Kände mig berörd. Närvarande. Levande. Lugn.

Nu är jag återigen hemma. Lite orolig och med en känsla av att jag inte vill vara här. Vill bort. Någonstans där jag själv kan styra över mitt liv. Min vardag.

Men jag stannar här. Väntar på friden. På Gud. För jag vet att Han är även här. Jag bara vet det.

Bilder

välkommen

innergården

salongen

salongen

ut mot trapphuset

mitt rum

mysigt

ett rum med utsikt

örtagården

vacker

bakgatan

liv

fridfullt

du som är törstig - kom till mig och drick

dåtid möter nutid

hospitalmuseum & Mårten skinnares hus

klosterporten

om väggar kunde tala

det finns plats för alla

vackert

orgeln

kom min Herre kom!

onsdag 14 juli 2010

Jag är tillbaka

Jag är tillbaka i civilisationen igen. För närvarande på mcdonalds i Jönköping. Har ungefär en timme hem nu. Det är mycket trafik men i övrigt är det lugnt.

Jag har haft det bra och jobbigt på en och samma gång. Ångesten har varit vidrig i omgångar för jag har inte kunnat fly ifrån den. Ingen dator eller tv. Bara jag, mina tankar och känslor.

Igår kväll lugnade sig allt och det jag hoppades på hände - jag blev berörd av Gud.

Skriver mer ikväll och lägger även upp lite bilder då. Ville bara säga att jag lever och mår bra.

söndag 11 juli 2010

Ovanligt trött

Är helt osannolikt trött nu ikväll. Vet inte om det är värmen eller vad det är som är problemet. Trött är jag i alla fall.

I morgon åker jag iväg. Har ingen aning om hur det ser ut med internetmöjlighet där. Tror i och för sig att jag inte skulle dö av lite fasta från både mobil och internet. Som en liten tyst retreat för mig själv.

Har funderat mycket idag. Tankar som jag inte riktigt kan formulera utan de snurrar runt i mig i trassliga banor. Svårt att reda ut och få nån klarhet i. Det blir ju heller inte bättre av att jag är så trött så jag knappt kan tänka.

Sover istället. Godnatt.

lördag 10 juli 2010

Jag längtar!!!

Har inte känt mig lika rastlös idag. Vet inte vad det beror på. När alla ärenden var gjorda och jag bara satt en stund i soffan så sjönk jag. Depressionen gör sig påmind och jag avskyr det.

Men nu känns det ändå rätt ok. Vet att det bara är två dagar kvar tills jag får åka iväg. Jag längtar så sjukt mycket efter det och det förvånar mig. Rätt mycket faktiskt. Jag - personen som vill ha koll på allt och veta, har ingen koll alls nu. Jag vet på ett ungefär vart gästhemmet ligger men så mycket mer än så vet jag inte. Och det märkliga är att det känns ok. Tycker till och med att det ska bli skönt att bli bortkopplad i några dagar.

Kontakten ligger på mitt initiativ. Jag längtar så fantastiskt mycket och jag ber en bön till Gud att det inte bara ska få vara som vilken resa som helst. Jag vill att det ska få vara något särskilt som sker. Jag vill möta Gud - går det?

torsdag 8 juli 2010

Uppgiven

Jag vill bort. Nu. Inte på måndag. Har en rastlöshet i mig som håller på att äta upp mig. Den driver mig till aktivitet om och om igen och jag klarar inte av att vara stilla. Mycket frustrerande.

Vill iväg redan nu. Inte vänta till efter helgen. Men det går inte. Jag har ingenstans att åka.

Det är som att jag sätter hela mitt hopp till dagarna jag ska åka bort. Som att jag förväntar mig någon typ av mirakel. Vet inte om det är Gud som lagt hoppet i mig eller om det är min naiva tro på att allt löser sig bara jag kommer härifrån. Tror absolut på att Gud kan göra under. Men jag tror inte att det kan hända mig.

Jag är inte så bra på att hantera mitt mående just nu. Inte för att jag är det särskilt ofta kanske, men nu är jag bara dum. Svag. Korkad.

Jag kan nånstans tycka att jag borde veta bättre. Att jag borde vara klokare. Att jag ska använda mig av de verktyg som jag har fått av min kurator, men det är som att jag har glömt allt. Det ligger i en låda och jag vet inte i vilken. Jag måste leta efter det och det orkar jag inte. Kraften finns inte.

Samtidigt känner jag att jag inte ska klaga. Många andra har det så mycket värre än mig. Är så mycket mer sjuka än mig. Jag är bara överkänslig och dramatisk.

Men hur jag än försöker så känns det så här ändå. Jag mår fortfarande inte så bra just nu. Jag vet att det kommer att gå över. Det känns bara väldigt avlägset.

onsdag 7 juli 2010

Semester / tyst retret

Nu är det bokat. På måndag åker jag. Inte särskilt långt och inte särskilt länge. Men tre dagar på birgittasystrarnas gästhem i Vadstena. Jag längtar redan...

Smart

Klockan är tio över tre och jag har sovit exakt noll minuter i natt. Jag ville inte ha en sömnlös natt så jag tog en sömntablett redan vid tio men jag fick extremt lite effekt av den. Blev lite slapp i kroppen men inte trött. Så nu ligger jag här och hoppas på att jag ska bli trött och kunna somna ändå. Vet bara inte hur det ska gå till.

Messade med L en lång stund förut. Han säger att han är orolig för mig. Att jag sjunker lite för snabbt. Han har rätt för det gör jag. Hans teori var att jag har ökat på i ett alldeles för snabbt tempo. Den tanken har slagit mig också. Första veckan på sommarjobbet gjorde jag 44 timmar varav 20 var vaken natt. Det kändes helt ok när jag var där och jag kände att jag orkade och det var jag superglad för, men nu får jag betala för att jag var så korkad. Nu mår jag dåligt och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Smart...

tisdag 6 juli 2010

Resa bort?

Läste ett inlägg hos en bloggvän och jag fick en stor längtan efter att åka iväg nånstans. Hon var vid havet - det skulle jag också vilja. Bara åka ensam och göra det som faller på. Men jag vet inte vart jag skulle ta vägen. Tänker att jag inte kan. Att det inte går för sig.

Har kollat in Birgittasystrarna i Vadstena. Där kan man få bo i några dagar. Jag kanske skulle göra det...

Frustrerande

Min dator fortsätter att strula och det gör mig inte ens galen längre. Känner mig bara uppgiven och less. Har ingen lust att sitta vid min gamla stationära så jag sitter knappt alls längre vid datorn. Istället bloggar jag ifrån min iPod. Går inte alls lika snabbt att skriva och jag som älskar effektivitet... det stör mig. Fast i och för sig kanske det är bra för mig.

Mår inte alls särskilt bra just nu. Det är som att jag är tillbaka på min parallella, sjuka linje igen. Jag vet inget annat än att jag har varit sjuk och kommer alltid att vara det. Det gör mig rätt ledsen faktiskt - jag hade hoppats på att trappa ner på medicinen rätt snart. Det kanske inte funkar... Har i och för sig inte pratat med min läkare på ett tag och jag vet inte om det kanske är läge att göra det.

Det känns som att jag inte vet något längre. Kan inte ta några beslut och jag drar mig undan för mig själv. Tycker att folk tränger sig på och är för nära min personliga sfär. Jag blir kort i tonen och allmänt bitchig och jag avskyr den jag blir. Föraktar mig själv. Någonstans längst inne vet jag att det är min sjukdom - depressionen, men ändå är det svårt att acceptera.

Jag tyckte ju att jag mådde rätt bra...

måndag 5 juli 2010

Är frustrerad och ledsen över att jag mår som jag gör just nu. Jag förstår det inte.

söndag 4 juli 2010

Det är varmt

Har haft en lugn dag - både igår och idag faktiskt. Men ändå ligger det en oro och gnager. Igår när jag kom hem och skulle sova så kände jag hur hjärtat slog så hårt att jag trodde att bröstkorgen skulle sprängas. Orkade inte med att det skulle gå över av sig självt så jag tog en tablett och sov istället. Vet att det inte är lösningen, men jag orkade inte något annat. 

Jag har inget att klaga över - ändå känner jag hur jag sjunker. Jag blir dämpad, vill bort, orkar inte prata, vill bara vara ifred. Blundar och stänger av. Går en stund. Sedan blir jag rastlös och vill iväg. Vill fly. Försvinna. Oron sätter sig i kroppen. 

Det är grymt frustrerande. 

Sedan alla människor som tycker att det är så underbart ute. Jag är mer av en vintermänniska - låt mig få klaga på värmen. Jag mår som bäst när det är kyligt ute och vintern som var - jag kände ren och skär lycka. Men tydligen får man inte klaga på värmen. Det tycker jag är orättvist - man får ju klaga på kylan...

torsdag 1 juli 2010

Inte på riktigt

Jag tror att jag fortfarande inte riktigt har förstått att jag har varit sjuk, för vissa reaktioner som jag har förvånar mig. Tills jag kommer på att jag är ju inte frisk än - då blir det inte lika konstigt längre. 

Det är som att jag har levt mitt liv och under den tiden som jag har mått dåligt har jag hoppat på mitt parallella liv. Nu när jag mår bättre igen så är jag tillbaka på det vanliga, det riktiga livet. Det betyder också att jag lite har glömt bort hur jobbigt det har varit. 

Så dåligt som jag har mått under de senaste åren - så dåligt har jag aldrig mått i hela mitt liv. Det räcker med att jag går tillbaka här i bloggen och läser så blir jag påmind. Men trots att jag gör det och trots att jag har vänner som påminner mig om att jag inte är frisk än, så kan jag inte riktigt förstå det. För det känns som att det inte har varit på riktigt. 

Undrar om jag någonsin kommer att förstå...