tisdag 26 november 2013

Det händer igen

Det här att jag återigen tar min tillflykt till soffan för att kunna somna. Förvisso en timme tidigare än sist, men ändå. 

Hur mår jag egentligen? 

tisdag 19 november 2013

Jag kommer att klara av det

Efter att ha legat i bara tio minuter i soffan kom jag till ro. Sov till halv sex. Då gick jag in till sängen och somnade om till kvart i sju. Då skulle jag gått upp.

Det gjorde jag inte. Snoozade till halv åtta. Då fick jag väldigt, väldigt bråttom.

Ungefär fyra timmars sömn är lite för lite. Har legat på sparlåga hela dagen. Haft svårt att sortera och prioritera. Vid lunch när jag åkte tillbaka till jobbet så kom tårarna. Följde med mamma till stora staden och handlade nya mattor till mig istället. Fick ändå över tio timmar på jobbet idag...

När klockan var kvart över nio gick jag därifrån. Hem. Bytte om till träningskläder och åkte till gymmet med närmaste vännen. Tränade ur mig en massa tankar och känslor. Kroppen var helt slut. Hade inte ätit sedan ett. Bara tagit ett litet mellanmål vid halv åtta.

Det märktes. Musklerna hade ingen som helst energi och jag tog ut mig så mycket att jag nästan svimmade. Men jag behövde det. Mellan övningarna pratade vi. Mest jag kanske. Fick ur mig all ångest. Alla tankar. Allt tvivel och all sorg.

Jag behövde det också. Någon som lyssnade. Någon som fanns där. En som inte tyckte synd om mig och ömkade. Men som förstod att det är jobbigt. För det är det.

Men jag vet också att jag kommer att klara av det. Det har varit värre. Jag har varit i det mörkaste mörka och vänt. Jag är inte där. Det är därför jag vet att jag kommer att klara av det.

Sömnlös

Ångesten är påtaglig. Tror inte det bara beror på sorgen. Men sorgen har dragit upp en massa känslor - skrev om det tidigare. Känslor som jag inte vet hur jag ska hantera.

Det är som att jag har tappat allt. Allt jag en gång lärde mig. 

Istället går jag tillbaka till gamla invanda mönster. Har lämnat sängen. Kunde inte komma till ro. 

Istället har jag tagit min tillflykt till soffan. Den jag mer eller mindre bodde i när jag mådde som sämst. Tvn står på. Trycker mig mot ryggstödet. Har kuddar framför mig som jag kramar om. För gör jag så o samtidigt blundar, så glömmer man bort att man är ensam. 

Klockan är nu halv tre. Kvart i sju ringer min klocka. Det är ungefär fyra timmar. Känns sådär... 


måndag 18 november 2013

Kaos

Känslorna är i kaos.

Jag trodde inte de skulle vara det. Efter tårarna igår så kändes det ändå som att läget var under kontroll. Det är klart att jag var ledsen, men det kändes ändå ok.

Men idag vet jag inte riktigt. Känner mig låg och påverkad. På körövningen i kväll så fixade jag inte att sjunga allt. Stod längst bak och hade svårt att hålla tillbaka tårarna.

Skulle tränat i kväll, men jag klarade inte av det. Det kändes bara meningslöst. Allt känns meningslöst.

Myriader av känslor kommer upp till ytan. Saker som jag inte tänkt på på evigheter. Tankar och känslor blandar sig och skapar ett kaos som jag inte vet hur jag ska hantera.

Just nu känns det väldigt, väldigt ensamt...

Att låta någon gå

Igår fyllde min morbror 75 år. Vi visste inte om vi skulle åka in till honom och fira. Om det var läge. För hans fru var dålig. Väldigt dålig. Cancern som intog hennes kropp i början av sommaren höll på att ta över.

Men vi åkte. Han ville det.

När vi kom hem till dem kändes sorgen. Mina kusiner var där. Ledsna. Men tacksamma att vi fanns där. Att vi inte ryggade tillbaka.

När jag gick in till henne såg jag det jag inte ville se. Att det inte var långt kvar. Hon har inte kunnat äta på länge. Hon var så mager där hon låg under täcket. Hon hade tappat färgen. Hade andningsuppehåll. Men när jag pratade med henne så viskade hon till svar. Hon märkte av att vi var där.

Vi stannade inte så länge. Och när vi satt i bilen på väg hem igen så förstod jag att det var sista gången jag träffade henne.

Idag på gudstjänsten tände jag ett ljus för henne. Bad till Gud att Han skulle ta emot henne.

Vid tjugo över fyra får jag beskedet att hon fått somna in. Hon har släppt taget. Vi lät henne gå.

Sorgen och saknade är påtaglig.

Men jag känner en lättnad att hon inte behövde vara kvar i något som inte längre var något liv. Att hon fick somna in omsluten av kärlek. Utan smärta. Utan ångest. Med de närmsta hos sig.

I mitt fönster står en fin orkidé som jag fick när jag flyttade in här. Varje gång jag ser den kommer jag att tänka på henne. På hennes goa kramar. Hennes hesa skratt efter alla år av rökning. Hennes kaffe som hon alltid kokade på spisen.

Jag kommer att sakna henne. Jag gör det redan.

Men jag vet att hon inte längre har ont. Det skänker tröst.

fredag 8 november 2013

Osäker mitt i det säkra

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att "nu ska jag skriva något på bloggen", men så stannar det bara vid tanken. 

Inspirationen finns. Viljan finns. Men orken saknas. 

Det har varit några omtumlande månader. Minst sagt. Mycket som har hänt och mycket som händer just nu. 

Men jag trivs. I alla fall för det mesta. Ibland känner man att man undrar vad man har gett sig in på. Om man verkligen kommer att klara av det här. 

Vissa dagar känns det helt självklart och naturligt att jag är här. 

Men jag tänker att det är så med livet. Att man är osäker mitt i det säkra. Det hör nog till.